MankerBeer.com

If you’re 555, i’m 666
[what’s it like to be a heretic?]

I’m not saying that former homebrewer celebrity Jamil Zainasheff is a fan of Slipknot or even know The Heretic Anthem but he sure as hell has the same carefully careless attitute to things. Jamil, with a background as host of The Brewing Network internet radio show “The Jamil Show” and co-writer and writer of books about beer decided that after homebrewing since 1999 ut was now time to open his own place. Said and done, Heretic Brewing Company opened 2011 in San Fransisco and the well respected site Serious Eats listed the brewery as one of the three up-and-coming Cali’ breweries that you should keep your eyes on. In the same article they give a quote from Jamil which perfectly explains his credo “So what’s their secret? “Do it right or don’t do it,” said Zainasheff, “Dump it if it is wrong.” If that’s heresy, tie me to a stake.” To be honest I had never heard of Heretic Brewing Co. before I read the article in Serious Eats, but while reading up on more about Jamil and the brewery I felt that the aura of caring more about beer appreciating those with a shared passion than to please everybody spoke to me. On their webpage you can follow Jamil and his thought on geekyness, how passionate beer drinkers are shaping the craft beer scene by demanding more of their local breweries (Swedes, time to take action?) and how it really is to work at a brewery – great reads which I recommend you to read through.

Well, that was Jamil in my words, time to let Jamil give you his own.

MankerBeer (MB): The first time I heard about you and Heretic Brewing was in an article highlighting the three most interesting new breweries in California. Jamil, who are you and what did you do before deciding to start up your brewery?
Jamil Zainasheff (JZ): I’m just another person that has made craft beer my life. It all started when my wife gave me a Mr Beer kit for Christmas of 1999. From that start I turned brewing into a full time passion. Now it is a full time career. Before this I was managing software development for some well know software companies.

MB: You must feel liberated to be able to do whatever you feel like, pushing the perception of what a beer can taste and be. How will this translate into the beers that will be brewed and for the future of the brewery?
JZ: It is nice to be the one that writes the checks. Even if everyone thinks you’re about to do something stupid, you are still free to do it. I’m not sure what will happen going forward. When it comes to technology, the theory goes that amazing new inventions in the future are always unpredictable. If it is something we could predict, then it wouldn’t be so amazing. I think the same holds true for beer. We see what might happen in the next six months or maybe a year, but five years from now is a true mystery. For now I am content to play around with barrel aged sours while the rest of the crew keeps our mainstream products bubbling along.

MB: Are there any lessons learned that you would like to share with all the young home brewers who dream of one day opening up their own brewery? What obstacles have you yourself experienced so far?
JZ: People ask all the time if they should go to school before opening a brewery. Yes, business school. It wouldn’t hurt to get some sales and marketing experience as well. Getting enough money can be tough. Brewing beer, that is the easy part.

MB: Looking at the list of beers on your homepage I find all kinds of beer styles, rather than going for a west coast, Belgian or any other style of beers. Are there any beer styles or breweries that you prefer or admire and which have inspired Heretic?
JZ: Russian River is probably my north star, the one that inspires me the most. But there are so many great breweries and great beers out there that I get inspired every time I stop by some place new. I think in the end, I just want to make great beer. Sometimes people try to be too interesting and unusual, at the cost of having a nice drinkable pint. I don’t really care about brewing specific styles, but rather different beers that are creative and highly drinkable.

MB: The Craft Beer segment gains new market shares every month, but it is still a long way up to the fizzy yellow water drinking segment – what is required for craft beer to take that next big step and establish itself as the normal instead of something “premium and fancy”.
JZ: I think many of the new breweries are starting out with quality beer. And when new consumers come across them they have a great experience. That is going to keep building momentum for the industry, as new people come to craft beer and find it exceptional. Exceptional will become the standard, the expected.

