Det var ungefär så jag gick och tänkte hela det gångna helgen. Det går 13 ölfestivaler på dussinet för tillfället och det är ju bra och så på alla vis för att sprida ölkultur och bla bla bla, men de tenderar att likna varandra ganska mycket.

Den första Brewskivalen fick mig att tappa hakan.

Alla glada bryggare! (Photo credit Jeff Flindt)

Marcus Hjalmarsson, hjärnan bakom hela den här cirkusen de kallar för Brewski, nämnde för nästan ett år sedan att han skulle köra en festival på bryggeriet. Så fort han nämnde det för mig blev jag eld och lågor, mycket eftersom jag hade på känn ungefär hur en ölfestival arrangerad av Brewski skulle bli. Och damn, vad den mannen kan leverera.

Marcus är en visionär av grandiosa mått, han siktar alltid högre och har lyckats förmedla sin vision med Brewskival med precision till sitt team bestående av Mariana Schneider, Fredrik “Frallan” Fölster, Affe Olsson, Kilo, Johan Britzén och såklart legenden Robin Skoglund. (Marcus Tybell kan ha haft ett finger med i spelet också, jag såg honom skruva upp en wifi-router i fredags.).

Som Sveriges kanske största Brewski-fan följer jag nästan allt som händer på nära håll och jäkelen vad de jobbat de senaste veckorna. Normalt är det organiserat kaos hos dem, men veckan innan festivalen var det helt tyst. Ingen sa något, alla bara körde på. Fokuserat. Allvarligt. Hyfsat spänd stämning. Sedan gick Robin på toaletten. Igen.

Lugnet före stormen

Att sätta upp en ölfestival för ett par tusen gäster är som att bygga en enorm maskin som från start till slut ska vara välstämd, som man inte kan testköra innan det är dags att ge sig ut på vägarna. Det vittnar allra första En Öl Och Whiskymässa i Göteborg om som blev totalt kaos (Denna festival blev år 2 och framåt fantastisk, ska jag säga). Nämnd mässa har decennier av mässerfarenhet, en säkert helt vansinnig budget och hela team som bara ansvarar för typ återvinning eller korvförsäljning. Att leverera som Brewskival gör första året är, för att uttrycka det milt, “helt jävla mindblowing“.

Mina förväntningar var högt satta men de överträffades gång på gång under festivalen. runt 35-40 toppbryggerier från hela världen som alla var lyckliga att få vara på plats och lovsjöng festivalen hela tiden! Dessutom: Jacob, Jonas och Alexandra på Crooked Moon tatuerade i en rasande takt, Holy Smoke BBQ med ledning av den grymme Johan Fritzell skickade ut smarrigt kött, och även Oumph dag 2, med ljusets hastighet, Johns Hot Dog Deli langade smarriga pölser, Kim & Mats såg till att Garage Bars burgare höll samma toppklass på festivalen som på Garage Bar i Höganäs, som de alltid är och underbara Koppi stod för kaffet.

Denna bild summerar det hela ganska bra (Stulen från Victoria Shulga)

De gånger jag och Manker besökt Great American Beer Festival har det slagit mig att det finns en helt annan stämning där än de andra stora ölmässorna man besökt genom åren. Sedan slog det mig när vi pratade med arrangören, Brewers Association. BA är en non-profit organisation som värnar om craft beer i USA sedan urminnes tider. GABF har varit igång i 30+ år nu och trots att det är över 700 bryggerier på plats, så känns det ganska intimt. Varför? Jo – BA är non-profit. De vill såklart bära sina kostnader för festivalen, för att visa USA vad USA kan göra i form av öl. De fokuserar på ölen först, inte vinsten. De behöver inte miljoner i intäkt. De behöver inte enorma, svindyra, Mariestadsmontrar eller påkostade whiskyprovarscener och annat som inte hör hemma på entusiastfestivaler.

Jag älskar dessutom verkligen att Brewskival sänker tröskeln rejält för att komma in, de flesta andra ölfestivaler tvingas sätta ett hyfsat högt inträde och på så vis tror jag att man skrämmer bort en stor del av befolkningen som är nyfiken på “Sån där finöl”. Men att ta endast 100 spänn i inträde är ännu ett av genidragen i raden.

