MankerBeer.com

Häromnatten twittrade Monks ägare lite och ställde då frågan vad andra tyckte om Mikkeller som bryggeri. En rätt intressant fråga på det sättet att man sällan verkligen tänker igenom ens syn på vad det än kan vara man annars kan tänkas gilla – ungefär som med Mohawkserien och hur man efter rannsaken kommer på att den inte är så jäkla bra. Men Mikkeller är rätt bra, jag gilllar det han gör med vad än han försöker göra – se bara på många av samarbetsölen med många av de bättre bryggerierna runtom i framförallt europa. Jämfört med exempelvis BrewDog så gör han inte lika galna öl men de följer samtidigt inte stormen och  han/de vågar också prova en hel uppsjö ölstilar (suröl, lambic, överhumlat, tokbarley wines etc). Idag ska vi gå igenom ett till samarbete med To Øl som är ett helt nytt bryggeri/bryggkoncept – eller vad är det egentligen? Detta samarbetsöl är i alla fall bryggeriers första öl, så grattis för det. Ölen Over All är en IIPA humlad med Simcoe, Centennial och Amarillo. Den andra ölen är lite mer känd, I Beat You och här vill de koka ihop en amerikansk IIPA på 9,75%. Utav humlesorterna som använts: herkules, warrior, centennial, amarillo, simcoe och Columbus så är Herkules för mig helt ny. Det är tydligen en relativt ny (2007) humle breed från Tyskland med en alfasyra på 12-14.

Mikkeller / To Øl Over All

Utseende: Grumligt mattfärgad persika med liet smutsvitt skum som dör ned helt. 
Doft: Citrus och gräsigt fräsch och direkt slås man av att det inte blir någon större fruktighet här. Men det gräsiga och stalliga är ändå fräscht och för en humlefantast så känner man först inte alkoholen (är ändå 10,5%). Aning grape och mer citrus mot slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt lätt och mjuk känsla och mer europeisk stil än amerikansk med smak av stall, torrt gräs, blommor och citrus. Beskan växer på en men är trots det inte alltför påträngande. Väldigt lättdrucken vilket känns lurigt med tanke på alkoholhalten.

Betyg? – Bra+, lättdrucken och fräsch trots säkerligen en hög IBU och de nästan 11%’en. En passande IIPA för de som inte vill ha en kottig, oljig amerikansk humlebomb. Denna känns mer passande till exempelvis mat eller för den som inte vill få munnen sönderbombat av små humlemissiler.

Mikkeller I Beat You

Utseende: Mörkare färg av grumlig persika med smutsbrunt litet skum som lämnar en smutsig hinna kvar.
Doft: Fruktiga humlekottar som dansar med andra bittra hög alfakottar skulle jag vilja påstå. Det är lagom humleoljigt men väldigt beskt, vilket dock vägs upp med en fin fruktig doft av lite persika.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är först rätt lätt med en bra nivå på beska och fruktighet. Sedan slår beskan till och japp, denna är humlepotent. Efterbeskan har lite mineralig renhet och klang på sig och då ölen har blivit lite varmare så utvecklas den något, samtidigt framträder också mer utav alkoholstyrkan då.

Betyg? – Bra+, jämfört med Over All så är denna mer kottig och beskare. Dock tappar den lite efter en stund och smakerna faller bort lite medan beskan består. Kunde nog fått vara lite fruktigare så hade den varit riktigt bra, för efter de första sipparna och då jag suttit och doftat lite på den så lovade den mycket. Mycket av det den lovade bjöd den också på, men samtidigt vart jag lite besviken o längden.

Såhär i lördagsrusningen blir det en kortare skrift om en öl jag av någon anledning trott på men utan att veta vad den egentligen var för något, ölen Goose Island Demolition Ale, är en  saison/Belgian strong ale’ish golden ale. IBU på  40 och humlad med de skönt gräsiga typerna som Saaz och Chinook medan pilsnermalt står för malten. Ska dock konsumeras rätt färsk (inom ett halvår) medan jag tror att denna kan ha stått aningen längre. Saison är i mitt tycker lite som rosé – mer passande för heta sommardagar, lite som en skön hefeweizen mer än något man bör ta såhär just före första advent!

