MankerBeer.com

Rabble and Hoodlums, eller ja, Gajes & Geteisem. Två par av ord där det första känns mer som en dålig hiphop-skiva (eller film likt Ghettoblaster) medan det andra är en öl från De Molen, så lite kan ett annat språk göra för att uttrycket ska ändras helt. Men vad är denna hoodöl, en ljus malt liquor likt Colt 45? Icke då. Tvärtom snarare är det en imperial stout lagrad på Wild Turkeyfat (bourbon) och berikad med Bordeaux Moreller (körsbär). Bara för att ge den mer jävlighet så har bryggmästare Menno både dragit upp IBU’n till 99,9 och låtit den jäsa med brettanomycesjäst för att göra den lite funkig och stygg (Cherry brett stout som han kallar den). Stygg indeed för denna flaska jag på glatt humör (är förvisso 11%, “bara”) var flaska 370 av 666 (flaska från 23/7 2010). Som med många av Menno och De Molen’n halvknäppa öl så vet man aldrig vad man kan förvänta sig, som att öppna en Bommen & Granaten – en skön barley wine tror man, men som visar sig vara en nästintill död vätska som dock är väldigt trevlig. Detta gör att han och hans öl blir lite mystiska, inte bara för att de är svåra att få tag på utan för att det är en rätt liten skara öldrickare som verkligen är den målgrupp som tänker “imperial stout på bourbonfat och med körsbär och brett, shyrre!!)”. Det kommer vi också se med den här ölen, det är en trevlig sådan men inte bara ska man gilla bourbonlagrad öl utan man måste gilla både brett och körsbär i sin öl.. Tur att jag gör det.

De Molen Gajes & Geteisem

Utseende: Vattnig ljus vätska med en choklad eller kaffefärgad nyans, inget skum utan rätt dött utseende.?
Doft: Grym doft! Körsbär med aningar av bretten som är ihopslängd för att bråka runt med bären. Till detta är det wiskös choklad och kaffedoftande stoutaromer där brettanomyces’en ger syrlighet mer än porös funkighet. Rätt komplext med kaffe, choklad och en skopa bitterhet.?
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mild, platt och nästan livlös. Smakar typiskt De Molen med gammal bourbontunna, starkt kaffe och choklad där någon elak fan har slängt i lite aska. Påminner snabbt om Hel & Verdomenis Misto BA fast utan kroppen och med körsbär. En aning funk från vildjästen och en aura av unkenhet på ett intressant sätt. Blir något för mixat och komplext för att det ska vara övertygande.??

Betyg? – Bättre. Stora förhoppningar om ölen som doftar intressant och har spännande smaker med en lätt referens åt Misto BA’n. Gillar man en aning brett i sin öl med lite körsbär så är detta något man lär gilla. Man lär sig uppskatta den ju mer man har druckit av den, samtidigt är den väldigt krävande och den kräver troligen sin De Molen-fan lika mycket som en något mer erfaren ölprovare, för lätt är den då inte.

När Mikkeller senast gjorde en kaffe-IPA var det en blandning av sedvanlig Mikkeller-galenskap, innovation och ja, mer galenskap. Samtidigt, vilka är de stora innovatörerna genom tiderna? Einstein, Curie, Jag, Nobel – ja, samtliga har väl både brunnit för sin sak lika mycket som de vågat vara lite mer galna än vad som sig bör.  Den kaffe-IPA’n (kan man kalla det för CIPA?) togs emot med blandade åsikter, vissa tyckte det var väldigt intressant och faktiskt rätt bra medan andra mest tyckte det smakade som om någon spillt en bra IPA bland kaffesumpen. Jag minns att när jag drack den första CIPA’n, med Gujibönor, så skrev Marc på Brill (som även designat etiketten/-erna) att liksom IPA-fantaster märker av varenda nyans bland humlesorter så gör även kaffefantaster det, varpå de skrattar lite åt oss öldrickare som bara tycker att “det smakar kaffe”. Just så är det, vi tycker det smakar och doftar kaffe och IPA mixat, men frågan är om Mikkel och teamet nere på Koppi har tänkt på varenda fruktig nyans i kaffebönan och fått dem att gå ihop med Tomahawkens karaktär? Eller så kanske de bara har haft helsikes kul med att göra nyskapande öl, för är det inte black/Cascadian IPA’s så är det kaffe-ipas. Så varför inte, jag säger som sist, det får bli en kaffe-IPA till frukost för att vakna till.