Och det är precis Brewskis vision, eller som de kallar det “The Great Human Project”. Alla inbjudna är på ett eller annat sätt goda vänner till Brewski, och det märks. Både på för- och efterfester, utflykterna innan och efter festivalen och allt det där!

En glad Cogna (First lady Brewskiland)

Avsaknaden av tickers och rateare och vad de nu heter var väldigt harmonisk. Det här var inte ett nytt CBC där folk tar upp mobiltäckningen, som jag behöver för fishumor på YouTube, för att checka in ngt på Untappd eller RateBeer. Brewskival hade 98,2% (Grov uppskattning) helt vanliga människor som ville dricka lite gobira och hänga utan det där fula lilla anteckningsblocket i näven.

Brewskival kommer att fortsätta, det spekuleras i om man ska köra varje eller vartannat år framöver, men det kommer väl att ge sig. Det är inte mycket som behövs förändras till nästa upplaga, allt var perfekt från start.

Eller jo, jag var en smula besviken på att det inte stod “Crewski” på volontärernas tröjor.

Dag två började vi med lite enkel frukost runt hörnet från hotellet innan vi gick ner och tog spårvagnen upp till Castelo de São Jorge. Biljetter till spårvagnar går att köpa lite överallt där man även säljer turistprylar som flasköppnare och vykort. Det man ska tänka på är bara så man köper till rätt spårvagn, det finns nämligen ett par olika. Första gången köpte vi till en “turistvagn”, hop on hop off-varianten. Den visade sig vara ganska kass med få stopp tyvärr så vi hoppade på en annan gammal spårvagn som man naturligtvis inte kunde åka på samma biljett.. Men chauffören insåg vår förvirring och lät oss åka ändå, och efter lite om och men var vi slutligen uppe på slottet. Det är dock inte så krångligt som det låter, ni behöver inte vara nervösa.

Slottet är stort som tusan och där uppe har man utsikt över hela stan, mer eller mindre. Det vi såg som var rätt intressant är att Lissabon inte är så stort som det känns, det är bara dom här förbannade backarna man går i dagarna i ända som gör att det tar lång tid att ta sig fram. Nåväl, lite glass i skuggan och strosande bland ruinerna sen var det dags att bege sig ner i stan igen.

Vi hoppade på spårvagnen tillbaka och hoppade av igen när vi kom till dom gamla kvarteren. Det var fortfarande rätt så tidigt på eftermiddagen och inget direkt folk i detta området än då det är hit man går på kvällarna för att festa och det mesta öppnar ganska sent. Istället gick vi vidare till Cerveteca Lisboa, en 20 minuters promenad därifrån.

Cerveteca Lisboa, det högst ratade stället i Lissabon om man går efter Ratebeer‘s lista. Stället i sig är ganska anspråkslöst och man ser inte det särskilt bra utifrån, men det var en riktig oas! Ganska varmt i lokalen men det var en liten AC på väggen som kämpade för glatta livet, och även om det inte fanns någon riktig uteservering så var det helt okej att köpa sig en öl och gå ut och sätta sig i parken utanför.

Det fanns åtta fat med både portugisisk och importerad öl. Denna kvällen var det Mean Sardine och Passarola som stod för det inhemska, och inga mindre än Mikkeller och Beerbliotek som stod för det importerade. Det fanns även ett par kranar med Sam Adams och Weihenstephaner för dom som känner för det.

Killen bakom baren hälsade oss varmt välkomna och småsnackade lite, väldigt trevlig herre. Vi beställde varsin öl och slog oss ned i närheten av ACn och snart började det komma lite mer folk. Efter en stund kom bartendern fram med ett glas av vad som såg ut som majs till oss, men han förklarade att det är lupinbönor.. Ett vanligt ölsnack i Portugal och Egypten, och tydligen inte på fler ställen än så.

Lupinbönor var väldigt intressanta, framförallt då vi aldrig har käkat något liknande, inte till öl iallafall. Dom är små och gula, som sagt väldigt lika majskorn. Det är ett vaxigt skal på dom så man biter ett litet hål och sen “poppar” in den i munnen. Smakar inte så mycket i sig utan det är saltlagen och örterna man lägger in dom i som smakar, men det var rätt schysst. Plus att det är alltid gött att ha något att pilla med när man dricker öl!

