MankerBeer.com

1994 (troligen lite innan) skickade Phred Kaufman iväg en förfrågan till Rogue Ales om att få sälja deras öl under sitt japanbaserade ölföretag (Ezo Beer). Jack Joyce, grundaren av Rogue Ales föll för iden och därefter började man skeppa över olika öl fast med annan logga och lite annat namn. Vissa öl blev helt omstyle’ade medan andra “enbart” blev exporterade, varför och varför just dessa vet jag inte, för går man in på Ezo Beers hemsida så säljs idag både det ena och det andra. Intressant kuriosa är vidare att Rogue Chocolate Stout först sattes ihop för att nå just denna marknad. Sedan dess exporteras ölen till 21 andra länder trots att det knappt utgör 1% procent av omsättningen. Det är även kul att se hur en person som Phred lyckats dra in t.ex. Haandbryggeriet, Nogne O, Mikkeller som säljs via Ezo Beer.

Jag själv snubbla över tre av dessa öl under besöket i New York och självfallet åkte dem ned i vagnen.

Rogue White Crane Bitter aka Dead Guy Ale

Utseende: Lätt grumlig mörkt orange vätska. Lutet ljus skum som dör till små smutsiga rester
Doft: Nötig och bitter doft där framförallt bitterheten växer sig djupare. Viss trevlig sötma.
Smak: Medelstor munkänsla, bra kolsyra. Bitterheten är central även fast den börjar lite sötare. Eftersmaken är även den dominerad av bittra toner. Mer än ”munkänsleöl” än något man kan finna för mycket smaker i. Lite för lätt mot slutet.

Betyg? – OK+, något saknas i form av smaker samtidigt som det finns saker som är väldigt trevliga och lovande. Känns lite typiskt ”Rouge”’igt torrhumlat.

Rogue Red Fox Amber Ale aka American Amber Ale

Utseende: Varmt ekbrun färg på vätskan. Skummer dör även ned här till lite smuts.
Doft: Som white crane bittern men mer torrhumlat. Kraftig doft och med lite samma nötiga doft. Mer beska i denna. Mörka fruktiga bär.
Smak: Medelstor munkänsla, bra kolsyra. Lättare smak i munnen men med en stor beska som fyller upp och växer. Goda bärsmaker och det nötiga i humlen gör sig väl tillsammans med dem.

Betyg? – Bra, mindre smakrik än torrhumlat god. Dock inte så kraftig eller smakfull för högre betyg.

Rogue Buckwheat Ale aka Morimoto Soba

Utseende: Ljusgrumlig vätska, lätt grågul.
Doft: Speciell doft, lätt fruktig. Vete och deg. Samtidigt lite kryddigt på något ”okryddigt” sätt som är lite svårförklarat. Boveteöl känns lite som en veteöl men med vanlig malt också. Småfunky.
Smak: Medelstor munkänsla, bra kolsyra. Fyllig och halvtunn känsla i munnen som nästan är pepprig och plastig i smak och känsla. Halvtorr och ändå degig.

Betyg? – Ok, speciell smak och doft men inget jag riktigt faller för. Har både en flaska Morimoto Soba samt Black Soba kvar hemma så blir att testa den igen senare.

Om cirkus två veckor drar jag och tjejen västerut ett par mil för att besöka Oslo inför en spelning. Lite cruising, plånbokstömmande och norge skämt lär det bli – men förhoppningsvis lär jag klura ut var man kan hitta lite brygder från Nøgne Ø och andra trevliga norska mikrobryggerier. Jag har förstått det som att de har sin motsvarighet till systembolaget där de säljer vin och sprit (och öl?). Samtidigt har jag förstått det som att de säljer öl i vanliga matbutiker, eller är det “vanlig” öl medan roligare öl säljs på vinmonopolet eller vad det hette?

Inför detta passade det ju bra att prova de två nyheter från Nøgne Ø som kom till bolaget nu senast. Grämer mig smått över att vi inte shoppade på oss mer öl från dem i New York, men de fick stå över. Rätt logiskt då amerikansk öl i USA känns mer aktuellt än något man kan hitta för rimliga priser här hemma.

