MankerBeer.com

Ölvänner, har ni gått miste om nyheterna? Har ni det så kommer det en update här och nu. Som de flesta vet har ju stockholmskrogen Akkurat haft ett samarbete över längre tid med det belgiska lambicbryggeriet Cantillon. Cantillon har gjort en mängd olika jubileumsöl och specialöl till akkurat genom åren, Velomoteur, Reed muscat och Reed pinot noir med flera. Nu i samband med att Akkurat firar 20 år så har man ihop med Cantillon kommit överens om att göra ännu ett par specialare. Resultatet blev två nya skapelser, eller ja kanske snarare en ny skapelse och ett kärt återseende!

Den nya kallas Super Blend och om den kan ni läsa nedan. Utöver den släpps den tredje batchen av Soleil de Minuit, som den här gången verkar lite annorlunda då man använt flera typer av fat. I vårat tycke var batch 2 lite sådär och den krävde verkligen sin tid för att mogna. Då var 1999 otroligt mycket bättre och troligen en av de bästa öl vi inmundigat (den fick till och med Suris-Ludvig att fälla någon tår). Soleil 1999 är också enligt Jean Van Roy en av de bästa öl de någonsin producerat på bryggeriet och vi hoppas att batch 3 av den här sagodrycken blir lika legendarisk och god den med, samt att den kommer att räcka längre än den tidigare.

Super Blend ser vi såklart också fram emot, men kanske på ett annat sätt. Den kommer med största sannolikhet vara fantastisk från start, men lite ålder på en platt lambic kan få komplexitet och elegans att få en helt ny betydelse. Helt enkelt hoppas vi även att den kommer att finnas år framöver att avnjutas!

Nedan får ni alla information och bilderna som Akkurat nyligen gick ut med i sitt nyhetsbrev den 4 november.

Ölen kommer släppas i mellandagarna 27-30 december, men det gäller att hålla lite utkik om man vill vara först på plats!

”Super Blend
Namnet är en liten lek med Cantillons gamla ”Super Gueuze”
Vår är dock ingen traditionell Gueuze utan en blend bestående av 75% 30-månaders Iris och 25% 44-månader gammal Grand Cru Bruocsella.
Vi kände att vi ville ha något utan frukt där ölet i sig får stå för fiolerna samt något som klarar av källaren i många år.
Ölen är inte sekundärjäst utan är ”stilla” som en Lambic.

Soleil de Minuit

Vi trodde inte att vi skulle hinna med denna till Jubileet. Men som tur var det gick lite fortare än tidigare år. Hjortronen var mogna hyfsat tidigt i år och den har redan börjat jäsa fint i flaskan så den kommer att vara i fin form till årsskiftet. Lambicerna vi valde ut till denna jubileums-Soleil är från tre olika brygder och från fat med helt olika karätär. Den äldsta i Bruocsellastil -bryggd januari 2013, En annan som var packad med doft av vin och muscatdruvor -bryggd mars 2014 samt ett enastående cognacsfat med enorm cederträ och ognacsarom i doften- bryggd januari 2014. Denna gång använde vi oss också av färska hjotron som levererades med kylexpress från Jämtland endast ett dygn efter att de skördats. 300g/l är det samma som vi kört i alla batcher. Lite socker används för att få igång sekundärjäsningen på butelj.” – Stene

Sist men långt ifrån minst vill vi bara poängtera hur satans infernaliskt helvetes jävla snygga de två etiketterna är! De går helt i linje med Akkurats stil, men är också bara allmänt vackra.

Vi tjatar och tjatar, men är inte det en del av passionen? Det är lite som att vara nykär. Man slutar tänka på det en sekund sedan ser man en spik, tankarna snurrar runt i huvudet, och sedan pang är man där igen. Vart hamnar vi då? Jo Cantillon, Cantillon och Cantillon.

För att beskriva kärleken till drycken och till just det här bryggeriet så kommer vi att berätta mer om en av de sakerna som tar Cantillon till det allra heligaste rummet – Det är experimentlustan. Jean Van Roy har genom åren gjort många olika lambics med druvor. En del har gått ut till marknaden medan andra aldrig når längre än att bli experimentbatcher. Vi tänkte börja med de mest välkända samt ett par specialvarianter för att i del 2 köra vidare på ytterligare speciallambicer med druvor.

