MankerBeer.com

En sak som har diskuterats lite kort på BeerSwedenforumet och även bland oss moderatorer är möjligheten till en samköpstråd. Med andra ord en funktion där medlemmar kan gå ihop och beställa öl med kollikrav utan att behöva ta hela kollit själva. Det är lite legala saker som ses över just nu och hur den strukturen ens kan se ut. Men det vore intressant att höra andras åsikter i frågan och därför slänger jag nu ut frågan även till er som kanske inte är med, eller lika aktiva i forumet. En eventuell bytesfunktion kanske sedan kan växa fram men just nu är det samköp som är av det stora intresset.. har ni idéer eller förslag så skriv gärna här i kommentarerna eller gå in på forumet och dela med er av dem här. Eller så kan ni gå in på länken här under eller över och diskutera på Facebook. Det är inte långt kvar innan vi (jag..) drar igång en ny tävling där..

Efter lite stiltje på nästan samtliga bloggar så tar även Manker Beer Blog lite behövlig time off, det har varit i snitt 1.5 inlägg per dag de senaste månaderna och jag börjar känna att det finns lite annat som måste hinnas med. MEN, vad gör det när BeerSweden Forum har öppnat? Snart 200 medlemmar och 1000 posts på bara någon dag, riktigt kul! Så gå med där och diskutera närmare med andra ölintresserade.

Tävlingen nedan i länken till facebookgruppen är något som är på G, så gå med i den gruppen och få mer uppdateringar och annat snabbare. Vid 250 medlemmar så tar vi av med en till tävling, sist var det ju en signerad EIPA av Garrett Oliver från Brooklyn.

Jahapp, det var allt för idag, nu blir det sol!

Att ölen från Mikkeller ofta är lite galen, twistad, påhittig eller bara virrig är gamla nyheter; likaså är hans föråga att skeppa iväg helt tvärtemot-öl vid olika högtider. Vi svenskar är vana vid hans humliga påsköl som motbalans till mer maltbaserade motsvarigheter. Så när jag nu fann hans Funky Easter, lätt schizad och lagom psykadelisk, i gränslandet mellan en IPA och Belgisk ale samt lite funky twist genom brettanomyces jäst. Resultatet anas bli en sötare och kanske kryddigare IPA med mer eller mindre funk och porös salighet från brettjästen med lite vilda inslag av indianer och påskkannibaler. Passar med andra ord utmärkt såhär i högsommaren…

Mikkeller Funky (e)? [fung’ke e’st r] (Funky Easter)

Utseende: Något mer brunorange vätska med poröst skum med minimala till medelstora bubblor?.
Doft: En mångfacceterad öl, först är det trätunna, karamelliserad malt och jäst med spår av Jämtlands med sina nötiga karamellton. Senare kommer mer belgisk ale för att tvärt brytas av med rätt ordentlig frukdoft med persikor, ananas och aprikos. Över det hela är också en lätt rökig finish. Lätt syrligt.  ?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt tjock vätska men ändå lätt. Smakar först av karamelliserad och rökt malt och frukt, inte likt en rököl utan mer som om det är en öl som eldats under levande eld och tagit åt sig både av det lite brända men även “röken i bryggeriet”. Det är lite för sött och mjukt för att någon direkt sur smak eller känsla ska koma fram även fast man anar lite, framförallt, syrliga smaker. Svårt att känna att den är nästan 10%. Man kan också påstå att det är en himla mix av fruktmix, sötma, syrlighet och lite kryddor – lite av allt som tillsammans fungerar även om det blir lite hmm, funky tänkte jag säga och kom på mig själv med att skratta lite lätt. Ja, funky kanske är ordet. Lite snäll mandarin, mer rök, karamell. Så fortsätter det, runt runt och runt. Bretten då? Jag har läst om andra som druckit denna och genomgående verkar det vara lite olika grad av brettkaraktär på ölen, här märktes den inte alltför mycket, vilket nog var bra för den.

Betyg? – Bra+. Det är något visst med ölen, inte så typiskt belgisk, inte så värst kryddig utan en mix av belgisk öl, rökig öl, IPA och någonstans är det en väldigt komplex skapelse som det vore intressant att veta hur den egentligen kom till. Kan förstå om man antingen ogillar den men även om man tycker den förtjänar ett bättre omdöme än vad jag har gett den.