MB: Who is the contemporary average craft beer drinker? Do beer drinkers appreciate great craftsmanship or are trends and nerdiness affecting what people drink and think?
JZ: It is the Millennial generation that is driving the rapid expansion of craft beer. Some certainly will jump on and off seeing it as trendy, but I believe that generation of people is honestly about quality of life and experience. Making the most of the time we have. Drinking craft beer is just such a rich experience. It is a rich experience not just of flavor, but a rich social experience. It is a great way to enjoy life and those around you. Seems like a great way to live life, not just a trendy one.

MB: In a February article in Beer Pulse you said that the distribution plan was to start filling up Cali, then possibly to open Washington and Oregon, maybe later on Colorado. Now half a year later, how well does it fit reality, have the local thirst for Heretic brews been higher than expected?
JZ: That plan is still on track, although expanding to other states is taking a little longer than anticipated as we keep expanding production to handle our local markets first.

MB: What are you looking forward to with GABF and how important is the festival for breweries and the American beer scene?
JZ: There is really only one thing I look forward to at any beer festival and that is people. Meeting up with old friends and making new friends that are as passionate about craft beer as I am. For me, that is the greatest part and the one that I keep returning for each year. I think as an event, GABF has taken on a status that has become legend in the beer world.

MB: Are there anything all GABF-debutants reallly shouldn’t miss and/or think about at GABF?
JZ: Try to mix with other people. If you find yourself standing around on your own, or even with a group of friends, make a point of talking to a stranger. I can guarantee you, they are a beer lover too. Smile, say hello and comment on some beer you liked or didn’t like. If you do that a few times, you’ll find yourself with a group of new friends pretty quickly. Some people come back to GABF every year to meet up with dear friends that they made there at GABF.

MB: For my second to last question I’ll bring back an old favorite – what would you rather do, happily down a sixer of Coors or listen to Justin Bieber for a full hour?
JZ: I think Coors and others, like Budweiser for example, are well made beers. Nothing wrong with them, but they are more of an alcohol delivery system than they are a full flavored experience of life. Regardless, I probably wouldn’t drink a sixer of anything in one sitting, unless it is a good session beer. So give me the Biebs. I am really good about being able to ignore what is going on around me when I need to.

MB: What cool Heretic brews will be poured at the festival?
JZ: We will have our core brands. Evil Twin, Evil Cousin, Gramarye, and Shallow Grave. We will be introducing some new beer as well, such as an Imperial Stout. Possibly some new barrel aged beers. And maybe, just maybe, we will have one keg of Miscreant, our barrel aged sour. Two years in the making, 16 months of that in Cabernet barrels, it is a thing of beauty right now. We’ve been releasing it a little here and there over the last 6 months. I tasted it yesterday, and now I consider it a perfect, flawless beer. I am extremely proud of that effort. Too bad it will take another 2 years to make more.

Thank you Jamil. I hope all you readers appreciated this as much as we did, and we hope to give you a special from the brewery later this year!

Det blir en galen fredag den 20 september för alla er som älskar bra öl och råkar bo i Stockholm eller Göteborg. I Göteborg släpper All in Brewing sin helt nya IPA, Schysst IPA på Restaurang Stearin och självfallet är det ett par “All In”‘are på plats. Samtidigt i Stockholm blir det två event i en byggnad, men på två krogar.

På nedervåningen i Gamla Stan i Stockholm ligger The Flying Elk där samma bryggargäng som ovan kopplar på det andra fatet av sin IPA. Inte nog med det så tar de med sig sin Randall the Enamel Animal som de lovat att fylla med något gott. En randall kan beskrivas som ett rör man fyller med valfritt innehåll, man kopplar på det på fattappen och kör sedan ölet igenom det innan det når glaset. Brukar kunna bli galet och kul.

