Det som gladde mig mest under föregående helg var inte det urtrevliga Linköping Beer Expo utan vad som skedde kvällen innan, kvällen då jag efter ett par års snack äntligen fick besöka VilleValla Studentpub. Linköpings Universitet har som de flesta studentstäder en egen tradition av studentpubar och allehanda otyg som försiggår men det som gör att just VilleValla sticker ur är inte att Beer Expos mässgeneral Richard Lindblad har varit med och drivit upp stället. Snarare är det att de som arbetar där har förstått att även studenter gärna dricker en riktigt god öl. I och med att det ofta är i den eftergymnasiala perioden man kanske börjar dricka lite mer vuxet så tror jag att man med rätt folk, rätt inställning och såklart bra priser kan sätta kornen för ett positivt ölintresse utan större problem.

Efter någon timmes tågresa ned till Linköping stod jag på stationen och undrade vart i helsike jag skulle. En enkel sökning på interwebkartan visade att man med en kort busstur för en tjugolapp kunde stanna inte långt ifrån en kyrkogård, här skulle det tydligen finnas ett vitt hus någonstans och inne i det huset fanns det god öl. En kort promenix senare och med flertalet smygande blickar slängda mot allehanda ljusa byggnader kände jag mig småvilsen. Då, i ett fönster i fjärran ser jag en apa och något som liknar en sköld och jag lyckas pyssla ihop att jag nog funnit rätt hus. I dörren välkomnas jag av hembryggaren (Rüdbrygger) och sedermera ölhällaren Viktor. Tanken är att de på kvällen ska arrangera en förfest till ölmässan med inbjudna bryggare, och så Manker. Medan Viktor kort presenterar de övriga som jobbar under kvällen får jag glatt sätta mig ner i baren. En handfull kranar med allt från Redchurch Export Stout, Struise/Mikkeller Elliot Brew och Nääs Galaxy vittnar om variation på kranarna. Mellan 2-3 tjugolappar får du betala för ett halvt eller ett fullt glas, mer än överkomligt. Medan jag kikar in matmenyn, den av pubens personal tillagade “dagens rätt” eller fajita kostar mellan 40-60 kronor även den så fångar mitt vänstra öga en prislapp bland ett par flaskor. BrewDog Mixtape 8 – 109 kr. Där och då sattes standarden för kvällen, då denna öl lätt kan kosta det dubbla om inte mer på andra ställen. Utbudet i övrigt spänner från allt mellan exklusivt, surt, sött, mörkt, enkelt och spännande – kort och gott en grym mix av utvald kvalitet utan att göra det för häftigt bara för att de kan. Medan min mat, lindande kycklingfiléer med bulgursallad ordnades till så hann jag knappt beställa in en De Cam Kriek för det löjliga priset av 160 kr innan de första gästerna anlände – de irriterande, trevliga, grabbarna från Beerbliotek.

Efter att ha lämnat runt över halva landet samma morgon var även Richard och Adam sugna på och tveksamt förtjänta av en öl – även dem imponerade över utbudet och priserna. Tydligen skulle det drickas öl från amerikanska The Bruery ikväll. Nu börjar det också dyka upp lite mer VilleValla’ianer som tidigare har varit och pysslat med den monter de har på mässan där de under lördagen kom att servera öl från Galatea och Brill & Co’s portföljer så att svetten lackade. Även hos denna trio, som jag tidigare bara har bekantat mig med genom Facebookkommentarer och tillfälliga ordväxlingar på mässor runtom så är det passionen för god öl som lyser igenom. När jag pratar med dem är det som att jag får lite ont i själen av att inte ha varit lika intresserad av god öl när jag själv pluggade en gång i tiden. Vi pratar om allt från Linköpings utbud av ölkrogar och hur intresset för bra öl ser ut och för att vara en mindre större stad så är det kul att höra att man kanske ändå har ett tjugotal studenter på besök en vardagskväll och kanske det dubbla på fredag och lördag (50 personer är max i lokalen). Fastän veteöl eller aningen fruktade suröl är det som framhålls som den lite vanligare beställningen så beställs det ändå tillräckligt av American Dream och lättare öl för att man ska kunna lyfta fram att de inte serverar stora stark.