De två mest självklara lambicsen att nämna i sammanhanget är  St Lamvinus och Vigneronne. St Lamvinus är en druvlambic, lambicen har tillsammans med merlotdruvor lagrats på merlotfat, en fantastisk öl att lagra men även att dricka färsk! Otroligt komplex i glaset, ofta lite lila-skimmrande till färgen när den är färsk, men nästan “gueuze-gul” när den har legat några år. St Lamvinus har också gjorts i ett par olika varianter. 2003 gjordes den på portvinsfat vilket ger ölen en annan karaktär, samtidigt som mycket av den tydliga fatkaraktären försvunnit med åren. Numera nästan legendariska svenska ölkrogen Akkurat har även de haft en special med Cabernet Sauvignon-druvor istället för de klassiska Merlotdruvorna. Tyvärr tror vi att de numera är slutsålda.

Vidare till Vigneronne som man kan kalla vitvinsvariationen av St Lamvinus. Som ni förstår är den gjord med vitvinsdruvor, närmare bestämt Muscatdruvan, vilket också står för fatlagringen. Även här finns det en specialvariant som är gjord till Akkurat 2004 och där Muscatdruvorna byttes ut mot Chasselasdruvor. Även denna är lagringsbar men inte i samma utsträckning som St Lamvinus. Personligen uppskattar vi det här ölet mer färskt än de lagrad, den brukar enligt oss peaka efter en 2-3 år. Där någonstans har du kvar tydliga inslag av druvan men känner också mer av den mustiga smaken av lagrad lambic. Cantillon

Då är det dags att kika vidare bland de lite mer okända och kanske enligt vissa mer intressanta ölen som tillverkas nere i Bryssel. Först ut som en liten blänkare kommer vi direkt att tänka på det väldigt okända ölet Cantillon Chardonnay. Det är en lambic som har legat med druvmusten från Chardonnaydruvor (till skillnad från själva druvorna) från en belgisk vingård nära den franska gränsen i väst. Ett första experiment som Jean har gjort som han lät oss Surisar och Manker prova när vi varit på plats. En lite tjärv gräsaktig smak som dekanterades av Jean för att den skulle öppna upp sig. En ovanlig sak att göra i ölvärlden, även om många öl faktiskt tjänar på att luftas, framförallt lagrad öl och kanske i synnerhet lambic. Väl luftad har den ändå kvar lite bittra, kryddiga toner som först är något obalanserade men som sedan börjar ta sig, men då jämför vi också med andra druvlambics. Detta är inte den första lambicen Jean har gjort med druvmust utan redan 2011 gjorde han en experimentell batch med must från Gewürztraminer som tillsattes en gueuze – Gueuzetraminer. Det finns bilder på flaskorna men vare sig vi eller någon vi känner har sett, eller för den delen provat en.

Vidare finns det en fantastisk öl som heter Cantillon Vin Jaune som vi fick äran att prova. För en ära är det. då ölet egentligen bara har serverats på en särskild mat- och dryckesfestival samt på en speciell provning i USA. Vin Jaune är ett vittvin från östra frankrike i distriktet Jura, eller snarare ett gult vin som namnet på franska betyder. Om du gör en lambic med ett vin som är så bra och komplex, då kommer resultatet att bli helt fantastisk komplext! Jean själv verkligen älskar den här typen av vin och berättade passionerat om hur, när och var han brukar besöka Frankrike för att kunna prova på vinerna. Just förståelsen för den här typen av vin är vad han önskar att fler ska ha och särskilt de som föräras att få prova på lambicen. Hur är den då? Var ska man börja? Oerhört komplex i både arom och smak. Det var som att gå runt i en labyrint och varje gång du hittat en ny korridor kommer nya smaker och/eller dofter.  När vi först fick varsitt glas i handen från Jean så började Ludvig analysera och först senare försöka förstå alla dofter. Det var rå selleri och fänkål, stjärnanis, svartpeppar, mandel, högalkoholer, spiskummin, muskot, sötlakrits. Smaken innehöll de flesta av komponenterna ovan nämnda men med tonvikt på selleri och fänkål. För doften skulle jag säga att en vanlig “curry” är den bästa förklaringen. Visst låter det som en kryddblandning på något Indiskt hak på hörnet, men vi enades om att detta är en av de smak- och doftmässigt komplexa öl vi någonsin fått prova.