Det fanns även öl att ta med om man ville det, en förhållandevis stor hylla med en del porugisiskt hantverksöl men också öl från Brewdog, Rogue, Beerbliotek, Dugges, To Öl, Mikkeller, och så vidare.

Efter någon timme kände vi oss klara och hungriga så vi gick och käkade på en lokal restaurang på andra sidan parken. Varsin stor kycklingsallad senare var vi på gång igen. Nästa stopp skulle bli cocktailbaren Cinco Lounge som låg ett stenkast därifrån.

21.00 öppnade Cinco Lounge och vi trillade väl in en halvtimme efter det. Än var det bara vi och några till i lokalen, vilket förstås passade både oss och deras bartenders perfekt för då kunde dom showa och vi njuta. Och vilka drinkar det var, herregud!

Kvällen till ära hade man tagit in en gästbartender som gjorde cocktails främst med nötlikören Disaronno så vi gav oss på det så klart. En stund senare dök det upp fler bartenders och både ägaren kom förbi och snackade skit en stund. Höjdpunkten cocktailmässigt för mig var en rökt bourbondrink. Man la ut torkad frukt och socker över bardisken, blandade drinken och ställde den mitt i alltihop. Efter det satte man en stor glasskål på och fyllde med rök. En liten stund senare avlägsnas kupolen och drinken har fått en distinkt röksmak. Det hela var jävligt häftigt, rent ut sagt.

Några timmar senare kände vi att det var dags att bege oss tillbaka upp mot hotellet, men på vägen hem gick vi genom dom gamla kvarteren igen och det var ett helt annat ställe än mitt på dagen. Alla små pubar, barer och klubbar hade öppnat och det var folk överallt, i alla små hål i väggen fanns det någon som serverade drinkar och öl. Vi stannade till på något random ställe och bara bevittnade alltihop, men efter det började det definitivt bli sent så vi gick upp och stupade i den mjuka hotellsängen.

Knappt 1,5 år efter starten i en liten lokal i Sockerbruket i Göteborg meddelar MankerBeervännerna Beerbliotek att det är dags att expandera. Rätt så rejält också.

I mars 2013 lanserades Beerblioteks första öl, Black Chili Ale. Sedan dess har man hunnit brygga nära 100 st olika öl, däribland en öl till oss på MankerBeer – MankerBeer Red Ale, som ni läser mer om här. Bryggkapaciteten var vid starten cirka 90 000 liter/år, i skrivande stund är man uppe i 180 000 liter/år. Nu siktar man på att mer än tredubbla den kapaciteten!

Flera collaborations har gjorts, bland annat till Man In The Moons 20årsjubileum, The Rover, Ölrepubliken, BrewDog Bar och många fler och nu ska det collaboreras på en helt annan nivå när välkända Gary McLachlan och Niklas Gustafsson från just Rover/Ölrepubliken kliver in som partners till det gemytliga bryggeriet.

Vi högg tag i Adam Norman från Beerbliotek och Niklas Gustafsson och ställde den underbart onyanserade sportkommentatorfrågan “Hur känns det nu?”.

Adam säger att “Obviously this is a very exciting time for us at Beerbliotek. We feel we have found 2 people who share our passion for beer and our work ethic.
The next step is going to be hectic, but it gives us so many opportunities to explore new techniques and styles, whilst refining our small core range of products.
Although we are still very young in this growing gang of swedish breweries, we feel that we have much more to give, and hopefully to share. We really look forward to making exciting new beers, collaborations and maybe more over the next few years. And we thank everybody for their support so far.
We will continue to work hard, for ourselves, our beer and our customers and friends”.
Niklas fortsätter i samma sköna anda “För mig är detta en fantastisk chans att få utvecklas ännu mer med något som jag ändå nästan har pysslat med i 15 år. Gänget bakom Beerbliotek är så otroligt duktiga, drivna och skärpta att det inte finns en uns tvivel i mig att det kommer att bli någonting annat än succé. Sedan att chansen finns att få sladda runt på lagret i trucken och lyssna på hårdrock där som en eventuell bonus, ja det gör ju inte saken sämre!”