Senare under kvällen dyker inte bara Brekeriet, Constant Companion, Närke, Jädraås m.fl upp utan så även mässgeneral Richard själv. Efter en trevlig tillställning häromveckan berättade han om VilleVallas katakomber och hur han en gång i tiden huserat där nere i samband med att lokalerna skulle ändras och två utrymmen skulle bli ett. Så sagt och gjort, nu var det upp till bevis. Tillsammans med Skrubbe begav vi oss ned i de djupare kvartarna för att där finna ett riktigt fint system av hyllor och backar med öl. Både jag och Skrubbe har svårt att inte pilla på lite skönheter som står gömda i hörnen och för min egen del föll blicken på en flaska jag spanat in i ett par år. VilleVallas egna öl. VilleValla Herr NilsSaison är bryggt av Brekeriet i slutet av 2012 på recept från tidigare nämnda Viktor och är en saison på 7% som fått smaka både på Brettanomyces men också saccharomyces samt en skväll omältat vete för mer komplexitet. Magnum som bitterhumle och Hallertau Tradition som smakhumle. Jag har försökt hota, flörta, böna och be till Viktor för att få prova på en flaska sedan den kom så när jag nu ser och får höra att flaskan där nere i källaren är den sista som finns kvar så är det bara att dra fram hundögonen och klämma ur “ni vet inte vem jag är, men det borde ni, jag går före i köer” (eller kort och gott “snälla?”). Äntligen skulle jag få prova ölet, recensionen finner ni nedan.

I de trevliga rummen en våning upp pågår samtidigt vilda diskussioner om hur tjock en bryggare bör vara för att vara en riktig bryggare (Beerbliotek är inte riktiga bryggare är bedömningen) och allt mellan roliga ölnamn till framtida ölstilar diskuteras. Framförallt hade vi en bra överläggning om vad en Pale Ale, IPA, Black IPA etc egentligen är och hur Session IPA nu har kommit till som en ölstil – men mer om det snacket framöver tycker jag. Puben kom mer och mer att kännas som den grymma hemmapuben man alltid önskade sig när man just flyttat till sin första egna lägenhet och i takt med att ölen gick åt och den skånska enklaven började prata än mer danska desto bättre blev stämningen. Vi kröp upp i varandras knä och allt som saknades var en eld på golvet och en självutnämnd trubadur. Till det togs det in allt från Westbrook Gose för femtiolappen till Omnipollo Neb’ för dryga sextio kronor och det var som att vara i Köpenhamn – god öl, grym stämning och bra priser.

Klockan hade nu blivit efter midnatt och det var dags att stänga ned, tydligen. Medan försök att lokalisera sig pågick för vissa så kom vi andra på den eminenta iden att ha efterfest, så om ni tyckte att jag, Skrubbe och VilleValla-gänget såg trötta ut på mässan så skyller jag på att det är en rätt så usel ide att dricka goda öl till sex på morgonen. Vad gör det när spaden ska ner i marken för den här kvällen var inte bara otroligt trevlig då de närvarande är bra på att kalasa utan det känns också som att jag fick se VilleValla när det är som bäst – glatt, väldigt kunnigt och framförallt extremt intresserat. Öl är inte något du bara slänger i dig till mellanmål mellan föreläsningar utan en ölkultur hålls vid liv och sprids genom att låta fler prova på god öl till humana priser – grymt jobbat!

Stort tack till VilleValla och alla som var där! Jag kommer gärna förbi er igen, men nu ska vi dricka apans öl.

Brekeriet VilleValla Herr NilsSaison

Utseende: Smutsigt mörkt gulfärgad vätska med ett litet vitt skum.
Doft: Ölet har gått lite över tiden för att de fräschaste inslagen ska sitta kvar och jag känner hur ölet sannolikt har haft mer citrus och fräshör i doften. Ändå har den ett fint register med brettad vild jordig syra och en bra ton av kryddighet. Inslag av bär finns fortfarande kvar, men annars är det mer funk som är kvar.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Mild och snäll till kroppen och det som direkt slår mig är hur ölet känns mer “belgo” än många av Brekeriets andra öl som har en tydligare funkighet. Här är smaken mer traditionell saison med passande kryddighet och de milt fruktiga tonerna jag gillar i en bra saison. Liksom i doften är det inte mycket fruktighet kvar men likväl bär och det som av många amerikaner kallas “jordighet” men som jag kanske kan beskriva som “natur”. Fyllig och mjuk med pigg funk.

Betyg? – Bättre-. Trots att ölet börjat åldras lite så har det mycket att ge. Liksom allt Brekeriet har gjort så är det av hög kvalitet och i det här fallet tycker jag också att ölet har en förtjänst i att vara något enklare och mer traditionellt belgo.

Häromveckan provade vi och fattade tycke för SjöCrona Blond från Kristianstads Bryggeri, en riktigt trevlig blonde som både var läskande och smakrik. Vi bad Urban på bryggeriet att ge oss en större inblick i vilka de är och hur det kom sig att de gick från ölfrälsta fantaster till bryggare. Kristianstad har ju vilket vi påpekade i recensionen om SjöCrona Blond sett ett ökat utbud av bryggerier och det är inte många städer av deras storlek som kan stoltsera med tre egna bryggerier som alla ändå får anses ha blivit någorlunda erkända.