Just ovan The Flying Elk ligger det senaste tillskottet i Bishops Arms-kedjan, Bishops Arms Gamla Stan. Kedjan firar i år 20 år vilket de firar med flertalet events och specialöl. Ett av ölen som bryggts för att fira Bishops är Sigtuna Röd IPA. Det är Emil Lindén från Sigtuna Brygghus som kommer att vara på plats och från klockan 20.00 hälla upp denna 5.9% starka IPA. Kan förmoda att det blir bra med spring mellan krogarna.

Vi har länge haft starka kärleksband till belgiska suröl. Det är vad vi verkligen gillar, är intresserade av och försöker byta till oss. Många av de finaste belgiska surölen från Cantillon och 3 Fonteinen är numera så limiterade eller svåra att få tag på att de säljs för flera hundra eller ibland tusen dollar. I våras skrev vi om den dryckesauktion auktionshuset Skinner hade där man för första gången hade med öl. Då såldes bland annat en flaska Cantillon Don Quijote för $1.586. Ölet gjordes exklusivt för Goblin Pub och Livingstone Club i Florens.

Det är inte första gången Cantillon gör såpass limiterade öl för utvalda krogar utan vårt egna Akkurat har förärats två batcher av hjortronlambicen Soleil du Minuit. I vårt grannland Finland har Jean van Roy bryggt flera öl åt korgarna Pikkulintu och One Pint Pub. Förutom dessa så har dessutom har Brooklynkrogen Spuyten Duyvil fått en batch av en lambic med samma namn som krogen. De få flaskor som kan finnas kvar av någon av de här flaskorna byter idag ägare för antingen stora summor pengar eller genom ibland galna bytesaffärer.

Tillsammans med Manker hade vi satt som mål att under en helg prova så många som möjligt av de här ölen. Tack vare en längre tids samlande, bytande och köpande hade vi fått tag på en flaska var av Don Quijote och Spuyten Duyvil som skulle öppnas under en magisk kväll med inresta ölfantaster från Belgien och USA samt bland annat MankerBeers egna belgofil Skrubbe. Tanken var att efter det åka till Helsingfors över dagen för att förhoppningsvis få chansen att prova på de finska “Cantillonspecialarna”. Av dom är det ju bara “Tyrni” som fortfarande säljs öppet, de övriga kan finnas i privata källare eller tas fram för speciella tillfällen. Vi hoppades på det bästa men förväntade oss egentligen bara att få prova Tyrni.

Första kvällens provning, ledd och annordnad av vår ena surishalva Ludvig innehöll allt från Cantillons nya barley wineliknande geuze Lambic d’Haute Densité till  Zwanze 2010 och årets upplaga av Blåbär. Men innan någon av dessa skulle provas skulle kvällens två rariteter öppnas. Först ut av alla ölen var Spuyten Duyvil och av de 168 flaskorna som släppts så var det här flaska 52 (enligt ratebeer har det bara släppts 138 flaskor). Lambicen har blendats för hand och har legat med tranbär från New Jersey. Som ni ser på bilden så har färgen gått över till en dovare lambictypisk varm orange färg. Hade vi inte vetat om det så hade tranbären varit rätt subtila, men det går fortfarande att känna av strama, sursyrliga bär som ger ölet något extra. Lite tanniner och strävhet låter sig öppnas upp genom att vi låter lufta ölet en stund. Det här var verkligen bra och mycket bättre än de trots allt rätt sansade förväntningar vi hade då vi anade att karaktären från bären minskat.

Därefter skulle vad som skulle anses vara kvällens bästa öl öppnas – Don Quijote. Lambicen har fått ett tillskott av italienska druvor tillhörande Vitis Lambrusca-släktet, druvor som idag främst odlas i nordamerika och har en lite söt men murkig karaktär. Doften har en härlig sötma som tar dig med till Willy Wonkas godisland med syrliga godisar som stramar åt sådär torrt och skönt i gommen och bak i munnen. Väldigt mycket och tydliga druvor och druvjuice i både doft och smak som balanseras helt perfekt med Cantillons sura lambic. Precis lagom funk med inslag av både grape och citron. Vi var alla överens om att det här är den bästa Cantillon vi har haft, kanske till och med en av de bästa ölen vi provat någonsin. Just att ölet har en så påtaglig och annorlunda sötma som syran ändå lyckas hålla ned är vad som ger en komplexitet som är unikt för Don Quijote. Variationen mellan godis och stall, syra och sötma och den hela tiden närvarande druvsmaken sitter helt perfekt!

