MankerBeer.com

Man vet att sensommaren och hösten börjar nalkas när skördeölen anländer på bolaget. På samma sätt som att tomten fortsättningsvis inte är annat än någon skum filur i låtsatsskägg på köpmarknaden så går det inte att frånkomma att hösten snart anländer. Tyvärr. Samtidigt får man väl se det som en fördel, något bra, då det ändå för mer sig att vi får en hel rad fina skördeöl att dricka, kanske till kräftorna eller alla mysiga sensommarkvällar.

Så varför inte bara glatt mottaga detta? Avkapsylera vad som nu kommit och glatt njuta av de fina kvällarna, med lite god mat och en bra öl? För bra öl har vi. Idag kikar vi närmare på den engelska pale ale, eller bitter, som Sigtuna Brygghus lanserar som årets Harvest Ale. Det är en  skön skördeöl med bra balans mellan torr, knäckig malt och frisk och passande humle. Så ta tillfället i akt att laga till en god middag, eller öppna en burk fina svenska kräftor och prova denna, kanske bredvid St. Eriks skördeöl.  Det som är spännande med den här ölen är att jag tycker man (Sigtuna) har visat att de är bra på att blanda “ursprung” vilket framförallt deras Summer IPA visade. Att nu få en engelsk pale ale eller bitter att kanske även vara skönt humlefrisk, vilket jag tycker brittiska ölstilar brukar vara lite dåliga på, blir intressant.

Sigtuna Harvest?? Ale

Utseende: Mörkgyllene bärnstensfärgad vätska med fint kompakt skum med lös gräddig toppp, minimala till små bubblor.
Doft: Doftar balanserad ale med betoning på brittisk ale. Skördesäsongen sveper in över Arlandastad med kola och degaromer från malten men självklart ska det vara lite torra nötter och just lagom brittisk humle för att ge lite mer variation och djup.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är liksom doften en fingervisning om en kanske något mer humlad brittisk harvest ale. Det är fortfarande det knäcksmakande med lite humlekåda (rätt mycket humlekotte utan att bli för beskt i smaken) och citrus. Ja, humlen är väldigt välintegrerad och balanserad men fungerar fint ihop med det knäckiga och brödiga i malten.

Betyg? – Bra(+). En riktigt bra måltidsdryck alternativt “bara” sällskapsdryck. Knäckig och lite torr malt, färska humleintryck och en rätt skön känsla gör det till en väldigt trevlig öl. Sen att man kanske har mer att önska, då det ändå är lite enkelt och safe är en annan sak, för det tar inte bort att det ändå är en trevlig öl. Ofta glöms ölsegmentet med “vardagsöl” bort och det är synd då det finns oerhört många, lätt säsongsbetonade, öl som är grymma sällskaps öl mer än komplexa underverk.

Det är sällan det händer “stora” saker i den Europeiska och något konservativa ölvärlden men i somras har det ändå hänt. Det som skedde var att det öppnade ett nytt “trappistbryggeri”,  Abbaye du Ste-Marie Mont des Cats, i norra Frankrike. Klostret ligger på “Mont des Cats” och har gjort det sedan 1650 i den del som kallas franska flandern. Klostret är inte klassat av ITA (International Trappist Association) som ett “autentiskt” trappistbryggeri, men bär likväl namnet “bière trappiste” på deras etiketter och produktinformationer (vilket även La Trappe gjorde efter att de förlorat sitt “namn”.  Så trots allt så är det väl inte en så sensationell nyhet, även om det sålts in som det.Klostret kan sälja “äkta” trappistost om de så vill, men för att bryggeriet ska kunna sälja sin öl som trappistöl så måste ölen bryggas i klostret, vilket det inte gör.

