MankerBeer.com

S:T Eriks Pilsner, en klassisk gammal pilsner om jag läst artiklarna jag nämnt i Allt Om Whiskey rätt men som Jessica Heidrich nu bryggt om. Kul att de på Galatea och Three Towns Independent Breweries vågar återuppliva klassisk svensk ölkonst. På baksidan av flaskan utlovas massa humle och kärlek i ölen och pressreleasen utlovar humledoft. Å andra sidan gjorde Spendrups det med Pistonhead också. Detta känns ju inte som en “finöl” per se utan mer just som en återupplivad klassiker – vi får se.

Utseende: Fin kristallklar ljusgul färg som nästan påminner om en mer gyllengul äppelciderfärg. Vitt poröst skum med medel till större bubblor. Rester på glaset lämnas likt glasflaskor i de gamla gröna iglona och det blir även lite rester kvar i glaset.
Doft: Oj, tvärtemot mot vad jag förväntat mig! I pressreleasen utlovades det humle – humle we got! Fin humlebeska och inte en för kottig doft men ändå en genuin och fin doft av humle. Som att lukta i en förpackning humle helt enkelt. Under den doften är det dofter av gräs och lite citrus som vittnar om att vi inte bör förvänta oss för mycket humliga godsaker. Även lite lätt doft som påminner om kåda finns där. Grapedofter, kanske lite apelsin och mango står för fruktigheten – allt mot en lätt pilsneraktig maltighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har tydligt humleinslag men är nu mer maltig och lätt i smaken. Den är rätt torr och har precis det maltstuket man förväntar sig av en pilsner. Beskan är inte heller så humlecentrerad utan är mer anpassad för att fylla ut och ge bra balans – vilket den lyckas med. Den är rätt läskande, tappar inte alls smak och har också lätta mango och persikosmaker.

Betyg? – Bra+, efter första doften vart jag överrumplad. Jag litar på Jessica och hennes kunnande efter att ha provat lite från hennes Angels Share-serie men denna brygd för 15:90 och stående bredvid det annars rätt tråkiga flaskutbudet överraskade mig. Bra doft och bra smak sett till öltyp och att man återupplivar lite svensk ölkultur. Nä. Detta var skoj!

För övrigt är det lite samma smak på humlen i denna brygd som jag fann i hennes “Hoppy” med en rätt fin och färst humlesmak som ändå inte är för massiv. Trevlig det med!

Förra året hade vi Hoegaarden Rose och årets motsvarighet från belgiska Brouwerij Huyghe är deras Van Diet Früli Strawberry Beer, jordgubbsölen i deras fruktölsserie Van Diet på cirka 5 smaker. En liten nätt flaska på 25cl för det modesta priset av 15kronor. Just priset gör att denna öl, liksom Hoegaarden Rose i fjol bör bedömas lite speciellt. För säkerligen finns det bättre fruktöl där ute på marknaden, öl med genuin, bastant och utsökta fruktsmaker – men inte för 14-15 kronor! Det gör självklart inte ölet bättre om det skulle råka vara dåligt, men det gör att man nog kan få ut lite mer för sina pengar.

Hur var den då?

Brouwerij Huyghe Van Diest Früli Strawberry Beer

Utseende: Grumlig röd vätska med halvkrämigt rosegräddigt skum med små bubblor i.
Doft: Som en Hoegaarden Rose fast boostad med Brämhults jordgubbsjuice. Man känner att det är en grund av veteöl, sen kommer smaker av jordgubbsgodis av olika slag utan att bli nödvändigt artificiellt eller kemiskt. Hoegaarden Rose behövde ju serveras iskall, denna klarar sig bättre. Det är faktiskt en rätt genuin jordgubbsdoft som finns där och det enda som stör den känslan är veteölensdoften. Stundtals kommer dock känslan av dålig jordgubbssaft eller läsk.
Smak: Rätt lätt munkänsla med bra kolsyra. Smaken är inte alls lika direkt som doften, vilket den kanske vinner på. Jordgubbssmaken kommer lite i faser, först är den inte lika fruktig utan det är mer i eftersmaken och när den får rulla runt lite i munnen som den gör sig bäst. Trevligt är också att man slipper kemisk eftersmak. Jordgubbsgodis och jordgubbsjuice även i smaken. Rätt trevlig och mer lyckad än jag förväntat mig.