Egentligen var det dumt att fortsätta provningen efter dom här men vi kan väl säga som så att av de amerikanska surölen så var det enbart Crooked Stave Waelzblood (Cheers! 2012) och Lost Abbey Veritas 007 som ens kom på samma planhalva i kvalitet som Don Quijote. Större delen av det digra startfältet med många andra bra (!) belgiska suröl var riktigt fina öl, men med Spuyten och Don Quijote på samma bord är referenserna bra mycket högre.

Dagen efter den galna provningen spenderas med att dricka allt annat än suröl och istället var det packande av väskor och en planering av hur vi skulle ta oss till de finska krogarna som var målet. För Pikkulintu har Jean van Roy tagit fram Olutravintola Pikkulintu (släpptes 2006) som är en specialversion av Cuvée des Champions torrhumlad med Hallertau istället för Styrian Golding, samt Pikkulinnun Viskilambic (släpptes 2009) som togs fram inför krogens 9-årsjubileum och är en 2-årig oblendad lambic som fått ligga på bourbonfat. Det går inte längre att köpa ölen på plats så det var på vinst och förlust som vi tog tunnelbanan ut till en trevlig men lite torr förort till Helsingfors för att där hitta något som såg ut som kvarterets pizzeria men som är en av finlands bästa krogar. Manker hade stämt möte för dem för ett reportage men då vi blev lite försenade så fick han skjuta upp det och dricka öl istället, lite synd. Vad som var mindre synd var att det stod ett paket och väntade på oss i deras källare, två flaskor vardera av deras båda specialare – helt galet!

Vi började med att prova Olutvintola Pikkulintu som hade en stor tydlig arom av stenfrukt och framförallt stjärnfrukt. En långsam syra med rund, lite söt men ändå stram fruktighet som gick mycket åt stjärnfrukt. Med en måttlig syra kom smakerna fram väldigt fint och det var en elegant och lagom komplex geuze som vi alla uppskattade. Andra flaskan hade lite mer kolsyra än den första vilket gav me tryck i smaken vilket den vann på. Inte helt otippat världsklass! Det här är en oerhört ren geuze som egentligen inte sticker ut på något sätt, det är också det som gör att både Cuvèe des Champions/St. Gilloise och denna specialversion är så omtyckta.

Efter varje blå flaska tog vi och provade en röd flaska Pikkulinnun Viskilambic. Doften var makalös med vanilj och tydliga bourboninfluenser som med lambicens syra, stallighet och komplexitet drog åt vältorkat kött. Smaken gick åt mogna röda äpplen och varm bourbon med fin syra från träfaten. Aningen träbitter och influenser som får oss att tänka på äpplen och bourbon. Det här var helt klart något utöver det vanliga och vi alla valde Viskilambic som vår favorit av de två. Såhär ska bourbonfat användas och det vore spännande om fler vågade experimentera på det här sätt! Lär säkert finnas fler galna fat som skulle ge bra smak och doft till en geuze.

Efter en oerhört trevlig eftermiddag på Pikkulintu tog vi åter tunnelbanan in mot de centralare delarna av stan där vi satte oss på One Pint Pub. Då vårt hotell låg bara en kort promenad från krogen hade vi varit där redan vid öppning för att bekanta oss med ställen och prova en av deras Cantillonöl, havtornslambicen Tyrnilambic Baie d’Argousier. Det går än idag att köpa en av de cirka 20 flaskor som finns kvar i källaren och trots att cirka 500 svenska kronor för en 37.5 cl stor flaska är lite saftigt så är det värt det om man är ett par törstande surisar. Förutom Tyrnilambic har man även Groseille och Groseille à Maquereau med röda vinbär respektive röda krusbär, vilka dock får anses vara omöjliga att få tag på och där de sista flaskorna auktionerades ut på deras Facebooksida för rejäla summor.

