Jessica Heidrich, ölfantominnan bakom St Eriks är ju nästan likställt med humlefriska och sköna, kanske till och med lite somriga öl. Genomgående i både St Eriks-ölen och hennes Angels Share-serie var den crispa, rena humlesmaken som osar trevlighet och välsmak. Så, vad händer nu då? Har hon blivit galen – varan denna öl, en rauchbier, rököl?

Gotländks björvedsrökt malt (rököl – rauköl, ni förstår kopplingen) som enligt den ädla konstens alla regler långsamt röks för att sedan mältas och torkas i fyra dagar, en process som bara kan göras under en begränsad tid under vår och höst. Den röks alltså på gammalt hederligt sätt och inte med varmluft som annars är fallet idag. Tettnangerhumle ger sedan ölen lite extra kryddig karaktär. Ölen lanserades som den första svenska rökölen vilket är lite missvisande då både bland annat både Helsinge och Närke har gjort rököl.

Min undran innan ölet hade lagt sig i glaset var hur det skulle sluta, friskt och citrushumligt som “i vanliga fall” eller något mörkare kryddigt, bränt och nedbränd charkbutik som i andra? Likt Ghostbusters tar sig an vålnader och monstren finns det bara ett sätt att lösa det på – ta på sig sin dräkt och slänga sig in för att se efter. Smoke on the Water-stämning eller första bästa samtal till brandkåren för att släcka elden, vilket blev det?

St Eriks Rauköl

Utseende: Klargyllene ljus kastanjebrun vätska med ett skum, eller skum? Med tunna bubblor och skumassociationer som lägger sig längsmed glaskanten.
oft: Söt rökarom med fräsch malt och inslag av skinka. Tycker mig dessutom ana lite citrus som skiner igenom de övriga dofterna. Ta en gris och skiva den i bra bitar som sprid över en enbärsbuske som man sedan långsamt eldar med en enorm zippo. Släck elden med en fräsch citrus och nästan aletocuh som brandskum och du har doften på Raukölen.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt och lättdrucken öl med smak av enrisrökt och som har sötman som brukar finnas i rököl men med en clean karaktär som ändå inte faller till att bli blaskig eller trist. Citrus och kanske man till och med påstå att det är lite torrare slut – i alla fall i relation till sötman.

Betyg? – Bra+. Svensk rököl har vi väl en näve av och av de 4-5 jag har provat så har de varit rätt spridda upplevelser. Jag tycker jessica har lyckats fånga de viktiga beståndsdelarna i “rököl” och sedan gett den en lättare och mer trevlig karaktär. Trots det brända, eldade i smaken och den sötma som finns så är det ändå en öl som fler skulle ta till sig än t.ex. någon av Mennos (De Molen) väldigt svåra, tunga och kraftfulla rököl (för att ta ett exempel).

De senaste åren har vi fått bekanta oss med en från Nils Oscar nysläppt saison och de flesta har tagits emot med stor förtjusning och med stort intresse. Saison är inte någonting svenska bryggerier brukar slänga ur sig varpå det genast blir riktigt spännande när det görs, och det blir ju inte sämre av att Nils Oscar gör det heller.

I år är det Nils Oscar Jubileum 15 som dök upp, en saison med kött och torkat skal från kaffebäret samt med kryddor som bland annat thaibasilika och citrongräs. Lägg där till tattninger och saazhumle samt en Belgisk jäststam så hör ni att det redan nu är en väldigt spännande öl vi har framför oss. Manker åkte ut och köpte öl med M2 drog ut till havs och fiskade aborre.

Med en god fiskelycka så kom M2 hem med en (Mikkeller-)kasse full med fisk och vi satte genast igång gottande. Vad passar bättre till en ren, torr och väldigt smakrik öl om inte klassikern aborreklämma? Vi har redan påpekat hur smör och potatis är bra på att lyfta fram andra smaker och med ölets torra, kryddiga och stundtals söta karaktär så tror vi att fisken kommer göra sig riktigt bra. Fisken får lite extra krydda från ölen och ölen mattas av mot lite mosad potatis, rödlök och ljus fisk.

Det fina med den här rätten är att man kan variera tillbehör efter tycke och smak, men det är svårt att göra fel, och det kommer ändå från mig som brukade ha rätt svårt för aborre (troligen efter ungdomens alla förlorade kvällar på landstället, sakta metandes utan lycka). Ölen är dessutom väldigt trevlig som den är och när den dracks på fat på 19 glas i samband med att de tjyvlanserade den så framstod den även som en väldigt läskande fördrink alternativt som något som fungerade lika bra till inälvsmat såsom till ost.