Goose Island Demolition Ale

Utseende: Lätt matt gyllengul halvgrumlig vätska med vitt skum med minimala bubblor. 
Doft: Citrus och persikodoft som påminner lite om vingummin och lite kryddor. Doften har lite sötma men inte värre än att det smälter in bra. Känns väldigt somrig och fräsch.
Smak: Lätt munkänsla med bra tunn kolsyra. Smaken är som doften, fräscht gräsig med fin citrussmak. Kroppen är medelfyllig och lagom torr i eftersmaken.  Rätt klen på något sätt men likväl så är den som en bra mix av saison och någon blondevariant med delvis söt småhumlig citrussmak och lika del torr gräsighet. Eftersmaken är syrlig med fina små doser av frukt. 

Betyg? – Bra, rätt trist i längden men en perfekt att ha bredvid grillen på sommaren. Men kanske inget jag skulle vilja dricka mycket av såhär i en mörk mysig källarlokal mitt i vintern.

Någon sa/skrev någon gång att vi konsumeter rätt ofta går efter effektfyllda etiketter eller namn på ölen – se bara på Spendrups hittepå med Pistonhead så förstår ni vad jag menar. Samtidigt kan det ibland finnas en mix där det gäller både ursprung – i mitt fall oftast att den är amerikansk – och utfall, att den kan vara en rejäl besvikelse. Men genom åren har man lärt sig gallra lite bland olika öl och kunnat separera sig från förväntningar som man inte ens har skäl att på förhand ha. Efter att ha glott på flaskan vid ett par besök så blev det slutligen dags att ta in New Holland Dragons Milk, ‘flashigt’ namn med ‘cool etikett’ och så var det ju ändå en american strong ale som legat 120 dagar på ekfat – vad kan gå fel liksom? (vill dock försvara mig med att jag var mer nyfiken pga ursprunget medan meddrickande Erik föll för flaskan och attityden, likväl suckers båda två). I och med att jag ändå inte hadr druckit något från det Michiganbaserade bryggeriet så var det ju inte heller något jag direkt saknade för att jag skulle köra på den. Hade jag väl bott i USA så hade jag ju gjort detta tämligen för vanan med den tillgång man då haft och även fast man borde ha inställningen att man inte borde dricka dålig öl så är det vissa öl man på förhand inte kan vara säker på om man personligen gillar. Egentligen behöver de inte vara dåliga, bara helt annorlunda mot vad man trodde – eller lite för underliga på något sätt – lite som denna?

Vad för något har ni själva varit med om och beställt in/köpt och som har gått helt åt fanders, kanske t.o.m blivit vaskat eller lämnat?

New Holland Dragons Milk

Utseende: Mörk orangebrun vätska med litet gräddigt nougatfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Knäckig gräddkola doppad i ytterligare grädda varpå man sedan förpassat drakölen tillbaka till tunnan. Med andra ord så doftar det mest gräddkola och gräddighet samt den medföljande doften av hasselnöt.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra som är lite småfizzig vilket inte direkt passar in. Smaken är som tur är inte lika gräddig som doften, men likväl så är det kola där. Som en strong ale mer i den brittiska andan med småspritig ale’ig kola, dock med lite beska och något som känns som syrliga bär mot slutet. Annorlunda upplevelse.

Betyg? – Bra-, snäll och enkel för att vara 10%. Men likväl – vad fasiken, väldigt obalanserade intryck och mnjae något blir fel i längden. Samtidigt är den inte dålig utan det finns någon sorts charm här. Men jag tror inte att ölen lagrats så väl som de hade önskat eller att grundölen å sin sida inte var så bra som de hoppats.

Det här inlägget kommer bli lite kritiskt men ändå sluta rätt snällt, men för att försäkra er om att ni inte missar morgondagen och kommande snälla inlägg så kan ni bli ‘follower’ genom att klicka in er här till höger. 