Nøgne Ø Imperial Dunkelwit

Utseende: Mjällt skum med minimala bubblor, lätt cappucinofärgat. Mörkare ekbrun vätska.
Doft: Först en markant doft av belgisk jäst som snart leds in på en resa in i hur apelsinskal doftar. Det är inte lite man har brett på med denna doft. Tvärtom dominerar den rätt friskt till en början innan den övergår till övrig kryddning med korriander, lätt av citrongräs, vanligt gräs och mörka fenoler. En mörk belgisk jästinspirerad sötma finns även med. Även något funky finns med hela tiden i doften och jag tror det är rester av apelsinskalet i dess möte med mörkare dofter. Typ apelsinkyckling i ugn.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Len och väldigt trevlig smak som dock känns äckelgod. Läste en kommentar om att det var något som påminde om enbär i smaken och jag kan nog stämma in i det, troligen härstammar det från apelsinskalen men med bryggeriets Sahti i minne så är det någon friskt, lätt rökigt som går igen i smaken. Det är väldigt blommigt och även lite mörkt funk. Det är stundtals som om man tagit en belgisk strong dark ale och dödat de mörka jästsmakerna med apelsinskal och korriander. Jag tycker det är gott, fast på något underligt sätt som om jag ändå inte är helt övertygad.

Betyg? – Bra, jag ogillar något i denna öl men likväl fortsätter jag att dricka upp mitt glas. Det är som det söta och friska med apelsinskalen och det blommigt, kryddiga gör att man förlåter det karamelligt belgojästiga. Men jag vet inte om jag ska rusa iväg och köpa en till flaska.

Nøgne Ø Sunturnbrew
En smoked barley wine där jag tror att det rökiga får mer plats än korn-, råg- och vetemalt.

Utseende: Fluffigt rätt poröst skum. Tjockbrun vätska.
Doft: Brown Ale fast på julen? Det är i alla fall mitt första intryck av doften som har lite kryddig, viss torrhumlad karaktär med lite jordig doft och en mjuk doft av rostad malt där rökigheten hela tiden finns men inte behöver ta plats. Någon form av sötma finns också där, bär?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt trögflytande och trevligt tjock vätska med mycket lakrits, och rostade smaker av choklad och kaffe. Det finns en beska, men förpassad till undertoner i smaken. Sötman är inte sådär sockrigt klibbig utan len och lite maltig med kola och kaffe. Rökmalten är perfekt ” orökigt” rökig och ger en torr “smoked” karaktär till alla andra smaker och intryck mer än att den lutar åt t.ex. whiskeyöls rökighet. Lite stenmineralig aska som slut?

Betyg? – Bra+, ska ge den en till chans för det är något hos den som jag gillar med den lätt komplexa mixen av sötma, rökighet och maltiga inslag. Jag håller med David & Fredrik om att det är en öl som kanske inte passar alla, men samtidigt är väldigt trevlig. Det är en lite tillbakalutad mörk rököl att mysa sig igenom en mörk kväll mer än ett smakunder att gotta ned i solen (även fast det lär funka väldigt bra det med i solen till lite kött).

Så typiskt att jag avsluta med något om solen, idag igen, då solen, idag igen, inte har börjat lysa igen. Får hoppas den dyker upp snart så man kan förbättra på brännan lite innan det blir Fussball (och lite fotbolls-vm) och en liten provning för bloggen av lite Wisbyöl (halventusiastiskt men likväl kan det väl göras) på Spitfire ikväll. Nice.

I brist på inspiration, tid att ta till vara på den, ork att ta till vara på den etc så får det bli lite fler smått intetsägande recensioner av öl. God dryck och mat ska engagera, väcka åsikter, debatt – om smaker, sammansättningar, historia och Gud vet vad. Så görs det ofta, men kanske mer i sällskap i hemmet mer än genom bloggar och olika digitala texter. Samtidigt är det alltid kul att läsa om öl, lite trist i längden – ja, men samtidigt är det ännu en källa till att få höra lite “nyheter” om vad som smakar katt jämfört med himmelskt. Förhoppningsvis vänder det snart för jag tycker mig se en liten trend med att fler bloggare tagit småsemestrar eller ändrat lite inriktning – men varför ursäkta sig? Det är ju för fasiken semestertider och sommar och allt annat än att sitta inne och pilla ihop små inlägg känns ju rätt meningsfullt om det är skönt väder ute. Just nu är det lite molnigt här i stockholm så jag får bortförklara mig med det.