Förutom samarbetet med dessa två legender, planeras det för expansion i form av ytterligare bryggkapacitet i en lokal en bit bort från Sockerbruket där Beerblioteks “volymöl” kommer att bryggas, för att möta efterfrågan.
Detta ligger dock en bit in i framtiden men lokalen är säkrad och processen att flytta in är igång. Bryggeriet i Sockerbruket kommer fortsatt att fungera som Beerbliotek gör idag, att leverera small batch one off-brygder i en aldrig sinande fart.

Enligt uppgift kommer Gary att hjälpa till med att vända papper och Niklas blir “Se tuff ut”-ansvarig och även leda bygget av den nya lokalen.

Hatten av och grattis säger vi till Adam, Richard, Darryl och Anders på Beerbliotek och såklart till Gary och Niklas. Det här blir skitbra! Beerbliotek hittar ni för övrigt på All In beerfest i helgen.

Läs hela pressreleasen här: Beerbliotek Expansion Pressrelease

Fotograf Filip Edin http://nearthebay.tumblr.com

Under hela min yrkesverksamma karriär har jag skaldat att om man ska få folk att få ett positivt intryck av din produkt, oavsett om det är ett samtal till en teknisk support, en burgare på en gatukök eller en närproducerad öl, så ska man sätta rätt förväntningar på produkten innan den nyttjas.

Med rätt förväntningar menar jag såklart att man justerar kundens förväntning neråt och sedan överträffar förväntningarna, om så än med bara en millimeter. Detta är ett fundament i min förhållning till en mängd saker även utanför yrkeslivet – Rådanäs Bryggeri satte omedvetet felaktiga förväntningar när jag skulle testa deras öl, eftersom jag trodde att det de gjorde skulle vara något helt annat.

Nu när jag förstår vad de gör lite bättre kan jag lugnt säga att jag uppskattar deras öl enormt mycket mer än när jag testade av de på Björns Bar på Viktoriagatan i Göteborg där den talangfulle Fredrik Rixman huserar bakom bardisken som numera även tar in ett gäng lokala craft beer vilket är kanonkul då de är en renodlad vinbar. Oh yes, MankerBeer Red Ale från Beerbliotek finns här såklart, de har ju så bra smak!

Rådanäs bryggeri är bara ungefär ett halvår gammalt och huserar i en gammal uppfinnares helikopterhangar ut mot Landvetter i Göteborg. Det finns gott om rum inne i själva bryggeriet, där Oppigårds gamla bryggverk nu står och puttrar.

Bryggeriansvarig Nils Sörlin hälsar välkomna från en liten glipa i den enorma porten, han gick ut bryggeritekniskt program i Ludvika så sent som i December 2013 men startade på Rådanäs redan i September – och berättar samtidigt ingående och passionerat de olika sätten man kan krossa malt på. Förvånansvärt intressant monolog faktiskt – vidare pratas det såklart mäskningstemperaturer (Rådanäs mäskar allt på samma temperatur), lakning, humpleprofiler, men framförallt pratar vi om Rådanäs range av öl och vad de vill brygga.

Det finns totalt 6 av deras öl på Systembolagen i Olskroken, Mölnlycke och Gårda i Göteborg (kan också beställas genom Systembolagets) och vi provade hela högen samt två prototyper och samtliga är skönt sessionable, alltså hyfsat lågalkoholhaltiga med balanserade smaker. Precis så som bryggeriet vill se sina öl. Favoritplatsen var delad mellan Rådanäs Lager och Amerikansk Bitter medan på delad andraplats hamnade Altbier, California Common, IPA och Bourbon Mash Beer.

Jag kan verkligen, med facit i hand, uppskatta Rådanäsöl enormt mycket mer än vad jag gjorde första gången jag provade deras brygder. Det ska bli riktigt trevligt att få prova deras porter som snart är klar, från detta sköna gäng ute i en bisarr byggnad i västsverige.