 Egentligen – såhär i retrospekt så undrar jag lite om hela projektet med Stefans ‘Mohawk‘ och varför Sigtuna fortsätter med arbetet (även om de också verkar få lite hybris.. exempel? på hemsidan skriver dem stolt att Ace of Spades tog slut på 45 sekunder – vilket inte stämmer, stod t.o.m ett gäng kvar då jag gick efter halvtimmen där, dock tog de slut rätt fort). Visst får de in ölen på systembolaget, trots övergödda och hypehöga priser. Jag har bedömt dem som bra svenska mikrobrygaröl, men nu när jag tänker tillbaka så har jag faktiskt inte gillat en enda av dem mer än så. De har varit bra, men med de priserna och den formen av självhype så har de likväl passerat rätt fort.

Nu har då turen kommit till deras julöl – Blizzard, en imperial porter som utnämner sig som ‘extrem öl’. Detta ska 10 maltsorter, mörkt rörsocker och honung tillsammans med 8 olika humlesorter se till? Jag brukar vilja förespråka svenska mikroöl men någonstans i mitt bakhuvudet klämtar det fel med att Mohawkserien liksom St. Eriks har skördat såna enorma ’framgångar’ hos systembolaget. Oftast är det goda och i den senares fall även prisvärda öl, men för Mohawkseriens del tycker jag att det inte alltid blir vad som utlovats – ännu mindre om man ser till priset. St Eriks tycker jag har varit prisvärda och jag gillar Jessicas citrusfräscha humleaura över samtliga öl, de gör sig bra och känns väldigt traditionella och svenska på något sätt – de visar att man kan göra bra öl med enkla knep. Likväl, kanske dags att se över saker och ting för jag tror inte på det här – ge oss bättre priser och bättre öl, eller ge oss i andra fall något annat? Anyway, hur var denna då?

Mohawk Blizzard

Utseende: Svartbrun mörk vätska med oerhört kompakt krämbrunt skum med mini-minimala bubblor.
Doft: Bränd malt och kaffe och rätt tydlig grästorr och kryddig bitterhumle. Den lite unkna humledoften påminner mig om något jag inte riktigt kan placera, eller om det bara är att det luktar så tydligt av färsk men lite unken humle (på något småbra sätt då). Mer choklad och lakrits mot slutet. Troligen kan det unkna också vara en mix av den söta honung och mörka rörsockret som blandat sig med humlen, men likväl – är det bra eller anus? Ja, ju varmare ölen blir ju mer anus doftar det och det är tack vare unken humle och socker och honungs som mest blir klet och tjåp.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra och stor fyllig känsla i munnen. Smaken är först rätt bitter och både humlen och malten gör sitt där den senare pumpar på med bittert kaffe och choklad. Den första eftersmaken är av brända maltsorter (och inte bara bränd malt) och brända kaffebönor. Trots det brända och bittra så är den ändå rätt len och snäll för 9,7%. Bra tryck i smaken och bra bitterhet som följer det lite söta i smaken. Dock kommer jag inte ifrån att jag inte gillar den obalanserade smaken som drar åt någon mix av bra och helt galet ihopmixat (negativt då). I takt med att den värms mer och mer så framstår de smaker som förut var åtmstone intressanta som rätt blaskiga och för obalanserade

Betyg? – Ok+, först var jag nära att sätta ett ’bra+’, men sen så inser jag mer och mer att jag inte gillar den underliga blandningen av i sig hyffsat goda smaker. Men som Anders And mycket riktigt prickar in så smakar den kemiskt och har en drös bismaker och medan han totalsågar den så tycker jag nog att den är drickbar (för gemene man kanske) men ändå att den är på tok för dyr, hype’ad och ja fel för att ja ska vilja ha fler. Smakerna blir pappriga i längden, den unkna humlen obalanserad och ja överlag är den rätt konstig. FY!