99,- för en 75cl-flaska är inte heller så tokigt med tanke på den kvaliten ölet håller. Kaffebärssmaken ger en fruktig och lite speciell smak som jag tror många lär gilla (prova någon gång att äta färska kaffebär..) och framförallt så uppskattade vi hur kryddorna kändes välbalanserade och integreras fint, det får inte bli så att det smakar dålig thaimat. Istället är kryddorna där som just – krydda- de ger lite extra sting vilket passar fint till två humlesorter som jag tycker gör sig suveränt i en öl likt denna där man vill åt torra, gräsiga toner mer än fruktiga aromer och smaker.

Så helt klart värt att prova – om inte till aborre, så till annan smakrik fisk, kanske är lax som är något fetare lite svårare att matcha, eller inte. Prova efter och se!

Fisken:

Fånga abborre, det är roligt och dom ger en fight när dom fastnat på spinnaren. Rensa enligt konstens alla regler, abborren är ganska svårrensad pga dess hårda yttre så om man är oduglig på detta så kan man hoppa att fjälla av och ta bort fenorna och bara skära av huvudet och ta ut inälvorna.

Lägg abborrarna i en ugnsfast form som är insmörad eller oljad, klicka i rikliga mängder smör på fisken för både smak och färg. Salta och peppra och lägg gärna i en delad citron om det känns rätt. Ugnsstek i ca 175 grader i runt 15-20 minuter, fisken är klar när köttet släpper enkelt från benen.

Fyllningen:

Plocka svamp, gärna kantareller och smörstek. Koka mjölig potatis och gör mos. Servera i tunnbröd tillsammans med rejält med dill, en skvätt citronsaft, salt och peppar och såklart en Nils Oscar 15. Njut

Det här med höstbrygder var något jag något smått började tänka på häromdagen då jag provade Höst Citran och lite annan “höstöl”. För är höstöl ens något vi vill ha? Är inte höstöl ett bevis på att “nu är sommaren slut, ta in utemöblerna och köp en vinterjacka”? Man börjar längta till vintern enbart för att man kan ta en vinterresa och för att det ungefär exakt 7 dagar är trevligt, mysigt och faktiskt uppfriskande med kyl och snö. Återstående 4 månader av iskyla, blask och skit är något man lätt glömmer bort såhär på sensommaren. Men höst var det. Dugges har gjort en höst-brown ale och innan jag ens har öppnat flaskan och provat innehållet så sprider sig ett leende på mina läppar – för första meningen på etiketten fångar precis det jag gillar med hösten och de fångar det väldigt bra.

Höst. Klara dagar med en frisk kyla i luften. Tid för reflektion – och tid att njuta en god och välbalanserad höst-ale i brittisk stil.

Det friska nästan hurtiga och avslappnade – det är höst för mig, en period när de första regndropparna faktiskt kan föra med sig positiva saker och man kan värma sig i en tjocktröja framför årets första brasa och slappna av. Sommaren är trots allt rätt hetsig.

Men nog om hösten, hela ovanstående stycke är mer inkluderat för att den öl jag här har druckit och nu skriver om fångar hösten så precis och så perfekt att jag blev helt paff. Inslag av engelsk bitter som möter rostad brown ale på 5% gör den här ölen till motsvarigheten av vad en sommar-IPA är på sommaren, en trogen kompanjon man kan ta med sig en kasse av och bara inmundiga rådande årstid.

Duggest Höstbrygd

Utseende: Kastanjebrun vätska som man ser igenom och vilken känns lite vattnig (logiskt då det är vatten vi ser..), skummet är tunnt men kämpar sig upp något till lite rester som klänger runt glasväggarna.
Doft: Varför måste det börja med att dofta så Engelskt var min första tanke, innan det slog mig att det inte alls gör det. Det doftar till en början av brittisk ale, lite åt en mörkae bitter som blivit urvattnad något. Sedan kommer dofterna, för här finns det rätt mycket dofter vilker fövånar mig och snabbt gläjder mig. Lite brittisk bitter humle möter lite rostade nötter, torr kaffe och en mörk kola. Jag kommer även att tänka på nötter. Det doftar höst och det doftar, för en amerikofil som mig riktigt gott och jag har alltför lätt att känna att det här må dofta enkelt – men för mig doftar det extremt lättillgängligt men ändå aromatiskt.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Ja, kroppen är lika tunn som vätskan såg ut att vara. Smaken är välbalanserad för det är brittisk bitterhet och påminner mycket om en lite mörkare brittisk ale, lite ESB och sedan något extra på det. Det lilla extra kallar jag påhittigt nog för “höst”. För skulle hösten ha en enkel smak så är det lite såhär. En uns torr kastanj, dold choklad och mild brittiskt bittert höstrusk.