Men lite småsaker då. Schnille & Schmak har uppdaterat systembolagets nyhets-lista med mer öl och där hittar vi bland annat att Flying Dog återigen gör ett besök (deras “vanliga” etiketter (inte den på tex specialölen) var ju ett tag förbjudna?) med deras K-9 i vinter, men annars är det rätt mycket same old same old som mot tidigare oktobrar och decembrar.

Dempa har gett taktpinnen över till Fredrik på Malt Humle Jäst & Vatten i ölbloggsstafetten, så gå in där och läs mer om vad Dempa tror om ölens utveckling om 5 år samt vad Fredrik fick för uppgift.

Vidare så vipps dök det upp två belgare här.

Ellezelloise Quintine Ambrée.
Utseende: Fint ljust skum som dör ner till rester ovanpå den mörkare orangefärgade vätskan
Doft: En väldigt god doft av mörkt godissocker, ren honung. Sedan följer lite träiga toner fram tillsammans med mustig frukt, inte så lagrad och torkat fyllig som i en barley wine – men mustigare och med lätta inslag av alkohol undertill. Stundtals rätt tydlig maltdoft.
Smak: Lätt mun med rätt enkel kolsyra. Smakar lättsamt av godissocker i en väldigt lätt vätska men som utvecklas till en rätt speciell smak. Te, sockerkokt frukt eller bara subtilt kryddig? Speciell smak som sagt och doften utlovar lite annorlunda, men ändå lättsam och på något sätt gemytlig att dricka. Eftersmaken sitter kvar ett bra tag.

Betyg? – Bra-, det börjar bra med en doft som utlovar lite vällagrad torkad frukt, mörkt socker och lättare jästighet –me like, men som sedan har svårt att ens nå halvvägs. Detta gör den dock inte sämre på något sätt, bara att smaken och doften skiljer sig lite.

Abbaye des Rocs Blanche des Honnelles
Utseende: lätt grumligt blek till mörkare gult.
Doft: Rätt tydlig härlig doft av banan, jäst, skal och krydda. Slutar lite pepprigt.
Smak: Medel munkänsla med bra kolsyra. Oerhört frisk och underbart läskande mjuk men med finfin kolsyra. Först en viss söt känsla som leder in på citrussmaker. Hela tiden med en närvaro av lite pepparaktig torrhet. Väldigt trevlig fyllighet som lyfter de nätta smaker och dofter som finns.

Betyg? – Bra+, läskande och mer läskande. Men honungslen känsla och lätt komplext slut lyfter denna trevliga wit som dock kanske kunde ha haft något mer i kryddväg.

Från att ha haft oerhört svårt med suröl och oud bruins så har jag bit för bit börjat vänja mig genom kanske lite lättare brygder för att gå mot vildare och vildare, lambic nästa? Intressant är att se vilka suröl som rankas högst på olika listor där man mestadels hittar amerikansk öl. Kanske logiskt då de i väst har fler möjliga bryggerier samt kanske vågar ta ut svängarna mer. För precis som med så mycket annan öl så har jag ju hävdat att man i USA och i vissa andra länder och delar av världen vågar göra öl som sticker ut mer än att gå i äldre fotspår och enbart forsätta göra “bra” öl – the sky is the limit liksom för amerikanarna.

Idag blir det däremot lite kort om två suröl köpta genom tyskland, druckna i stockholm och skrivna om på “världsinternet”. Öldrickande är verkligen en resa och det är väl något alla dryckesentusiaster uppskattar, att ta del av något annat i form av smak, doft, känsla, uttryck etc fast att göra det på hemmaplan. Vardagsnjutning.

Ölen i fråga, höll på att glömma det…

Rodenbach Grand Cru
En mörk belgisk sour ale med 1/3 ny och 2/3 delar av 2-årigt ekfatslagrad öl

Utseende: Mörkbrun vätska med litet lätt smutsigt lock som enbart lämnar tunt lock av rester
Doft: Stor sur doft som slutar i ättikssprit. Doftar även av lortigt stall och mörk vinös fruktighet av röda bär och körsbär. Slutar mjukare och rätt trevligt i vinositet och balsamvinäger.
Smak: Medelstor mun med härlig fizzande, sur, kolsyra. Fyller upp munnen i en sur, trevlig känsla som läskar oerhört med smak av len choklad, balsamvinäger och lite röda bär. Smaken är rätt ekigt mörk och träig och det är kul att känna hur den kraftiga starten i smaken avtar och blir mjuk och enbart härlig sur.