1997 startade ett gäng lagerdrickare Gambrinussällskapet med målet att vidga sina ölvyer. De träffades fyra gånger om året och kom vid som mest upp till att bestå av 18 stycken medlemmar. Som så många andra entusiaster var det som satte igång deras projekt möjligheten till en ordentlig lokal. Samtidigt som de började förstå att det inte var alltför svårt att göra egen öl fick de ett erbjudande om att hyra in sig i en gammal lokal på en innergård på Sjöcronas gata i Kristianstad. De införskaffade det grundläggande för ölbryggning i form av ett par rostfria kärl och efter en tids byggande kunde de börja brygga sin öl för egen konsumtion. Med blickarna vända utåt och vad andra bryggerier kallade sig ville de inte vara värre utan beslöt sig för att mynta “SjöCrona Gårdsbryggeri – öl för god att säljas”, namngivet efter deras innergård mitt i staden. Det var fortfarande inte tal om att gå komersiellt och verkligen satsa på att nå ut med sin öl och samtidigt var det ett varierat intresse. Till slut, 2012 var det nio stycken glada entusiaster som tillsammans ville gå vidare, de ville ha alla tillstånd och framförallt få låta andra få prova på deras öl. Idag är det också nio delägare i den ekonomiska föreningen Kristianstads Bryggeri och trots att lokalerna är nya så har SjöCrona fått följa med.

Urban berättar hur de vill att “de som dricker vår öl ska få uppleva ”något nytt men ändå bekant”, att de ska känna hantverk och goda råvaror. Att doft och smak ska leda dem åt den belgiska traditionen men med en touch av ”SjöCrona”! Vi önskar att de som dricker vår öl tänker: ”Ibland kostar öl lite mer men det finns anledningar till det!””

Gällande öltyper har de saltsat fullt ut på de belgiska och förutom Blonde Alen’en har de även gjort en Tripel och ett par andra belgiska recept under utveckling. Under det kommande året är tanken att både satsa på att nå ut med deras Blond och Tripel men att också experimentera med små unika släpp, det gäller att inte slå sig till ro med någon “standardöl” som alltid finns i lager menar Urban.

SjöCrona Blond är tänkt att vara så att vara så basic som det går utan att sväva ut för mycket eller med olika smaksättningar, något som också var styrkan i den kan jag tycka. Urban berättar att “de inte är ute efter att mätta/fylla den stora massan utan vänder oss till folk som uppskattar god öl av bra kvalité!” Ölen går att köpa på Systembolaget från 2014-04-01 men finns redan nu på några krogar i Kristianstadsområdet. Samma datum släpps även ” Kristianstad 400 år – SjöCrona”. Detta är en flasksyrad Belgisk Tripel på 9% och den kommer att fungera som en, i en serie om tre jubileumsöl för att fira Kristianstads 400-årsjubileum (De andra två är bryggda av Klackabackens bryggeri och Charli’s brygghus). Urban berättar vidare att ölen “till att börja med finns vi i närområdet till Kristianstad samt på beställningssortimentet. Förmodligen kommer vår öl aldrig att bli en vara på krogar över hela landet. De som gillar oss kommer att kunna beställa öl på Systembolaget alternativt ta en tripp till Sveriges lägsta punkt och inhandla en flaska på någon av de krogar vi finns på. I skrivande stund finns vi på Bishop’s Arms och Klackabacken bryggpub. Vi har kontakter med några krogar till som vi hoppas på. Vi kommer nog att fortsätta brygga vår Tripel större delen av 2014. Efter det får vi se men det skulle kunna bli något åt Westvleteren- eller Orvalhållet. Vi får ju också avvakta och se vad den 1 april och vår riktiga Systembolagsprermiär för med sig i framtiden.”

Med SjöCrona Blond som måttstock mot vad Urban beskriver och vad de önskar kan jag bara se gott för dem i framtiden, nu var ölet rätt färskt och av erfarenhet vet jag att öl som är utsökta färska kan tappa rätt fort om bryggeriet inte har haft det fokus de tror sig ha haft. Samtidigt har bryggeriet fått ta sin tid och jag ser mycket positivt på att fler bryggerier i landet vågar satsa på belgiska ölstorter och dessutom utan att krånga till det. Läs mer om SjöCrona Blond på länken längre upp, där finner ni också länk till Systembolagets sida för den samt till ett utmärkt resereportage som Anders And Ale har gjort till bryggeriet. Och glöm inte, 2014-04-01 ska ni lägga en beställning på SjöCrona Blond, ni kommer inte att bli besvikna när ni smuttar i er den i vårsolen!

Om sisådär 5-6 veckor är det äntligen dags för ett stycke svensk ölfestival. Då arrangerar Richard Lindblad återigen Linköping Beer Expo på Brigaden i Linköping och självklart ska MankerBeer dit. Årets mässa verkar bli riktigt intressant med flera nya spännande utställare som Belgoklubben, Constant Companion, All in Brewing, Beerbliotek, Electric Nurse m.fl. Förutom alla dem så har vi än fler populära utställare samt provningar med allt från choklad och öl till IPA och jästfokuserade provningar. Vi träffade Richard häromkvällen för att dricka ö.. prata ölfestival och passade då på att fråga om tidigare mässor och hur en dag på mässan ser ut för honom.

