MankerBeer.com

Alvinne Hop Triology.
En serie på 3 öl som alla har samma 3 maltsorter, samma färg, samma alkoholhalt (7.1%) och alla har Morpheusjästen i sig vilket ger en extra syrlighet till ölen. De tre delarna är Centennial på 83 IBU (EBU), Simcoe på 115 IBU och slutligen Columbus på 136 IBU. Rätt varierade pjäser med andra ord och det intressanta blir alltså att se dels hur humlesorterna varierar men även i fråga om hur de anpassar sig och sin beska till bryggningssättet och Morpheusjästen. Jästen är framtagen av Marc De Keukeleire, en gammal hemmabryggare som Alvinne sedan plockade upp och anställde. Hittade följande lilla information om jästen på ett franskt (?) ölforum “We know it has beeryeast, Brettanomyces, lactobacilles and acetobacteria in it”, lite blandat alltså.

Alvinne Hop Triology Centennial

Utseende: Dånande kolsyra som skummar över. Darn. Blir till slut en grumlig mörk men ändå varm persikofärg med lite brunt i.
Doft: Mycket persika och lite syrlig citrus där bakom den. Den minst beska av de tre och det märks lite i tonen den tar sig, eller om det är humlesorten då jag tyckte mig finna lite av samma lättsamhet i Founders Centennial? Det är ändå mer smak här med persika och aprikos med en viss eftersötma. Lite lätt kottighet under frukten ger en jordig liten finish utan att det blir fallen frukt. Grape’en är inte särskilt sur utan enbart stundtals bitig. Jästen ger även en lite pepparaktig kryddighet.
Smak: Lätt (pga tappade kolsyran) munkänsla. Trevlig bitter smak med söt grape som ger en skön balans i lite amerikansk stil. Viss smak av peppar som nog är mer tydlig nu då kolsyran annars bubblor iväg lite av den. Trevligt.

Betyg? – Bra, trevlig vardags-IPA som med en någorlunda modest beska inte bedövar munnen utan inbjuder till att ta en till. Fina citrussmaker med grapesyra som gör sig bra med det tropiska. Dessutom bra touch av jästen.

Alvinne Hop Triology Simcoe

Utseende: Samma som ovan. Dock utan att pysa över.
Doft: Mer ”vanlig” IPA här med en starkare beska i doften och lite mer citrusfrukter utöver grape’en. Kottigheten är även den mer framträdande med lite lätt barrig oljighet. Frukter finns det såklart i amerikansk stil. Även fast jag kanske tycker att de är lite tillbakaknuffade av maltigheten.
Smak: Medelstor munkänsla med lätt men växande kolsyra. Fruktigheten är lite sött svettig sådär söt men syrligt. Efterbeskan är återigen tillräcklig utan att leka tandläkare med stygg spruta. Har dock för mig att Mikkellers Simcoe var lite tydligare fruktig? Efterbeskan ger sig dock inte utan kryper sakta, sakta fram.

Betyg? – Bra, maltigheten och den lite syrliga beskan tar återigen udden utav mycket av fruktigheten vilket är synd på hittills 2 annars intressanta IPA’s. Samtidigt är det ett experimentprojekt och det är därför fortfarande väldigt intressant att se hur tydlig jästkaraktär gör sig med IPA’s, tänk typ Alesmith IPA.

Alvinne Hop Triology Columbus
Första columbushumlen för mig.

Utseende: Samma som ovan.
Doft: Än kraftigare humle såklart än i de övriga två och det är en bra dos mycket mer kotte och citrusskal. Kanske även mer citrus än grape denna gång. Även en släng kåda och lite kottig oljighet. En lätt blommighet tittar fram ur skogens alla dofter och för med sig lite frukt som funnits en bit bak i doften. Mer lik än amerikansk IPA nu igen vilket är trevligt för oss som gillar det. Dock kanske med en väl tydlig maltkaraktär.
Smak: Stor munkänsla med bra kolsyra! Sista steget bland de tre går på knock direkt och med en bra bitighet och skön fyllighet så kommer man långt. Smakerna är av grape och barrig torr smak. Beskan är stor och fin men bedövar inte alls först, men sedan ger den sig på en igen, och igen. Under det hela vilar tropiska frukter och denna gång är det nog mer jästig syrlighet än malt som märks som övrigt ackompanjemang.