Betyg? – Bra, faktiskt, en oerhört läskande fruktöl om den serveras kall på en varm sommardag. Men även en god öl om man bara vill ha något lättsamt sådär. Visst, smaken kunde nog vara betydligt bättre. Men tycker den är precis lagom stor och 15 kronor för en flaska är helt klart överkomligt. Lär troligen gå hem hos de ännu inte ölfrälsta kvinnorna som ogillar smaken av öl annars. Helt klart en flip – iaf ingen flopp

Ikväll är det fredag och kanske dags att öppna upp Lost Abbey Infero-flaskan som står här och lurar på mig.

Liten rolig mininyhet jag hittade via Dogfish sida på facebook. Sam Calagione berättar 5 “små hemlisar”

1. “I graduated from college but never graduated from high school because I got kicked out in March of my senior year.”
2. “My favorite imported beer is Saison DuPont.”
3. “I take a bath pretty much every night and sleep like crap unless I do.”
4. “I’m brewing a beer on Thursday with African tree bark.”
5. “I once man-hugged Adam Avery (of Avery Brewing) and he tried to tongue kiss me.”

• Till slut är nu all påsköl avklarad och det är väl inget att hurra för – vare sig att jag provat mig igenom dem eller hur de smakade. Överlag är jag rätt besviken men har hittat några få guldklimpar. Påskölen är ju rätt tunn med tydlig maltighet och ska mer vara till mat än allena, men att de ska vara såhär trista att dricka själva förvånade mig. Nu kanske det är lite orättvist bedömt, men man ger ju sällan en lager mer än 4 av 7 i betyg på samma sätt som det är svårt för en bra humlebomb eller imperial stout att hamna under 4 av 7. Rejäl öl som “misslyckas” tenderar mest att bli obalanserad men ändå väldigt smakrik vilket ändå ger den plus för eventuell smakkomplexitet.

Sist ut var iaf.

Sigtuna Röd Påsk
Sigtunas andra påsköl i år och som ska vara en red ale i amerikansk stil. Låter väldigt lockande då Slottskällans Red Ale är riktigt god.

Utseende: Ser riktigt inbjudande ut då jag häller upp den. Mörkt gyllenröd vätska och ett krämigt gräddigt skum med minimala bubblor som sen spricker upp till ett lite porösare skum med små till medelstora bubblor. Fin gräddig topp.
Doft: Lätt barrig men ändå frisk humle som lyfter sig mot en bra maltbas. Doften utvecklas från en lite maltigare karamelldoft till att spricka ut i olika humledofter med lätt blommighet, lite lätt citrus och grape beska på ett håll och lite tyngre fruktigare på ett annat håll. Bakom allt kommer det upp lite söta fruktiga dofter i takt med att ölen når en bättre temperatur.
Smak: Lätt munkänsla och lätt kolsyra. De första smakerna är av karamellig malt där den trevliga beskan sedan leder en vidare in i humlens värld. Där humlen inte alls känns så övertygande amerikansk utan på grund av den matliga närvaron ger små anglofila flörtar. Däremot är beskan väldigt fin och följer med bra tills den lämnar en rätt lång och besk eftersmak i munnen. Den är nog den kraftigaste av påskölen såhär långt vad gäller smak även om jag först har svårt att fina alla de smaker som finns där. Men som jag läste någonstans så bör denna serveras vid optimal temperatur, som all dryck förvisso, men här kommer mer av den lätta tropiska fruktigheten fram först då vilket lyfter helhetsintrycket.

Betyg? – OK++, alltså lite, lite sämre än Easter Ale’n vilket gör att jag verkar vara den första som gillar den mer än denna. Men jämfört med Slottskällans Red Ale så är denna inte alls så full av fruktiga och bäriga smaker och humlen är mer bärare av beska än smak. Däremot tycker jag inte att den når balansen mellan smakrikedom, fyllighet och helhetsintryck bättre än såhär. Paradoxalt nog är det ändå nog en av de påskölen som jag helst hade druckit utan att behöva ha mat till (även om det också lär fungera fint, tex lite fårfjol).

