MankerBeer.com

Något som legat och lurat i vassen ett tag är den underbyggda polariseringen inom ölvärlden. Både i Sverige men även utomlands ser vi alltmer hur vänskap och relationer plötsligt sätts åt sidan i takt med att uppköp eller andra strategiska beslut görs. Att försäljningen av ölrejtingsidan RateBeer skulle ge ringar på vattnet kunde nog alla förutse, men vi kan ändå förbluffas av den bristande viljan att finna en lösning eller kompromiss. För hur stora sellouts man än kan tycka att RateBeer är, eller borde det åtminstone vara, omöjligt att inte se allt det positiva sidan ändå har bidragit med.

Ta ett bryggeri som Cantillon som är älskat av nästintill alla och som på gott och ont har mycket att tacka RateBeer för viss del av sin hype. Lika mycket som Jean van Roy tycker att det är jobbigt att hans öl spårar i värde och att ölen inte bedöms på de kriterier han kanske själv hade velat sätta, lika mycket gör hypen också att ölen når över hela världen och att folk pratar om Cantillon. Nu är Cantillon speciellt och just hypen, andrahandsmarknaden och allt där kring är nog mer negativt än positivt i längden, men detsamma gäller humliga öl från alla håll och kanter. Små bryggerier når instant success och efterfrågan så fort de har fått ett par höga ratings och vipps vill folk få tag på ölen. Ja, det är visserligen lite koko hur ett fåtal personers subjektiva omdöme kan få så stor genomslagskraft. Men det är väl samma med musik, gastronomi och till och med typ cyklar?

Däremot är det trist i hur RateBeer sålde ut utan att förvarna och informera sina användare. Bristande integritet och skapandet av en känsla av att ha blivit förd bakom ryggen gjorde nog att många valt att se framåt mot en värld utan RateBeer. Men sen igen, det är väl bara öl? Det som är synd att är att många bryggare och bryggerier, till och med krögare som annars har haft RateBeer att tacka för mycket snabbt vände kappan efter vinden. För ärligt talat, vem brydde sig om Dogfish Head 2017 lika mycket som för säg 7 år sedan? De har ju bara pluspoäng och pity points att hämta genom att officiellt ta avstånd från sidan.

Men det är inte bara RateBeers uppköp som fått den här effekten. Likaså är det när ABInBev köper upp allt fler bryggerier. Här är fallet lite annorlunda då InBev ändå får anses vara djävulen sett till hur de utnytjar sin storlek och sin räckvidd för att slå ut marknaden. Tidigare försökte de anpassa sig något, lura kunderna genom missvisande marknadsföring och allmänt skitsnack – nu har de släppt alla tyglarna och köper istället upp väl utvalda aktörer som de tror kan ge dem och deras varumärke legitimitet, räckvid och djup på craft beer-marknaden. Det enda som är trist är att se hur ett bryggeris egna val av att sälja ut så snabbt kan förkastas och deras namn plötsligt blir paria, från att ena dagen vara respekterade och omtyckta till att snabbt bli hånade. Ja, de ansluter till den mörka sidan, men det är väl upp till var och en?

Här i lilla Sverige är det inte mycket bättre. Det är som en stor ridå där man ibland låter dockor spela upp utvalda scenarion utan att visa vem som styr dockan eller hur det faktiskt ser ut bakom skynket. Det är skitsnack, lögner och sabotage som hade fått Desperate Housewives att likna Björnes Magasin. Tidigare kollegor kan byta åsikt över en dag och långsintheten som kan finnas gynnar knappast en rätt så skör branch. Samtidigt så kanske Sverige nu blir en alltmer mogen marknad. Vi har idag så mycket bryggerier och krogar att det som tidigare började som en liten skara ölkämpar som utvecklades till ett par olika läger nu är en battle royal om konsumenterna. Oundvikligt men tråkigt då vägen hit var så fin.