Betyg? – Bra+, bäst av de tre då den har något litet extra som sticker ut. Precis som en god IPA ska ha. Beskan, doften och smaken varierar väl.

Slutsummering: Nu vet jag inte vilka växlar man ska lägga in i det här, alla tre ölen har fått ”sådär” bra betyg på RB t.ex. och som jag har skrivit ovan är de rätt experimentella . Jästen har övergående en viss inflytande på alla tre medan åtminstone den sista av de tre lyckas stå emot mycket av den med sin betydligt större IBU. Smakmässigt går dem från lätt fruktig, mjuk och len (centennial) till lite mer grape’ig, besk men med viss fruktighet (Simcoe) till torr beska med mer grape och citrus (Columbus).

Till detta bjussar vi på en av världens bästa skivor genom tiderna, lyssna igenom från början till slut och låt sedan stå på repeat!Neil Young – Harvest

Det känns som om det är någon sorts vila på saker nu, visst händer saker men likförbannat går man och väntar på att maj ska ta slut och juni börja. Få lite ledigt, sol, värme och njuta mer av både väder, god mat och dryck och bara att saker rullar på bra. Underligt då man på hösten sedan tycker att allt gick så förbaskat fort. Så i år blir det att även göra det bästa utav maj och då vädret varit så bra som på sistone så känns det inte alltför svårt. Grillning har blivit standard och med en hel drös god öl från Tyskland så är även den delen biff (ha. ha. ha.).

Men vårt systembolag hade ju nyligen ett släpp och man bör ju inte underskatta det som kommer där vilket ofta kan bli vad som kommer stå hemma under sommaren. Förvisso är det ett släpp till snart i juni (eller två snarare), men det blir nog att blanda lite mellan dem. Somrig veteöl och så lite av det som komma ska, nice. En öl som jag dock inte lär testa igen är det “lilla experiment”(snällt tolkat) från Herslev – deras sparrisöl (se varför nedan) – som vart en lite för syrlig och spretig smaksatt veteöl. Tvärtom så blir det kanske lite brittisk Strong Ale i form utav Samuel Smiths Yorkshire Stingo – en öl jag tänkt skippa men som Erik köpte på sig en, vilket var mycket smart gjort då den vart riktigt bra (också mer nedanför). Slutligen har vi betat av vårt lilla tyska förråd och den och min första De Molen blev deras Lente Hop (även mer om den härefter). Trevligt att få börja prova igenom deras saker. Så, glad onsdagsmorgon och here we go.

Samuel Smith Yorkshire Stingo
En English Strong Ale lagrad ett år på Yorkshire fat. Ska vara 8% på den, men har fasiken för mig att jag såg och skrev upp 9%? Mysko.

Utseende: Fint mjällt, lätt beigefärgat skum med minimala bubblor. Lätt grumlig, lite rödaktig vätska med mörkare brunt i.
Doft: Trevlig doft med lite fizz och i stil med brittisk öl. Fin bitterhumle, men framförallt en väl utvecklad tyngd i doften. Tydlig karamell med lite liköraktiga toner av alkohol, vanilj och lätta frukter.
Smak: Lite större munkänsla med bra kolsyra. Stor, fyllig smak! Fin bitterhet även i smaken med en rätt speciell smak jämfört med vad jag förväntat mig med tydliga drag från ekfatslagringen. Det finns även en körsbärsaktig likörtouch samt liten smak av russin. Fruktigheten är inte så frisk utan mer dov och ”gammal” vilket ger ölen en bra syrlighet och även en fin fyllighet. Slutar med lite vanilj och bär.

Betyg? – Bättre, rätt utvecklad doft och smak. Fin likörig fruktighet som tillsammans med väl balanserade smaker ger ett väldigt trevligt resultat. Alkoholen förstärker smakerna mycket väl här på ett sätt som bidrar väl till helhetsintrycket och den känns som en superbt lagrad stout på vissa sätt. Både jag och Erik tyckte att den var som att dricka BrewDog’s Pingvin, fast då själva grundölen, lite det stuket på alkohol, lagring och smakkomplexitet uppvisar den.