MankerBeer (MB): Du har hållt på ett par år nu, och Linköping Beer Expo har växt till en mycket populär instution i ölsverige – hur började hela den här cirkusen att starta en helt ny ölmässa i princip på egen hand?
Richard Lindblad (RL): Det är en bra fråga. Det hela började när jag pluggade till civilingenjör i Linköping. Jag hade odlat upp ett gediget ölintresse via studentpuben VilleValla Pub som jag 2010 var ordförande på. När min far, som framgångsrikt drivit Linköpings whiskymässa, Linköpings Whiskyexpo, frågade om jag inte skulle köra igång med en ölmässa i Linköping tyckte jag det lät som en helt vansinnig idé: 100% studier och ordförande på en studentpub som vuxit till miljonomsättning. Så det gjorde jag.

MB: Vilket är din absoluta drömutställare? (Förutom MankerBeerbåset vi pratade om hemma hos dig)
RL: Oj, tuff fråga! Det diplomatiska men även det mest logiska svar är ju den utställare som kompletterar de andra. Men detta kan vara i alla aspekter, vare sig det gäller skånsk suröl, göteborgska samarbetsprojekt eller en klassisk dalsländsk pale ale. Spektrat är viktigt för mig

MB: Var tror/hoppas du att mässan är om 5 år?
RL: Jag vet inte om jag vill göra mässa större än vad den är, så det är väl kanske att fortsätta hänga med i ölsvängarna och fortsätta vara på framkant och innovativ med ölprovningarna. Sen vore det ju kul om det blev sug efter biljetterna så det var lite slit efter dem, men så länge jag kan få leende kunder så är jag nöjd.

MB: Har något gått riktigt åt helvete någon gång som ingen (än så länge) känner till? Vad i såfall?
RL: Hahaha, jo det har det väl. Inför första mässan fick jag två plötsliga avhopp med två till stundande (då var det bara 14 st utställare jämfört med dagens 23). Jag lyckades med viss ansträngning hålla kvar de två som var på väg (jag byggde själv montern åt en av dem och fixade personal till första passet) så det gick hem. Sen var ju 2012 års mässa lite av ett “mellanår” p.g.a. lite “kommunikationsmissar” mellan den tillfälliga lokalens platschef och oss, vi pratar knappt om den mässan hemma (hela familjen är ju mer eller mindre inblandad i både whisky- och ölmässan). Det var ett test, helt klart.

MB: Hur ser dagen innan Beer Expo ut för dig och dagen efter?
RL: Dagen innan: välkomna utställare och se till så det sista är på plats, instruera personalen om sina uppgifter, se till så att all ölprovningsöl är på plats osv. Hålla pulsen nere.
Dagen efter: Upp, städa, röja, se till att allt ser bra ut efter avfärd. Plocka klart på resten. Färdigt. Det blir nog en öl på kvällen sen. Efter första mässan (då var den i april) kröp jag upp mot en solig vägg mot VilleValla och drack Beer Here Dark Hops i eftermiddagssolen. Det var magiskt.

Vi tackar Richard för god mat, goda öl och gott sällskap. Vi kommer också att arrangera en tävling inom kort där ni har chansen att vinna 2 x 2 biljetter till Linköping Beer Expo. Om ni inte orkar vänta på den, eller känner att ni gärna betalar för er biljett så kan ni köpa biljetter här.

Petaluma. Hur sexigt låter egentligen Petaluma? Mindre som en liten stad i norra Kalifornien och mer som en Ompa Lompa du petat på, men där går man också bet. I Petaluma, Sonoma County bor det cirka 58-59.000 invånare och ett bryggeri – Lagunitas Brewing Company. Efter bryggeriets intåg på den svenska marknaden i och med att Galatea började ta in deras öl har det gått rätt fort för dem och idag kan man hitta både bryggeriets Pale Ale, New Dogtown och IPA på var och varannan krog, inte bara mer uttalada ölpubar. Min egen relation till bryggeriet började väl runt 2009-2010 när jag provade min första öl, en Red Ale från dem i New York. Dagen senare provade jag deras Barley Wine. Gnarlywine och beslöt mig för att bedöma Lagunitas som ett bra men inte så spännande bryggeri. När jag slutligen provade Hop Stoopid, en riktigt maffig Dubbel IPA vart det dock andra toner, en av mina första favoritöl var funnen. Vi delade på en flaska på Hop Devil i sydöstra New York och jag drack den till en blue cheese burger, ni ser jag minns var, när och hur jag drack den – den satte sitt spår.