Nils Oscar Kalaspåsköl
4 sorters humle och högre vört- och alkoholstyrka i år verkar vara vad man kör på.

Utseende: Rätt fint, mjällt, skum som snabbt dör ner till smutsigt lock som tunnas ut till lite kantrester. Vätskan är klar och mörkt bärnstensfärgad.
Doft: Lite lätt söt doft med fyllig humle som ger dofter av apelsin och en del citrus. Mörk fyllig limpa och bra och mycket rostad maltighet. Inte direkt kola i doften, men en viss toffeeliknande doft finns där. Men liksom de andra påskölen stannar den där. Men högre alkohol och vörtstyrka märks i den kraftigare doften (jämfört med andra).
Smak: Väldigt lätt munkänsla och liten kolsyra. Mycket toffee och nötighet i smaken. Lite choklad kommer fram i den rätt fylliga men oerhört tunna påskbrygden. Man verkar ändå ha hållit tillbaka på humlingen då vare sig humlesmaker eller någon särskilt utmärkande humlebeska finns.

Betyg? – OK, den är tunn, väldigt tunn. Men ändå med en liten lätt nötkolaaktig smak och helt okey fyllighet. Den är med andra ord roligare att dricka än många av de andra påskölen i år, men samtidigt är den väldigt klen för att nå högre betyg. Dock är den likt Sigtunas Röd Påsk en av de påskölen jag faktiskt gärna skulle dricka igen då den ändå hade mer distinkt smak – om än tunn och lätt sådan.

Oppigård Easter Ale

Utseende: Lite mörkare bärnstensfärgad klar vätska. Halvporöst skum med små bubblor.
Doft: Söt maltighet med toffee och karamelldofter. Humlen känns rätt fräsch och är där och ger beska och lite citruspiff. För en gångs skull kommer det lite andra dofter hos en påsköl, denna gång i formen av en lätt kryddighet. Det finns även lite kakdoftande jäst som spär på dofterna av kryddning och ger malten variation.
Smak: Lätt munkänsla med lite större kolsyra än de andra påskölen. Tydlig kolasmak med lite humlecitrus för att inte låta det bli sött. En rätt bra balanserad smak som inte blir tunn och vattnig eller för smaklös. Dock är även inte denna någon smakexplosion, men just balansen gör att man inte får ett intryck av att den är hafsigt tillverkad. Jästen ger även smaken ett sting av lite kak- eller kexsmaker och även en viss syra finns där på slutet.

Betyg? – OK+, nu kanske jag har börjat tröttna på dessa rätt tunna påsköl och därför inte ger den ett ”Bra”. Men det känns svårt för dessa maltigare påsköl att nå samma smakupplevelser som även de lite sämre humlesmakande ölen kan uppnå. Dock är Oppigårds påsköl nog den bästa bland påskölen utan betydande humleinslag.

Nu är jag glad att det kommit lite nytt att prova och idag vankas det nog Früli Strawberry Beer som trots att den är brygd av belgiska Brouwerij Huyghe i deras fruktölsserie Van Diest så lär den inte få mig att göra volter, om jag nu kunnat det.

• Jaha, då var det onsdag och solen skiner och våren närmar sig. Påskölen börjar ta slut hemma i förrådet så blev att fylla på med de jag glömt; Oppigårds Easter Ale och Nils Oscar Kalaspåsköl. De båda samt Sigtuna Röd Påsk är de jag ännu inte recenserat i år och den lilla recensionen kommer nog upp imorgon skulle jag tro.
• Var förbi Regeringsgatan nu kring lunch och plockade på mig lite nyheter att ha inför helgen, blev en vardera av Mohawk Extra IPA, Mikkeller Jackie Brown, BrewDog Trashy Blonde, Früli Strawberry Beer, S:t Eriks Pilsner, Dugges Lager no 1 och säkerligen någon mer. Men dessa kändes mest aktuella och det blir nog att bunkra upp senare i vår så att man har lite för framtiden.