De Molen Lente Hop
En IPA på måttliga 41.6 IBU (EBU) torrhumlad med Columbus och Amarillo och med den tjeckisk bitterhumle i form av Permiant och Saaz. Ett rätt hype’at bryggeri vars öl lätt kan ticka iväg i antalet hundralappar på krogarna, men är de värda de priserna? IJsbocken kostar typ 4-500 på Monks, jag köpte den för 50kr, viss skillnad.

Utseende: Fluffigt men mjällt skum med minimala till medelstora bubblor. Grumlig mörkorange färg.
Doft: Inte förvånande att det är en humlig doft där fruktigheten består av lätta inslag av persika och aprikos, på ett kanske lite för mjukt sätt. Man får inte större intryck och inte heller verkar det finnas någon direkt beska som redan i doften slänger humlekottar på en.
Smak: Liten, tunn munkänsla med liten, liten kolsyra. Lite juiceaktig lätthet i vätskan med både syra och lite bitterhit. Ungefär som om man dricker nypressad apelsinjuice med lite humle i. Tydligen bör det vara mer kolsyra i denna så undrar vad som kan ha hänt. Det finns en viss torrhet i smaken som får en att tänka på bitterheten hos te. Ingen direkt efterbeska och slutintrycket är att aprikos och grape inte riktigt har fått para sig så väl.

Betyg? – OK+, inget som står ut förutom en lite stickig syrlighet som med den lite lätta aprikosen ger ett ”askat” intryck. Lätt mineraligt och lite torrt.

Herslev Bryghus Sparrisöl
En veteöl brygd med sparris. Jahapp säger jag. Ni vet nog redan vad som kommer stå efter vad jag skrivit i början av inlägget idag. Men hmm. Ja.

Utseende: Veteölsgrumlig persikofärgad vätska. Litet fluffigt skum med minimala bubblor.
Doft: Oerhört! Oerthört, tydlig sparrisdoft där syrligheten samsas rätt väl med vetets sötma och kryddighet. Trevligt? Spännande? Bra? Svårt att bedöma, men so far so good kanske. Mer spännande än bra och än så länge inget oroväckande.
Smak: Medelstor munkänsla med bra, växande, kolsyra. Smaken är lite för syrlig med stor dos sparris och inte alls samma vetekaraktär som i doften – även fast den finns där. Mest en underlig blandning tycker jag. Syrligheten tas inte ut lika väl utav vetesötman i smaken utan den blir lite spretig.

Betyg? – OK, tyvärr, gick rätt mycket till diskhon. Inte för att den var dålig utan mer för att detta nog är en öl som gör sig bra med potatis med flingsalt och till det kanske grillad lax eller något liknande. Finns alltså viss potential, men såhär vart det inte alls så kul.

Dagens musiktipps blir en låt som väl passar sådär då man vaknar en morgon likt denna.
Limp Bizkit – Home Sweet Home/Bittersweet Symphony

Då bloggen fyllde 1 år i söndags så behövdes det såklart firas och hur gör man det på bästa sätt gällande en ölblogg? Jo man dricker lite gott och äter lite gott. Det dracks Samuel Smith Yorkshire Stingo (riktigt bra!), De Molen Lente Hop (mnjae) samt de två som jag kommer skriva om här idag. De övriga två kommer i morgon, men värt att vänta på då britten där var väldigt trevlig och lite mer än jag förväntat mig. Köttet vart fläskkött och till det dracks det som ni kunde läsa igår (?) Spezial Rauchbier Märzen, en riktigt trevlig kombo att prova på! Sedan dukades det fram goda flaskor och kollades på Sverige – Kanada i Hockey VM. Lite söndagsunderhållning sådär.

Mikkeller 1000 IBU
På fat var denna en gudagåva, men har mest läst sämre omdömen om den på flaska. Så när denna Double Imperial IPA kom hit på flaska var det att prova. Ölen med de teoretiska 1000 IBU’en har kanske börjat hype’as också och det är lite synd då att fatversionen är svårare att få tag på än flaskans dito.

