MankerBeer.com

Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om saker med laxerande effekt  , klicka in er på ‘follow’ här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till familj kärlek och öl!

På ölturnen genom USA som jag skrev om som bidrag till ölbloggarstaffetten så skrev jag inte riktigt så utförligt om Stone som jag hade velat. Vad jag glömde påpeka är att de har en hel drös olika festivaler och andra upptåg mer eller mindr året runt. Visst är detta kanske inget som är typiskt just för dem, men likväl så är kombinationen mellan grymt bryggeri och diverse events riktigt lockande i det här fallet. I år har de exempelvis ett nyårparty, bara en sån sak – tänk er något liknande här på andra sidan Atlanten! Utöver det bara måste man ju dricka deras öl iklädd en gulgyllene Ruination IPA-cykeltröja. Varje jul börjar vi ju bli vana att dessutom på hemmaplan få en liten dos utav Stone då deras triplett med Vertical, Anniversary Ale och Old Guardian har kommit nu några år. Inte ska man gnälla över att få dessa tre på samma gång! Bra där! I år är det deras 14’e upplaga av Anniversary Ale’en och heter i år – Stone 14th Anniversary Ale Empirial IPA. Den är en ‘empirial’ IPA inspirerad av öltypens brittiska historia. Tydligen har de använt ”vitmalt”, en speciell jäststräng och EKG, Target och Boadicea (?) humle, allt för att få en torrare, lite kryddig finish. De har även ’Burtonized’ vattnet vilket innebär att man boostat det med sulfat för att framhäva smaken och doften hos humlen. Det är vanligast i pale ale’s och kan dessutom ha en laxerande effekt, så beware! För mer info och lite notes från bryggarna själva så finns det på deras hemsida, men nu är det julklappsutdelning här!

God jul Manker önskar Manker!

Stone 14th Anniversary Ale Empirial IPA

Utseende: Lite ljusare persikofärgad vätska, smågrumlig och inte genomsebar. Vitt fint skum med små bubblor och gräddig fin topp som lämnar fina rester kvar längs glasväggarna. Tydliga spår av jästlagring.
Doft: Annorlunda doft som är mer torrt tvålig, nästan som syrlig, lite gammal fruktjuice. Brittisk humle rundas av med vit kryddig pepprighet. Det är stor beska och en nedtonad kottighet. Just det kryddiga går rätt bra ihop med den stora mängd citrus som finns där. Men jag är inte övertygad exakt om hur det kommer smaka, antingen kan det blir torrt och superbeskt eller beskt och fruktigt men med annorlunda fruktighet. Det är en väldigt tydlig doft mot slutet av en fruktighet jag inte kan sätta fingret på, jo för fan – syrliga, sura rabarber!
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med en bra lätt fizzig kolsyra med små små bubblor. Smaken är kryddigare än väntat och beskan är även den väldigt bitter men utan den oljiga kottigheten. Istället är det mer torr bitterhet med stil av vitpeppar och rikligt med citrus. Efterbeskan är torr, kraftig och allt som man förväntar sig av stone och jag tycker det är intressant att se hur de tolkat ’brittisk IPA’ på ett rätt västkust-aktigt sätt. Det är stor bitterhet och mycket smaker, men på något sätt känns det ändå väldigt europeiskt och framförallt väldigt naturligt. Lite rough’are smak

Betyg? – Bättre, intressant, kraftigt och bittertorrt. Jag tycker Stones årgångs ales har varit lika nyskapande som intressanta och att de både gjort en black IPA innan det ens var på tapeten samt förra årets underbara humlejuice och nu denna helvilda tolkning av en brittisk IPA visar att de vågar, genomför och står för vad de gjort. Det är en humlebomb i brittiska kläder. Smaken är både vågad men ändå så pass stiltypisk att man inte tänker så värst på det. Nä, en bra öl som alltid, och något man bör prova – kanske ha köpt någon flaska av om man bott i USA. Men jämfört med fjolårets mer nektarlena variant så är den här inget jag kanske skulle hinka för jämnan, det är den lite för kraftig och speciell för. (med andra ord är den inte att sippa och njuta av utan det är en bomb på många sätt).

 Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om suröl, Pliny The Elder och annat grymn öl , klicka in er på ‘follow’ här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till famil, kärlek och öl

Så var det äntligen fredag eftermiddag och för min del började den lite tidigare än såhär då jag runt 4-tiden så till slut fick möjligheten att avkapsylera en flaska Russian River Pliny The Elder. Fy fan vad underbar den var! Men för att läsa om den så får ni vänta någon dag då jag håller på att fixa ihop notiserna, och så är det ju fredag och snart andra advent och det känns som om vi alla har bättre för oss än att sitta och läsa och skriva om öl just nu. Men om vi drar tillbaka diten lite så var det en fredag förra och förr förra veckan också. Och allt sedan jag fick dricka den suveräna Cantillon Kriek så hade jag sett fram emot 3 Fonteinens dito, ett bryggeri som drabbats av ekonomiska problem och som nu säljer ut det mesta av sina lager i ‘exklusiva’ lanseringar för att få in pengar. För de som diggar bryggeriet kan jag rekomendera ett besök till Akkurat som framöver lär ha bunkrat upp lite av det som skeppats iväg. Men vi får hoppas att det hela löser sig och att de får fortsätta producera bra öl. För på något sätt så är det bryggerier som Cantillon, Fantôme och 3 Fonteinen som står för nästan en hel kvalitetskategori inom öltyper som Krieks, Geuzes, Saisons m.m.

3 Fonteinen Oude Kriek

Utseende: Mörkt sviskonfärgad vätska i glaset, mer mörkrött vid upphällningen där även ett rosalila skum kunde anas men som direkt fizza bort till en mörkt blank yta. Vackert på något sätt.
Doft: Mörka körsbär mot en rätt tydlig och likt näcken lockande källa av sursyrlighet. Lätta noter av unken källare och blåa bär.
Smak: Lättare munkänsla med fin fizzig kolsyra. Smaken är ren, körsbärscentrerad och lite mörkare kanske än Cantillonen. Lite blåbär också här i smaken och just den variationen (som nog härstammar från de lite mörkare körsbären) är vad som höjer denna lite över Cantillonen för mig, även om Cantillonen är snällare. Det är även en eftersmak som påminner om lingondricka och mandel. Hinkbart och gott! Däremot finns inte riktigt samma sura syrlighet som i Cantillonen, den finns såklart, men jag minns den tidigare som lite mer än såhär – men vad gör de då de båda är fenomenala!

Betyg? – Bäst, ja, att ge denna något annat än det som Cantillons Kriek fick i betyg är ett hån. Här verkar det finnas ett motsatsförhållande mellan de som gillar den ena över den andra – jag tycker de kompletterar varandra. Cantillonen är lite ljusare i sina smaker, kanske med lite mer syrlighet och är mer lättsam. Denna är lite mörkare, har lite mer bredd på smakerna, saknar samma syrlighet – men är minst lika bra.

3 Fonteinen Oude Geuze

Utseende: Trots en aggressiv upphällning så försvinner det temporära ljusa ’skummet’ snabbt ned och lämnar en liten häxring runt glaskanten. Vätskan är grumlig och lite urvattnat matt persikofärgad.
Doft: En inte alltför sur doft av disktrasa, äpple och sursyrlig citrus. En aning hö och grape anas också.
Smak: Lättare munkänsla som nästan fizzigt fräter på läpparna och i munnen med en följande fizzig lite kolsyra. Smaken är torr och rätt klen. Framförallt det tunna och torra är vad som märks av och smakerna som lämnas kvar är mestadels av lite sursyrlig citrus, stall och en äppelsmak som mer påminner mer något från en väldigt torr och syrlig cider. Smaken är rätt frånvarande i övrigt och det känns mer som om det är munkänslan som är intressant här mer än själva smaken.