Då jag drack Bitch Please på flaska (se här) var jag inte helt övertygad och ölen fick bra+/bättre- i betyg. Denna godisbombade (bokstavligt talat) 18 månader Jura-lagrade skotska barley wine som gjorts genom ett oheligt samarbete mellan BrewDog och Three Floyds mottogs ändå rätt bra när den kom till svenska krogarna. När det också blev klart att ett fåtal fat skulle skickas ut så var det bara att bege sig till Sorbon som var den Stockholmskrog som knep till sig ett fat. Som ni kan läsa på länken ovan så tyckte jag att den var lite lätt på flaska, den saknade det sötklibbiga, beska, genomjävliga som ofta är vad som är vad man minns från bra barley wines. Nu fick istället juralagringen och en viss bakgrundssötma mer plats och även om den metalliska, torviga jurasmaken var trevlig så var det inte vad man förväntat sig och tanken blev att den kanske behöver lagras något? Men jag är en fat-person och hade betydligt högre förhoppningar om den nu på fat och det var intressant att se hur de skiljer sig för precis som kommer stå nedan så var den faktiskt bättre i det lilla 20-litersfatet. Det var däremot intressant att se hur vissa smaker och aromer var mer framträdande på flaska där metallisk whisky kändes tydligare medan sötman kom fram bättre på fat.. Så oavsett vad bloggare och andra som jag sätter för betyg så är det oundvikligen en oerhört intressant öl som verkligen puschar barley wine-kategorin snett framåt med en twist på cirkus, lika flummigt som den här ölen egentligen är..

Three Floyds / BrewDog Bitch Please (fat)

Utseende: Brungyllen vätska, lite whiskeyutseende?
Doft: Det går knappast att ta miste på att den har legat på Jurafat. Torv, tjära och rökighet blandas, leker och hoppar runt i näsan. Lite mjölkgrädde och toffee ger slut på doften och verkar vara det som får vara barley wineinslaget.?
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Metallisk rökighet med aska, torv och järn. Urvattnad whisky som stått framme ett tag. Saknar sötman och beskan från barley wine och även fast det är fin whiskeysmak så är det rätt vek barley wine. Finns fruktighet, maltsötma men det räddar inte upp smakvariationen till en början. Men får varje klunk så växer smakerna och framförallt så börjar den sätta sig. ??

Det är nog inte alltför kontroversiellt att påstå att USA är om inte det bästa så topp-2 av de bästa ölländerna i världen. Men det är också ett av de största länderna i världen varpå man inte får glömma att se på hur bra den genomsnittliga ölen är, för att från varje Stone, Dogfish Head, Russian River så finns också flertalet halvdanna bryggerier. Det är nog en av anledningarna till att många mer konservativa ölländer ändå brukar ses som väldigt bra, de gör sin sak och nästan samtliga bryggerier håller sig till vad de kan och vad de brukar göra. Ett bra exempel att bedöma Amerikansk öl kan därför vara att kika på hur bra deras sämre öl är, oundvikligen kommer man då in på öltyper de inte brukar behärska. Därför har jag idag valt att ha en liten kamp eller provning med två stycken ABT/Quadrupels från relativt stora och välkända bryggerier. Dels är det Avery The Reverend och så har vi även New Glarus Unplugged ABT. Hur stora New Glarus är kan vara svårt att säga för mig, men jag har hört mer och mer – framförallt om den Raspberry Tart jag har hemma – om deras öl, så vi låter dem vara med här också.

Det bör tilläggas att quads troligen är den öltyp jag minst gillar och förstår, jag tycker att de smakar nästintill detsamma och inte brukar vara så varierade eller spännande. Visst kan och BÖR de lagras, men att behöva lagra en öl för att uppskatta den?, mnjae då gör jag hellre annat under den tiden. Är det kanske så annars att just dessa öltyper är och bör vara såhär enkelspåriga? När jag parallellkörde St Bernardus mot Rochefort (8,10,12 mot 6,8,10) så kom jag på mig själv att vilja ifrågasätta hur dessa öl kan rankas som topp-100 bästa öl, de var synnerligen trista med minimala skillnader både inom sin egen serie men också mellan varandra. Likaså med Westvleteren 12, en tämligen överskattad öl såvida den inte verkar ha lagrats väldigt länge.. Så kommentera gärna, här eller på Facebook och hjälp mig förstå tjusningen med dessa öl – för nu går vi Amerikanskt och ser om de gör det bättre…

New Glarus Unplugged ABT?