Så när jag nu ett par år senare landade i San Fransisco dagen efter att Great American Beer Festival slutade var det inte så svårt att bestämma vart kosan skulle. Efter första dagens tur till Russian River var målet nu inställt på att åka norrut till Petaluma för en kväll på bryggeriet följt av en tour dagen efter och sedan middag hos Barry, bryggeriets exportansvarige och en person ni som besökte Copenhagen Beer Celebration i fjol kunde fått en öl upphälld av.

Bryggeriet grundades 1993 i det lilla samhället Lagunitas, Kalifornien. Året därpå valde grundaren Tony Magee att flytta den snabbt ökande produktionen österut till närliggande Petaluma. Det skulle inte dröja länge innan produktionen ökade igen och under början av 2000-talet såg man nästan en femfördubbling av produktionen, något som idag gör bryggeriet till det sjätte mest köpta craft beer-bryggeriet i USA. 2012 tillkännagav man att man skulle satsa ännu 9.5 miljoner dollar på ännu en utbyggnad vilket just hade blivit klart när vi anlände. Barry som tog oss runt berättade då också mer om den expansion man påbörjat till Chicago där man ska sätta upp ett lika stort bryggeri. Tillsammans ska de två ha en kapacitet på 1.2 miljoner barrels per år. För svensk del innebär det nya bryggeriet att leveranstiderna blir mindre än 30 dagar varpå vi kan få IPA som bryggts för att landa på krogarna i landet bara veckor senare. I dagsläget är transporttiderna drygt 45 dagar från Petaluma. Vi frågar Barry om de transporterar kylt inom USA men han erkänner att ölen transporteras “varm” vilket tyvärr beror mycket på att man i USA inte själva säljer ölen utan måste gå igenom olika distributörer, vilka alla har olika rutiner och sätt att hantera ölen. Har ni svårt att relatera till siffrorna ovan? I fjol var Lagunitas ungefär lika stora som Åbro, med nya expansionen är man dubbelt så stora och med bryggriet i Chicago blir man fyra gånger så stora som Åbro – och då är man ändå inte störst av “micro-jättarna”.

På bilden här intill ser ni själva brygghuset, en “liten nätt” anläggning i en lokal som tidigare hade bra mycket lägre takhöjd, i takt med att bryggeriet växte bytte man ut tankarna till ännu större tankar varpå hela taket på den stora lokalen fick höjas rejält. Tar man sedan en kik utomhus så ser vi inte bara de gamla jästankarna vilka motsvarar ett normalstort svenskt bryggeri, utan vi ser hela längan med nyinstallerade tankar som står fyllda med gottigheter. Det häftiga med det nya bryggeriet är att nästintill allting är helt automatiserat, från själva bryggverket till tappningslinan som sköter allting, från tappning och lådpackning automatiskt. Det här får ibland vissa att fnysa lite missnöjt men som Menno (Olivier) från De Molen sa i Göteborg i fjol då jag frågade om deras nya bryggverk – det är ibland ett nödvändigt ont. Ölen blir lite annorlunda men framförallt blir de av en konsekvent kvalitet. Det går vare sig att brygga de mängderna helt manuellt och dessutom skulle varje batch riskera att bli något annorlunda, vilket kan vara charmen med ett mindre bryggeri – men svårhanteerligt för större bryggerier.

Lagunitas levererar idag till nästa hela USA och när vi går in i den enorma lagerbyggnaden så börjar vi förstå hur stora de faktiskt är. Travar och åter travar av välmatade pallar med framförallt IPA, Pale Ale och Lucky 16 står vart ögat än når och vi lyckas också lokalisera pallarna med IPA, mindre än några dagar gammal som är prydda med “Sweden”-lappar. Det är skytteltrafik både i lagerbyggnaden och kring hela bryggeriet och det är inget snack om att det är snabba puckar med att leverera ölen till törstande konsumenter. Vi tar upp problemet vi länge hade med att Lagunitas när man fann ölen i Köpenhamn tidigare ofta var lite trötta och hade rest dåligt. Barry är ärlig och säger att de själva inte heller var nöjd med hur ölen under en period behandlades till just Danmark och att man idag har ändrat lite i hur man arbetar med andra marknader.

Förutom ett bryggeri som trots storleken inte känns överdrivet stort, mer välfyllt, så har man sin otroligt populära brewpub där det spelas livemusik, röks jazztobak som om det vore festival och det serveras öl på löpande band. Det var verkligen som att komma hem till en god vän och kan nog vara den coolaste brewpuben vi var på i USA sett till dess helhet. Att de hade öl som deras 4,65% starka American Pale Ale DayTime som självrunnen var läskigt trevligt, massa fin citrus, blommighet och bra maltkropp – perfekt sommaröl. På fat var ölet minst lika trevligt, om än att jag föredrog den på cask, len och mumsig. På fat hade de också surölet Sonoma Farmhouse Gueuze, en nedsurad blend av olika fatlagrade saisons – funkig, lite vinös och med skön syra. Bryggeriets High West Rye-lagrade Cappucino Stout bjöd på något extra till en öl som redan är oerhört trevlig i sig själv, värmande med stora nävar kaffe och choklad med fina ryeinslag. En annan favorit var Barley Winet Brown Shugga 2012, Barry hade en av dessa väldigt åtråvärda flaskorna hemma och ville såklart låta oss prova, vilket vi tackar för. Knastrigt och härligt maltsött med mer komplexitet än vad den verkar ha haft olagrad. De kan sina kraftigare och mörka saker får vi konstatera.