Nä det är fan dags att börja leverera bättre än såhär om man ska övertyga åtminstone mig om att faktiskt inte är något underligt på gång om varför dessa dyra ’extremöl’ ska vara berättigade på systembolaget medan lasset bättre ditos inte får komma med. Antingen så är alkoholhalten för att göra provsmakarna smygfulla eller så är det för få alternativ – för något är det, tyvärr. Bra extremöl finns det fler av – detta är inte det på samma sätt som Ace of Spades må vara bra, men man får ha någon form av självinsikt än att ställa sig själv framför en container och se bajsnödig ut – finns liksom ingen anledning och på något sätt känns det både svenskt och osvenskt. Ska det bli någon svensk version på BrewDog här? Mnjae! Läser man Magnus Barks vettiga diskussioner med Stefan (här, här och här) så får man dock bilden av att han är en hyvens kille som bara vill göra bra öl – men i brist på eget bryggeri inte riktigt har kunnat styra in ölen till att bli så bra som han har hoppats och jag minns då jag snacka med honom på SBWF så nämnde han också detta och att han skulle vilja ha möjligheten att brygga själv på ett helt annat sätt – så ja, jag må vara kritisk nu men jag har hopp!

‘Historien’ om rapparen Eminems uppväxt på fel sida om 8 Mile road känner åtminstone många till – den blev ju film och med påföljande skivsläpp (lyssna här) och är kort och gott att man på ena sidan har det sämre än andra. Svenska motsvarigheter finns det rätt många av men så också i Belgien – om än på lite annat sätt. Westvleteren, alltså västra sidan av staden Vleteren inhyser klostret som gör den ack så kända och stora ölen Westvleteren 12 som allt som oftast anses vara bäst i världen (min första flaska är på väg hem först nu) medan man på den östra sidan av staden hittar Oostvleteren. Det låter ju inte så svårt? Men nu är det så att det är just en stor väg som delar vad som innefattas i West vs Oost. På den östra sidan, någon enstaka kilometer eller kort biltur ifrån klostret i Westvleteren så har Struise sedan 2009 sitt mirkrobryggeri på plats. Jämfört med den kanske lite kaxigare församlingen på andra sidan vägen så är ‘deras’ egen lite speciell. Det är nämligen enda församlingen som erkänner munken Saint Amatus (st Aimé) som ett helgon. Saint Amatur var en munk som tog ton mot den Merovingiska kungen Henry III för att försvara ‘the little people’ varpå han blev landsförvisad.Så nu har Struise då gjort denna ABT/Quadrupel tillägnad honom – helt ny för i år med andra ord och det märks…

Struise St.Amatus Oostvleteren 12

Utseende: Mörkt rödbrun vätska med småporöst ljust nougatfärgat skum med minimala till små bubblor med något gräddig topp.
Doft: Kakao, mörkt socker och alkoholheta kryddor. Torkade frukter, lite vanilj och banan varierar med maltighet och kola. Mörka frukter blandas på liknande sätt med lite mörk limpa.
Smak: Lättare munkänsla med en tunn men fizzigt fyllig och len kolsyra. Rätt lätt men trots det med en potent och rätt rejäl smak, både bitter och rätt torr mot slutet. Alkhol i smaken men inte spritigt så det stör (10,5%) – men ändå utan att lyfta smaken nämnvärt. Eftersmaken är först rätt bitter med kryddig choklad och en dos jäst. Det finns bra många fler smaker – alla lite stiltypiska och ursprungstypiska för en belgisk ABT – men likväl rätt svaga. Jag hade förväntat mig lite mer krydda och även lite mer sötma, även om det finns smaker av godissocker så är det rätt bittert och torrt i munnen. Någon mörk underlig marsipan/mandelmasseliknande smak dyker upp mot slutet men nä, det räcker inte riktigt. Det är rätt lite som sticker ut ur smaken och tyvärr tror jag att den både behöver twistas till lite samt troligen stå och vila en längre tid för att blomma ut.

Dock bör jag påpeka att smakerna blir tydligare när ölen nått en perfekt temperatur, men likväl så tycker jag inte riktigt att de är så tydliga utan det är mer ’att det smakar’.

Betyg? – Bra, det här är en sån öl man borde gilla – den har historian, den har bryggmästarna, traditionen, den har allt. Men ändå så känns den lite lätt, lite smårörig och inte helt utvecklad. Sätter man den i perspektiv med Rochefort och St. Bernardus som jag nyligen testar så är den lite mittemellan då jag föredrar dennas mörkare smaker och ja, det är lite Struise över den i sättet den smakar (likt deras andra mörkare öl). Den har bitterheten från Rochefort men smakerna från St Bernardus, samtidigt som den tar ett steg tillbaka och inte riktigt gör någonting utav det hela.