  Extra kul är det att både Dugges och BrewDog fått etablera sig lite i vår med rätt många brygder på systemet, främst gäller det väl BrewDog som nu får in sin 4’e öl i det någorlundare ordinarie sortimentet (Zeitgeist, Punk IPA, Lager 77 och Trashy Blonde). Sen har de ju haft Bashah, Juxtaposition (samarbete iof), Nuclear Tactical Penguine också. Går bra för dem med andra ord. Dugges har ju haft några fler gästspel under våren men jag skulle verkligen vilja se mer av dem här så att man inte behöver åka ned till Götet för att få tag på dem.

• Som Fredrik på Malt, Humle, Jäst & Vatten skrivit om så kommer Garrett Oliver från Brooklyn till Sverige i vår. Dock verkar det inte bli till Stockholm utan till Skåne. Mer finns att läsa om på länken. Lite synd då jag gärna gått på BMD i Stockholm med honom, han verkar vara en riktigt skön och trevlig person med mycket kunskap.
• Ibland undrar man lite om vissa öls hållbarhet, batcher m.m Mikkellers 1000 IBU blev ju som bekant den 4’e ölen att nå toppbetyg bland de cirkus 240 ölen jag recenserat under året. En kanonöl kunde både jag och Erik instämma då vi drack den häromveckan på Sorbon. Men Erik och Filip bakom bloggen Ölanteckningar tyckte mer den doftade urin och var väldigt obalanserad. Servitören på Sorbon nämnde för oss att de var de första i Sverige med att kunna servera den så frågan är om det är något mer hållbarheten, när den bunkrats eller liknande som ligger bakom de rätt skilda åsikterna – eller om det bara är väldigt olika smak?
• Som bland annat går att läsa på Dempas blogg så kommer det i Majnyheterna på Systembolaget en till Pistonehad från Spendrups. Pistonhead Summer Beer heter den och är något jag absolut inte kommer köpa.

  Däremot kommer följande tas hem från tillfälliga Majsläppet
  Oppigårds Summer Twist
  Mohawk Summer India Pale Ale
  Avery Dugan A India Pale Ale
  AleSmith IPA
  Sigtuna Sommar Wit
  Estrella Damm Inedit

  Med andra ord kan vi se fram emot maj och ett par läskande och god öl som kommer då!

Jahapp, det var nog allt för idag då. Over and out.

Imorgon släpps det alltså lite gott och blandat i Systembolagets fasta sortiment – både i form av öl, vin och sprit (Bacardi Mojito någon?). För oss ölintresserade och som uppskattar god smak kan jag nämna:

Belhaven Wee Heavy – Samma bryggeri som har Twisted Thistle, får provas under våren
BrewDog Trashy Blond – Ännu en del ur BrewDogs sortiment, värt att prova
Dugges Lager No 1 – Behöver jag säga något, Dugges är alltid värt att köpa
Früli Strawberry Beer – Belgare med “äkta fruktjuice och utan essenser”, årets Hoegaarden rose fast bättre?
Jenlain Blonde – Fransk burköl som inte verkar vara en toppenöl, men kul med fler försök till “bättre” burköl.
Mikkeller Jackie Brown – Kanske lite dyr, men en bra brown ale från Mikkeller låter ju kul!
Mohawk Extra India Pale Ale – Även den lite dyr, men låter mer lovande än Mohawk Rye IPA

Slutligen, S:t Eriks Pilsner samt Sailor‘n är lite omlanseringar av klassiska brygder från de svenska storbryggerierna. Kan rekomendera två artiklar i senaste numret av Allt om Whiskey där Bernt Danielsson skriver nästan analt om hur Pripps, Falcon, TT m.fl växte upp i Stockholm och Sverige, slogs ihop, separerades etc etc. OCh där slutligen TT hamnade hos Galatea. Angående S:t Eriks Pilsner som kommer nu skriver Galatea såhär:

Nyhet! S:t Eriks Pilsner (5,3% vol.)

– genuin svensk pilsner i modern tappning bryggd av ”drottningen av bryggkonst” Jessica Heidrich

1453-03 (330 ml) Pris: 15:90

Smak & Doft: Klar lejongul färg. Stor aromatisk humledoft med inslag av mogen blodgrape, passionsfrukt och nyslaget gräs. Mycket fruktig, aromatisk humlesmak med balanserande maltiga inslag och högbeska. Lång aromatisk eftersmak. Denna nyansrika brygd är i första hand tänkt att njutas utan mat, men passar utmärkt till är smakrika ostar och kraftigare kötträtter.