Som vi tidigare har tipsat om så firar Stockholmskrogen Man in the Moon 20-år i ölets tjänst. Krogen som öppnade 1994 serverade visserligen mest stora stark de första få åren innan de nuvarande ägarna tog över och ändrade inriktningen vad gäller mat och dryck. Bort med stora stark och in med ordentliga öl. Idag kan de också stolt visa upp en cuveelista på över 300 olika öl från hela landet och med flertalet imponerande vertikaler samt ytterligare mer än 300 olika öl i det fasta flasksortimentet. I samband med satsningen på bättre öl tog man också och ändrade den gamla tapplinan med sex stora stark till en custom built 30 kranslina som inte bara är snygg utan även välfylld med god öl.

Nu på fredag är det så äntligen dags för själva kalaset och man går verkligen all in. Förutom att ta tillbaka gamla favoriter på matmenyn så har man fått 12 stycken bryggerier från Sverige, Danmark och Norge att ta fram totalt 14 stycken specialbryggda födelsedagsöl. På en liten försmak fick vi chansen att prova ett par av ölen och det som är kul är hur ölen varierar sett till stil och tanken bakom. Vi får höra hur det tagit två år att nå dit man är idag med planerna för kalaset och när ni ser öllistan kommer ni att förstå att det ligger mycket planering och tid bakom vissa av ölen. Eller vad sägs om en Imperial Stout från danska Stronzo där man bokstavligt talat eldat ur spriten från gamla romfat som dessutom var fyllda med fikon, russin, plommon och dadlar för att sedan låta fatet ligga 5 månader på portvinsfat. När vi provade ölet var det från specialtappade flaskor då ölet fortfarande låg på lagring på fatet, bara dagar innan premiären. En riktigt häftig öl med mycket russin, kletigt söta brända toner och dadlar – milt och läskigt lätt att dricka för en 9% öl. Stonzo Man in the Moon 20th Anniversary Imperial Stout är perfekt till en fräsch dessert och kommer att smuttas i sig fort.

Förutom att servera alla ölen, som bryggt både i stor och liten skala (Nynäshamns öl finns exempelvis i en väldigt limiterad mängd medan t.ex. Brekeriets skojigheter finns i större mängd) kommer flera av bryggarna eller representanter för dem att finnas på plats på fredag då det börjar. Klockan 18.00 öppnar det för allmänheten och förutom en speciell Brewers Lounge kommer det att bjudas på bildspel från bryggningen av vissa av ölen, gamla minnen samt lite livemusik. Som om 14 specialöl inte var nog så kommer det bjudas på en 6-7 Sverigepremiärer samt 2-3 exklusivare fatöl. Så boka bord hälsar dem!

Vad är det för öl man bjuder på då?

Brekeriet Man in the Moon Xiyar – 5% stark gurksaison. Ölet är bryggt med 100% Brettanomyces och har fått efterjäsa med färskmosade gurkor som stackars bröderna ek har fått mixa i omgångar, kul lördagsnöje. Ölet är förvånansvärt friskt och gurkkaraktären kommer fram på ett lite pepprigt sätt med lagom brettoner och otippade smaken av skumbanan vilket gör ölet lättdrucket även för något mindre nördiga ölfantaster. Perfekt att sitta ute och dricka i vårsolen tillsammans med en god burgare. (Mitt omdöme – Bra+).

Brekeriet Man in the Moon Rubus – 5,4% stark saison med björnbär. Liksom gurkbrodern har den jästs med 100% Brettanomyces för att sedan få efterjäsa med galna mängder björnbär. Björnbär ger inte så mycket karaktär varpå de använt mer bär för den här ölen än för den populära Cassis. Elegant doft med något mildare inslag av bär och vild funk där smaken har goda inslag av björnbär, balanserad och lagom syra. Kanske hade jag velat ha mer tryck i ölet men det här är rent och snällt och fungerar utmärkt som läskande fördrink medan man väntar på sitt bord. Dessutom en öl som inte känns så “saftig” som exempelvis Cassis kan göra, lär gå hem hos många! (Mitt omdöme – Bättre).

Nögne Man in the Moon Barrel Aged Anniversary Imperial Brown Ale – 10% stark Imperial Brown Ale som man lagrat på amerikanska ekfat.