Ser vi till de lite lättare ölen så provade vi en fint wet hop’ade American Pale Ale, Sebotol Wet Hop – frisk, crisp och sjukt läskande men kanske något man kan leka vidare med. Wet hop’ade öl (man tillsätter helt nyplockad humle) måste drickas purfärskt om man ska få ut max av smak och doft. Lagunitas gör också en stabil Kölsch, Day Kolsch som motsvarar förväntningarna och är läskande och somrig, kanske mer än spännande och tillfredsställande för ölnördstarmen. Då är Fusion XVII bra mycket bättre, en “brown amber ale” som snarare är en hybridöl där man blandat W.T.F, Daytime och slängar av Lagunitas Sucks. Väldigt speciell men lättdrucken och rätt skön på sitt sätt, lite för snäll och svårgreppad på andra.

Det är åter dags att blicka västerut för att minnas tillbaka till våra veckor i USA. När vi besökte Funkwerks i Fort Collins så tog vi upp det att Crooked Stave till en början huserade i samma små lokaler. Till slut kom Chad Yakobson att få sådan efterfrågan på sin öl att han blev tvungen att flytta bryggeriet varpå han började leta lokaler. Utanför Denvers citykärna ligger vad jag tror var ett gammalt stålverk, utifrån en rätt dyster lokal i ett rätt så dystert område. Tar man väl steget in genom den lite tråkiga entren så möts man av en otroligt hipp och väldigt häftig öppen lokal – The Source. Gallergrindar fälls ner för de olika butikerna likt gamla riddarborgar och den helt nyrenoverade och nyöppnade byggnaden huserar ett bageri, charkuteri, tacos-krog, cafe, blomsterbutik – och ett bryggeri. Längst in i den tegelstensklädda hangaren finner vi stora stålpelare som skyddar ett helt nybyggt och väldigt kompakt litet bryggeri, med koelschip och allt. Bryggeripuben som tar upp ungefär halva ytan ser ut som vilken bryggpub som helst, dock med en flux capacitor (läs, det är framtiden!).

Vid vårat besök skulle de just släppa L’Brett d’Or, en gyllene sour med 100% Brettanomyces där 5 Brettanomycesstammar har valts ut från bryggeriets arkiv för att ge en speciell touch till ölet med betoning på citruskaraktären. Kön ringlade lång redan en timme innan de skulle öppna upp bryggeriet men folk stod och snackade om ölfestivaler, öl i allmänhet och drack cappucinos och åt mackor så tiden gick fort. Ett par öl inhandlades och målmedvetna som vi var så stegade vi fram till bästa hörnet av baren, ockuperade lite mer yta än vi borde (freedom!) och beställde in ett glas av samtliga 15 öl de hade påkopplade.

Intressant är hur Crooked Stave gärna experimenterar med olika kombinationer av jäststammar och framförallt med torrhumlingen av ölen och att man också låter konsumenterna prova de olika varianterna av ölen mot varandra. Det fanns till exempel 3-4 sorter var av dera saisoner Vieille Artisanal och Surette Provision Saison samt deras suris Hop Savant (100% Brettanomyces Pale Ale). Det blev nu tydligare än någonsin att olika jäststammar och olika torrhumling ger såpass olika karaktär till ölet att det är larvigt att bunta ihop dem till samma öl. Tre batcher av Hop Savant, all med olika humlesorter (varav 2 experimentella och ej namngivna sorter) smakade verkligen helt olika och vår lilla provpanel om 4 personer var nog rätt överens om att det hade varit svårt att tro att vissa av dem var “samma” öl. Bryggeriet gör också en belgisk witiber, St. Bretta som kryddas med apelsinsorter som valts efter säsong. Nu under hösten har man saftiga apelsiner från Valencia medan man i somras hade lite mer läskande och bittra blodapelsiner. Även här var det väldigt kul att se hur något man kan tro är rätt liknande ändå kan ge så stort skillnad på smak och doft.

Crooked Stave gör bra mycket mer än de här ölen och med flera specialöl på fat och med flera serier av öl som bara släpps för speciella medlemmar eller vid särskilda tillfällen så är det ett bryggeri som vi verkligen håller högt. Chad är också otroligt kunnig inom sitt område och har skrivit flera vetenskapliga papper på väldigt hög nivå om “Brett”, vilka han låter andra läsa för att lära sig mer. Värt att kika in.