Liksom sist är det allså tomahawkhumle som har parats med kaffebönor, denna gång av Etiopisk Odoo Shakiso.

Mikkeller Koppi Tomahawk x Odoo Shakiso Coffee IPA?

Utseende: Något disigare mörkt kopparfärgad vätska med poröst lätt skum med minimala till små bubblor. ?
Doft: Kraftigt gräsig doft från tomahawkhumlen. Först är det den och en syra från kaffen som känns men efter de obligatoriska snurren i glaset så framträder mer frukt,  lite grape, nedmalt kaffe och en något pepprig beska i doften. ?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har en direkt pepprig syra från kaffet som sköljs bort av frukt från humlen och som slutar i ett bad av grape, peppar och gräs. Syran, det peppriga och den lätta kaffesmaken ger nästan dragningar åt lakritshållet men liksom dess föregångare så känns det lönlöst att dissekera ölen Istället får jag säga att det är en spännande mix där Mikkel har börjat spåra lite, men fortfarande på ett intressant sätt. Kaffe har väldigt unika egenskaper och att mixa det med öl är spännande, sedan att det är rätt annorlunda smaker får man förvänta sig.  Eftersmaken har både en beska och bitterhet som sitter kvar med både malt kaffe och grape och jag tror fasiken att jag gillar hur den sitter kvar där.

??Betyg? – Bra(+). Mnjae, en krävande öl på många sätt. Kaffe och IPA fungerar nästan, men det är något som gör att jag ryggar tillbaka lite. Vilket är synd, för den förra kaffe-IPA’n gillade jag betydligt bättre. Sedan gillar jag kaffe och jag gillar hur kaffet och IPA’n (stundtals) samspelar, dock blir ölen i sig lite väl avancerad att dricka i det långa loppet. Dock har den en kaffesmak som växer på mig.

Av alla öltyper som finns så är det vissa som satt mer spår i en än andra; i mitt fall rör det sig ofta om stora barley wines och beska humlebomber, men det beror ofta på smak och preferenser. På motsatt sida av detta finns öltyper som man rätt så sällan dricker, antingen beroende på preferens och tycke, eller så beroende på att man inte faller över dem lika ofta. En av dessa öltyper är “foreign stouts”, en mittenposition mellan en vanlig stout och en imperial stout. Något mer humlad än en vanlig stout (för att kunna fraktas bort, thus foreign). De är något sötare (eller torrare, varpå det blir en dry stout) men liksom beskan inte fullt lika så som en imperial stout. Ofta finner man dem även i mellanområden runt 6-8%.

Dagens foreign stout är en “imperial dry irish stout” från Left Coast/Oggis i Kalifornien. Man har mixat sex olika maltsorter för att få ihop den här lätt psykadeliska ölen. Och med tanke på Guinness är urtypen av öltypen så var det rätt spännande att se hur denna skulle vara.

Left Coast/Oggis Black Magic Stout?

Utseende: Nougatbrungrumlig vätska med cappucinofärgat skum, minimala bubblor.?
Doft: Förstår vad de menar med “imperial dry irish stout” för här är det mycket rostad malt, men inte åt kaffehållet utan mer ensam rostad malt. Torrt och rostat med lite dov maltig mörkt choklad, väldigt intressant. ?
Smak: Lätt munkänsla med medelstor munkänsla. Fyllig och okey. Mycket kaffe och rostad malt med fin fyllighet som leder en iväg till en väg med chokladmousse och en aningen mousserande torrt slut. Mycket fin maltgrund som ändå är mörk och kraftig. ??