Med Stockholms stadsvapen prydligt prytt på etiketten och härligt god skummande pilsneröl kommer nu S:t Eriks, ett varumärke med lång och innehållsrik historia, i en bejublad återlansering med hjälp av Jessica Heidrich – drottningen av bryggkonst.

Kort om Jessica Heidrich – kvinnan bakom S:t Eriks:

– Utbildad sommelier, fyrfaldig svensk mästare i bryggning,

– internationellt erkänd och flitigt anlitad öldomare bland annat i Nya Zeeland, USA och Storbritannien.

– Jessica är grundare och f.d. styrelseledamot i föreningen Sveriges Småbryggarförening, utbildar på Restaurangakademins Sommelierutbildning och hon ansvarar för utbildning av Sveriges öldomare.

Ja, hon kan brygga öl!

Provat lite från den Angel’s Share serie hon låg bakom och de vart riktigt bra, så kan hoppas på det bästa men förvänta oss mittemellan?

Nog om det, Påskölstestets sista del då? På grund av tidsbrist igår så saknas Sigtuna Röd Påsk men den kommer nog senare under dagen.

Nynäshamns Pumpvikens Påsköl
En Strong Mild ale med humle och malt från de brittiska öarna.

Utseende: Rödaktig mörkt bärnstensfärgad vätska. Fin fint varmt beigefärgat skum, lätt gräddig topp men med bubblor som sträcker sig från minimala till medel och lite större på toppen.
Doft: Lätt kryddig doft med lite nejlika, ingefära, lite mörkt bränt socker och apelsinskal – nästan lite belgoinspirerat alltså. Men det finns en humlebeska där som bryter ifrån och som leder in en till en lätt karamellig doft. Maltdoften sitter rätt långt inne men har lite rostade nötskal. Istället är det mer jäst och humle som samsas.
Smak: Väldigt lätt munkänsla med liten men existerande kolsyra med små bubblor. Lätt smak som också den påminner lite om belgisk strong ale men utan samma tydlighet som i doften. Istället är det en torr känsla som sprider sig i munnen med lätt maltighet. Inte några distinkta smaker utan även denna påsköl gör sig nog bäst med mat som kan lyfta maltsmakerna. Det finns en blandad smak där som är lite lätt humleblommig men också parad med maltig sötma – dock är det ingen smak som gör sig bäst att dricka såhär allena utan tar nog ut svängarna mer med lite mat. Slutligen finns det en lite lätt nötig eftersmak.

Betyg? – OK, öl som nästintill kräver ackompanjemang från mat för att göra sig rätta är svårbedömda och kräver kanske därför lite motivering och text. Denna påsköl är inte dålig eller tam såsom Jämtland eller Slottskällan men den är lite för enkel ”bara såhär”. Testa den till mat och ge den chansen där, men jag skulle rekommendera andra öl till påskbordet – tyvärr.

Sigtuna Easter Ale
Den ena av de två påskbrygderna Sigtuna Brygghus har skeppat iväg till Systembolaget i år. En humlig ljus ale (APA säger RB) med nyzeeländsk humle (Riwaka och Pacific Gem). Jag har druckit ett par öl förut med dessa och liknande humlesorter från denna del av världen och de brukar ha en fin tropisk fruktighet.

Utseende: Lätt grumlig orangefärgad vätska med högt poröst ljus skum med lite krämigare topp.
Doft: Mycket och fruktig humledoft med tropiska frukter som hålls i schakt med citrustoner och lite humlekottig doft. En lite lätt torrhumlad sötma finns där och spär på humlekottigheten. Humlen ligger lite emellan den enbart tropiska och lätta humledoften och den lite tyngre rena humlekottedoften, vilket den gör på ett bra sätt. Det är lite lätta dofter av mango och aprikos och påminner nästan lite om en fruktig efterrätt i sin fräschhet.
Smak: Lätt munkänsla med lätt men bubblande kolsyra. Fin växande beska direkt med fräsch fruktighet. Beskan är inte störande eller tung men väldigt påtaglig. Det är lite syrlig humlefruktighet i smaken och det händer inte så mycket mer än att det är en rätt lätt men gott humlad och får nog anses vara den humligare av årets påsköl.