Amager Man in the Moon Bourbon IPA – 6,5% stark IPA brygd med Chinook, Amarillo, Cascade, Simcoe och Sorachi Ace i humleväg. Ölet har sedan fått ligga tillsammans med Bulleit Bourbon Frontier Whiskey-dränkta ekchips för extra mycket karaktär, Amager brygger ju IPA i toppklass så den här är jag bra sugen på!

Stronzo Man in the Moon 20th Anniversary Imperial Stout – 9% Imperial Stout som ni kan läsa om ovan. (Mitt omdöme – Bra+/Bättre-).

Eskilstuna Månens Celebration Pale Ale – 5,4% stark twist på krogens husöl, Månens Pale Ale som nu fått en tydligare humleton genom Amarillo, Centennial och Nelson Sauvin. Lite smörig och tydligt maltig smak och doft med bra beska som markerar men inte känns för påtaglig. Kanske lite för smörig för min del, men riktigt lättdrucken och en öl som kommer att gå grymt ihop med det mesta i matmenyn! (Mitt omdöme – OK+).

Beer Here Man in the Moon Eclipse Pils – 4,6% stark pilsner som fått en fräsch present i form av Amarillo och Tettnangerhumle. En öl de själva tror mycket på och gärna ser som fast framöver, vilket jag kan stämma in i. En bra lagom humlad pils har alla förutsättningar att slå.

Beerbliotek Man in the Moon Double IPA – 8,5% (host host, vad sa du nu Adam?) DIPA som humlats med Waimea, Galaxy, Motueka och Pacific Jade. Klockren säger jag. Snäll och lagom besk trots både hög alkoholstyrka och stora humlegivor. Mint, gröna frukter, melon och sweetyfrukt. Riktigt balanserad och i mitt tycke den bästa av ölen vi fick prova. (Mitt omdöme – Bättre+).

CAP Man in the Moon Vanilla Double Brown – 8% stark Brown Ale som fått smaka på rikligt med vanilj. Jag var först rädd att det skulle vara för mycket vanilj, sötma och tryck och vart därför positivt överraskad av ölet. Riktigt lättdrucken, ren och välbalanserad. Lite bränd, nötig och skönt torr med viss humlebeska. Mycket smak och balanserade toner av trä, kakao och så vanilj igen. Det här blir en hit till maten, särskilt då alkoholstyrkan kan ge lite extra skjuts till vissa rätter. (Mitt omdöme – Bättre).

Nynäshamns Ångrbyggeri Man in the Moon Ekfatslagrad Bötet Barley Wine – 9,1% stark Barley Wine som fått ligga på Månens egna ekfat från Mackmyra. Ett av ölen det finns lite mindre av och med tanke på hur populär och bra Bötet brukar vara så lär denna gå fort.

Nynäshamns Ångrbyggeri Man in the Moon Ekfatslagrad Dragets Kanal DIPA – 8,5% stark DIPA som fått ligga på samma fat som den ekfatslagrade Bötet tidigare fick ligga på. Lär vara väldigt spännande i smak och doft och även denna lär gå åt fort.

Dugges Månens Amber Ale – 5% stark Amber Ale.

Ängö Kvartersbryggeri Citrus Weisse – 5,2% stark weisse som förutom humle i form av Hallertayu och Amarillo fått en skänk av limeskal. Lär vara riktigt fräsch och utmärkt till maten.

Mikkeller Black Moon – 10% stark, bourbonlagrad i 8 månader. Mikkeller lär leverera igen!

Det var ölen, se nu till att boka bord och dra ett besök. Det är rätt uppbokat i början av kvällen men köket stänger inte förens sista gästen går (nästan i alla fall) så oroa er inte, man kan äta även efter klockan har slagit åtta. Stort grattis till Man in the Moon säger vi och ni lär hitta oss där inom kort!

Det som gladde mig mest under föregående helg var inte det urtrevliga Linköping Beer Expo utan vad som skedde kvällen innan, kvällen då jag efter ett par års snack äntligen fick besöka VilleValla Studentpub. Linköpings Universitet har som de flesta studentstäder en egen tradition av studentpubar och allehanda otyg som försiggår men det som gör att just VilleValla sticker ur är inte att Beer Expos mässgeneral Richard Lindblad har varit med och drivit upp stället. Snarare är det att de som arbetar där har förstått att även studenter gärna dricker en riktigt god öl. I och med att det ofta är i den eftergymnasiala perioden man kanske börjar dricka lite mer vuxet så tror jag att man med rätt folk, rätt inställning och såklart bra priser kan sätta kornen för ett positivt ölintresse utan större problem.