Utseende: Grumlig, lite övermogen och dålig persika. Minimalt bubbligt skum.
Doft: Oerhörd humledoft! Ren humlekotte, precis som i fatversionen. Oljigheten samsas perfekt med kåda och kotte. Citrus och grape står ut bland frukterna och anar även lite söt sweetie. Inte samma fruktighet dock som i fatversionen efter denna kottighet och det är oerhört olyckligt då det var det som höjde fatversionen så enormt. Blir istället som ett humlebladste eller en humlekaramell på det sättet att det är mer humle än själva smakerna humlen ska ge som kommer fram.
Smak: Medelstor munkänsla med medelaktig kolsyra. Beskan tar över en annars lite tunnare smak. Inte alls lika underbar smak som på fat utan mer kotte och kåda. Som om man tagit en näve humle och tryckt in i munnen, vilket inte ger utlopp för de smaker som kan utvinnas. Tvärtom mot vad vi förväntade oss så är det nästan ingen fruktighet alls.

Betyg? – Bra+, kanske lite givmilt med tanke på vad som står ovan. Men det är fortfarande en intressant öl. Kanske mer så än en bra öl jämfört med fatversionen som var helt annorlunda och bjöd på bra mycket mer smaker istället för att bara smaka humle och ha bitterhet. Så om ni kommer över den på fat, jämför och bli glada – för den ska vara bättre. Är det någon annan som provat båda och kan känna någon, eller samma/annan, skillnad?

Southern Tier Creme Brulee
En Imperial Stout med mörk karamellmalt, andra maltsorter, laktos och vaniljbönor – precis vad man förväntar sig i något som ska bli till en Creme Brulee. Columbus- (bitter) och Horizonhumle (arom) står för humlingen. Perfekt öl som efterrätt denna firardag, något sött och gott är man ju förtjänt av – så drickbar tårta?

Utseende: Litet frostigt skum som dör ner. Brunsvart vätska.
Doft: Plötsligt befinner vi oss på en restaurang i Spanien eller Frankrike och har just ätit en god middag och ska nu få in desserten. Så luktar det. Lite bränt socker on top, sedan kola och vaniljsötma därunder. Riktigt fint! Lite liköraktig laktos långt bak om man vill leta upp något som väl avslöjar att det inte är en riktig efterrätt utan en öl. Vaniljmjölkig lätthet och på slutet kommer det lite mer traditionella stoutdofter som exempelvis choklad.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med medel kolsyra. Inte samma tydliga creme brulee som i doften utan nu mer choklad i smaken. Men vipps så möter den på kola och vaniljens sötma igen och i avslutningen så blir det lite bränd torrhet. Men så intressant, och så gott att se hur man kan brygga en öl som så pass bra liknar en dessert, eller något annat som inte är en ”öl”.

Betyg? – Bättre, drickbar efterrätt! Choklad, vanilj med gräddighet, lite bränt torrhet och ja, detta var riktigt gott och jag kan förstår att Southern Tiers Mokah, Choklat m.fl blivit så hyllade. Det är inte lätt att imitera smaker och därmed ännu svårare att imitera hela ”rätter”. Tänk om någon hade fått för sig att göra en superbt brygd ”chokladtårta” eller ”prinsesstårta” och fått det att smaka perfekt. Här ser man möjligheterna med att använda laktos i bryggningen. Samtidigt är det ett delikat hantverk då för mycket kan ge en mjölkig, lite tunn känsla samt för mycket mjölksyra vilket kanske krockar med något som ska vara mer sött. Det var också kul att se att de faktiskt lyckats med att få fram den där brända sockersmaken, eller framförallt doften lyckades de med – troligen genom att ha just mörk karamellmalt och i perfekt mängd. Grattis på mig med all ära, detta var jag värd!

Tack för alla gratulationer igår och vi får får hoppas på en trevlig fortsättning. Nu har jag vaknat efter en gårdagskväll med lite Creme Brulee, 1000 IBU och annat. Tur att det är sol annars hade jag nog kört en rain check på att jobba.