Vad som är nästa steg, både här på himmaplan, men även ute i världen? Ja, vi får väl se. Här i skåne är det än så länge rätt lugnt!

Innan ni läser lackningen nedan vill jag att ni kommer ihåg ett par saker. Dels att jag sedan årets start arbetar som verksamhetschef för Omnipollo, jag ska dock försöka lyfta den här frågan så objektivt jag kan. Dels för att den är lika viktig oavsett och för att det är något jag har stått bakom i flera år.

Under natten hade ölratingsidan Rate Beer sin årliga prisceremoni för att utse världens bästa bryggerier, öl och lite andra saker. Man kan redan nu säga att vem bryr sig om andras smak, om vissa personers ratings, om en amerikansk ölsida etc. etc. etc. och det är också argument jag ofta hör när det gäller det här ämnet.

Men om ni kikar på årets vinnarlistor så blir jag lite konfunderad. Sveriges ölscen växer i samma takt som den amerikanska, åtminstone vad gäller bryggerier per kapita. Utöver det är Sverige en av åtminstone topp-10 största ölländerna i världen vad gäller antalet nya bryggerier och totala mängden bryggerier, i världen. Vi är också en av världens största ölmarknader vad gäller import, inte minst från USA.

Ändå ser vi bara 3 svenska namn över alla listorna från inatt, 2 om man tillhör skaran som anser att Omnipollo är ett ondskefullt nätverk som inte alls har med svensk öl att göra. Vinnarna från inatt – Sahtipaja med 2 olika produkter i kategorierna mjöd och germaniska suröl, Brewski som bästa nya svenska bryggeri och Omnipollo som enda svenska bryggeriet på listan över världens 100 bästa bryggerier. Att Brewski knep sin kategori är rätt självklart, de håller på att rita om ölkartan i Sverige och kommer att bli the next big thing i USA, tro mig. Lika självklart är det att Sahtipaja får in någon produkt (för övrigt enda svenska namnet i någon kategori), produkterna har hypeats, hyllats och sticker ut. Omnipollo tänker jag inte uttala mig särskilt om.

Men tar vi bort Omnipollo för att tillfredsställa vissa – ja då har vi 2 namn kvar varav 1 är från en lista som bara svenska namn kan vara på – med andra ord bara Sahtipaja kvar, i en rätt smal kategori. Bland hela världens bryggerier.

Brewskis Marcus Hjalmarsson. Med en korv.

Är vi inte bättre? Danmark och Norge har fler än 10-15 kategoriplatser och till och med Polen har fler platser än Sverige, Estland lika många. Återigen, det är bara en ratingsida – vem bryr sig? Ja, en väldigt stor del av ölvärlden och det är alltid lätt att säga att man inte bryr sig så länge man inte är med på listorna, men är man det, ja då spelar listorna så klart roll.

Gör vi för smala öl i Sverige, är vi för annonyma, når ölen inte ut i världen (det handlar trots allt om att folk ska komma till att rate’a dem) eller vad kan det bero på? Öl behöver inte ha tusentals höga ratings för att man ska ligga bra till, Sahtipaja MeadMe har t.ex. 27 ratings. Och säga vad man vill, men att vi får med bra namn på de här listorna och att vi tar för oss internationellt ökar intresset för svensk öl. Det arbetet Brekeriet, Brewski och Omnipollo gör nu är lite det som Dugges och Nils Oscar gjorde för ett par år sedan då man fanns lite här och var i USA. Men i övrigt står det still.

Jag tror att mycket beror på storleken på bryggeriet – de danska och norska namnen på listan har alla en produktion som per år motsvarar många små svenska bryggeriers gemensamma storlek. Samtidigt, Pohjala kniper platser, likaså de polska bryggerierna som inte är mycket större än de medelstora svenska bryggerierna. Så det argumentet är bara delvis sant.