Utseende: Mörkare klarbrun vätska med litet beigefärgat skum.?
Doft: Mandelmassa och marsipanlikör som följs av lite alkohol och sötma men där mandellikören ger den en förlåtande ursäkt att vara småspritig, vilket ändå känns lite stiltypiskt.
?Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Vätskan känns lätt men ändå mjuk och den tunna kroppen i en ABT är här med sin smak av alkohol som visserligen inte är alltför störande. Rätt anonym smak men den känns ändå stiltypisk – om än tråkig.??

Betyg? – Bra. Jahapp, enkel men lite trist. Doften är rätt trevlig men smaken har känslan av en ABT, men det händer inte så mycket mer. Enformigt och rätt så trist.

Avery The Reverend

Utseende: Rödnyanserad bärnstensfärgad vätska med rätt litet skum.
Doft: Börjar gräddigt med sötma och en dos apelsin och gnutta kola och gräddnougat. Slutar med lite strävt gräs. ??Här och efter ett par sippar av ölen som smakar precis som väntat med apelsinkryddad malt, sötma och alkohol så tröttnar jag..

Betyg? – Bra(+). Tröttnar rätt snabbt, det är gott men lite enformigt och som med det mesta så är det “typisk amerikansk ABT” över det..

Slutsatsen blir som väntat: jag kan inte förstå storheten i ABT’s, amerikanska bryggerier – även de bättre och större – har fortfarande svårt att brygga denna typ av öl, öltypen är rätt enformig överlag (?).

Så var Göteborgsäventyret slut för denna gång och det vart lite av allt under de gångna dagarna. Lite ölrelaterat i form av besök på Haket och 3 Små rum (där även delar av Schnille & Schmak och Ölkultur hade samlats) samt besök på  Oceanbryggeriet. Mer om det sista kommer så fort jag fått bilderna utav min “fotograf”, men det kommer nog bli ett intressant inlägg – det kan jag lova. Annars är det som ni har märkt lite stiltje på ölfronten åt alla håll. Så vi fortsätter i lite lugn takt genom att jag ger er ett försmak på vad som komma skall, om än ett lätt missvisande sådant.

Under mitt vår/vinterbesök i Rom så plockade jag på mig och drack lite öl som jag kunde finna och en av dessa – Weyerbacher Double Simcoe IPA – kommer snart att dyka upp i Sverige då Brill kommer ta in lite trevlig öl från bryggeriet. En single-hop-DIPA med enbart den rätt unga (från 2000) humlesorten Simcore som brukar vara en av de humlesorter många rätt snabbt lär sig att plocka ut i en öl.

Vad jag menar med missvisande ovanför är att ölen då jag köpte den inte var purfärsk, inte ens smågammal utan “kan” (oklart) ha fått stå ett tag då malten får mer att säga till om än vad som kanske varit menat. Dock är det här en välbalanserade DIPA med mycket malt som ska väga upp humlen, men den hade den där speciella karaktären av en öl där humlen sakta börjar segla iväg. Men det har nog med ölbutiken där jag köpte den att göra än ölet i sig, så ser du den i Danmark eller Sverige så prova den gärna.

Weyerbacher Double Simcoe IPA?

Utseende: Mörkare grumlig brunorange vätska med ljust litet skum med minimala bubblor.
?Doft: Fräsch väldigt tydlig arom av simcoe, som följs upp med tvål, blommor, sötma och besk grape som tillsammans med tropiska frukter ger den en rejäl avrundning. Doftar färskt tack vare den fina och tydliga doften av simcoe.?
Smak:  Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och direkt smak med bra beska som övergår till en bitter efterbeska. Drar åt IIPA-hållet när den peakar med beskan. Det känns även som om humlen har tröttnat något och släpper fram malten något mer än vad den säkert var menad.??

Betyg? – Bra+. Inte purfärsk trots vad doften först hintade om. Men trots att malten kommer igenom så är doften bra nog för att man ska gilla det. Som en mellanklass IPA med förstaklassig doft.