Betyg? – Bra+, läskande, crisp och med en torr skön smak. Men jag saknar tydligare smaker, eller någon smak överhuvudtaget – här är de alla rätt måttliga och visst, kanske är det så det ’ska’ vara men jag har druckit andra geuzes med åtminstone mer antydningar till smak. Nä, tur att de gör en grym kriek!

Efter gårdagens lilla antiklimax med nyheterna från Goose Island till systembolaget så orkade jag helt  enkelt inte skriva något mer lite senare under kvällen. Lite synd då mina små nattnotiser börjar bli lite roliga att påta ihop. Men de kommer nog till efter helgen igen ska ni se. Nu i helgen sker det annat och främst skulle en ölprovning skett – men den sköts upp vilket nog är lika bra då jag får lite tid att vila upp mig istället. Samtidigt ska jag idag knåpa klart årets sista projekt varpå jag sedan kommer unna mig den (precis som Gyllenbock sa) färska Pliny The Elder – lite som att för runda av året, so far.

Mitt paket, där Pliny var en del, kom nu så häromdagen och lite bilder på allt slängs väl upp här nu. Idel trevliga, goda och roliga saker att få dricka och framförallt alla Lost Abbey-flaskor ser jag fram emot att få öppna nästa helg. Men jag mottar gärna lite tipps på hur jag bör ställa samman ölprovningen som nu har något ‘amerikansk västkust’-tema. När vi ändå pratar om USA så har vi ju nära till Kanada och för alla som gillar Kanada, öl och film så kan jag tippsa om filmen ‘Strange Brew‘ med kultikonen Rick Moranis som ung, ja han är ung för en gångs skull, kanadensare som får jobb på ett bryggeri där en ondsint Max Von Sydow brygger experimentell öl.

Mer på tal om USA och öl då. Jag gillar amerikansk öl, det är ju rätt så tydligt. Men skulle jag gå långt som att säga att ursprunget i det här fallet är viktigare än ölen? Eller att en hype gjort ölen bättre än vad den är? Ölen som jag har blivit lite besviken på är Alesmith Old Numbskull, en av de bäst rankade barley wine’sen i världen. Alesmith gör alltid väldigt bra saker, men när vi väl öppnade denna flaska från resan till New York i somras så tyckte jag att den var rätt trist. Nu är jag osäker på om det är ‘barley wine style’ eller om den är en ‘barley wine’ – om det faktiskt nu är någon skillnad. Det enda testet jag gjort för dessa är att dricka många av varje och de tidigare tenderar att inte vara fullt lika utvecklade och mumsigt komplexa. Hade jag förväntat mig mer, var den inte varm nog, var något annat fel? Jag har försökt felsöka varför jag inte gillar denna men det har fasiken inte lyckats. Den är god, självfallet, men absolut inte en av de bättre barley wines jag druckit.

Alesmith Old Numbskull

Utseende: Lite klarröd mörkt kopparfärgad vätska med ljust litet nötbrunt poröst skum.
Doft: Maltigt, mycket maltigt i tydlig barley wine-stil. Lagom mycket nedtonad beska till en början som känner mer typiskt b.w.style ale än b.w. Sedan framträder mer torkade frukter med plommon och russin i fören.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra munkänsla. Rätt bra kropp men ändå rätt medelfyllig. Riktigt fin smak som är väldigt maltbetonad men ändå med bra beska utan att den ena tar över utav den andra.  Av någon anledning tycker jag att den tappar lite smak och efter en stund blir det lite vaniljsött russinspritigt. Topp-5 barley wine? Mnjae, tycker att smakerna trots att det framträder lite trä och vanilj mot slutet är rätt snälla och det är inte så mycket variation eller komplexitet.

Betyg? – Bra+, tyvärr blir jag lite besviken –var jag lite drucken eller är ölen lite överreklamerad och hype’ad? Självklart är den riktigt god, men inte så superb och utstående som en öl med dennas dignitet bör vara.