Inför en kommande ölprovning så behövde jag stasha upp förrådet med lite nytt att prova. Temat blev ‘Kalifornien’ med Lost Abbey i fokus och lite annat gott som komplement. Passade på att plocka lite De Molen också som jag inte tidigare provat. Enda abret är att Pliny lär med stor risk vara mer än några månader gammal – men bättre än ingen Pliny för någon som ännu inte fått den färsk. Founders Nemesis och Westvleteren 12 står för de lite roligare guldkornen även fast den senare skulle må bra av att vila ett tag. Har även en Lost Abbey Judgement Day och Inferno ståendes kvar om jag inte diktar upp det hela, så kan bli bra detta. Bara att hoppas att det kommer hit i tid. Men en retorisk fråga också? Hur skulle den ultimata amerikanska västkust-provningen se ut, enligt er? Vilka öl skulle vara med och varför? Gärna innefattande att man har ett visst tema och inte bara plockar ut ett gäng guldkorn. Eller hur skulle ni basera provningen utifrån listan här under och med den lista ni har här till höger om vad som står hemma i förrådet? Give me your best shot!

Och som jag varit ‘noga’ med att påpeka på sistone – glöm inte att ni kan koppla ihop er – med mig – via den smarta funktionen ‘follow’ här till höger. Ett bra sätt för att inte missa något av allt det jag kan tänkas skriva.

Inköpslista
1 x Port Brewing Panzer Imperial Pilsner 65cl
1 x Lost Abbey Red Barn Ale 75cl
1 x Lost Abbey Lost and Found 75cl
1 x Lost Abbey Devotion Ale 75cl
1 x Lost Abbey Carnevale Ale 75cl
1 x Lost Abbey Avant Garde 75cl
1 x Founders Nemesis 2010 35.5cl
1 x Founders Cerise Cherry 35.5cl
1 x Dogfish Head Olde School Barley Wine 35.5cl
1 x Anchor Old Foghorn Barley Wine 35.5cl
1 x Russian River Pliny the Elder
1 x De Molen Borft’s Pilz 75cl
1 x De Molen Doppel Strauss 33cl
1 x De Molen Man and Macht 33cl
1 x De Molen Molenbier 33cl
1 x 3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005 37.5cl
1 x Westvleteren 12 (Recent Vintage) 

BrewDog Dogma då? Det hade jag ju lovat i rubriken, så visst måste jag ge lite av den varan också. Anledningen är att då jag drack den i New York i somras så var den aningen för varm och situationen inte den optimala för att njuta av en såpass speciell öl. Så när Sorbon ute i Bromma visade upp den på fat så var det ju självklart att vi skulle prova den för att ge den ännu en chans. Det här är ju en öl som verkligen är underlig med ingredienser som guarana, Californian poppy (en blomma), kola nöt (en nöt som innehåller koffein) och skotsk ljung.

BrewDog Dogma
En öl vi drack i New York men inte tyckte att vi fått bra grepp om. En såhär pass kryddstark mörk öl kan inte drickas ljummen. Här var kryddigheten mer tydlig och smakerna blev av en finessrik nötig sort och likadant så var det blommiga smaker man nästan hade svårt att placera. Klart bättre än i somras

Betyg? – Bra+, en speciell öl kanske mer än bra på många sätt. Men roligt att få öl som utmanar en möjlighet att uttrycka sina intryck i doft och smak. Nu fick jag bättre grepp om den, indeed – men det är fortfarande ingen öl jag verkligen skulle rekomendera då den är lite underlig i god BrewDog-anda. Däremot är det en öl som kan vara rolig att prova om man är två stycken och vill dela på något som man annars inte skulle dricka. För det är och bör vara viljan att prova nya saker och på den vägen lära sig om den, kanske i framtiden att kunna uppskatta dem samt att förstå bredden som finns inom öl som är mycket av poängen.