I lördags var det tänkt att vi skulle prova den öl “vi” bryggt på Monks för ett tag sen, en amerikansk IPA vilket aldrig är fel. Dock blev så inte fallet utan kosan styrdes mot Bishop Arms. Som vanligt var det lite smånonchig stämning och lite dyrt men så fick det ändå bli.
Där hittade vi Flying Dog Raging Bitch som framförallt Erik velat prova ett tag och då Flying Dog allt som oftast levererar så blidde det ett glas. Därefter blev det både Mikkeller Amarillo Single Hop och Tripel Karmeliet, en öl jag redan recenserat, men då på flaska. Kanske inte en så intressant uppställning, men alltid kul att jämföra liknande öl (Mikkeller Amarillo mot Oppigårds) eller öl man druckit med hur de är på fat (Tripel Karmeliet).

Men vi börjar med en rököl.

Spezial Rauchbier Märzen
En av nyheterna denna månad på systembolaget.

Utseende: Ekröd, rätt gyllenklar vätksa med halvmjällt skum med minimala bubblor.
Doft: Söt doft med framträdande malt och en viss del stall. Rätt mild och lite sött rökig. Stalligheten är troligen det doft som egentligen bör vara en viss rökig sötma, men som blir lite mer åt stallhållet istället för en tydlig rökighet. Doften är rätt tunn men trevlig och alldeles lagom.
Smak: Medelstor munkänsla med tunn liten kolsyra. Smaken är även den lite mer åt stallhållet än rökig. Den har bra syrlighet men är kanske lite för tunn för att lyfta det rökiga på ultimat sätt. Eftersmaken har en bra rökmaltig karaktär och det är kanske mer här rökigheten kan få mer utrymme.

Betyg? – Bra-, lite för tunn för ”bra”, dock utmärkt till nygrillat där även en viss karamellighet framträder mer tydligt. En bra öl till grillat med andra ord, men lite klen att ”bara dricka”. Sen kan “dessa” lättare/tunnare rököl ha svårare att imponera på en på samma sätt som tunnare stouts inte kan jämföras riktigt med en tyngre. Alkohol som smakbärare är ibland underskattat. Tur här då ändå att de har lyckats med en rätt mild rökig karaktär som gör att den är bra med mat och även kanske om man gillar stilen och vill kunna ta 2-3 stycken efter varandra.

Tripel Karmeliet
Druckit och recenserat den förut, men denna gång på fat för att se om det är någon skillnad. Allt som oftast börjar jag finna fler och fler öl på fat som skiljer sig lite mot hur de är på flaska, ibland på ett positivt sätt och ibland på ett negativt.

Utseende: Lätt gyllengul, lite äppelcidrig stil
Doft: Lite humle med en bra dos citrus. Sedan kommer kryddigheten som förväntat och ger en rätt bra smakboom som även har lite spår av vete och pepparaktighet. På slutet kommer en rätt kraftig doft av tvål? Handsprit? Lite för tydlig alkohol här i alla fall som förvisso ger ett större tryck, men känns underligt.
Smak: Lätt munkänsla med len kolsyra. Söt smak med en viss syra och lite blött vete. Lite tydlig alkohol lyfter smakerna väl. Sedan kommer den där handspriten igen? Vet inte om det bara var jag som tyckte det var lite underligt, men den tog över lite. Annars hade den god krydda och lite jäst i smaken.

Betyg? – Bra, trots alkoholen så var den rätt bra. Potent och bra tyngd som kanske är lite större här än på flaska. Nu har jag inte druckit tillräckligt många av den tidigare för att ge ett rakare utlåtande om hur den “borde” smaka. Men Erik som var med och som gillar och har druckit den rätt ofta tyckte kanske inte att den va så spritig som jag beskrev den, men ändå att den var lite “starkare” och lite annorlunda.

Flying Dog Raging Bitch
Flying Dogs ”födelsedags”-öl på 20-årsdagen. Är en ”Belgian IPA” på 8% och 60 IBU som har Snake Dog som grund och som fått deras belgiska Diablo-jäst tillsatt och sedan en rejäl dos torrhumling med Amarillohumle.
Blivit rätt hype’ad, värd det?