Eller beror det på Jante? Att vi inte våga göra som Brekeriet och Tempel – göra sin sak all in och sikta utåt om inte den svenska marknaden är mogen, än. Allt jag känner är att något saknas för att vi ska ge svenska småbryggerier samma plattform som man får/har i andra länder. Beror det på att Systembolaget styr för mycket vad vi ska dricka och hur vi kan få ut ölen? Att krogarna föredrar trendig humlig öl mer än lite vågade och annorlunda saker? Jag är inte säker på det heller. Troligen sätter Systembolaget många käppar i hjulet då det är svårt att få ut flaskor som inte passar bolagets mall, fat kan krogarna ta, men flaskor når aldrig längre än till krogen. Om man inte har turen att kunna exportera sin öl, något många små bryggerier ännu inte kan på grund utav sin storlek. Men det som STHLM Brewing Co., Brewski, Dugges med flera gör nu, att sprida sin öl över världen, eller åtminstone utanför Sverige – det är nog inte bara viktigt för dem utan för att vi ska få ut ordet om hur bra svensk öl faktiskt är, om man bara får tag på den.

Eller så knycker man på axlarna, skyller på internet, hype och amerikanska tickers. Valet är upp till var och en, men faktumet att listan ändå styr anseendet på svensk öl kvarstår.

Vår serie om fenomenet med att försöka bocka av så många öl som möjligt, ticking fortsätter. Idag tar vi steget från teorin och uppfattningarna kring ticking för att istället rannsaka oss själva. Vi har också frågat en av Sveriges mest flitigaste tickers, Fredrik Johansen vad han egentligen tycker om det. För alla vi som någon gång har stått i en bar och tänkt “vilken öl ska jag köpa” för att sedan välja något nytt istället för en personlig favorit – vi drivs av samma nyfikenhet.

För mig personligen, som i sammanhanget “bara” provat knappt 9.500 olika öl är det nyfikenheten som är en stor drivkraft. Jag har visserligen Untappd men är inte särskilt aktiv på ratingsidor. Istället har jag sedan många år tillbaka ett Exceldokument där jag för in nya öl, vilket började som ett kul sätt att veta vad jag druckit när jag just börjat dricka god öl. Sedan har det fortsatt till en form av samlande och just samlandet, ibland ett maniskt sådant är något som enar många tickers. Jag gick aldrig så långt utan har mer kunnat prova mycket öl då jag har rest mycket och försökt prova öl på de platser man har hamnat på. Jag tror därför att jag själv är fel person att svara på vad som driver en ticker då jag erkänner att jag gärna provar nya spännande saker, men jag skulle inte sätta stämpeln som ticker på mig för det.

Därför vände jag mig till Fredrik (snart runt 19.000 öl) som tillsammans med sin gamle sidekick Andreas och nicks/personer som Gnoff (runt 9.2000 öl) och framförallt Ohmper (runt 22.000 öl) är de som satt svenska tickers på kartan. Jag vill kanske inte få reda på allt men åtminstone kunna ge en inblick i drivkraften hos en person som ändå kan sägas ha vigt en stor del av sitt vuxna liv åt att prova öl, olika öl.

MankerBeer (MB): Vad är ticking enligt dig?
Fredrik Johansen (FJ): För mig är det mitt största intresse, jag vill prova så många öl jag bara kan. Det har spårat ut lite de senaste åren, jag testar helst bara öl jag inte testat innan. För mig har det aldrig handlat om någon slags tävlan om att ha provat mest öl, jag gör det för att jag tycker det är kul.

MB: Vad krävs för att få ticka ev en öl?
FJ: Jag försöker ta minst två små klunkar av varje öl jag tickar. Det gör kanske inte alltid ölen rättvist såklart. Många hävdar att man måste dricka en hel öl för att ge den en objektiv bedömning, bla för att ölen förändrar sig när den kommer upp i temperatur i glaset osv. Jag har jobbat lika länge med vin som med öl, och med vin kan vi verkligen prata om att vinet ändrar sig när det får luft. Jag har dock aldrig hört någon prata om att man måste dricka en hel flaska vin för att ge vinet en objektiv bedömning?!