Betyg? – Bra, lite lätt och inte så varierande, men påskölen ska vara rätt lätta, passa till mat och vara trevliga. Och det är denna. Mer distinkt fruktighet, mer fyllighet och kraft så hade den kanske nått högre. Men en bra öl.

Sigtuna Röd Påsk

TBA

Så med andra ord kan man konstatera att årets skörd av påsköl nog gör sig bäst med mat, inte är sådär alltför smakrika eller kraftiga med några få undantag. Dessutom känns det som att både Slottskällan och Jämtlands har misslyckats. Mikkeller var inte så bra som jag hoppats och Oppigård har jag kvar.

Back to Swedish som det verkar nu med andra ord . Lite för mycket ris, lite mer tid att skriva ned allt och trots att engelska är mitt arbetsspråk så är det just öltermer etc som är svårt att lära sig direkt sådär. Men vad som sker i framtiden får man se då – just nu gäller det att vara effektiv och kanske få in lite mer personlighet i inläggen.

Oavsiktligen har jag skapat en liten följetong på sistone, eller en spontan och rörig sådan. Jag har redan sagt vad jag tycker om Mikkeller Hoppy Easter och jag skrev i förrgår om mina tankar kring att märka om öl för att kunna få in dem på Systembolaget samt dilemman kring det. Jag står fast vid att min syn på Systembolaget är bra, men att det verkar hämmande på så pass mycket att det borde bli dags att se över monopolet – vilket lördagens inlägg också kanske berörde lite.

Årets påsköl då. Mikkellers Hoppy Easter vart ju lite av en besvikelse jämfört med förväntningarna – fortfarande en bra öl dock, men inte så bra som jag önskat. Idag kommer därför mitt lilla påskölstests första del där jag snabbt provar mig igenom årets påsköl från Jämtlands, Dugges, Slottskällan och slutligen danska Fuglsang.

Slottskällan Blåkulla (ekologisk)
En dunkel jag fått höra lite små varningar men blir att prova den utan några förväntningar. Är enbart humlad med Hallertauaroma (vanlig Hallertau fast bara aromahumlad? Fast det låter konstigt).

Utseende: Lite mörkare beigefärgat skum med minimala till medelstora bubblor om vartannat. Sjunker ned i en fin kompakt takt tills det slutligen lämnar ett litet upplösande lock. Färgen är mjuk och rätt gräddigt brun på vätskan.
Doft: Typisk aledoft med lite lätta brända karamelltoner och där en tydlig maltkaraktär närvarande. Beskan känns lite undanskymd men man anar ändå lite lätta humletoner. Det finns en lite fruktig fyllighet där men som inte låter sig komma fram eller ge avtryck.
Smak: Lätt munkänsla med rätt tillbakadragen kolsyra. Slås av att den känns rätt syrlig och sur först. Det tillsammans med att den är så lätt gör enligt mig att smakerna behöver bli starkare och tydligare för att göra avtryck. Det gör dem tyvärr inte, dessutom är det något i eftersmaken som smakar lite konstigt då och då? Överlag är den på tok för lätt och nästan rentutav smaklös. Den är förvisso lite torr i eftersmaken, eller efterkänslan kanske man borde kalla den då det nästan är en brist på smaker.

Betyg? – Sådär, med ett litet minus nästan. Doften är nästan okey då det i alla fall finns dofter att tillgå, smaken däremot lyser med sin frånvaro. Det tillsammans med att det är något otrevligt syrligt där drar ned betyget till under OK. Nu ska jag gå och hälla ut det som är kvar i flaskan, tyvärr.

Dugges Påsköl
Flaskan meddelar att det rör sig om en Ale, RB benämner den Brown Ale
– jag däremot skulle kalla den mittemellan. Mikael Dugge svarar på ett mail att han själv skulle kalla den “en brown ale mer åt det amerikanska hållet än de traditionellt sätt mildare brittiska brown alesen“. Han sa också att den innehåller “Perle, Chinook, Centennial, Amarillo och Simcoe” humle.