??Betyg? – Bättre(-). Nu är det ingen smakexplosion vi dricker och jag kanske bedömer ölen lite orättvist mot andra. Men för fasiken, en höst ale på 5% som smakar gott, är i mina ögon precis så balanserad som många öl (i min åsikt) av den här typen inte är och som känns som något en hel radda goa gubbar kommer gilla. Det här är enkelt som fan, simpelt. Bitter möter brown ale och har den genuina “tunna” känslan av brittisk öl som många vill åt men skjuter utanför på. Det här är en öl som passar till höstmat, går att dricka ett gäng av utan att man blir för jobbig för de runt en och som du kan ta med dig och vara säker på att de du bjuder också kommer gilla. Höstens överraskning för min del såhär långt (baserat på förväntningar).

I en krönika skrev m2 för någon vecka sedan om sin kärlek till öltypen IPA samt om hur Grassroots samarbetsöl med Cigar City, Neither, har förändrat hans förhållande till sin förra kärlek – I Hardcore You. Är Neither värd denna kärlek? Manker provar åter Neither och visst fan är den riktigt helgrym! prova om ni får tillfälle!

Brill har fått in ett gäng flaskor, tyvärr färre än beställt (pall som välte längs med vägen). Vart dessa hamnar kan ni kolla med Brill & Co. Något fat kan även var ute och ränna på krogarna i landet. Många är slut men jag vet någon krog som har kvar ett fat i sitt förråd.

Vad tycker ni om den här ölen? Jag tycker den är ruskigt bra, vilket framgår i videon. Den är fruktig och balanserad ut i perfektion samtidigt som den har något extra.

Chuck Norris köper inte öl, ölen kommer till honom. Nu kanske det inte är just denna ärkehjälte som ölen är uppnämnd efter utan tillägnad alla andra ‘rangers’ som härjar runt och håller ordning ute i Texas ödemarker. Mikkeller har hur som helst gjort en rökporter som hettats till med chipotle chilis (och rökmalt på det). Har ni inte redan sett hur det är meningen att man ska öppna den här flaskan så har ni ett ypperligt tillfälle nu när sköna Thomas Schøn visar hur en äkta cåbåjsare gör. Nu öppnade inte jag min öl på fullt samma sätt utan den kom öppnad till mig med en bakpotatis med skagen till under ett besök på Sorbon i Bromma. Lite orolig var jag trots allt för hur “het” kommer en öl likt denna vara? Ta bara Great Divides chokladlagrade Yeti som har en spontan näve cayenne i sig som enligt vissa lyser igenom mer än andra. Jag tyckte det lyfte smaken medan andra tyckte det motsatta, så läxan här är att många nog är lite skeptiska till chilikrydda i ölen (ta bara den lite plojiga Chili Beer). Men precis som Chuck Norris så är jag en äkta hjälte som tar emot Mikkellers öl med öppna famnar och stort glas.

Mikkeller Texas Ranger

Utseende: Erkänn, ingen av er blir förvånad över följande ord: “portersvart vätska med kaffe/chokladbrunare skum”. Nä, just det. Så spännande är utseendet egentligen, men ibland kan det ge en indikator om ölen så därför fortsätter jag omnämna det.
Doft: Doften i en öl som den här är ofta rätt förutsägbar, kaffe och choklad kommer finnas. Så att vi återfinner det här är ingen rakteforskning – men skillnaden är att det har en chiliklang som ger mer hetta till kaffearomen. Det lurar även i näsborrarna om att det här är en öl som är både sött maltig men ändå torr. Åter är det nog choklad- och kaffearomen som tillsammans växelspelar och gör att mna inte sitter säker. För hur markant kommer chilin som märks så väl i doften kännas i smaken?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken börjar från vänster md bränd malt, kaffe och “porterchoklad” – väntat och bra. Det som ger lite extra sting och som ger extra allt likt på en bra restaurang är chilihettan på slutet. För det klämmer åt på tungan, i gommen och känns riktigt bra. Nu kanske man inte kan jämföra rakt av, men Great Divides chilichokladbetonade Yeti kanske hade en bra chilismak, men här är det så naturligt att man undrar varför den inte kommit förens nu. Det är mjukt, fylligt och rostat och smakern tillsammans har ormgrop med sprötar åt kors och tvärs – alla ska med. Alla smaker är med. Alla smaker är lika välbalanserade och välkomna.

Betyg? – Bättre+ (5.5/7) Det här är väldigt bra, på riktigt cowboyvis. Balansen, både gällande arom och smak men även hur den ligger i munnen och hur smakerna växelspelar och kommer fram är exemplariskt. Ibland kan kryddade/smaksatta öl dippa lite, de börjar väldigt bra och växer till i munnen för att sedan mattas av och sluta något tristare. Texas Ranger gör inte det utan när smakerna tappar i styrka så kommer chilihettan och den fina smaken och ger dig en käftsmäll så att munnen vaknar till liv och uppfattar smakerna en gång till.