Jag är ärligt talat väldigt trött på att folk skall lägga sig i hur jag dricker öl, och hur mycket man måste dricka av varje. Jag gnäller ju inte på folk som tycker annorlunda än vad jag gör. Dessutom är det öltickning jag håller på med inte hjärnkirurgi. Jag kan dricka hur mycket som helst (nästan) av någon öl jag gillar, tex om jag bara är ute på krogen eller dricker öl hemma för att jag tycker det är gott. Fast när jag är på mässor och liknande så blir det nästan bara små ticks.

Jag har egentligen inte velat lägga ut mina betyg på tex ratebeer eller Untapped men har på senare tid kommit fram till att det underlättar att använda untaped. Framför allt på mässor och på krogen. Jag untappar inte alla öl jag dricker.
Exakt vad som krävs för att ticka en öl får var och en bestämma själv.

MB: Vad ser du som positivt och negativt med att prova öl på det här sättet?
FJ: Positivt – Det är bland det roligaste jag vet att göra, jag älskar att prova nya saker, framför allt när man blir positivt överraskad.

Negativt – Jag är inte säker att det bara främjar ölscenen på lång sikt. Många vill bara dricka nya öl och gärna dela på dem (mig själv inkluderat), vilket kan leda till att bla barer kanske inte tar in gamla goda klassiker som funnits innan. Det kan också vara negativt för bryggerier som hela tiden måste göra nya öl. Men det återstår att se hur det kommer att påverka, det finns ju fortfarande en stor majoritet av människor som gärna dricker en hel öl.

Jag tycker att Fredriks svar belyser de områdena jag själv slutat upp i. Varför är öl så mycket känsligare än till exempel vin – både vad gäller hur vi dricker den, men också hur vi får dricka den? De senaste åren har så kallade beer flights blivit allt vanligare på krogen, små plankor med fyra eller fem olika smakprover om 8-12 cl per öl. Det här möjliggör att kunna prova på olika öl och inte bara behöva köpa en pint om 40 cl av en öl som dels kostar mer men som sedan kanske också visar sig lite för dyr. Det är också ett sätt för krogar med 10-15 kranar om inte mer att försöka hålla lite ruljans på samtliga fat, vilket gynnar alla. Så jag tror att sättet vi dricker öl håller på att förändras. Borta är pints och iställer ser vi mindre glas och att vi närmar oss ölet med samma respekt som för vin, men utan det elitistiska. Öl ska ändå hållas folkligt, även craft beer.

Varför är många fortfarande så anti till hela trenden med att ticka av öl? Är det för att de dricker mindre än andra gäster, och i så fall stämmer ens det påståendet? Är de snoffsiga mot andra gäster eller känner man en avsaknad av respekt? Vi tänkte låta lite olika krogägare svara på det i nästa del.

Ämnet med att prova så många öl som möjligt, gärna fortast möjligt har debatterats hyffsat flitigt de senaste åren. Kanske inte bland olika ölsidor på internet, men åtminstone bland bryggare, krogfolk och vanliga öldrickare. Vissa menar att det tar bort syftet med öl och att drycken och arbetet bryggarna har lagt ned inte får den respekt den förtjänar. Ticking som det så fint först har kallats går helt enkelt ut på att man provar en öl varpå man sedan kan bocka av den från sin lista. Fenomenet är inte bara kopplat till ratingsidor online såsom RateBeer eller Beer Advocate utan har nästa gått än längre i Storbritannien där det finns grupper som provar igenom självrunna brittiska öl. I vissa fall har de nått upp emot 50.000 olika öl, en hög siffra med tanke på att även de flitigaste “tickersen” ligger mellan 20-40.000 olika öl, och då med hela världen och dess stilar som grund.