Tyrnilambicen har gjorts ett par gånger men tack vare att vi ovetandes råkade spendera morgonen med att dricka öl bredvid ägaren och mannen bakom ölen så fick vi tillåtelse att köpa in en av de två flaskor som fanns kvar av första batchen. Innan vi går in på ölet vill vi bara rekommendera er alla att åka dit, för har ni tur kommer ni få en lång och oerhört inlevelsefullt berättad genomgång av hur, var och när bären plockas och hur de sedan över natten fraktas till Cantillon. Havtorn är oerhört svåra bär som kräver mycket noggrannhet och en stor mängd för att ge smak på ölet. Anledningen är simpel, istället för att mosa bären få de ligga hela vilket kräver mer bär för att ge smak. Mosas eller går bären sönder blir de oerhört sura vilket kan förstöra hela ölet berättade vår nyfunne vän.

Smaken liksom doften kretsade kring havtorn med deras speciella syra och torra, nästan jobbiga stil. Bra syra, lagom funk och när glaset hade blivit lite varmare så började det blomma upp mer stall och smutsig dammighet.

Kvällen hade lätt kunnat sluta där men efter ett par timmars prat om Cantillon, suröl och hanteringen av bär kom vi in på krusbär. Vi fick mer eller mindre våra drömmar grusade om att någon gång på prova på Groseille à Maquereau då vi fick höra att det bara finns en knapp näve flaskor kvar i världen. Groseille var även den numera ett minne blott och kanske kunde någon enstaka flaska stå hemma i ägarens privata källare, men det var högst osannolikt. Istället tog vi in ett glas Sahti (traditionell finsk dryck med inslag av enbär och rök) medan samtalet fortsatte kring allt som har med bär att göra. Plötsligt skedde det bara och vipps stod en flaska Groseille à Maquereau på bordet,  en av de troligen två flaskor som finns kvar i Finland. Lycka är inte ord nog att beskriva känslan.

Med andakt hällde vi upp 6 glas av den krusbärsblomstrande rikedomen och lambicen var nästan helt klar med en funkig doft med sura bär med lite såpa som påminner om händer nytvättade med violtvål. Smaken var sträv där det framförallt var smaken av bärskal som stod ut. Krusbär är ett svårt bär som har mer syra, strävhet och torkar ut munnen än vad det ger specifika smaker. Lite sötma kom då och då fram mellan det sura. Återigen var det bara att lyfta på hatten för en öl av världsklass och framförallt till One Pint Pub för att vi fick chansen att överhuvudetaget prova på den.

Efter en sista shot chilivodka började det bli dags att stega hemmåt då krogen stängde och vi skulle upp tidigt för att åka hem till Göteborg för vidare bartime. En oförglömlig och magisk helg var över och vi hoppas att ni tar chansen att åka iväg på resor likt detta, för kanske kommer ni också att få prova på öl som knappt hittar sin väg utanför vissa krogar.

Damian and Jesse

In this, the second interview from our pre-Great American Beer Festival we move from Ryan Sentz, Funky Buddha and the east coast to the west coast and San Fransisco.

The conflicting opinions and the discussion of what is a brewery and who really is a brewer circulated frequently in Sweden and the Nordic countries some years ago when the term gypsy/ghost/phantom brewer popped up. While several of the Nordic and European brewers who lacked their own brewery went to the states to brew beer it has been more infrequent to see US craft gypsy breweries. Fittingly for us and for our pre-GABF interview series we contacted Jesse Friedman who partnered up with Damian Fagan to found Almanac Beer Company. The attentive eye probably spot that they use the word Beer and not Brewery. Since 2010 the San Fransisco based team collaborate with local farmers to find the best ingredients and then brew most of their beers at Hermitage Brewing Company a few miles south in San Jose. Thus they are gypsy breweries, and happy to be. Their artisan ales with a local touch and seasonal flavors have received great feedback from the beer community and they quickly made themself a name on the beer scene. For us at MankerBeer they were among the first we were eager to talk beer, GABF and US craft beer with, so I am very happy to present Jesse Friedman.