Efter någon timmes tågresa ned till Linköping stod jag på stationen och undrade vart i helsike jag skulle. En enkel sökning på interwebkartan visade att man med en kort busstur för en tjugolapp kunde stanna inte långt ifrån en kyrkogård, här skulle det tydligen finnas ett vitt hus någonstans och inne i det huset fanns det god öl. En kort promenix senare och med flertalet smygande blickar slängda mot allehanda ljusa byggnader kände jag mig småvilsen. Då, i ett fönster i fjärran ser jag en apa och något som liknar en sköld och jag lyckas pyssla ihop att jag nog funnit rätt hus. I dörren välkomnas jag av hembryggaren (Rüdbrygger) och sedermera ölhällaren Viktor. Tanken är att de på kvällen ska arrangera en förfest till ölmässan med inbjudna bryggare, och så Manker. Medan Viktor kort presenterar de övriga som jobbar under kvällen får jag glatt sätta mig ner i baren. En handfull kranar med allt från Redchurch Export Stout, Struise/Mikkeller Elliot Brew och Nääs Galaxy vittnar om variation på kranarna. Mellan 2-3 tjugolappar får du betala för ett halvt eller ett fullt glas, mer än överkomligt. Medan jag kikar in matmenyn, den av pubens personal tillagade “dagens rätt” eller fajita kostar mellan 40-60 kronor även den så fångar mitt vänstra öga en prislapp bland ett par flaskor. BrewDog Mixtape 8 – 109 kr. Där och då sattes standarden för kvällen, då denna öl lätt kan kosta det dubbla om inte mer på andra ställen. Utbudet i övrigt spänner från allt mellan exklusivt, surt, sött, mörkt, enkelt och spännande – kort och gott en grym mix av utvald kvalitet utan att göra det för häftigt bara för att de kan. Medan min mat, lindande kycklingfiléer med bulgursallad ordnades till så hann jag knappt beställa in en De Cam Kriek för det löjliga priset av 160 kr innan de första gästerna anlände – de irriterande, trevliga, grabbarna från Beerbliotek.

Efter att ha lämnat runt över halva landet samma morgon var även Richard och Adam sugna på och tveksamt förtjänta av en öl – även dem imponerade över utbudet och priserna. Tydligen skulle det drickas öl från amerikanska The Bruery ikväll. Nu börjar det också dyka upp lite mer VilleValla’ianer som tidigare har varit och pysslat med den monter de har på mässan där de under lördagen kom att servera öl från Galatea och Brill & Co’s portföljer så att svetten lackade. Även hos denna trio, som jag tidigare bara har bekantat mig med genom Facebookkommentarer och tillfälliga ordväxlingar på mässor runtom så är det passionen för god öl som lyser igenom. När jag pratar med dem är det som att jag får lite ont i själen av att inte ha varit lika intresserad av god öl när jag själv pluggade en gång i tiden. Vi pratar om allt från Linköpings utbud av ölkrogar och hur intresset för bra öl ser ut och för att vara en mindre större stad så är det kul att höra att man kanske ändå har ett tjugotal studenter på besök en vardagskväll och kanske det dubbla på fredag och lördag (50 personer är max i lokalen). Fastän veteöl eller aningen fruktade suröl är det som framhålls som den lite vanligare beställningen så beställs det ändå tillräckligt av American Dream och lättare öl för att man ska kunna lyfta fram att de inte serverar stora stark.