För er som inte hann läsa dagens inlägg om Hoppin Frog’s Bodacious Black & Tan så läs det här!

Två små nyheter i en då.. Fick nyss reda på att utöver De Molens olika öl som Monks importerar och levererar till systembolaget så kommer nu även två av Goose Islands öl att dyka upp under våren.
Först ut är Goose Island County Stout Vanilla som släpps den 14 Februari och sedan den 15’e Mars så kommer Goose Island Pere Jaques. Riktigt kul skulle jag vilja säga, hela Monks lista de får in på bolaget är (nu med antal flaskor):

14/2 2011
Goose Island Bourbon County Stout Vanilla 65cl USA 13% 149,9 kr (720 flaskor)
1/3 2011De Molen Op & Top 33cl NE 4,5% 29,9kr (6000 flaskor, T5)

15/3 2011Goose Island Pere Jaques 2010 65cl USA 9% 119,90kr (600 flaskor)
De Molen Mooi & Meedogenloos 75cl NE 10,2% 99,6kr (360 flaskor)
De Molen Vuur & Vlam 33cl NE 6,2% 32,9kr (600 flaskor T7)
De Molen Hemel & Aarde 33cl NE 9,5% 59,9kr (600 flaskor T7)
De Molen Hel & Verdoemenis Misto BA 18cl NE 12% 59,9kr (300 flaskor T7)

Trots att Hoppin Frog har sitt ursprung i Ohio så får jag nästan lite västkustvibbar från många av deras IPA/DIPA/TRIPA’s. Det är humligt och rätt rejält och med både smaker, beska och kvalitet som alltid legat på topp. Detta gäller även deras mörkare öl och på något sätt tror jag ena nyckeln är att man håller sig till sina större flaskor och rätt sköna design. De kompromissar liksom inte när det kommer till något utan gör färre öl, men med mer kraft och tid till dem – något i den stilen är min tanke. Nu ser jag att de just gjort en Double Hollow Pumkin Ale, lät riktigt intressant och det är synd att vi får hit så få pumpaöl. Även om Shipyards Pumpkin Ale väl var intressant men inte fullt så bra så är annars pumpaöl rätt stort i USA och några flaskor borde ändå kunna leta sig över hit kan man tycka. Men nu var det Hoppin Frog det gällde…

Ölen som provats i detta inlägg är också lite utav en ‘silly-öl’ då man blandat 67% av deras Hoppin To Heaven och mixat det rakt av med 33% BORIS. Ölen som kommer ut från det hela kallas Bodacious Black & Tan och är någon hybrid med en IBU på 65 och lagom 7,6% alkohol.

Hoppin Frog Bodacious Black & Tan

Utseende: Mörkbrun vätska med minimalt ljusbrunt litet småporöst skum.
Doft: Intressant mixad doft! Första intrycket är utav fruktig tvål som ändå inte drar åt den tvålsmak färska och fräscha IPA/DIPA’s kan få. Sedan kommer mörka frukter, när och även lite choklad och det hela blir rätt bra. Som en bra ljus IPA’s fruktighet med det bästa från en bra stout, och ändå inte så besk som en Black IPA, inte ens lik en – utan det är verkligen som man rent på måfå råkat blanda de två.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Mycket kolsyra och väldigt fyllig kropp med en riktigt pang-på smak av humlad choklad! Besk choklad sp, jag saknar referens för, utan det är rätt nyskapande. Gräsig citrusgrapeartad humle och choklad med en eftersmak utav både IPA och stut med lite torrt kaffe och torr choklad som även har lite kotte i sig.

Betyg? – Bättre, riktigt intressant och bra mix utav två helt olika öl. Både det bästa från en humlig, fin ljus IPA och de bästa smakerna från en bra imperial stout – här i en och samma skepnad. Anledningen att den inte får ett högre betyg är för att den ändå inte är gör mer av det hela än att det blir en shysst och smakrik mix av smakerna – de kunde lagt in något mer som för att föra ihop dem än mer (om det nu gått).