MankerBeer.com

Ett litet förinlägg såhär på morgonen/förmiddagen, angående nya zeeländska Epics american strong ale Mayhem. Visst, jag trodde nog det var en IPA men det var mer åt strong ale-hållet. Men däremot undrar jag om det bara är jag som tyckte att den både doftade och smakade lite funky? Eller inte funky på ett svampigt sätt utan mer att doften av grönsaker, örter och smörighet infann sig – alltså spår av diacetyl. Eller är den bara väldigt sötad och lite underligt mjuk och len – för i så fall gillar jag den bara inte. Men jag kunde igår inte riktig bestämma mig vilket av de två det var som gällde.


Någon annan som har hunnit dricka den och kan ge ett utlåtande? Jag är inte särskilt duktig när det gäller bismaker eller att plocka ut sådant som inte ska vara där, men just det smöriga, halvsöta och örtigt grönsaksaktiga kändes lite fel.

EDIT: När jag nu senare dagen efter dricker ett glas till av den så känner jag inte alls samma smöriga karaktär utan nu är det smak och doft av mild IPA/bra APA med marsipan, humlebeska och lite nöt. Så all good! 

Igår snackade jag ju lite om diverse mörka öl och en av dem vart ju Flying Dogs Gonzo som jag drack på fat på Saddle and Sabre, en grym jäkla öl var den och bättre på fat än vad jag finns den som på flaska. Lite lustigt att jag i helgen råkade halvt som halvt spontanköpa den eklagrade versionen, Barrel Aged Gonzo när jag stod i valet och kvalet om vad jag skulle dricka på ett sedvanligt helgbesök på Sorbon. “Tyvärr” hade flaskan gått ut för en månad sen typ, aj då att behöva dricka en väl eklagrad imperial porter som legat lite extra. Ekfaten kommer från Stanahan’s Colorado Whiskey står det och ölen har legat i måttliga tre månader på dessa för att få lite extra chokladig och ekig karaktär. Enligt Hunter-favoriterna på Flying Dog så har man följt Hunter’s ord om att “When the going gets weird, the weird turn pro.” Detta är alltså deras professionella version av Gonzon som har en rätt imponerande IBU på 85 och som vi nu övergår till..

Flying Dog Wild Dog Barrel Aged Gonzo

Utseende: Mörk svart vätska med chokladfärgat skum som dör ned till lite smutsiga rester.
Doft: Tydlig doft av eklagrat. Vanilj, ’mörker’, trä och lite mer vaniljsirap mixas ihop med dofter av mörka bär och kolasötma. Jag gillar att det inte blir för mycket betoning på vaniljsötman utan nu får den mer kraft och ekkaraktär. Vissa blåbärsaromer mot slutet.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Bra smak av mildare men ändå potent gonzo. Bär, mörk kola och lakrits samspelar med vanilj som kommer mot slutet. Lagom komplex och fint lättdrucken för att vara på 9.5%. Potent och god på ett lite annorlunda sätt än Gonzon.

Betyg? – Bättre(+). Fin och komplex. Bra, mild men rejäl och goda smaker. Som sagt så gillar jag hur den inte låter vaniljen slå igenom utan stannar vid lite kraftigare smaker. Same same but different från den olagrade Gonzon där båda har sina egna för- och nackdelar. Den här växte på mig och förvånade mig smått med att den var så pass balanserad i sina lagrade smaker. Vad jag hört annars är att denna inte är en perfekt utmanaretill Gonzon utan är lite väl undermålig – trots att de utgår från samma öl. Men vad gör det. Bra öl och lär passa dem som gillar eklagrade stouts eller porters!

Tre tillfällen, tre krogar (Sorbon, Bishops Arms Folkungagatan, Saddle and Sabre) och tre rejäla – mörka öl, men från bara två bryggerier. Det är premisserna idag. Inga konstigheter, öl man har druckit på flaska tidigare men nu skulle jag se vad de går på när de är på fat istället för på flaska. Sist ut var  Flying Dog’s rököl Wild Dog Schwarz, en rejäl rackare med mycket smak om jag minns den rätt på flaska. Innan det var det Gonzon från samma bryggeri, en öl jag nyligen drack den lagrade versionen av och attans vad den är god. Vi har tur som får den (den vanliga..) på systembolaget i vår (se mer i ‘ölnyheter‘ till höger!). Sist ut var North Coast Old Rasputin som de hade på fat på Sorbon och som är lika grym och underbar den på flaska. Bortskämda dagar med riktigt bra öl var det.