Detta då “bryggarmunken” dog förra årehundradet och man har inte heller några planer på att montera in ett nytt bryggeri i själva klostret. Istället bryggs deras amber ale (som jag skriver om nedan) i klostret Abbey Notre Dame de Scourmont genom Chimay (vilket nämns på flaskan). Ölen är inte bara namngiven åt Mont des Cats utan har även bryggts tillsammans i samförstånd med dem så att det inte bara ska bli en Chimay-brandad öl. Man börjar med den ölen för att se hur den tas emot innan man eventuellt planerar att göra fler öl.

Ölet då?

Monts des Cats?

Utseende: Mörkt orangegyllene vätska, mörkare upptill med nougatfärgat litet skum.
Doft: Mycket örter, kryddor, massa apelsinskal, pommerans, lite mörkt socker, lätt alkoholslut. en dos skumbanan?. Karaktären på jästen som man anar i aromen har precis som upphovsmännen sagt tydliga spår av Chimay och gillar man Chimay lär man gilla doften av denna.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Karamellsötma och en mild men fortfarande påtaglig alkohol. Kommer även att tänka på bröd och kakor. Annars är den rätt trevligt fruktigt, lite lagom syrlig och faktiskt både lätt besk.Vilket med syran och sötman ger lite av allt.Väldigt lättdrucken och rätt frisk.

Betyg? – Bra+. väldigt trevlig amber, sursyrligt och något söt. Trevlig och lovande för det eventuellt, fortsatta, samarbetet.

Jag har tidigare provat två öl från New Glarus, deras Spotted Cow samt deras Unplugged ABT och de har varit bra, men inte haft det man skulle kunna kalla för “det”. Däremot har jag hört om deras fruktöl där både dagens öl, Wisconsin Belgian Red samt deras Raspberry Tart är i toppen av fruktöl i världen. Deras körsbärsöl, den första av de två ovan, fann jag av en slump och plockade åt mig den flaska som fanns lite på måfå, dyr och utan att jag visst något om den, egentligen.

Så jag får väl upplysa oss alla om den: Den är bara brygd till 4% alkoholstyrka och innehåller Montmorency körsbär, vete från Wisconsin, Belgisk rostat malt och har sedan lagrats på ektunnor och blivit balanserad med Hallertauhumle. I varje flaska används nästan 500gram Door County-körsbär

Bryggeriet drivs av Dan och Deb Carey, sedan 90-talet har Dan som har sin master i bryggkunskap fått flertalet priser och både vunnit “small brewer of the year” (2003) och “mid size brewer of the year” (både 2005 och 2006). Medan Dan står för bryggdelen sköter hans fru det ekonomiska och tillsammans har de sett till så att deras öl, nästan samtliga av dem, har fått flertalet priser. I fjol fick exempelvis dagens öl vara med på zymurgy-listan över landets bästa öl. Kanske dags att titta mer på ölen nu?

New Glarus Wisconsin Belgian Red

Utseende: Mjukt rödfärgad vätska med ett skum, eller avsaknad av skum som mest närvarar vid upphällningen.
Doft: Doften är av godiskörsbär och som om man gått in i en godisbutik som liten och snabbt insett att alla godissorter var körsbärsbaserade. Det är lite cocktailkörsbär, lite kriekkörsbär och man kan nog påstå att det är sött på ett positivt sätt, det är liksom inte klibbigt och knappt så man tycker det är “sött”. Kanske är det mer en riktigt bra körsbärssmak.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra munkänsla. Den lägger sig lent och fint i munnen och smaken är verkligen toppen. Lite syrligt fizz, tänk fanta och sedan körsbärsen.. De perfekta körsbären, att få ut så mycket och så bra smak av något som bara är 4% starkt. Mjukt, elegant, en viss lätt syrlig torr touch och annars, ja annars? Vi samtliga kapitulerade över hur trevlig och god den var, stort rekommendera på den!

Betyg? – Kalasbra.. 4%, ni får läsa det igen. Troligen öl med mest smak för så få alkoholprocent och ändå så massiv och god smak. Perfekt körsbärssmak och en underbar öl. Den här kommer jag fortsätta leta efter igen och liksom Raspberry Tart’en öl som är svåra att få tag på även i USA. Synd då det är en så jäkla bra öl! Så grattis New Glarus, ni är näste bryggeri med en öl in på min “kalasbra”lista.