Som ytterligare exempel på druvlambics så tycker jag att man ska nämna Drie Fonteinen Druiven Geuze, delvis för att det inte är Cantillon och delvis för att den är makalöst häftig som öl. De har haft denna öl på Akkurat och den har inmundigats både en, två och tre gånger av oss. Ölen är föregångaren till Drie Fonteinen Malvassia Rosso, men ska enligt vad jag förstått vara annorlunda, men detta är inte bekräftat och det finns olika källor till vad som är sant. Hursomhelst smaken och doften var mycket subtil och detta troligtvis på grund av att den var så pass gammal när den förtärdes. Vilket gjorde att det smakade mer åt en vanlig geuze än en druvlambic som den faktiskt är. Det fanns nästan lite sötma kvar i smaken, även om detta nog mest var inbillning då det nästan är omöjligt att det fanns någon sötma kvar. En godissmak som blandades med lambicen, det var en del russin i doft och smak som troligtvis kom ifrån druvorna. Ett lysande exempel på hur annorlunda lambic kan vara.

Vi tackar för oss för nu och återkommer med del 2 som går igenom öl som Cantillon Bourgogne, Goldackerl, Riesling, Don Quijote med fler.

Den 19:e september är det äntligen dags igen för Cantillons Zwanze day. Detta årliga evenemang som Cantillon har världen över är en av årets höjdpunkter för oss själva, men framförallt för alla lambic och Cantillonfans över världen.

Sedan 2008 gör Cantillon varje år en experimentell specialbryggd vilket man släpper på en dag man döpt till Zwanze Day. “Zwanze” betyder “skämt” vilket förklarar bryggeriets experimentella och ofta otraditionella tillvägagångssätt när de gör just Zwanzeölen. Man bryter ny mark genom att utmana hur man kan göra lambic, en ölstil som annars är otroligt traditionsbunden. Den första Zwanzen som kom 2008 hade smak av rabarber och under åren har vi sett allt från fläderlambic till lambic på vinfat och öl som inte alls är att anse som traditionell lambic. Resultaten har kort och gott varit blandade vilket det självklart kan bli när man gör galna experiment.

För att förstå de olika ölen måste man ibland förstå skämtet, även om årets öl mest är ett experiment även om skämtet i år ligger lite i att det måste klia i ögonen på de traditionalister som finns världen över. Detta då årets öl blir en “lambicstout” eller en “Wild Brussels Stout” som Jean Van Roy skämtsamt valt att kalla öltypen som per definition inte kan kallas för lambic. Många lambicfantaster har redan valt att såga påhittet då det inte är en lambic, men det är viktigt att komma ihåg att Jeans själv aldrig hävdat annat. Han har jobbat på ölet i flera år och den har ryktats vara på G länge.

Med lite tur och av ren slump så butteljerades den samma dag som ena halvan av Surisarna, Ludvig var på bryggeriet ihop med Manker. Då hade den en chokladig mörk ton som kom ut ur glaset och sprängde in i näsan. Vi förväntade oss betydligt mer av påtaglig “stoutsmak” i dess smak, men den hade förtom kraftigt av choklad och lite lakrits mycket av Cantillons hussmaker.  I aromen så fanns där ett djup av kaffe och annan doft som erinrade mig om stout och inte så mycket av det som jag normalt sammanlänkar med lambic. Det kändes som om stouttonerna la sig som ett täcke över de klassiskt stalliga äppelaromerna. Spänningen över vad som senare skulle hända i gommen var påtaglig när jag inmundigade min första sipp. Döm av min förvåning när det nästintill bara smakade som en klassik gueuze. Den är så fenomenalt annorlunda och kanske min favorit bland alla Zwanzes bara för att den har en högre grad av “skämt” och vilja att utforska vad som är möjligt än vad många av de andra har. När man tar sig ann en Zwanze kan man inte alltid tänka på hur bra ölet i sig är utan man måste också förstå bakgrunden, det är ett skämt. Så ha med er det om och när ni provar ölet i september!