Den nyfikne och uppmärksamme har också sett at vi under 2014 kommer att kunna se bryggeriet i Sverige, håll utkik på CraftBeer.se för mer information.

Under den förmiddag vi spenderade i Fort Collins hann vi inte bara med New Belgium Brewing, en stund i solen och en på tok för lång promenad för att hitta ölbutiken Wilbur’s Total Beverage. Vi hann också med ett trippelbryggeribesök. Fördelen med den så otroligt charmiga lilla staden Fort Collins är just att den är rätt liten, visst universitetsområdet breder ut sig rätt ordentligt och vissa av stadens bryggerier ligger lite utspritt men är man ute efter att besöka de mer etablerade bryggerierna så är det inte så svårt. Mellan Fort Collins Brewery och Odell Brewing Company är det ungefär 300 meter. Vill man sedan vidare, eller om man åker från New Belgium så är det ungefär 2 kilometer nordväst medan man kan spendera lika många meter åt sydost och då komma till Funkwerks. Det var också den rutten vi började vår dag med.

Funkwerks är ett riktigt häftigt bryggeri som startade bara för några år sedan i en liten byggnad på East Lincoln Avenue. Vi besökte dem redan 2011 då de var relativt nystartade och även inhyste Chad från Crooked Stave. Nu har han flyttat till Denver och Funkwerks har kunnat breda ut sin egen produktion ytterligare. Egentligen borde jag kopiera intervjun med Gordon Schuck vi gjorde innan GABF började och som i mitt tycke ger en rätt bra introduktion till bryggeriet. Som ni ser på bilderna så är själva brygganläggningen lika stor som deras fatsamling och med tanke på att man brygger främst saison och suröl så är det också fatrummet som är själva kärnan i bryggeriet. Vi har redan stämt möte med Gordon för att följa upp intervjun vi gjorde och han förklarar att han är under lite pressat schema då deras kärna av bryggare är rätt limiterad och alla drar sitt strå till stacken. Just nu håller han på att få klart vörten för deras saison men han vill mer än gärna guidea oss runt i den lilla lokalen. En lokal de faktiskt har byggt ut sedan vårat senaste möte. De har nu nästan fördubblat själva bryggeriarean och framöver finns planer på att ta över även de intillliggande byggnaderna för att på så sätt kunna få in fler jästankar och mer fat. Att de trots deras tillväxt fortfarande är otroligt små märker vi när vi ser att de fortfarande har en rätt åldersstigen maskin för flasktappning som kräver mer manuellt arbete än vad man förväntar sig från ett av USA’s hetaste funkbryggerier.

Vi provar åter igenom deras öl där Belgian Blond är en ren och törstsläckande belgisk blonde på 5.8%, Leuven är en hybrid av saison och berliner weisse och som med 5.7% får lite mer skjuts från alkoholen, även den är otroligt läskande och blir min klara favorit bland de lättare ljusa ölen. Bland de lite tynge ölen är Deceit och den bourbonfatslagrade strong alen Dark Prøphet helt magiska med bra komplexitet och en smakvariation som ger bevis på att jänkarna trots allt kan få till det med belgiska ölsorterna. Vi börjar nu kika på klockan och ser att vårt nästa möte, på Fort Collins snart ska börja. Samtidigt börjar Gordon få bråttom tillbaka till bryggandet och medan vi båda försöker slita oss åt vardera håll så ger vi varandra beröm för att vi svenskar har väldigt bra koll på det lilla bryggeriet medan vi såklart måste uttrycka vår uppskattning över alla bra öl de får ut. Får de bara upp produktionen lite kanske det finns hopp om att i framtiden få hit små batcher av deras öl.

Tillbaka i bilen är vi nöjda och lite småglada efter att ha fått i oss en dos återställare. Nu är det dock dags att göra en rundtur på Fort Collins Brewery vilket vi tyvärr inte hann med vid vårt senaste besök i staden. Det skulle inte göra så mycket visade det sig. 2011 var produktionen fortfarande inte i närheten av vad den är idag. Den utsikt vi hade från bryggpuben ifrån vilken man ser rakt in i bryggeriet är idag helt annorlunda och bryggverket som nu installerats och de enorma jästankar som nyss kommit på plats ger en bra indikation på hur snabbt craft beer-utvecklingen har gått. På bilden här bredvid ser ni det som var bryggeriets grund och en av de rätt små jästankar som fram tills för inte så länge sedan användes.