Betyg? – Bättre. Lätt den bästa torra stouten jag har druckit. Lätt, torr och bra malt med tydlig choklad och kaffe, har alla smaker man vill ha och har stor drickbarhet.

Det är ibland man söker, men inte lika ofta man finner, bra alkoholfri/lågalkoholhaltig öl. De fåtal “riktiga” sådana är väl de “lättare” versionerna av BrewDog’s Trashy Blonde och 77 Lager samt Hantverksbryggeriets Bonden, Dugges Brandmästaren Andrens Törtsläckare och Sigtuna Doktorns Pale Ale, i alla fall är det vad man finner runtomkring mig. Sedan finns såklart flertalet olika lagers, tyskt och tjeckiskt, men ingenting som verkligen känns i paritet med “riktig öl”, vissa av dessa ovan är riktigt trevliga medan andra smakar okey men inte är något jag skulle ladda upp med. För ett tag sedan ändrades detta, om än kort då Brill hade tagit in Mikkellers årliga “sommarlättöl” Drinkin in the Sun, en veteöl som gjort nu i 2år och har amarillo och tattninger som humle medan cara-red, pale och vetemalt är malten som använts. För att vara extra käck har han också använt “solsken” för att pigga upp denna 2,9%’iga trevlighet.

Behöver vi då öl som dessa? Efter att ha varit rätt seg igår men ändå sugen på något lättdrucket och läskande, gärna i ölväg, så kan jag inte annat än säga “ja”. Utöver de tillfällen där någon kör, inte vill dricka starköl eller bara vill ha någonting läskande och gott till lunchen (eller middagen), så är det rätt trevligt att kunna dricka ett par av dessa och inte behöva bli berusad. Så våga köpa på er lite olika lågalkoholalternativ och kör en provning för att se vilka ni gillar eller gillar mindre.
Mikkeller Drinkin in the Sun ’11

Utseende: Disigare grågul matt vätksa med poröst ljust skum med små till stora bubblor.?
Doft: Torr crisp doft av lite apelsin, vete och vag men tydlig och lovande amarillodoft. Doftar enkelt men oerhört trevligt med aningar av grapefruktkött.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt bra kropp för att vara så lätt, trevlig lätt beska och den där fruktiga och lite ostliknande amarillosmaken uppmixat med lite ljus malt och grape och metallisk beska.  Det är citrus och grape som står ut och om jag tycker “Brandmästaren” var oerhört trevlig så vinner den här på mer beska och mer sura frukter med lite vetesmak.

Betyg? – Bättre. Det här var lätt det bästa av låga alkoholöl jag har druckit. Det är lättdrucket men både smakrikt och beskt, den har verkligen lite av allt som behövs för att ge en öl karaktär. Den smakar, doftar, har beska och karaktär i munnen och så har den kropp. Stort “rekomendera” på den här, lär passa till sommaren och sensommarens samtliga tillfällen och både ölfantaster och andra lär gilla den. Som synd är verkar ölen vara slut och det är lite krångligt att veta vart man ens ska leta, men ICA Kvantum i Värthamnen har denna (samt ett finfint utbud av lågalkoholöl) i åtminstone en back till.

Dark Horse är ett av mina nya mindre favoritbryggerier, bortsett från deras Crooked Tree IPA (hög lågklass/låg medelklass IPA) så är deras blåbärsöl Tres grym, kaffebocken Perkulator magnifik, den mörka Reserve Special Black Bier Ale kalas och kryddbarley wine’et 4 Elf Winter Warmer är riktigt toppen! Mikkel tar in dessa öl i Europa och vi får ligga på Brill att ta in samtliga för här har de ett underskattat bryggeri att jobba mot. De verkar både galna, men med humor och samtidigt kunniga då de gör väldigt bra öl, men mest galna.. eller?

Can true patrons of quality, time and devotion deal with the inner workings of a mad-man’s psyche as he speaks of visions of smacking Umpa Lumpas with snow shovels, or allows the obscure drawings of lawn jarts and tinker toys to be hung on the walls of his establishment? They seem to…A madman’s passion for brewing comes out in strange ways indeed; where his employees and fellow brew house boys may know not how to deal with his tongue twisted ramblings and contortions of the face at first; where the same can definitely scare away newcomers.