MankerBeer (MB): Almanac Beer Company premiered in 2010, before that both you and Damian were home brewers. What led the two of you to decide it was time to start this project, and what is Almanac Beer Co.?
Jesse Friedman (JF): We met through a local homebrew club. We were both brewing beers using local farmer’s market produce in homebrew experiments. Looking at the local beer scene, it seemed like there was a unmet demand for beers brewed with the same inspiration as the local food culture: using the local farms as inspiration to create beers infused with a sense of Northern California. And Almanac was born!

MB: From where came the inspiration to go all in with the artisanal farmhouse style? Any specific brewery or brewer?
JF: We’ve both beer nerds at heart, so we take inspiration from all sorts of beers. The classic sours and lambics of Belgium are both a huge passion for us. But we also love the local hop drenched beers from Sierra Nevada and Russian River.

MB: It is not as common with gypsy brewers in the US as it seems to be here in Europe, what considerations have been made in the choice of breweries to work with?
JF: It’s all about finding the right partnership. Your host brewery has to want to be in the business. We brew most of our beer at Hermitage in San Jose, that has become and integral partner for us. They’ve grown with us, and let us really stretch as a brewery.

MB: Do you have any intention to open up your own brewery? If not, how will that affect the possibility to expand and increase the production?
JF: We’re open to lots of different growth paths, but also think if it isn’t broken, don’t fix it. We’re very happy brewing where we are now. But we’ve also got some more plans up our sleeves for next year.

MB: I love the way you collaborate with local farms and how it gives an extra sense of understanding and history to the ingredients that goes into the beer, how do you find these farms?
JF: At the farmer’s market of course. Turns out that farmer’s love beer as much as local chefs do, and are usually thrilled to work with us. Especially since we always bring back beer for them to share at the farm.

MB: When not drinking your own brews, what other breweries or beers do you prefer?
JF: There is so much great beer to be had in the SF bay area right now. Current favorites include: Sante Adarius, Ale Industries, Headlands Brewing, Heretic, Hen House and of course, Russian River.

MB: When coming up with the idea for a new beer, what steps are taking in considering the style, selecting a partner farm, possible barrelling etc?
JF: Delicious is the only yardstick that matters. We subscribe (especially with our barrel program) to the belief that if you but great ingredients in, you’ll get great beer back. We look for inspiration in food, beer, farms and farmer’s market. No idea is too out there to at least try as a homebrew batch (though lots of ideas get rejected there.)

MB: It is more common to see US breweries focus on farmhouse beers today than a couple of years ago, is it due to a more mature market and beer scene or the brewers, maybe something completely different?
JF: Perhaps. As craft beer grows it makes more and more room for new styles to find an audience. IPA is still king around these parts, but everyone is always willing to try something new. It’s part of what we love so much about craft beer culture is an openness to new (and old!) flavors.

MB: Where in San Fransisco should one go to enjoy some Almanac brews together with some great food?
JF: We’re extremely proud of our restaurant list. Try us at Bar Tartine, Locanda, Contigo, Flour & Water, State Bird Provisions, Foreign Cinema or bring in some takeout to Toronado.

MB: What are you looking forward to with GABF and how important is the festival for breweries and the American beer scene?
JF: We are STOKED to be pouring. It was only a few years ago we were attending as beer fans, and now we get the chance to step around to the other side of the table and share our brews with likeminded beer lovers. Its exciting, overwhelming and humbling to be served alongside such amazing breweries. Plus, I can’t wait to try new beers from breweries i’ve never heard of from across the country.