Betyg? – Bättre-, riktigt god med sin mörka surhet som ändå slutar sådär trevligt chokladlen av ekfatslagring. Kanske lite för variationslös, men ändå oerhört trevlig. Ännu en bra suröl.

Verhaege Vichenaar
En flemish ale från bryggeriet som annars ger oss duchesse de bourgogne och är tydligen en av de ”sista” flemish ales som lagras i ektunnor (vilket jag inte förstår då saken med just oud bruins och dessa är att de lagras i just ektunnor, eller hur görs det idag?).

Utseende: Mörkare brun vätska med ett lätt smutsigt skum som dör ned rätt snabbt till lite rester.
Doft: Lätt jordkällarreferens över vinägerdoften. Småfunkigt men inte för kraftig doft.
Smak: Stor mun, bra kolsyra. Väldigt, väldigt fyllig, fizzig mun som direkt ger ifrån sig hintar om rätt sötsur god dryck. Jämfört med Duschesse så är denna lite sötare tycker jag och utan samma smak. Som om den är lite mörkare i sin stil. Lätt fruktsöt eftersmak med körsbär och ”mosad frukt” samt någon underlig godissort.

Betyg? – Bra, småsyrlig ouid bruin och flemish ale i ett möte där sötman får överhanden utan att det vare sig pareras med något surare eller smakrikare. Det är fortfarande en någorlunda smakkomplex öl men jag har svårt att placera eftersmaken som är lite åt äppelcider(/-must)hållet fast med något sockrigt och annorlunda i.

Så sur-söndag på er alla som kan njuta av det underbara vädret medan jag själv är inomhus i 42 gradig hetta.

De La Senne Zinnebir
Min andra öl från detta bryggeri blir en rätt humlad (54 IBU) Belgian blonde ale där man låter humlen med sina egenskaper få mer utrymme än malten. Återigen stilistisk och ren etikett som berättar att detta är det ”invånarna i Bryssels öl”.

Utseende: Lätt grumlig orange färg. Småporöst stort skum som klumpvis dör ner och lämnar mycket rester efter sig på glaskanterna.
Doft: Lite samma citrushumliga ”crisp”’iga doft som Mr Sno Balls hade i julas. Varierar mellan mer europeiskt humlad lager, gräs, ren citrus och krydda och bra humlad blond ale. Det doftar somrigt läskande och med bra beska. De dofterna samt de av jäst och kryddning och en sötsyrlig underton gör den väldigt attraktiv doftmässigt.
Smak: Lätt, rätt tunn smak med en liten lätt kolsyra. Först känns den lite trist sedan kommer en växande beska fylld utav citrus som först känns lite klen men som snart växer sig starkare, både beskan och citrussmaken. Synd att det är kväll då den provas, hade gärna testat den kyld i sommarvärmen! Med 5.5% blir den även en rätt bra ”dag-i-solen-öl” som man ändå vågar ta 3-4 stycken av. Humlen lämnar en krydd- och citrussmakande, lätt bitter, beska som verkligen sitter kvar på ett skönt sätt. Hela denna öl känns ”rätt skön”. Den levererar utan krusiduller och smakerna och beskan verkligen finns där utan att bli tunna eller klenare efter ett tag.

Betyg? – Bättre -, Jag gillar denna och ”bättre” är den inte, det är ändå en rätt ensidig öl men på samma sätt som Mr Sno Balls kunde varit en sommarhit skulle denna nog kunna attrahera rätt många svenskar under sommarmånaderna. Läskande, inte för smakstark och med smaker (citrus, gräs) och känslor (lätt beskt syrlig) som de kan relatera till (påminner lätt om välhumlad lager men utan maltiga inslag och med betydligt roligare smaker). Detta gör den bättre än ”bra” vilket kanske är mer synonymt med en öl som levererar det den ska på ett stabilt sätt, det gör denna med. Samtidigt är det småsaker i doft, smak och hela upplevelsen som jag känner är väldigt gångbara och stabila. So far så har De La Senne imponerat på mig med lättare öl som ändå har mycket personlighet och som

Hetsdrickande har nog aldrig varit något för mig, men samtidigt har jag svårt att tvinga mig att sippa i mig något bara för att “njuta” av det. Är det gott vill man ha det goda rätt fort, är det äckligt – well, då åker det i vasken. Så när jag och Erik nu hade köpt på oss runt 50-60 öl att prova under våra dagar så kräver det uthållighet, målmedvetenhet och insikten att vissa saker nog inte kommer bli helt utstuderade.