Senare under kvällen dyker inte bara Brekeriet, Constant Companion, Närke, Jädraås m.fl upp utan så även mässgeneral Richard själv. Efter en trevlig tillställning häromveckan berättade han om VilleVallas katakomber och hur han en gång i tiden huserat där nere i samband med att lokalerna skulle ändras och två utrymmen skulle bli ett. Så sagt och gjort, nu var det upp till bevis. Tillsammans med Skrubbe begav vi oss ned i de djupare kvartarna för att där finna ett riktigt fint system av hyllor och backar med öl. Både jag och Skrubbe har svårt att inte pilla på lite skönheter som står gömda i hörnen och för min egen del föll blicken på en flaska jag spanat in i ett par år. VilleVallas egna öl. VilleValla Herr NilsSaison är bryggt av Brekeriet i slutet av 2012 på recept från tidigare nämnda Viktor och är en saison på 7% som fått smaka både på Brettanomyces men också saccharomyces samt en skväll omältat vete för mer komplexitet. Magnum som bitterhumle och Hallertau Tradition som smakhumle. Jag har försökt hota, flörta, böna och be till Viktor för att få prova på en flaska sedan den kom så när jag nu ser och får höra att flaskan där nere i källaren är den sista som finns kvar så är det bara att dra fram hundögonen och klämma ur “ni vet inte vem jag är, men det borde ni, jag går före i köer” (eller kort och gott “snälla?”). Äntligen skulle jag få prova ölet, recensionen finner ni nedan.

I de trevliga rummen en våning upp pågår samtidigt vilda diskussioner om hur tjock en bryggare bör vara för att vara en riktig bryggare (Beerbliotek är inte riktiga bryggare är bedömningen) och allt mellan roliga ölnamn till framtida ölstilar diskuteras. Framförallt hade vi en bra överläggning om vad en Pale Ale, IPA, Black IPA etc egentligen är och hur Session IPA nu har kommit till som en ölstil – men mer om det snacket framöver tycker jag. Puben kom mer och mer att kännas som den grymma hemmapuben man alltid önskade sig när man just flyttat till sin första egna lägenhet och i takt med att ölen gick åt och den skånska enklaven började prata än mer danska desto bättre blev stämningen. Vi kröp upp i varandras knä och allt som saknades var en eld på golvet och en självutnämnd trubadur. Till det togs det in allt från Westbrook Gose för femtiolappen till Omnipollo Neb’ för dryga sextio kronor och det var som att vara i Köpenhamn – god öl, grym stämning och bra priser.

Klockan hade nu blivit efter midnatt och det var dags att stänga ned, tydligen. Medan försök att lokalisera sig pågick för vissa så kom vi andra på den eminenta iden att ha efterfest, så om ni tyckte att jag, Skrubbe och VilleValla-gänget såg trötta ut på mässan så skyller jag på att det är en rätt så usel ide att dricka goda öl till sex på morgonen. Vad gör det när spaden ska ner i marken för den här kvällen var inte bara otroligt trevlig då de närvarande är bra på att kalasa utan det känns också som att jag fick se VilleValla när det är som bäst – glatt, väldigt kunnigt och framförallt extremt intresserat. Öl är inte något du bara slänger i dig till mellanmål mellan föreläsningar utan en ölkultur hålls vid liv och sprids genom att låta fler prova på god öl till humana priser – grymt jobbat!

Stort tack till VilleValla och alla som var där! Jag kommer gärna förbi er igen, men nu ska vi dricka apans öl.

Brekeriet VilleValla Herr NilsSaison

Utseende: Smutsigt mörkt gulfärgad vätska med ett litet vitt skum.
Doft: Ölet har gått lite över tiden för att de fräschaste inslagen ska sitta kvar och jag känner hur ölet sannolikt har haft mer citrus och fräshör i doften. Ändå har den ett fint register med brettad vild jordig syra och en bra ton av kryddighet. Inslag av bär finns fortfarande kvar, men annars är det mer funk som är kvar.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Mild och snäll till kroppen och det som direkt slår mig är hur ölet känns mer “belgo” än många av Brekeriets andra öl som har en tydligare funkighet. Här är smaken mer traditionell saison med passande kryddighet och de milt fruktiga tonerna jag gillar i en bra saison. Liksom i doften är det inte mycket fruktighet kvar men likväl bär och det som av många amerikaner kallas “jordighet” men som jag kanske kan beskriva som “natur”. Fyllig och mjuk med pigg funk.

Betyg? – Bättre-. Trots att ölet börjat åldras lite så har det mycket att ge. Liksom allt Brekeriet har gjort så är det av hög kvalitet och i det här fallet tycker jag också att ölet har en förtjänst i att vara något enklare och mer traditionellt belgo.