Utseende: Varmt grumlig persikofärg.
Doft: Utsökt balans mellan lite passionsfruktig fruktighet, lätt, fin kottighet och beska. Lite, lite kåda finns också där för att balansera upp doften. Finns en tydlig lite söt maltighet där som kanske tar udden lite av humledofterna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor smak med mycket lättsam humlekotte. Efterbeskan är rätt torr och god med fin grape och citrus. Perfekt ”tyngd” som är lite lutande åt lite tyngre DIPA men som inte har tunga smaker utan både kottigheten och den lilla kådan tillåts inte ta över fruktigheten eller sötman. Slutligen en lite mandarinaktig syrlighet som även den smälter in bra.

Betyg? – Bättre-, trevlig och rätt fin balans mellan ljus och tyngre smaker som aldrig tar över varandra utan samsas på rätt lika villkor. Hade kanske fått ha lite mer beska och det ska bli intressant att prova den i USA för att se om man kan få tag på den lite färskare. Kanske är ett lite konstigt betyg, men öl får ibland omdömen efter hur de är smakmässigt men även hur de är hantverksmässigt. Denna är just väl balanserad mellan lite olika humlekaraktärer som kan vara svåra att få ihop på ett rätt lättdrucket och bra sätt – vilket man lyckas med här, trots att man kanske förväntade sig mer.

Mikkeller Amarillo Single Hop
Ännu en del i Mikkellers Single Hop-serie. Denna gång på Amarillohumle vilket omöjligen kan undgå att jämföras med Oppigårds Amarillo.

Utseende: Smågrumlig lite kopparaktig färg med strimmor av rött i. Minimala bubblor.
Doft: Mycket amarillohumle men ändå lite klenare än Oppigårds Amarillo. Fortfarande har den en god och bra fruktighet och lite blommighet. Citrus och grape växer fram på slutet och man får intrycket av att den kommer ha en rätt stor beska.
Smak: Stor munkänsla med bra kolsyra. Fyller och växer väl i munnen tillsammans med en stor beska med mycket grape och citrus. Lite annan beska än Oppigårds och det är också den som är mer central här. På gott och ont då Amarillon annars är en trevlig och väldigt smakrik humlesort.

Betyg? – Bra, helt klart en god öl som kanske förlorar lite pondus i jämförelse med Oppigård gudomligt goda Amarillo. Men även utan den jämförelsen så är den inte så smakrikt utvecklad som jag nog hoppats på. Hade varit intressant att veta humlegivorna och hur de skiljer sig mellan de båda för att se om skillnaden kan ligga där. Utan att veta lär Oppigårds ha lite större givor medan Mikkeller nog kört mer på bitterhumlingen.

Jahapp, det var då första inlägget för “i år”. Kul kul. Nu är det bara att köra vidare.
Hindi Zahra – Beautiful Tango (Album Version), litet låttipps på vägen i solen.

Idag är det så trevligt att bloggen fyller 1 år. För exakt ett år skrevs så det första inlägget här och sedan dess har det rullat på. Den har haft många förändringar genom året och lär väl fortsätta förändras för att hela tiden försöka få fram ett bättre format, för mig, er och “för sig själv”.
Självklart kommer det firas ikväll med lite öltårta i form av Souther Tier Creme Brulee och kanske någon god liten De Molen och Mikkellers 1000 IBU.

Under våren och sommaren i fjol skrevs inte så mycket och det dracks mest spontant utav annat än vad jag drack mest av (framförallt Brooklyn EIPA), trots det vart det en hel del recenserade öl. Tyvärr inte 365 stycken som jag hade hoppats på att komma upp i. Men mycket har ändå hänt och framförallt är det kul att se hur både ölbloggssfären har förändrats det året jag vart med (säkerligen innan det med) och ens omgivning börjar ge finare öl en chans, eller åtminstone att få kännedom om att det finns alternativ.

Men för att se vad som har skett under året så har jag satt ihop lite stats. Stats är kul så här har ni. Det är framförallt kul att se att min inriktning på amerikansk öl någorlunda fungerar då jag har runt 40% amerikansk öl. Samtidigt som det bara kanske är 1/6 som är IPA’s. Det är också kul att se att topp 5-listan kantas av en rätt varierad skara öl i fråga om typ och ursprungsland, vilket självfallet är väldigt kul det med. Detta lär väl ändras lite nu i och med resan till New York då jag lär fördricka mig på amerikansk IPA och annat. Men men. Vad detta året för med sig? vem vet.