Vipps var det så dags för tävling, igen. Men det kan behövas såhär när semestern börjar ta slut och vardagen börjar igen. Ett sätt att se att semestern är slut är att Systembolaget återigen kör igång med sina lanseringar. Inför måndagens släpp kommer jag imorgon, troligen, att göra en sedvanlig liten “analys” (som om inte de flesta redan har gjort det).

Hursomhelst, sist jag hade tävling lottade jag bl.a. ut en av Garrett Oliver signerad EIPA. Den här gången är det kanske inte något fullt lika exklusivt, vad det är för pris vet knappt jag själv. Hursomhelst så är det alltid kul att vinna saker, tyvärr är jag själv diskad att delta i min egen tävling, men för er andra så.Kanske blir det något signerat av någon bryggare, kanske lite snygga ölglas, kanske något man bär på sin kropp, kanske en lapp skriven av mig. Vem vet 🙂

Den här gången handlar det inte om att svara på någon fråga utan tävlingen är tredelad.

Hur tävlar jag?
1. Gå med och gilla Manker Beer Blog på Facebook.
2. Gå med och registrera dig på BeerSweden Forum och skriv minst ett inlägg i någon rolig tråd
3. Maila mankerbeerblog@gmail.com med ditt namn, BSF-användarnamn och en vänlig hälsning
4. Du deltar så i utlottningen av det ännu hemliga priset/priserna.

Ni som redan är medlem på BSF och “gillar” Facebooksidan får självklart också vara med och tävla, men för rolighetens skull så kan ni passa på att värva en ny medlem/person på FB och även tävla genom denne (eller om du värvar fler än en så även deras uppgifter). Ange isf bara namn och användarnamn på dem.

Lottningen av vinnaren utförs om en månad – den 28e augusti.

Snackar man galenskap är det två representanter som troligen står ut mest, en från vardera sida av Atlanten. På vår egen sida, Europa, kan vi nog alla hålla med om att BrewDog får anses vara en rättfärdig kandidat för den titeln. Åker vi sedan över Atlanten och över till Munster så finner vi den Amerikanska motsvarigheten, Three Floyds. Kanske är deras öl inte lika galen om man jämför med spottöl och “öl-med-extra-allt-och-lite-lingon” (påhittat exempel dock) som Sam och Dogfish Head spottar ur sig (…). Men som personer och med sin filosofi och sitt sätt att göra öl så är det nog få som annars skulle klara av att axla galenmanteln lika bra som teamet på Three Floyds. Framförallt gör de förbaskat bra öl, det får absolut inte glömmas bort och det är sällan de låter sin galna påhittaranda gå före kvaliten på ölen. Lätt galet är också deras anda att vilja göra tolkningar av Europeisk öl, ta bara deras Märzen MunsterFest och så nu dagens öl, Robert the Bruce, en scottish ale.

Det får också ses lite hype’at blandat med förväntningsfullt med den här ölen då dessa Amerikaners scottish style ale ligger etta på Rate Beer’s lista över de bästa inom sin stil. Scottish Ales är lite maltiga, ofta med en löt rökig touch och liksom belgarnas (eller tjeckerna m.f) 8, 10, 12 som beteckning på styrkan använder man 60, 70, 80 shilling för att visa på alkoholhalten (så som jag förstått det). De lite starkare Wee Heavy’na (ta t.ex. Alesmiths Wee Heavy) har lite högre procenthalt, är något mer estriga och har en tydligare ton av “alkohol”. Robert the Bruce är mer av en 90 shilling och har en alkoholhalt på 6.5%