Någon månad efter att vi först fick prova ölet var det åter dags för en provsmak då andra Suris-halvan, Fredrik var på besök ihop med Manker. På bara någon månad hade ölet utvecklats något enormt. Borta var de tydliga chokladsmakerna och den lite lättare munkänslan. Nu var det lite klibbigare med mer chokladsås. Jean själv var nästan förvånad över hur den utvecklats och det är svårt att förutspå hur den kommer att smaka om ytterligare några månader, men där i ligger också spänningen. Du kommer aldrig veta hur en Zwanze blir, något Jean hade med sig när han beskrev den ultimata Zwanzen – en lambic med brysselkål. Enligt honom hade det varit det perfekta skämtet och kanske är det en dag hans brysselkålslambic som en vacker septemberdag kommer att få knyta ihop säcken? Eller inte, då han är mer än medveten om att det mer vore en galen grej än något som faktiskt hade smakat gott. Testbatchen han har gjort är i väldigt liten kvantitet och få förunnade att få prova, så lite vet man om hur det faktiskt blev.

Zwanze 2015 släpps i 17 länder över hela världen på av Cantillon utvalda samarbetspartners.

AUSTRALIA
– The Dutch Trading Company — Perth

AUSTRIA
– Tribaun — Innsbruck

BELGIUM
– Moeder Lambic Fontainas — Brussels
– Moeder Lambic Saint-Gilles — Brussels
– Mi-Orge Mi-Houblon – Arlon
– Rose Red — Brugge

CANADA
– Dieu du Ciel — Montréal, Québec
– barVolo — Toronto, Ontario
– Biercraft – Vancouver, British Columbia

DENMARK
– Olbutikken — Copenhagen

FRANCE
– La Fine Mousse — Paris
– La Capsule — Lille

FINLAND
– Stadin Panimo Baari — Helsinki

GERMANY
– Café Herman — Berlin

GREAT BRITAIN
– Kings Arms — London
– Kernel Brewery — Bermondsey
– Six° North — Aberdeen

ITALIE
– Ma Che Siete Venuti A Fà — Rome
– The Dome — Nembro
– LambicZoon — Milano
– The Drunken Duck — Quinto Vicentino
– Ristopub Margherita — Quartu Sant’Elena
– Ottavonano — Atripalda

JAPAN
– Brussels Otemachi — Tokyo
– Dolphin’s Higobashi — Osaka

NEDERLAND
– De Bierkoning — Amsterdam

NORWAY
– Nogne O — Grimstad

SPAIN
– Masia Agullons — Sant Joan de Mediona

SWEDEN
– Akkurat — Stockholm

SWITZERLAND
– Erzbierschof — Zurich

USA
– Anchorage Brewing Co. — Anchorage, Alaska
– Apex — Portland, Oregon
– Armsby Abbey — Worcester, Massachusetts
– Avenue Pub — New Orleans, Louisiana
– Bagby Beer — Oceanside, California
– Beachwood BBQ — Seal Beach, California
– Blue Monk — Buffalo, New York
– Brouwer’s Café — Seattle, Washington
– ChurchKey — Washington, D.C.
– Crooked Stave Barrel Cellar — Denver, Colorado
– Fool’s Gold — Manhattan, New York
– Hill Farmstead Brewery — Greensboro, Vermont
– Holy Grale — Louisville, Kentucky
– Jester King Brewery — Austin, Texas
– Lord Hobo — Cambridge, Massachusetts
– Monk’s Café — Philadelphia, Pennsylvania
– Novare Res Bier Café — Portland, Maine
– REAL a Gastropub — Honolulu, Hawai’i
– Redlight Redlight — Orlando, Florida
– Russian River Brewing — Santa Rosa, California
– Schera’s — Elkader, Iowa
– Side Project Cellar — Maplewood, Missouri
– Spuyten Duyvil — Brooklyn, New York
– The Birch – Norfolk, Virginia
– The Trappist — Oakland, California
– West Lakeview Liquors — Chicago, Illinois

Happy Zwanze!

Lika många gånger som vi har druckit en India Pale Ale (IPA) som smakar som h(u)immlriket har vi behövt stå ut med en trött IPA. En IPA som inte smakar bra.