Spatsera ut i det vackra höstvädret och styr kosan mot ICA, Coop, Hemköp eller vad som helst, och köp en Brämhults färskpressad apelsinjuice. Kolla datumet så att den färskaste hamnar i korgen. Tag en rejäl klunk. Brämhults apelsinjuice innehåller bara apelsiner som pressats för ett par dagar sedan, aldrig varit fryst och har inga tillsatta konserveringsmedel. Tänk er sedan att man gör precis samma sak med humle, färskpressar den. Det är precis så jag känner för Hop Juice (Left Coast).

Jag har druckit den totalt 4 gånger och minns varenda gång som om det var igår, den har såklart skiljt sig lite åt smakmässigt dessa fyra gånger, vilket tyvärr händer. Men jag ska försöka återskapa känslan när jag drack den tredje (och fjärde) gången vilket var någon gång i våras och en episk upplevelse.

Jag kommer inte att ta för vana att lägga in bilder på ölen, men det vill jag göra nu eftersom den är så otroligt talande för vad som komma skall, smakmässigt. Bara kolla på den, en genomskuren, härligt drypande humlekotte som med myndig röst ger dig ett tydligt besked om att det ska bli åka av..och åker, det gör jag.  Nu är det dock ny etikett med en groda på, av någon outgrundlig anledning.

Jag skulle gärna vilja gå så långt som att säga att det känns som någon form av elixir när man låter dess härligt friska droppar gunga omkring mellan tunga och gom. Som att muddla en rejäl lastbilschaffisnäve färska, nyplockade humlekottar, filtrera och sen dricka juicen rakt upp och ner, och det är ju just så Left Coast vill att man ska känna tror jag, som att man dricker humlejuicen. (Frågan är om just det är gott, det ska jag nog prova någon gång när jag får tag på färska humlekottar)..

Denna fenomenala DIPA på runt 9% känns verkligen som om någon har, enkom för detta tillfälle, odlat under strikta förhållanden en prunkande, saftig och böljande 100 m2 stor gräsmatta och inom loppet av 2 minuter klippt av allt unggräs och kört ner i en mixer och serverat i en kupa till mig. Färskt, inte för koncentrerad, inte för brutal, absolut inte för söt och inte för besk. Bara fullkomligt fenomenal i avseendet balans.
Hittar man en färsk och fin Hop Juice så är det som att dricka färskpressat gräs, det är sött och behagligt och endast en vänlig slutton med förnimmelsen av salmiak –  5 sorters humle har samsats fint i kokkärlet som goda barndomsvänner. Och så lite torrhumling på det såklart för att lägga på ytterligare smaker och dofter av denna underbara lilla kotte som vi alla älskar så högt.

 När jag var på inköpsresa til Ölbutikken i Köpenhamn i somras så hade jag siktet inställt på 2 flaskor, men den var tyvärr slut. Han som jag aldrig kommer ihåg vad han heter (Andreas?) rekommenderade mig en Port Brewing Mongo istället ‘eftersom den är ungefär likadan’. Den här killen har koll på öl och har överraskat mig flertalet tillfällen med sina rekommendationer så min tillit låg på honom, och eftersom jag faktiskt aldrig provat den så blev det två flaskor. Mongon är mycket trevlig, men definitivt inte detsamma som Hop Juice, det kan jag tala om för er.

Jag hade alltså inte haft ynnesten att inmundiga denna sköna dryck sedan i våras men i söndags sjönk jag ner i en fåtölj på Bishops Arms på Folkkungagatan i Stockholm efter en rejäl promenad runt hela söder. Min bekant har den goda smaken att beställa in Hop Yard på fat, som också är en kanonhärlig skapelse i sann IPA anda av våra vänner på Nils Oscars bryggeri, men hjärtat slog ju dubbelt när jag såg att det stod en rad med Hop Juice med den nya etiketten i dyrkylen.. (Ny etikett=förmodligen färskare än färskast!). Och jeppsalement, jag hade rätt! Då satt man igen med denna härliga skapelse från den amerikanska västkusten och njöt i fulla drag. Det var ett halvår sedan vi sågs sist, men som de goda vänner vi är så satt vi bara där helt tysta utan att stämningen blev konstig. Vi bara njöt av varandras sällskap utan att säga ett ord till varandra, Hop Juicen och jag.

En av mina favortidistributörer av öl har tagit in denna i privatimportsortimentet så när ni beställer er månatliga ranson av Behemoth, Ruggoop och I Hardcore You, ta två flaskor Hop Juice också. Berätta för mig vad ni känner när ni dricker den, och framförallt: Njut till sista droppen!

//M2