Nu ska jag inte tråka er mer än så utan kolla in vad det är som släpps imorgon på systembolaget och japp, fullständig lista finns till höger i ölnyheter. Det är mycket kul som kommer där främst De Molen Op & Top är väldigt god och skulle vara värd ett köp om det inte vore för att jag druckit den ett par gånger, men bra är den. Då jag tröttnat på variationen i kvalitet från många danska bryggerier så blir det nog att passa på dem, även fast Djaevlebrygs Eklipse var granatbra på fat då jag provade den för ett par månader sen och Amagers Double Black IPA låter väldigt intresseant. Får se om jag plockar dem om någon dag istället. Istället blir det att först inrikta mig på SKA‘s båda öl och bunkra ett par Decadence IIPA som är helt superb och vars Ten Pin också ska bli kul att prova. Annars är Green Flash West Coast IPA en riktigt bra öl men något jag druckit rätt många gånger och den får kanske stå över till förmån för en dansk om någon dag. Epics Mayhem är ju ett självklart val den med, de har inte svikit mig än där nere! De La Senne Taras Boulba är en favorit, oerhört lättdrucken, crisp och läskande så om jag orkar kanske det blir ett helt gäng såna, men borde kommit framåt sommaren istället för nu! Jacobsen vet jag inget om faktiskt och Rodenbach Limited kommer jag nog att köpa ett par flaskor av, grym öl därifrån! För de som annars vill hitta nyheterna på systembolagets sida? Lycka till – nya sidan är SKIT enligt mig och helt omöjlig att hitta på! Puckon!

Men nu var det svart underbar öl!

Flying Dog Wild Dog Schwarz

Utseende: Mörk brunsvart vätska med litet ljusbrunt skum
Doft: Lätta toner av charkuteri, rökmalt men med lite snäll mild pepprig botten. Inte så rejäl som jag minns den på flaska
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Inte tunn men inte rejäl, väldigt snäll snarare. Smak av bär, syrliga bär och charkuteri. Kroppen blir mer och mer fyllig och den blir mer rejäl, men utan att explodera.

Betyg? – Bättre. Mild men samtidigt rejäl med smakrikedom som känns väldigt bra utan att bli för tydlig.

North Coast Old Rasputin

Utseende: Mörkbrun vätska med litet brunt skum.
Doft: Bränd mörk malt I en väldigt fyllig doft. Lite örtig, gräsig humle som ger lite djup och även lite bärsötma vilket ger än mer komplexitet åt doften som avslutas med mycket kaffe.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra. Bränt trä och aska med bittra mineraltoner som avslutas I än mer brand aska.

Betyg? – Bättre. Crisp, ren smak av bränt, aska och mineral. Men gedigen och rejäl smak och om denna är bra på flaska så är den grym på fat!

Flying Dog Gonzo

Utseende: Mörksvart vätska med brunt litet skum.
Doft: Mycket espresso med väldigt fyllig chokladdoft med en massiv grund med grymt tryck. Kaffeexplosion. Doftar underbart, och då är den ändå något kyld på fat och har inte fått stå och blomma ut i takt med att den värms upp.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bärsmakande, lättrostade kaffebönor som smakar fräscht, rent och helt nymalet. Det drar lite åt barley wine-hållet och jag kommer att tänka på Bigfoot, fast med överdoserade smaker av kaffe och choklad. Men jag klagar inte! Fyllig malt, colabärigt sådär sött och lite fizzigt.

Betyg? – Bättre+. Smakar som en perfekt barley wine fast med massa kaffe. Massiv smak och underbart gott!

Texas för mig är barbeque, blues, hattar och rodeo – men öl? Säger man öl och texas så börjar jag oundvikligen tänka på burkhalsande cowboys som drar i sig Corrs Light (en öl jag gillar vill påpekas..) som om det vore vatten (vilket det är) och tycker att en vanlig corrs är lite väl smakrik. Men så är det min fördom också och japp, det var dags att krossa den – till slut och till min egen glädje. För just fördomar om öl gillar jag att bryta. För i Texas, närmaste bestämt i Houston ligger Saint Arnold Brewery. Bryggeriet är rätt stort till storleken men med 29 man i personalstyrkan så är man ändå inte alltför stora (bland annat hyr de ut bryggeriet till olika events). Men som Texas äldsta bryggeri får man ändå lite genomslagskraft och de har ändå 6 året-runt öl och en 6 stycken special/seasonals. Bryggeriets namn fick de från Saint Arnolnd (nähä!?) och vem den pricken kan ni läsa om här, rätt intressant läsning med lite extra historiefokus.

Nu gäller det dock deras IPA som jag hittat och provat och som första öl från Texas så vart jag lite extra glad att få dricka den. En IBU på uppskattningsvis 60 och med en egen lite historia som även den är rätt kul ger lite extra glädje att dricka den. Nä, killarna på SAB verkar vara glada prickar som har glimten i ögat. Så – fördom om öl i Texas – gone.