MB: Are there anything all GABF-debutants reallly shouldn’t miss and/or think about at GABF?
JF: Try something new! Talk to the brewers, drink LOTS of water, and don’t engage in the yelling at dropped glasses shenanigans.

MB: What cool Almanac brews will be poured at the festival?
JF: We’re very excited to pour a 100% barrel aged lineup. On Tap:

Farmer’s Reserve No 3 – Wine Barrel aged Sour with Strawberries and Nectarines
Farmer’s Reserve No 4 – Wine barrel aged Sour with Buddha’s Hand, Meyer Lemons, Cara Cara Oranges
Barrel Noir – 50% Bourbon Barrel aged Dark Ale, 50% American Stout
Heirloom Pumpkin Barleywine – Aged in Brandy Barrels
Dogpatch Sour – Flanders Red ale brewed with cherries

We give our gratitude to Jesse for answering our questions, the Almanac stand will without doubt be one of the first for MankerBeer to visit. If you want to know more about what they are up to you should follow their brewery blog or Jesse’s own blog Beer & Nosh.

Amerikanska Bloomberg skriver idag hur Samuel Adams grundare James “Jim” Koch numera kan uppskatta sin förmögenhet till över en miljard dollar. Trots ett tapp på 2 procent av den totala ölförsäljningen i USA under första halvan av 2013 så har “craft beer” ökat med hela 15 procent och Boston Beer Companys försäljningssiffror har ökat med hela 17 procent. I takt med denna ökning har också aktievärdet ökat såpass att Koch numera kan skatta sig som “billionaire”.

Med över 70 produkter på marknaden och med en ställning som USA’s näst största USA-ägda bryggeri har man inte bara ökat det senaste halvåret utan sedan 2009 har man tiodubblat sin aktiekurs. Detta är inte bara första gången Koch är med på listan över amerikanska dollar miljardärer utan det är också första gången grundaren utav ett “mikrobryggeri” hamnar på listan. Koch själv meddelade Bloomberg att han själv brukar påminna nyrikt folk att rikedom är livets stora fälla då den normala människan nog hellre är lycklig än rik. Lätt att säga när man är rik kan tyckas. Koch har förvaltat sin image bra och trots att han snäst ifrån ibland och skyddat sitt märke på ibland lite väl hårda sätt så vill han ändå framstå som den entreprenör och säljare han har varit sedan han började brygga öl i Massachisetts 1984.

Visst kan det vara lätt att såga såpass stora bryggerier som Samuel Adams och Brooklyn Brewery med flera men man ska komma ihåg att Belgienägda Anheuser-Busch InBev NV(ABI) och MillerCoors LLC själva står för 80% av den amerikanska ölmarknaden. Siffrorna vi ibland jämför med blir ofta skeva då vi glömmer att den amerikanska befolkningen är “några få fler” än här i Sverige och att ett bryggeri som Ballast Point som fyrdubblat sin produktion på bara 2-3 år i år siktar på att brygga cirka 10 miljoner liter öl. Dogfish Head Brewery å sin sida som gärna uppmålar sig som ett minimalt bryggeri har i år redan bryggt mer än årets mål på 24 miljoner liter men står ändå bara för någon promille av den amerikanska produktionen av craft beer.

Så det är med att storleken har betydelse, vad tycks?

Efter att ha gett en rätt beskrivande men samtidigt kort överblick över den sydkoreanska ölscenen vilket är rätt centrerad kring Seoul och främst då Itaewon vore det även på sin plats att gå igenom de vanligaste koreanska ölen. Drar man ett snitt på dne typiska Koreanske makroölen så är det en tyskinspirerad lättdrucken ljus lager. De flesta koreanska mikrobryggerierna har nu börjat sikta in sig på värstvärlden med USA-inspirerade humliga öl men väldigt många håller fortfarande fast i enklare hefeweizens och nätta pilsners. Varför kan jag faktiskt inte ge ett bra svar på men jag antar att det kan ha att göra med tidigare tillgång och att ölen är rätt lagom.