Det som kanske gör skillnad mellan de båda grupperna ovan får kanske sägas vara kriteriet för hur man väl “tickar” en öl. I fallet med RateBeer och annat har olika synsätt skildrats senaste åren. I USA ser vi enorma bottle shares där deltagarna alla tar med ett gäng flaskor och sedan provar man igenom dem ihop. Ett bra sätt för att prova på många öl utan att behöva köpa öl som i vissa fall kostar eller är värda flera hundra eller tusen kronor. Är man då 5-10 personer på en flaska som kanske bara är 65 cl (en amerikansk så kallad bomber) så blir det bara 6.5-13 cl per person. Kanske i minsta laget. Det går att jämföra mot den så kallade danska tickningen som blivit (ö-/)känd för att flaskorna delades hej vilt och det var lite saksamma om du drack ett glas, en mindre upphällning om 5-6 cl eller om du faktiskt bara smuttade på ölet. Tanken är lite att om du väl smakat på ölet så har du smakat på det, dricka ölet kan man göra sen. I takt med ölfestivaler där man serveras mindre pours av ölen, ibland bara 4-8 cl så har många ändrat synen på vad som ska “räcka” för att säga att man har provat ölet. I mångt och mycket en fråga om semantik, men också en fråga om det räcker med ett mindre smakprov för att kunna ge ett omdöme kring doft, utseende och smak om man väl ska ge ett skriftligt omdöme på någon av internetsidorna som finns.

I England däremot så berättas i dokumentären Beer Tickers hur traditionen säger att du ska ha beställt och druckit en pint, eller i alla fall en half pint av en real ale för att kunna skriva upp den. Vad de då istället gör på krogen istället för att bara smutta på ölet och i vissa fall lämna den för att köpa en ny är att ta med sig den. Med sig har de små plastflaskor de häller ned ölen i för att ta med sig hem, antingen för att dricka upp hemma – så att de kan bocka av den, eller för att dela med sig av till andra. Lite liknande men enligt mig ändå inte. Tanken att du ska ha en pint, men att det i sak inte spelar roll om man dricker den eller inte är lite intressant och går nog att ifrågasätta lite. I det här fallet bör man också minnas eller ha vetskap om vad real ale ens är. Till skillnad från en butteljerad eller keggad öl är självrunnen öl, real ale en brittisk tradition med levande öl. Med andra ord håller den inte lika länge och väl om du skulle få för dig att hälla över den till en mindre behållare, men den är i många håll också mer sällsynt. Visst går det att jämföra med öl från USA som kanske bara finns på ett viss bryggeri, men en growler och/eller flaska reser ändå bättre än om du flaskar upp lite självrunnet och skumpar omkring med.

Vad den här bredare generaliseringen missar är ett enkelt faktum – vare sig britter eller amerikaner är de flitigaste tickersen. Kollar vi på RateBeer Top Users så är bara 6 stycken utanför Norden, 4 från Storbritannien och 2 från Nordamerika. Detta förklaras delvis med att RateBeer har fler Europeiska användare än Beer Advocate som har fler amerikanska öl och användare. Men jag tror ändå att det ligger något i det här, kikar vi på plats 25-50 så är ändå mer än hälften från Nordameria. Något vi också kanske får kika på mer framöver.

Vad är det då som retar upp många med det här? Vad är faran? Risken? Som sagt, dels att respekten för ett hantverk och någons passion och dröm förvandlas till en kort notis på en hemsida med det uppfattade syftet att det genererar skrytbarhet. Men också kanske att man hetsar igenom en kväll, måste prova nytt och hela tiden kräver nytt och mer än att ha en lugn, god stund med öl. Utan någon som helst empirisk koll tror jag att många krogar återkommande får frågan vad som är “nytt” och att om de svarar att de inte har något nytt så möts de av en suck. Åtminstone är det vad jag själv bevittnat. Sedan finns det såklart en balans mellan nördighet med att vilja prova saker och att fokusera mer på antalet öl än själva ölet. Just den här frågan kommer vi att kika mer på framöver i en kommande del och då också få höra olika tickers förklara varför det är så kul att prova på så mycket ny öl.