Dessa öl är mestadels från sista dygnet i New York då vi hade fullt schå med att få ner vikten på våra väskor (trots att vi köpt två extra väskor a 23 kg extra). Därför kan dessa omdömen bli än kortare än de redan korta recensionerna.

Uinta Barley Wine
Söt humlebesk doft om än mer barley wine style än fullagrad sådan. Slutar lätt med kanderade socker och en maltig kornighet. Smaken är stor och bra och är även den proppad med humlebeska och maltig sötma. Lite för lite mörk fruktighet och lite för lätt.
Betyg? – Bra-, mer som en maltigt sötare IIPA än en B.W.

Smuttnyose Robust Porter
Betyg? – Bra, stabil lättsam porter på 5,7% som trots det håller smaken stabil med goda och sedvanliga porterkaraktärer.

Rogue Chipotle Ale
Mer Williamettehumle (som Dogfish Head då brukar ha). Doftar trevligt av Rogues PacManjäst med tydlig varm peppardoft. Lite charkuteri mot slutet. Smaken är pepprig, kryddig och rätt varm. Slår hårt på tungan och sprider sig genom hela munnen. Det chiliheta läskas sedan av den “vanliga” Rogue ale’en.
Betyg? – Bättre, het, god, kryddig och bra om än med en småtrist grund-ale, men det räddas av det jästigt syrliga vilket lyfter fram hetta i pepprigheten.

Rogue XS Porter
Rostad doft med mycket malt och slutar med ren choklad. Smaken är typisk XS-serien med extra allt och lite högre alkoholboost. Ändå mjuk, trevlig smak som kanske blir lite för snäll. Lätt torrhet på slutet.
Betyg? – Bra, stabil öl som kanske har lite trista smaker men som trots det har en bra fyllighet.

Rogue Brewers Ale (’08)
Doftar sött maltigt i b.w-style stil, mycket frukter och lätt karamelliserat. Smakar lätt av jäst med efterföljande lite lagrade fruktighet med mycket söt malt. Slutar dock med aletypisk karamell.
Betyg? – Bra, relativt komplex trots det rätt klena slutet.

Rogue Double Mocha Porter
Smakar fylligt med stor, god smak av bränt kaffe, lätt laktosighet och torr finish. Chokladsmaken utvecklas väl. Betyg? – Bra+, halvtorr porter som har en bra mängd kaffe men saknar något mer tyvärr.

Flying Dog Raging Bitch (flaska)
På fat tyckte vi väl varken bu eller bä om denna så vi leta upp den på flaska för att jämföra. Doften är belgisk jästigt med lite äpple, citrus och humle mot slutet. Smaken är även den lite äpplig samt med tydlig jästkaraktär. Börjar även med lite stall. God efterbeska.
Betyg? – Bra, trevlig smak med viss komplexitet, drar dock mer åt belgohållet.

BrewDog Dogma
Innehåller bland annat kolanöt, honung, poppy seeds och guarana. Doftar varmt pepprig med lätt träig doft och rökelse. Under detta lite honung och maltig sötma. Smaken är rätt fyllig med först en uns peppar som övergår till växande honungssötma. Samtidigt utvecklas något mer som är som en kryddig fruktighet.
Betyg? – Bra, så mycket är bra och spännande i denna med sötman, pepparkryddigheten och annat. Finns dock inget som knyter ihop säcken och får smakerna att samsas. Det är här jag tycker att BrewDog fallerar så ofta jämfört med Dogfish Head som oftast presterar riktigt bra.

Det vart väl allt då från New York-resan. Lite för rörigt och kort. Men man vill ju ge liten hum om smaker etc och inte bara slänga ut en lista på 70+ betyg. Men, men, framöver får det bli lite roligare.