Så idag bär det av mot ännu en öl från Michigankillarna i Dark Horse – Sapient Trip Ale.

En abbey tripel som är lite annorlunda, den ställer många frågor och ingen av dem besvaras riktigt. För varför håller the Grim Reaper i en postlåda? Jag tycker förklaringen är så skön att jag måste återge det mesta av den i sin helhet:

Why is the Grim Reaper holding a mailbox? Well, that mailbox is from a dead Dark Horse beer. The Grim Reaper better know as “Death” was quite fond of our classic Sapient Summer Wheat Ale. When we changed it into a Belgian Style Triple, Death thought it would only be appropriate to bring something from that beer into this beer. So he picked the mailbox, and we weren’t about to argue with him. You can say what you want about him, but that Death sure has a big heart. So anyway…we brewed this beer with a Trappist yeast strain so it is very traditional. 

Dark Horse Sapient Trip Ale

Utseende: Matt grumlig orange’are brunfärgad vätska med jästfällning (tack vare mig..), skummet är poröst, kompakt och med fin gräddig topp.  ?
Doft: En fruktig start med fint tydliga skal från apelsin och en citron. Bittra nöter med lite bråkig mandelmassa och en svängom bland sötma anas i det bittra och sträva som snirklar upp i näsan. Torrt grönt äpple ger lite syrlig finish och ja, skumbananerna finns där som väntat.
?Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Först i munnen känns den metallisk som en IPA som blivit inlåst i källaren något år, men när jag öppnar munnen kommer en väldigt trevlig smak med lätta kryddor, syrligt torrt grönt äpple och bittra nötkamrater som slutar i den där mandelmasseliknande röran. Inte lika söt eller  lika markant alkohol som det ofta är, vilket jag tycker den vinner på men vilket kanske gör den lite ostiltypisk. ??

Betyg? – Bra+, såg att någon jämförde den som en lätt urvattnad Gulden Draak och liknelsen, trots att den låter negativ, är inte helt fel. Det är lite torrare, bittrare och äppelsyrligt  än “annars” och jag tycker den – trots att den blir lite lätt, kanske t.o.m vattnig, ändå fungrar bra som segway beer till andra inom samma öltyp. Sedan bör man väl påstå att man då kanske ska hålla sig till “riktiga” Belgiska öl då, för den här känns lika Belgisk som den där Kissie känns “riktig”

Från USA’s västkust och San Diego kommer en abbey tripel som man själva vill kalla för en “San Diego-style imperial (india) pale ale belgian-tripel”, med andra ord låter det något humlefruktigare och mer hybridartat med stora mängder amerikansk humle än bara en vanlig klassisk tripel. Green Flash gör väldigt bra öl och efter att först ha trott at det här var en saison när jag först såg den (fråga mig inte varför) så blev det trots allt att plocka upp en flaska i Köpenhamn sist. Bryggeriet har en skön känsla för humle vilket också märks i deras eminenta West Coast IPA och humliga red ale..

Så jag rekommenderar detta videoklipp (med Slash och allt..) och en fortsatt trevlig dag.

Green Flash Le Freak

Utseende: Varm dos gyllene ljus orange vätska med kompakt vitt skum med minimala bubblor. ?
Doft: Först kommer det trevliga frukter med lite gräddigt intryck. Kommer doser av koriander, citrus och så mer frukt och sedan mer frukt. Behaglig mix av aprikoser, frukt och saisonkryddor, trots att det drar lätt åt trippelhållet. Frisk doft.?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Maltgräddig känsla i munnen som shiftar över till lite torr finish. En känsla av kryddor och citrus och inte lika mycket kryddor som det kan bli, sådär så att det blir svårdrucket. ??

Betyg? – Bra+. Doftar trevligar än vad det smakar, mest för att doften verkligen är det bästa från det belgiska med väldigt bra pale ale-smaker varierat med belgokryddor. ?