Om man nu vänder på allting och istället för att analysera de som faktiskt skulle kunna ticka ölet på ett teoretiskt plan och istället kikar på tanken med det, vad ser vi då? Egentligen ett kul sätt att se hur folk rör sig, dricker och kanske till och med utmana dem att prova nya saker på nya platser. The Beer Ticking Challenge som kom för ett par år sedan specificerar till exempel kraven med att man ska dricka minst 12 ounces (runt 35 cl) av en öl för att den ska kunna räknas och poängsättas. Poängen delas sedan ut efter var och hur du drack vilken typ av öl. Drack du den på ett bryggeri får du till exempel mer poäng än om du drack en flaskad öl. Här börjar vi komma något på spåret, något lite fint. Tar vi den populära appen Untappd som exempel så får man så kallade badges som bevis på att man druckit en viss eller en viss mängd av en öl, eller en typ av öl, på en eller flera platser. Igen, vad är syftet? Att få folk att skryta om antal eller att uppmuntra dem till att prova nytt, nya stilar, öl från nya länder och till och med kanske på nya platser.

Plötsligt tar vi oss från hetsen med att hela tiden prova nya saker, att glömma bort hederliga trotjänare och till och med riskera att få utomordentligt bra öl att ramla ur Systembolagets sortiment. Istället blir öl socialt, roligt och meningsfullt. Inte för appen, ratingsidan eller antalet öl i sig utan för att du provar nytt, du tänker öl och kanske börjar man också intressera sig lite mer. Ett bra exempel är flera kompisars flickvänner (nu råkar det falla sig så med könet) som har Untappd. Inte för att ticka utan för att se vad de gillar. Innan drack de inte öl, nu tänker de åtminstone kring öl och kulturen därikring. Med andra ord är det svårt att ge säga bu eller bä då det ligger mycket på individen själv. Vi ska inte heller förstora det här och uppmåla det som något som alla sysslar med, och som kan få enorma påföljder. Nu har vi åtminstone lite bakgrund om fenomenet och vissa vanliga åsikter kring fenomnet, i nästa del kikar vi mer på varför vissa vigt stora delar av sitt liv åt att prova så många öl som möjligt.

Tisdagen innan CBC blev MankerBeer inbjudna till Amager för att delta vid en samarbetsbryggning mellan Amager bryghus och Arizona Wilderness för lite häng och ölsnack. Jag (Balder) tvekade naturligtvis inte för att åka över och delta. Man har hört många historier om de vilda grabbarna från Arizona som tog världen med storm när man lite från ingenstans dök upp och blev årets nykomling av Ratebeer år 2013, när man bara hade varit verksamma i bara ett halvår.

Arizona Wilderness är en gåta i sig, precis som dom två charmerande herrarna. De dyker upp lite försent, bakfulla efter att ha festat hela natten och för att man missade att hoppa av tåget och hamnade i Malmö. De berättar att de sov över i Köpenhamn då deras reseagent placerat dem i Malmö istället för i Köpenhamn.

Ägare Johnathan Buford var arbetslös och gillade att dricka hantverksöl så han bestämde sig för att börja brygga egen öl och det var så han träffade Patrick Ware, som var bryggare på ett mindre bryggeri i Phoenix. Pat fyller i och säger att Johns hembrygder var som något han aldrig provat tidigare och att deras lika syn på hur man ska behandla ett bryggeri och dess öl gjorde att han slutade och att man tillsammans med Brett Dettler (som inte är med på resan) startade bryggeriet.