Ett av de största problemen hos många, inte alla, Svenska mikrobryggerier är att de förlitar sig på och använder amerikansk humle. “Va, än sen då?” kanske du tänker nu och jag förstår att du blir fundersam. Amerikanska humlesorter har ofta likställts med de smakrika och lite häftiga humlade ölen, vad är det då för fel på den? Jo, problemet med amerikansk humle är att det sällan är den bästa skörden som finner sin väg över till Sverige. Det är ofta lite tröttare humle från den delen av humlefälten som kanske inte producerar lika bra humle som kommer hit. Humletorkan som råder i världen, där nya bryggerier över hela världen vill åt den bästa humlen gör att alla inte kan få sitt. Vilket leder till att vissa (återigen, inte alla) allt som oftast tyvärr får andrahandssorteringen.

Dessutom är det många svenska bryggerier som tyvärr inte proaktivt ändrar sina recept efter hur humleskörden är. På samma sätt som att vindruvor vid vintillverkning skiljer sig i kvalitet mellan olika år så är det naturligt att vissa humlesorter vissa år inte är av samma kvalitet som andra. Samtidigt blir ett bra öl inte dåligt bara för att det är amerikansk humle, för så är det verkligen inte. Poängen är bara att humlesorten Amarillo, till exempel, inte alltid smakar lika. Vilket gör att ett recept med framförallt Amarillo (som exempel) inte alltid är konstant i fråga om smak och doft, de två viktigaste delarna av en fräsch och smakrik humlad öl.

Vad vissa större bryggerier i USA har gjort är att de har köpt in sig på en andel av humleodlingarna, eller i vissa fall hela har köpt hela humleodlingar vilket ger dem en riktigt premium humle som är lättare att göra klockren humlad öl på. Den är fräsch och lättarbetad och ger dig ett bra resultat.

Det finns däremot en humlesort som kanske fluktuerar i kvalitet mer än många andra. En humlesort som kan vara fantastisk både i samspel med andra sorter men likaså i ensam majestät. Samtidigt är det en humlesort som kan smakar kattpiss vilket får det att växa i munnen. Citra, denna humle som ofta bygger humlekomplexiteten i den bästa av IPA’s – men som också kan fälla många IPA’s som i botten har en ren och bra grundöl, men som trots det smakar smutsigt och fult. Att lägga till är att Citra överlag är väldigt svår att använda i öl. Det finns många saker att räkna in när man använder den då smaken lätt kan bli frän om man till exempel torrhumlar för kraftigt med den.

Nu är inte den här lackningen baserad på våran kärlek till suröl utan mer att problematisera förkärleken många mindre bryggerier ofta har för just den amerikanska humlen. Det är ibland viktigare att kunna skylta med “American IPA” mer än “smakrik och väl humlad ale med icke-amerikansk humle”. Det finns så mycket fantastisk humle i Europa som har glömts bort. En personlig favorit vi har är Hallertau med dess blommiga arom och fantastiska beska.

Varför kan vi inte få se mer av det fantastiska som finns här på hemmaplan, som inte behöver färdas långt eller där vi riskerar att få det som blivit över när amerikanerna eller de andra större bryggerierna har köpt sitt? Inte på något sätt menar vi att man ska lägga ned ambitionerna, bara att det är värt att tänka på att det inte blir en perfekt American IPA bara för att man använder amerikansk humle. Ofta kan du finna både fräschare och billigare humle här hemma, humle som dessutom kan vara lättare att kontrollera kvalitet på. Vi måste inte vara så inskränkta i det som på pappret är häftigt.

Vi får nästan också passa på att be om ursäkt ifall vi trampar någon på tårna. Vi själva har inte alla svar på vad man ska göra, hur det ser ut i världen och hur faktorer som tillgång, efterfrågan, receptbyggande och ekonomi faller ihop på ett bryggeri. Vi är bara så trötta på att se en bra producerad IPA som förstörs av trött humle. Det pratas mycket om att IPA’n ska vara färsk, hur den fraktas hit och behandlas, hur nära flasktappning vi dricker den – men allt för sällan om hur färskt grundelementet för en bra IPA är – humlen.

Mitt, Ludvigs, intresse för riktigt god mat är lika stort som det vi Surisarna har för suröl. Riktigt stort betyder det. Jag vill prova maten från de bästa restaurangerna och laga så god mat jag kan. Därför startade jag nyligen ett eget Instagramkonto, Cooking_by_ludvig som fokuserar mer på mat än på öl. Följ mig gärna om ni vill ha lite inspiration på god mat, eller om ni vill se lite snygga matbilder.