Saint Arnold Elissa IPA
Utseende: Något rödare orangefärgad vätska med snabbt döende litet skum.
Doft: Örtig rätt kryddig humledoft med mycket citrus och med en crisp känsla. Slutar lite anonymt och med lite smörig känsla och jag undrar om den är lite dålig eller gammal eller bara inte en särskilt bra öl?

Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Halvtunn kropp. Mycket citrus i smaken och en humlebeska som inte är alltför tydlig eller rejäl – men som ändå finns där med lite örtig, citrussmakande karaktär. Rätt tam, men lättdrucken, crisp och helt okey.

Betyg? – Bra-, det här är en sån där IPA som är lättdrucken och som man kan halsa i sig ett par av i rask takt utan att beskan blir för rejäl eller smakerna för stora. Den är lättdrucken och lär fungera rätt väl till mat eller bara att ha och dricka då och då när man vill ha något lättare. Tyvärr finns det lite ofräscha tendenser i den vilket drar ner helhetsintrycket.

De danska galningarna som brygger under namnet Beer Here åkte över till skotland och de lika galna skottarna på BrewDog där de bryggde en smått galen IPA med rågmalt som de döpte till lustigt galna namnet Hopfix, och satte en lite lätt galna namnet Hopfix. För galet tycker Systembolaget vilket gör att den grymma ölen inte når svenska hyllor. Som tur var hade de just fått in den på fat på krogen där jag köpte Kaggen! i Rom, varpå det fick bli ett smakprov medan killen i baren letade upp mina flaskor jag skulle ta med hem.

Då jag tidigare har fått lite blandade intryck av Beer Here med deras helt okey vårwit, den kanske lätt banbrytande Dark Hops samt den då jag drack den trötta Lupus’en så var detta en kul överraskning!

Beer Here Hopfix (fat)

Utseende: Mörkare orangefärgad beska med mörkorangefärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Ingen större doftexplosion då den är rätt kall. Då den börjar värmas upp framstår stor doft av beska och humlekottar. Riktigt trevlig doft, rejäl, besk och ja – små silar av humlejuice.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Massa kottar och riktigt bra beska. Humlejuice med rejäl beska och exploderande, bedövande känsla över tungan och i munnen. Sjukt gott! Tungan ger vika, ger efter och sänder signaler till hjärnan om att kapitulera och likt en zombie gå och dricka mer!

Betyg? – Bättre+/Bäst-. Rejäl humledos, mindre fruktighet men framförallt är det humlerejält och riktigt gott! i surrender

Iblandkan det bli lite småtrist att ge omdömen på öl som man på förhand vet ungefär hur de kommer smaka, vad man kommer dyka och framförallt vilka brister de har. Varje gång jag skriver om Rogue så påpekar jag ju även lite osympatiskt detta men varje gång har jag nästan haft rätt. Sedan förra sommaren har jag nog druckit en 14-15 olika öl från Rogue och det är vad jag kan minnas bara en 4-5 som har stått ut. Det här säger dock inte mer än att jag tycker de är utmärka öl som passar till många olika tillfällen och skulle nog vara perfekta på en bra restaurang att ha att variera till olika maträtter med – men det gör ölen i sig inte mer spännande.

Likväl, när jag såg att Man in the Moon hade denna för ett mnjae, okey, pris så blev det att styra dit för lite hamburgare och rölöl. För ölen som är gjord som en tribute till berlinmurens fall är en tysk rauchbier med maltsorterna Great Western Harrington, Klages, Munich, Hugh Baird Crystal, Carastan (30-37 och 13-17, vad det nu säger?), Chuck’s Alderwood Smoked Munich and Bamberg Beechwood Smoked malt. För humlen står Perle och Saaz och hoppar om ölen till en IBU på 48.

Rogue Smoke Ale

Utseende: Mörkare gyllene bärnstensfärgad vätska. Något smutsigt vitt skum med minimala bubblor och mjällt gräddig topp.
Doft: Gräddig och trevligt rökig doft med halvpepprig salami, rökt salami och salt salami. Som ni ser så är det en bra och varierad charkuteria som fått stå för doften. Pepprigt och bra sälta men kanske att det blir lite för tunt efter en stund, vilket känns vanligt för Rogues öl.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Kolsyran är något fizzig, för att den ska vara det eller för att den är lite gammal? Halvmörk smak med mild pappar och bra citrusbeska med en rätt torr eftersmak. Som anat, och som vanligt, är den lite klen – god och smakrik – men klen.

Betyg? – Bra+. Japp, det ”vanliga” betyget för Rogue-öl så som det känns. De är goda och bra, men för klena, för snäll kropp och jag vet inte om det är pacmanjästen eller att de bara inte engagerar sig mer? Och då är jag ändå ett stort Rogue-fan! Passar utmärkt till en burgare dock och kanske är det just meningen att dessa bara ska drickas, närsomhelst – mer än att avnjutas.