Men det var otroligt nära att man inte ens hann starta bryggeriet. Allt blev försenat och John var nära att förlora allt han ägde. Om jag hade förlorat huset, vilket var nära, så hade min fru förmodligen mördat mig säger John.
Men det vände snabbt. John vaknade på morgonen och hade fått ett mail från Mikkel (Mikkeller) där han gratulerade till utmärkelsen och undrade om de kunde skicka över några samples till honom.
Ratebeer kontaktade alltså inte dem först utan John trodde att någon spelade honom ett spratt men efter några timmar så kom det även en gratulation från Joe Tucker på Ratebeer och då förstod han vad som hände. Den morgonen var helt otrolig och plötsligt står det reportrar och kameror över hela parkeringen till bryggeriet.

Det har med andra ord gått otroligt fort, man öppnade i september 2013 och i januari 2014 var man årets nykomling av ca 2.500 nystartade bryggerier.
Naturligtvis har det hjälpt dem otroligt mycket och nu expanderar bryggeriet till mer än det dubbla. Från ett bryggverk som gjorde 850 liter till 1800 liter. Trotts detta så kan man inte börja distribuera ölen utan det ska bara finnas på bryggpubben och som growler fills om man vill ta med det hem.
Man fortsätter med att berätta att det är svårt att förklara hur mycket man faktiskt har Mikkeller att tacka för och hur otroligt tacksamma dom är för det han gjort för dem nu och det är därför det är väldigt lätt att tacka ja till en festival som CBC.
Samtidigt är det kul att folk i andra delar av världen får prova på deras öl. I Brasilien berättade en brasilianare för dem att han hade köpt en growler med deras öl för 500 dollar och att det var den bästa ölen har druckit. John blev förbannad att någon hade sålt deras öl för 500 dollar, så mycket kan ingen öl vara värd, även om han var stolt över att det var den bästa ölen brasilianaren hade provat.

På frågan vad de tycker om oss skandinaver svarar John att det är väldigt annorlunda, så många olika lagar och värderingar men att det är otroligt vilket driv det är här för att få den bästa ölen. Dessutom tycker han att det är väldigt kul att skandinaver visar ett väldigt stort intresse över det hårda arbeta bryggarna faktiskt lägger ner. Dessutom är stämningen helt annorlunda, vi tenderar att inte ta det lika allvarligt som nordamerikanerna!

Vi kommer därför in på deras öl och Patrick berättar att nästan alla ölen har namn efter Arizonas vildmarksområden och att man ofta går ut på vandringar i vildmarken och spånar på idéer till sina öl. Många av ölen har därför ingredienser från dessa områden för att behålla så mycket Arizona känsla som möjligt i ölen. Även bryggeriets logga är en skylt som finns till nästan alla områdena och man vill verkligen bibehålla den känslan i bryggeriet. Det märks tydligt när det pratar att naturen ligger dem varmt om hjärtat och att det verkligen ska genomsyra bryggeriet.
Båda skiner upp när de berättar om de röda bergen, grand canyon, öknarna, bergslejon och bävrar.

Efter ett tag återkommer John i diskussionen och berättar en historia om att det faktiskt finns ett område i Arizona som heter Wet Beaver och att en brittisk kvinna tog illa vid sig över deras öl Wet Beaver wit. Att den dessutom är rosa, av rödbetor, gör det nog inte bättre.
Sen spårade allt ur då jag berättade man kan använda bäveranalsekret som smaksättare då det ska smaka precis som vanilj. Källan är från Svenska Dagbladet så inte helt taget ur luften. Det kallas då naturlig arom. Det blev tyst och sen skattades det lite.

För några dagar sen kom ett mail från John. ”Ok, you win haha. Still gross”

Ölen som bryggdes var för övrigt en Oatmeal IPA och den släpps på Amager den 4 juli på deras årliga amerikanska fest.

Jag säger inte att det är särskilt skadligt, eller förkastligt. Jag kan faktiskt rättfärdiga användandet av Untappd, Ratebeer & Beeradvocate’s tjänster som en oerhörd kraft som till mångt och mycket drivit craft beer framåt i den svindlande farten de senaste åren för att ständigt hitta nya öl att prova.