STATS:

Öl totalt: 304

Topp 5 Bästa öl:
Mikkeller 1000 IBU 7/7 DAN IPA
Goose Island Bourbon County Stout 07 7/7 USA IMP STOUT
Brasserie d’Achouffe Chouffe Dobbelen IPA Tripel 7/7 BELG ABBEY TRIPEL
Nynäshamns Smörpundets Årgångsporter 07 7/7 SWE PORTER
Mikkeller BrewDog Devine Rebel 6,5/7 DAN/USA BARLEY WINE
Brasserie Du Ciel Rigor Mortis 6,5/7 CAN QUADRUPEL
17 öl på 6/7

Topp 5 Sämsta öl:
Spendrups Pistonhead 1,5/7 SWE LAGER
Seino Brewery Bitter 1,5/7 JAP BITTER
Wychwood Brewery Circlemaster ej betygsatt ”värre än skit” UK
8 öl på 2/7 där främst japansk och polsk öl hamnat

Genomsnittsbetyg: 4,169 = Bra
Typvärde: 4 = Bra

Översikt länder:
Australien 3
Belgien 27
Kanada 2
Tjeckien 1
Danmark 16
Frankrike 2
Tyskland 8
Irland 1
Japan 11
Holland 2
Norge 6
Nya Zeeland 3
Polen 5
Sverige 67
Schweiz 1
UK 22
USA 121
Samarbeten 3

Öltyper Totalt: 64

Öltyper Sammanfattning:
Abbey Tripel 8
Amber Ale 3
American Pale Ale 10
American Strong Ale 9
American Dark Lager 1
Barley Wine 8
Belgian Ale 3
Belgian Strong Ale 12
Belgian Wit 1
Berliner Weisse 2
Bitter 6
Bohemian Pilsner 2
Brown Ale 5
California Common 1
Cider 1
DIPA 6
Doppelbock 3
Dortmunder/Helles 1
Dunkler Bock 1
English Pale Ale 4
English Strong Ale 7
ESB 5
European Strong Lager 1
Fruit Beer 4
GIPA 1
Golden Ale 1
Hefeweizen 10
Heller Bock 1
Holiday Ale 1
Imperial Porter 5
Imperial Stout 18
IPA 34
Irish Ale 2
”Julöl” 11
Lager 8
Lambic 1
Mild Ale 1
Old Ale 3
Pale Ale 8
Pale Lager 5
Pilsner 4
Porter 12
Premium Lager 8
Quadrupel 4
Red Ale 2
Sahti 1
Saison 3
Schwarzbier 6
Scotch Ale 1
Smoke Ale 5
Smoke Porter 1
Sour Ale 3
Special Lager 1
Spice Beer 3
Stout 6
Strong Ale 2
Strong Lager 1
Strong Pale Ale 1
Sweet Stout 1
Traditional Ale 2
Weizen Bock 1
Wheat Ale 5
Vienna 2
Witbier 4

Så tack för fisken och vi ses även “nästa år”

Först kan jag meddela att Dogfish Head nu snart kommer släppa två varianter på den maple syrup de använder i många av sina öl. En lite wit-inspirerad och en med enbär och vaniljbönor. De är båda tillverkade på Sam’s egna farm och kommer i snygga 33-cl ölflaskor. Läs mer här ifall ni är intresserade.

Sen kan jag även meddela att i detta inlägg så resenceras öl # 300 sen bloggen startade. Alltid något. Lär dock inte komma upp i 365 på ett år. Kanske bra det.

Dessutom, imorgon 16’e maj fyller bloggen 1 år! Får firas rejält!

Nu till ölen…
Efter att vi fått hit både Breakfast Stout‘en och Centennial IPA‘n från Founders så var det rätt kul att komma över lite mer från bryggeriet, särskilt då jag tyckte att IPA’n visade mer potential än vad den var bra (trött?) medan Breakfast Stout’en var riktigt bra! Jag fick via tyskland då tag på Founders Double Trouble, Founders Curmudgeon Old Ale och Founders Scotch Ale, en rätt trevlig line-up, kort, men god.