Three Floyds Robert the Bruce ?Scottish Style Ale

Utseende: Kommer ur flaskan som en träoljebrun vätska med fluffigt mattbrunt skum med små till stora bubblor. I glaset är det snarare en vacker mahognyfärgad vätska med avsaknat skum som är kvar.?
Doft: Stilenligt malcentrerad doft med träbittert inslag av träolj, karamell och kolasötma. Lite syrligt rökt trä och malt samt vissa inslav av krydda. Mörkt socker varav lite är något bränt. Man kommer inte riktigt ifrån det lite fräna i doften som är som ett lock ovanpå sötman.?
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mjuk men lätt vätska med en lätt krämig stil. Malten är såklart där men sötman är inte fullt så klibbig och påträngande som den ibland tenderar att vara. Det är lättsamt, inte alltför smakrikt men känns ändå som att man lyckats göra en både relativt stiltypisk öl som ändå är lite annorlunda. Det slutar något torrare och är väl lite aningar av ljus inte alltför smakrik choklad, lite nötter och lite syrup.

Betyg? – Bra(+). Tyvärr smakar den inte så värst mycket och det är lite som med deras MunsterFest, en välgjord variant av något få förutom tyskar och skottar/britter riktigt kan göra. Om det beror på kunskap eller bryggverk vet jag inte, men det är inget som står ut, inget som överraskar och inget som känns som att det här är en öl man bara måste prova. Nästan hellre att jag får ut mer av det jag inte gillar i såna här öl än att den är för balanserad och mild som i det här fallet.

Zoe, ännu en öl från Maine Beer Company, blev till när huvudbryggare traskade gatorna fram i Bar Harbor med sin femåriga dotter Zoe. De besökte valmuseet där, något jag helt missade att de hade – jag koncentrerade mig på stranden och humrarna som man skänkte bort (för svenska ögon sett). Just det, Zoe, på valmuseeum. Hon älskade det tydligen. Så de gjorde en öl kallad Zoe med en smiley på för att visa hur glad hon varit. De ägnar sedan hela baksidan av etiketten åt att berätta hur man kan stödja valarna och vart man kan skänka pengar.

Återigen har man alltså lagt i högsta hippieväxeln och trots att man skriver “There is nothing coming soon to this page.  Just “Do what’s right”.” på sin hemsida så är man snabba med att ha en logga för Mac i botten och texten “Made on Mac”, lite underligt.  

 Hursomhelst så är ölen en “happy, hoppy, amber” och är en något upphumlad American Amber Ale. Tyvärr finns det inte så mycket mer att skriva om Dan och David från MBC då de drar mer åt nanostorlek än minst micro, men The Beer Babe har lyckats skriva ned något mer samt fångat dem på bild, så kolla här.

Maine Beer Company Zoe

?Utseende: varm, tjock mörkt knäckfärgad vätska med ljusbrunt font skum med len gräddtipp och minim till små bubb. Mörkare än väntat.. Ser hembrygd o grumlig ut?.
Doft: Mycket amarillotorrhumlad doft med kanske ngt roughare som följe, troligen centennial igen. Färskt. Unser en ovanligt bastant grund av korn o maltdoft. Nästan lite-bw-salmiak o träd! Toppen!?
Smak: lätt till medelstor kolsyra, ok till bra kolsyra. Lätt kropp men känns stiltypisk. Smaken är av färsk humle, kanske lite ofullständigt filtrerad. Mörkare malt och lite kola vilket är oväntat av stil men inte av utseende o doft. Smaken är liksom Spring Peeper sekundär efter doften o lite klenare med aningar om trevliga hembrygder.. Mild beska med skön humlesmak o mer ‘ale’ än SP’n. Lite beska o humlemsk sitter kvar medan munnen känns ngt torrare, sen är det slut?.

?Betyg? – Bra(+). som amber är den bra. Färakhumlad och kättdrucken. Men känns väldigt hembrygd, utan att bli negativt. Men grumlig, mer humlad doft än smaker (=saknar balans) och är lite som att den saknar riktnibg. Men det är samridigt trevligt oxh som en mörkare (typ) trashy blonde).