Jag råkade, efter en ölprovning i höstas där den ena oprovade flaskan efter den andra drogs fram av de deltagande, ligga som ett streck på soffan zappandes och till slut hamna på Kunskapskanalen som hade en dokumentär om amfetaminmissbruk i Sydafrika – en spännande dokumentär om ett utbrett beroende av en kraftfull drog!

Men det var knappast det jag fastnade för, utan anledningen till att jag fastnade var inte alls för att fjärrkontrollen nu låg lite för långt bort eftersom den ramlat ner på golvet, utan för att amfetaminmissbrukare i Sydafrika kallas för Tikkers, då meth kallas för Tik därnere. Den nyskapade analogin tyckte jag var hysteriskt rolig – att ticka öl är beroendeframkallande. Men utan Ratebeer hade däremot ölvärlden sett oerhört annorlunda ut då de har en fenomenal databank som ständigt fylls på där allehanda mysig statistik plockas ut!

Åter till nutiden – jag har tidigare rättfärdigat mitt ständiga Untappande med att jag inte rate’ar öl, utan bara vill komma ihåg vad jag druckit, ty alla vet att det dels är det men även är en ‘pissing contest’ och ni som checkat in den där superdupereftertraktade ölen som en polare lyckats trade’a sig till efter att ha skrapat ihop ett gäng Cantillon Blåbär och ett par flaskor 3 Fonteinen Framboos, mötts i en hemlig källare i Brooklyn, gjort det fräsiga interna handslaget som tidigare kommunicerats till dig i morsekod och olika tutljud via mail, för att sedan få fatt i den där biran, känner igen känslan av att kunna ticka denna veritabla trofé. Tickers är mestadels män, män är jägare sedan evolutionens början och en trofé är bara naturligt i vår jakt. Prove me wrong.

Men! En mulen kväll i mars ställdes frågan igen av en anonym person vars logik inte alls greppar hur man kan “hålla på med den där jävla appen”.
Åter rättfärdigade jag det med att jag ville komma ihåg vad jag druckit för öl. Frågeställningen som följer är högst relevant och jag har fått frågan tidigare – varför ska du komma ihåg vad du druckit? Ja, men det är ju inte lönt att dricka samma öl två gånger, det känns ju som ett slöseri med alkohol och kalorier och sånt där. Men ungefär där och då slog det mig hur jävla korkat det lät och någon form av synaps i min yttre eller bortre hjärnaktivitetscentrumstjohej sa till mig att nu kan det nog vara tid att släppa det där resonemanget.

Jag slutade röka när jag var runt 20 bast, många av mina polare hade försökt sluta men misslyckades totalt. Jag bara kände en dag att det här smakar röv och slutade på stört. Få förunnat, men det var skönt för mig och min omgivning. Samma känsla fick jag för Untappd, bara sluta sådär. Jag beslöt mig för att iaf nå nästa badge och sen släppa tickandet, som jag menar är en stark drivkraft för craft beer eftersom oerhört många vill testa nya öl varenda gång de besöker en ölbar eller ett av våra Systembolag. Tickandet leder till nyfikenhet och någon form av belöning när man checkat in en öl för första gången och sen får man badges och sen måste man ju fortsätta till nästa nivå och få nästa badge och… *host*. Skitsamma. Nu släpper jag tickandet och det känns lite som att bli utsläppt på grönbete på våren – kuta ut i bara mässingen och känna vallmon smeka insidan på låret istället för att kolla om man druckit Red Poppy 2012 innan.

Alla mässupplevelser kommer att bli totalt annorlunda eftersom mobilen kommer att ligga i fickan istället för att mecka med det usla mobilnätverket när alla ska använda någon ölapp, ölen kommer i främsta rummet nu och inte kvasiskrytandet att man har druckit skitmånga olika öl.

Det känns med andra ord oerhört befriande att släppa amfetaminet och bara njuta av ölen. Nu blir det inga fler incheckningar för mig – tack för den här tiden, det var skitkul!

/Ticker Emeritus