Founders Double Trouble IPA
Som trots namnet är en DIPA på 86 IBU och 9,4%

Utseende: Grumlig persika
Doft: Väldig tunn och lätt fruktig doft för att vara en DIPA. Lite avslagen månne (datum okänt). Skumpas den runt lite i glaset framträder mer doft av barr och kotte med lite lovande fruktighet i bakgrunden. Viss mandelsötma på slutet
Smak: Medelstor munkänsla med växande kolsyra. Stor beska och först en rejäl grapesmak som ändå lyckas vara rätt så varsam och inte sådär grapesur. Som en Centennial IPA men lite beskare och med mer lovande fruktighet, som dock aldrig riktigt kommer fram.

Betyg? – Bra, mer besk och lovande fruktighet än ”utblommad” och bra, men trevlig och rolig att dricka efter att nyligen ha druckit Centennial IPA’n. De är lite i samma stil och jag ska försöka prova dem lite “färskare” i USA för att se om det är pga färskheten som jag tycker att de saknar något.

Founders Curmudgeon Old Ale
En Old ale från början på 09 som har en IBU på 90. En mer maltbetonad och lite åt barley wine-inspirerad old ale jämfört med t.ex. Harviestoun Ola Dubh‘arna.

Utseende: Smågrumlig varmt ekbrun vätska.
Doft: Komplex doft som har en lätt humle med lite persika och som sedan går över till lite söt choklad, karamell och vanilj. Lätt kladdig sötma med stor maltighet. Men inte på något sätt någon störande tyngd. Tvärtom är det något lättare i doften som lyfter det hela – kanske en lite lätt fruktighet och framförallt en oerhörd krämighet.
Smak: Medelstor munkänsla med lätt kolsyra. God beska med både kotte och grape. Sedan väller en väldigt sötma fram likt en tsunami av sötad vaniljgrädde. På det lite karamell och känslan, inte smaken av torkade frukter i stil med en barley wine. Lite samma stuk som Bötets Barley Wine med sötman och den krämiga fruktigheten. Kanske hade lite mer humle bidragit till en bättre balans mot sötman, men då hade den kanske också varit mer av just en barley wine istället för en old ale. Så som den är nu är den istället mer komplex och varierad.

Betyg? – Bättre, ett bra alternativ till en barley wine. Betydligt mer lättdrucken och sippar. Karamell, trevlig fruktighet och en bra beska tillsammans med lite sötma i en bra balans. Kanske hade den ha haft lite mer torkad fruktighet som dock finns där inne, någonstans.

Founders Dirty Bastard Scotch Ale
En maltigare ale med 10 olika maltsorter och en IBU på 50, även min första öl inom kategorin scotch ale.

Utseende: Smågrumligt brun vätska med litet döende skum.
Doft: Lite karamelligare och maltigare än Curmudgeon’en med en viss lömsk beska. Det är ett rätt tydlig maltfokus på ölen men trots det finns en bra fruktighet. Kanske är det för att vi drack den innan men denna uppvisar lite likheter med nyss nämnda öl, men utan samma sötma. Dock saknas något i doften för att lyfta den.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Först en relativt humlebetonad smak med lite undanskymd citrus som övergår till en viss efterbeska som dock balanseras iväg utav malten. Det är mer en maltig cocktail än smaker som jag känner. I munnen infinner sig sedermera en rätt torr, rostad känsla.

Betyg? – Bra, en maltig ale utan det där ”extra” som lyfter den. Dessutom mer torr än brittiskt karamellig. Om det finns något som heter ”maltlikör” hade det här kunnat vara lite åt det hållet.

Slutsummering: Precis som med en drös amerikanska bryggerier verkar Founders vara ett stabilt och bra bryggeri som alltid levererar “bra” öl med snudd på ett plus på dem. De är inte alltför tunga, lätta, jobbiga, enkla – utan bara bra öl. De har också lite tyngre och bättre pjäser som förtjänar mer beröm och bättre betyg, liksom många andra bryggerier. Precis som exempelvis Sierra Nevada eller Flying Dog så känns det som att de vill nå ut till flera genom goda öl som inte ska vara för svåra eller komplexa men samtidigt aldrig ge efter för att bli för undergivna konsumenten. Så testa dessa om ni inte gjort det, särskilt den väldigt trevliga Curmudgeon.