Utseende: En fin mjukt brun färg på vätskan vänsterprasslar med ett poröst skum med bubblor av olika storlekar. Skummet faller sakta ner tills det slutligen lämnar lite rester på kanterna.
Doft: En väldigt, väldigt trevlig doft med fina humletoner blandat med söt maltighet och något som påminner mig lite om godis och karamell på slutet. Det finns även något lite trä’igt i doften. Sättet beskan och den blommiga aromen balanserar sig med maltigheten är oerhört trevlig för näsan och likt Näcken vill dem lura bort en – fast till påskmatsbordet där denna dryck kommer göra sig väl!
Smak: Lätt munkänsla med liten kolsyra. Inte så hemskt besk utan det är nötter och karamell med en mjuk efterbeska. Humlen ger ifrån sig sina bättre citrus och blommiga smaker och när dem försvinner så är den där träigheten från doften där för att avrunda det hela.

Betyg? – Bättre+, kanske är jag lite för givmild nu, men doften tillsammans med den mjuka och trevliga smaken med goda nötter, humlig och rätt milda toner gjorde avtryck. Kommer säkerligen köpa på mig fler av denna inför påskhelgen!

Fuglsang Easter Bird (aka Early Bird)
Ett danskt bryggeri jag inte hört så mycket om förut. Denna brygd kallas alltså Early Bird i Danmark och vilket lördagens inlägg handlade om så har de bytt namn, troligen för att kunna sälja den lättare nu under påsk. Det är i alla fall en våröl som ska “hylla våren” enligt Fuglsang. Fuglsang själva kallar den en APA med Europeiska maltsorter och av någon anledning har de tillsatt både kolsyra och Askorbinsyra (ren C-vitamin, kan finnas i juice etc för att ge färg etc)

Utseende: Klar kristallbrun vätska. Rätt poröst vitt skum med små till medelstora bubblor.
Doft: Påskharen har lagt nötter, karamellmalt i samma ägg som citrus och gräsiga dofter från Simcoe och Cascadehumlen. Det finns också dofter från något som påminner om lite vild fruktighet och på slutet finns det tyvärr något som för tankarna till lageraktig brödighet.
Smak: Lätt munkänsla med len kolsyra. Det finns fortfarande en brödighet där som jag stör mig på. Humlen ger ifrån sig goda smaker av citrus, bär, gräs och slutligen en lite halvdold nötig smak. Munkänslan efteråt växer lite på en och lämnar en lite torr känsla med smaker av jordgubbsglass.

Betyg? – Ok+, vissa jämför denna med en IPA vilket jag inte kan förstå? Munkänslan är för lätt och det saknas mer smaker eller ens en tydlig humlighet. Även denna lär passa väl på matbordet trots att den svek mig lite jämfört med vad den utlovar.

Jämtlands Påsköl
Något som brukar sägas vara en klassiker, men flertalet personer har
höjt ett varningens finger mot både denna samt årets julöl.

Utseende: Mörkare bärnstensfärgad vätska med stort skum med små till medelstora bubblor. Porös men krämig topp.
Doft: Karamell och toffeedofter med en rätt bra balanserat humlig beska. Kanske lite torr. En kort arom men en typiskt Jämtlands sådan. Inget speciellt men den levererar. Lite apelsinskal och citrus framåt slutet.
Smak: Lätt munkänsla men med desto mer kolsyra. Som oftast med detta bryggeri är det en bra balans mellan malt och humle. Men denna gång lämnar ordet “nej” min mun. Den lär passa med mat och vara trevlig för en större massa. Men det finns ingenting i smaken som sticker ut förutom lättare kolasmaker.

Betyg? – OK, kanske ett litet minus efter. Den är Okej men absolut inget mer. Det måste finnas mer dofter och smaker, särskilt påtagliga sådana för att få ett bättre betyg.

Som vi ser så svek både Jämtlands och Slottskällan oss, eller i alla fall mig, i år. Det är lite för enkla, lite för lätta och alldeles för tråkiga brygder. Dugges däremot gjorde en välkomponerad påsköl medan Fuglsang nog klarade sig med lite flax. Lyckligtvis har jag Sigtunas båda brygder och Pumpvikens Påsköl kvar så!