Liksom i övriga världen är det främst ett par två, tre stycken bryggerier som leder marknaden och som brygger öl som ska täcka in hela spektrat över stilar som potentiella öldrickare kan tänkas köpa. I Korea är det The Hite Company (runt 26 olika produkter) och InBev-ägda Oriental Brewery (runt 19 produkter) som står för nästintill all makroöl i landet. Förutom dessa två finns det ett par större importerade märken som Heineken och Becks som står att finna i hyllorna.

Den koreanska makrolagerns marknadsföring skiljer sig inte nämnvärt från övriga världens utan en öl som Hite Ice Point säljs in med att den minsann har gjorts genom ett speciellt “Ice Point Filtration System“, vad det nu innebär. Tyvärr gör det inte mycket för ölet som knappt smakar någonting. En liten syra ligger och stör men annars så finns det inga direkta fel eller störande bismaker. Väl kyld smakar den som vilken oduglig masslager som helst, kanske har den till och med något litet extra.

Provar vi istället deras Hite Zero 0.00, deras helt alkoholfria lager som stoltserar med sina “100% European Hop Aroma” så är det föga förvånande att den smakar lika mycket som vatten. Vatten som fått ligga med lite gamla grönsaker, brödbitar och en sunkig trasa. Det jag förvånas över är att det inte blir riktigt unket eller avskyvärt – det är bara inte gott, ej heller godkänt. Hite gör en stout som påhittigt har döpts till Hite Stout men som också säljs under labeln “Black Beer Stout” med det fina tillägget “lager type”. Ölet visade sig vara den bästa i min provning med en smak som drar åt en mildare baltic porter med nätta inslag av choklad och lite rostad malt.

Tittar vi på Oriental Brewerys öl så är det Cass som är deras huvudlabel med allt från smaksatta öl till den “mer smakrika” Cass Red. Cass Fresh är liksom ovan öl en helt vanlig tråkig lager som inte smakar särskilt mycket men som ändå är helt okey då det inte finns några tydliga fel. Vill man vara snäll kan man till och med påstå att den kan tänkas duga till het mat. Likaså är Cass Light, som såklart ska serveras iskyld, en helt okey öl med en lättare smak av urvattnat apelsinvatten. Cass Red som är lite starkare (6.9%) hade något mer smak av karamellmalt men det räckte inte längre än att den placerar sig som en något bättre menlös masslager. Avslutningsvis var jag dum nog att prova den 3.9% alkoholstarka Cass Lemon som är en lager som smaksatts med citron. Nej, nej och åter nej – visst kan man vara snäll och säga att en iskall flaska hade varit okey på en tokigt varm sommardag, men det känns ändå fel och som att det finns en hord andra öl jag hellre hade valt.

Oriental Brewerys övriga öl är väl inte heller dom något att skriva hem om. Max All Malt Beer är rik och smakrik enligt flaskan, vek, blaskig och trist säger jag. Jag provade den dock på fat och när den serveras i stora pitchers som middagsdryck så tycker jag ändå att den gör sig rätt bra och jag skulle nog kunna föredra en Max före många svenska masslagers. Cafri, ännu en makrolager säger sig vara en uppfriskande kvalitetsöl men med en störande syra och små felsmaker så får den hamna i boken “öl jag inte vill dricka igen”.

Summerar vi alla ölen jag provade ovan, men även de jag provade senare under min resa så får kontentan bli att koreansk makroöl håller en rätt bra standard och jämför man med amerikanska urvattnade öl å ena sidan och svenska metalliska lageröl åt andra sidan så lägger sig de koreanska ölen rätt mitt i. De saknar allt som oftast felsmaker, tillsammans med att de saknar smak överhuvudtaget. Samtidigt är de läskande och till middagen dög de oftare än vad jag först ville erkänna.