När jag besökte Italien förra året, och såklart gled jag in hos en osthandlare och skulle stasha upp på färsk mozzarella och parmesan och roviola, så hade vi såklart skämtat friskt om den numera klassiska Family Guy scenen där Peter Griffin odlar mustasch och med det menar att han kan prata italienska. Han babblar såklart bara massa smörja men det låter faktiskt exakt så här när italienare köper ost och charkuterier, det är fullkomligt fantastiskt att stå i ett hörn och försöka hålla sig från småfniss i hur klockren parodi det är
Första gången man träffar en italienare som man vill göra ett hyggligt intryck på ska man absolut inte anamma denna teknik, vilket jag var nära att göra men insåg såklart att det är en skitdålig idé och förmodligen bara jag skulle tycka det var kul. Så jag satte mig tyst i ett hörn istället och inväntade det jag väntat på sedan jag provade min första Toccalmatto-öl i slutet av förra året, en ölprovning med Bruno Carilli som är grundare, receptmakare och bryggare på det italienska bryggeriet Toccalmatto.
Ölrepublikens provningsrum var knökfullt när Bruno på charmigt tafflig engelska med grov brytning på italienska börjar presentera sig själv och bryggeriet som startade 2008 i Fidenza utanför Parma.
Man fattar genast tycke för den här karln, som har en bakgrund i livsmedelsindustrin men som nu ägnar sig mer eller mindre helt och hållet åt öl.
På min fråga hur han hamnade där han är nu med ett eget bryggeri svarade han att under hans tjänsteresor i England i sitt tidigare yrke studerade han mycket ale och real ale.
– Med studera, menar du alltså att dricka real ale då?
– Precis, haha!
Skrattar Bruno kluckande och härligt.
Toccalmatto grundades som sagt 2008 i Italien och betyder ungefär “Now it’s time to talk with the fool” och Bruno menar att det är han som är ‘The fool’, med det kan man ju tänka sig att de gör totalt ursinniga, galna öl som bara ölnördarna uppskattar. Nej, tvärtom. Toccalmattos motton verkar vara ‘drinkable’ och ‘dryness’. Dessa ord hörs frekvent när ölen beskrivs, däremot går Bruno sin egen väg i användandet av jäst och humlesorter för att skapa sin egen unika touch på sina öl. De vill inte göra öl som alla andra gör även om själva inspirationen kommer från Belgien, England och USA.
“Drink without problem” är ett annat motto som uttrycks på maffiaengelska och det märks verkligen, det är inga tunga, vansinniga öl som ställs fram utan smakrika små underverk utan särskilt hög ABV.
1400 Hektoliter framställdes 2012 och bryggeriet har nyligen börjat exportera sina öl, främst till närliggande länder men kommer nog inom kort även att få distribution i Sverige.
De har redan hunnit med en svensk collaboration tillsammans med det nya Göteborgsbaserade bryggeriet All In Brewing och tillsammans skapat Big Lager, som är en Imperial Lager på dryga 7% ABV som nästan har lite brettad doft blandat med förnimmelsen av en sån där reklamplastbadboll, samt en hel del stickig fruktighet. Smakmässigt är det en stor öl men rejält av ananas, omogna plommon, knäckebröd och pomerans.
Deras egen öl då? Ok, vi drar en snabb genomgång av alla de 7 öl vi provade (det var 8 egentligen inkl Big Lager men jag var så nyfiken på den att jag beställde en kupa av den innan provningen)
1. Stray dog – En “Very English Ale” enligt Bruno Carilli som är torrhumlad med Citra men kokt med Styrian Golding och Challenger. Smakar som ingen annan English Ale jag provat, såna här twister gillar jag verkligen.
2. Sibilla – En Belgian Ale döpt efter en gammal italiensk kvinnlig magiker (helt oklart varför) som doftar rejält av skumbanan och lite gröt, smaken är höig och torr och lite som att slicka på en ladugårdsdörr man kastat citroner på, även viss weissbiersmak. Passar enligt Hr Carilli riktigt bra till fiskrätter och getost. Kan tänka mig det.
3 – Den första ölen som bryggeriet producerade är Re Hop vars namn har tre meningar. Re betyder Kung på italienska (därav etiketten), namnet flörtar även med ordet ‘rehab’ och slutligen helt enkelt re-hop eftersom man använder samma humle två ggr. Även annan humle, t ex polska humlesorten Malinka finns med här. Den är helt ny för mig och jag har ingen aning hur den smakar. 
Ölet är en riktigt trevlig Pale Ale som doftar härligt av skolkorridor, skogsbryn och massa trä. OTROLIGT citronig smak, nästan som en angenäm skvätt Yes.
4 – Oceania, “A new concept of saison” enligt Bruno, som doftar otroligt mycket jordgubbar och vinbär och smakar ungefär likadant plus lite vitpeppar och hö.
5 – The last witch, döpt efter en opera av en skotsk poet och detta är verkligen en skotsk öl på många sätt. En Scotch Ale bryggd på skotsk humle, skotsk malt och skotsk jäst. Passar kanon till grillat kött med sina smaker av röda söta bär, apelsinskal med en hyggligt vinös ton. Kraftig maltkropp som sig bör i den här ölstilen och lite hibiskus på det.
6 – Zona Cesarina, som betyder “at the last second” på italienska härrör till att hela 90% av humlen tillsätts ‘i sista sekunden’, dvs i torrhumlingen. En rejäl IPA som är något av det fruktigaste i IPAväg jag provat med mängder av den där tradiga konserverade fruktsalladen blandat med ananas, aprikos och smultron i doften och smakmässigt rör sig mot persikor, saftigt mogna rabarber och ananas.
7 – Den sista ölen vi provar, var den första jag provade av bryggeriet, B-Space Invader, där B står för både Black och för #2 (2a bokstaven i alfabetet). En Black IPA typ av öl som doftar kafferosteri, lite champinjon av ngn anledning och splitternytt bilsäte, möjligen Toyota alternativt en koreansk dito, Kia. Oklart. Smakar som en fantastisk blandning av julmust och humle med en härlig kaffeton.
Jag kan bara säga: Grazie Mr Carilli! Speriamo di vedere le vostre birre in Svezia presto!