Förutom att bryggeriet har vuxit så har man också automatiserat nästan hela produktionen. Idag har man ett enormt humlelager till hands just bredvid bryggverket vilket gör att man kan mata ner humlen utan att behöva konka runt på enorma humlepåsar. Därifrån går ölet vidare till den helautomatiserade butteljeringsmaskinen där till och med påfyllningen av flaskor och sedan själva packningen är nästan helt automatiserat. Detta har gjort att produktionen har kunnat ökas ännu mera vilket också gör att mer öl kan skickas iväg och det är först i år man har vågat sig på att exportera öl där Sverige blev försökskanin. Först var man osäkra på hur allt från frakten till mottagandet skulle bli men genom kylda containrar och snabba leveranser garanterades de att ölet skulle vara så färskt som möjligt, något de berättade var svårt att få till i USA. Tack vare produktionsökningen har de också kunnat ge plats för glutenfria bryggeriet New Planet. Trots rätt bra lagar för bryggerier i Denver är det förbjudet med kontraktsbryggning så för att komma runt det har man kommit på den smarta lösningen att man delar lokal, bryggre och utrustning varpå man schemalagt när vilket bryggeri bryggarna tillhör vid ett visst tillfälle.

Jag och M2 sätter oss utomhus i förmiddagssolen och lyckas på något sätt charma oss in att få gå loss på deras tap room trots att de ännu inte har öppnat. Med blodad öltand har vi upptäckt att de har två öl som låter så galna att vi bara måste prova dem, båda från deras rökölsserie – Out of the Ashes – Mesquite Chili Lime Ale och prisvinnaren från GABF 2012 Rauchbier. Den senare görs med 100% tysk rökmalt och smakar precis så köttigt och fylld med tjära och rök som man önskar. Det som gör att den sticker ut är att den stickiga sötman som jag tycker kan finnas är nedtonad. Dock är det galenskapen med mesquite, chili och lime som jag och M2 dras till. Trots rätt dåliga omdömen på RateBeer så får jag säga att den vart riktigt balanserad och oerhört spännande, chilihettan är inte för markant och rökigheten från träet ger en bra grund där limen ger lite avslutande syra. Inget man vill dricka mycket av men helt klart en rolig öl. Klassikerna som Rocky Mountain IPA och amber ale’en Red Banshee levererar som vanligt och faller in i fåran med lättdruckna vardagsöl utan någonting extra, men framförallt IPAn fungerar perfekt när man sitter och bara vill ha en god öl utan att börja nörda. I så fall ger de båda dubbel iporna Hoptitude Imperial Extra Pale Ale och The Incredible Hop – Wet Hop IPA mer för pengarna. Välbalanserade och bra kraft i smakerna, återigen utan att stilla nördådran men desto bättre för att ge smaklökarna mer stimulans. Avslutningen vart nog bäst med deras rökta Doppelbock som verkligen var härlig att dricka med kaffe, rökighet och mysig sötma. Den följdes av lika goda Double Chocolate Stout och Obsessed Barley Wine som båda var riktigt goda. Vi avslutar lätt med en Triple Hop Pils, en lagom humlad pilsner som jag hoppas att vi får se i Sverige nästa sommar – en perfekt sommaröl, fräsch som vinden och just lagom smakrik.

Vi började tröttna lite på att sitta i solen och med vindpustarna som svepte emot oss kom doften av bryggning. Nyfiket spatserar vi bort den lilla sträckan till Odell Brewing Company som sedan vårt senaste besök har byggt ut sin brewpub rejält och helt klart tagit inspiration från Stone med deras Bistro Garden.  Det var små kringelikrokiga gångar, planteringar och rikligt med uteplatser. Det var härligt avslappnat när vi kom dit och trots att klockan knappt var lunchtid var det rätt bra med folk där, jänkarna verkar gilla det där med förmiddagsöl i solen även på en onsdag. Bland ölen var det sweet stouten Wooden Cow, 5 Barrel Pale Ale Nitro och Cutthroat Porter, även den med nitro som stack ut som riktiga höjdaröl. Det är något visst med nitro och den lite mjölkiga, lena känslan passar verkar Odells öl. Något som däremot inte fungerade alls var Wood Fernet Porter, en porter lagrad på Fernet – alla som haft en dålig Fernetfylla anar nog hur ölet lär smaka. Tyvärr hade vi inte hunnit med att boka in något möte och då vi började få lite bråttom för nästa anhalt så fick det bara bli en stunds lugn och ro och ett antal öl på Odells. Vilket är synd då vi nu har varit där två gånger och båda gångerna lyckats missa att hänga runt på bryggeriet – får bli tredje gången gillt.

Vill ni veta hur ni tar er runt i Fort Collins så föreslår jag att ni kikar in inlägget om New Belgium som tipsar om färdrutten upp norr. Ett besök i Fort Collins är ett måste och förutom de fyra bryggerier vi har tipsat om finns det nästan nya bryggerier i vart och vartannat kvarter. Så kika in på RateBeers locationslista för att få lite adresser och lära er mer om vad som finns.