I helgen var Manker nere på besök i Göteborg och jag var inte sen att bjuda hem honom och Suris-Fredrik till mig för en bättre trerätters. Ni som redan följer mig, eller Manker (BabyMankerJesus) på Instagram kanske har sett lite av rätterna.

Till förrätt blev det havskräfta på en bädd av matvete som sedan fick skölja av sig med en havskräfts consomé där jag hade rostat skalen från havskräftorna med lite selleri och morot. Jag toppade det även med en majonnäs med smak från havskräftorna som jag rostat för att få ut extra mycket smak (jag gjorde majonnäsen på oljan som jag rostade havskräftorna i). Till det plockade vi fram Struise Pannepot Grand Reserva 2010 som bidrog med lite komplexa kryddor. Till varmrätt blev det sedan kalvbräss (premiär för mig att laga det) tillsammans med rostad morot, karamelliserad steklök och kalventrecote, serverad på en rödvinsskyspegel. Ölen? Deschutes suröl Green Monster.

Men nu till kvällens tredje mästervärk, desserten. Den må låta simpel men innehåller väldigt många element som du kan ta var för sig om du vill vara säker på att få det perfekt när det väl kommer till kritan. Till dessert “Fyra sorters blåbär” blev det mikrad blåbärsspongecake med blåbärsmarräng, blåbärsläder och färska blåbär. Som pricken över i’et serveras det på en bädd av vitchoklad creme och toppas med vitchokladsnö (en blandning av smält vitchoklad och tapioka maltodextrin, det senare kan du beställa online). Det kanske låter konstigt med en dessert tillagad i en mikro men på samma sätt som du använder tryckkokare eller att vi ser kockar som går all in på molekylär gastronomi så har det sina fördelar, allt beror på receptet. Det finns lite olika varianter på det här receptet men just det receptet jag använder är helt anpassat och framtaget för att vara optimerat för en mikrovågsugn varpå ni bör vara noga med receptet.

Hur gör du då den här rätten? Vi börjar med det du kan förbereda sedan innan, lädret och marrängen.

Blåbärsläder gör du genom att spritsa ut ett tunt lager blåbärspurée (söta efter behag med honung) på bakplåtspapper. Stoppa sedan in det i ugnen på så låg temperatur du kan i cirka 4 timmar eller tills det stelnat. Dra varsamt loss så stora bitar av lädret du kan, lägg åt sidan.

Marängen kräver lite mer arbete men är inte så komplicerat om du har gjort maräng tidigare. Vispa upp äggvita samtidigt som du låter blåbär och socker puttra ihop till en karamell, ha i lite vatten så att det inte bränner så enkelt. Du vill nå upp till runt 121 grader. Vispa sedan ihop blåbärskaramellen med äggvitan tills den har svalnat. Spritsa sedan ut marängen till önskvärd storlek. Grädda i ugnen även här på så låg värme du kan, man kan till och med låta det vara en lite springa på ugnsluckan så eliminerar man risken att det bränns, det tar dock lite längre tid. Ett sista alternativ är att du spritsar ut den direkt på tallriken och snabbt bränna av den med en “blow torch.

Ingredienser maräng:

1,5 äggvitor
Blåbär efter behag typ 50 gram använde jag
två matskedar vatten
100gram socker

Den mikrade spongecaken innehåller:

50 gram vardera av socker smält smör och mjöl
1/2 tesked bakpulver
två matskedar mjölk
1 ägg
och såklart ett lass blåbär.

Blanda ihop mjöl och bakpulver, bryn smöret och blanda upp med sockret, rör sedan ned med torrvarorna, mjölk och ett ägg. Lägg sedan i mikrosäkra formar (de ska vara lite mer än halvfulla), täck med plastfolie och låt de gå på maxvärme i 50-60 sekunder…klart. Du kan behöva anpassa tiden i mikron något efter din mikro så prova dig fram om du vill få bästa tänkbara resultat. Receptet ovan räcker till ungefär 4 mindre eller 2 större kakor.

Krämen av vitchoklad gjorde jag genom att blanda Philadelphiaost och smält vit choklad. enkelt och gott, denna del av rätten fick in syran så det är ett ganska viktigt element för rättens helhet. Servera genom att bre ut en bädd av den vita philadelphiachokladen, placera ut spongecaken lite snyggt i mitten, rulla ihop små mattor av blåbärsläder och placera kring spongecaken. Dutta sedan ut marängerna och strössla sedan på chokladsnön. Elegant och efter en provlagning lite enklare att få ihop utan att stå och slava i köket alltför länge.

Till maten serverades en Malmö Brygghus Grand Crew från 2011 som med lite syra friskade upp rätten och bröt igenom sötman hos den vita chokladen. Självklart kan du använda en fin belgisk Geuze, men håll det gärna rent. Därför kanske en amerikansk Wild Ale kan ta över lite för mycket då de brukar vara rejält brettade.

När man pratar om begreppet “Belgo-IPA” blir man lite konfunderad om man är stiltokig som vi ölfantaster har lasten att kunna vara. Det går emot ganska mycket att kalla en öl för Belgo-IPA, samtidigt som vi i dessa moderna tider har ett behov av att skapa nya stilar för allt möjligt. Jag har svårt att tro att någon på 70-talet trodde det skulle komma en ölstil som heter Oak Aged Imperial Stout with Berries, nu är det ingen stil men ni fattar poängen.

Men när man nu pratar Belgo-IPA så är vad man menar oftast en Belgisk Ale som humlats mer än vad traditionen bjuder. Samtidigt är det inte en India Pale Ale då den håller sig mer åt de klassiska ljusa belgiska alen, den lägger sig lite mittemellan. Därför fungerar ändå begreppet Belgo-IPA för att samla medvetet mer upphumlade ljusa belgiska ales. Annars riskerar man att ha dem i samma grupp som vanliga ljusa belgiska ales utan direkt humlekryddning.

För vår egen del, när vi pratar om den här typen av öl så håller vi De Ranke XX Bitter som måttstock. Märkligt kanske vissa av er tycker, då det inte ens är en fullvärdig IPA. Nej det är en Belgian Ale, men för oss är det ändå definitionen av en ren och smakrik Belgo-IPA. Denna dryck som har passerat vara strupar mången gång, har en balans som bara enhörningar på 1700-talet hade. Ett perfekt möte mellan jäst och humle. När vi är ute och svänger på stan och XX Bitter finns på fat, då är valet enkelt! Vi väljer XX Bitter före de flesta andra ölen. Den är så balanserad att man kan dricka den om och om igen. Även om den är lite väl stark för att vara en session öl så har den balans i allt vilket gör att man bara vill ta en klunk till.

Om man går in lite djupare på vad som gör XX Bitter så perfekt, känns det smart att börja från början. Tittar man på färgen ser man att den är ljus och skummet fluffigt, så som skummet bör vara i en belgisk öl. Vi Surisar älskar trots allt ljusa humliga öl, vi kan finna att den karamelliga smaken som finns i vissa ipor hämmar ölet (vi är knäppa vi vet). Går man sedan vidare till aromen finner vi där blommiga härliga toner som möter den belgiska jästen i en fantastisk symfoni. Nu kanske det viktigaste av allt; smaken. En klunk och du hamnar i 7:e himlen. Ölet är så rent och så vackert. Du tar en klunk och vätskan åker sakta ner i halsen och ditt väsen fylls av kärlek och behag. Bitterheten är så lagom balanserad att du känner alla de där smakerna som finns i en Belgisk Blond Ale samtidigt som den är perfekt torr och bitter att du alltid vill ta en klunk till.

De välkända belgoölsfantasterna Danko och Skrubbe håller som välbekant Westmalle Tripel som väldens bästa öl. På grund av att de alltid kan dricka den och den alltid är lika bra. XX Bitter är vårt val av samma typ öl, den har sina nackdelar med att den kan bli gammal och tappa i humlen. Samtidigt är inte humle, jämfört med en IPA det viktigaste, så dess livslängd är betydligt bättre. Hur som helst så håller vi den högst (visst är det sjukt att det inte är en suröl)!

Bra alternativ som finns på hyllan i vissa eller de flesta bolag är Nils Oscar Belgo Pale Ale som ett svensk alternativ på en belgisk stil. Men vi har hört att det kommer mera från andra bryggerier i sverige. Hommelbier Nieuwe Oogst Limited Edition är ett fantasiskt alternativ till XX Bitter som också går att finna inom monopolets gränser.