MankerBeer.com

 Nu ska jag vara lite krass och säga att Hopslam nog är det bästa jag har druckit från Bells och omedveten om hur många Bells-öl jag har druckit så kan jag säga att åtminstone de 2-3 senaste har varit lite av en besvikelse. Deras 25-årsjubileumsöl var rätt ‘meh’ och dagens öl förvånade mig lite, på gott och ont men ändå inte så bra som jag förväntade mig att den skulle vara. Dagens öl är bryggeriets 10.000’e batch och heter således Bells Batch 10.000 och är sist ut i deras “batch”-serie där man för varje tusen batcher brygger en speciell öl. Det är en homage till “årets sista hemmbrygda brygd” där bryggeriets ägare Larry Bell brukade ta vad som fanns kvar vid årets slut och brygga ihop något av det.

Ölen är tydligen en american pale ale  där man använt hundra olika maltsorter, 60 humlemixar mellan torrhumling och humling och lite olika jäskomponenter. Vad detta egentligen utmynnat i är därför lite svårt att på förhand sia om, så det var bara ett sätt att få reda på hur den skulle vara :

Bells Batch 10.000

Utseende: Mörkare brun vätska med lite cappucinofärgad nyans.
Doft: Bränd malt, socker och oljiga kottar med en aning beska som utlovas redan i doften. Påminner mig om en snällare black IPA.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Svart bränd malt och bra beska med olydigt bränt gräs som först drar åt BIPA-hållet men är betydligt mycket mindre hårdrostad.

Betyg? –Bra+. Okey men aningen odefinierad – ska det vara en black ipa eller bara en mörkare IPA eller välhumlad mörk öl? Den är väl god och har sin blandning av hårdrostat och sötma, men vart det egentligen vill återstår att se. Kan nog skärpa till sig med lite lagring.

 Bolita? Ett namn, en stad, ett trädslag? Nä Bolita var:

Bolita was a type of lottery popular with the working class citizens of the Ybor City district of Tampa. Bolita means, ’little ball’ but profits from the illegal (and often rigged) game were anything but little. In the 1920’s Tampa native Charlie Wall was the undisputed kingpin of the Bolita racket.

Men Cigar City‘s öl Bolita Double Nut Brown Ale är en “Double Northern English-style brown ale”, vad det nu betyder, med mycket olika sötmor och lite rostade nötter mot slutet. Liksom alla deras öl lämpar den sig väl för en cigarrer och storbandsmusik. Ja, det är ju ungefär den infon som finns om ölet utan att leta ihjäl sig över backe och å. Ölen öppnades för någon månad sen under en ölprovning och nästan samtliga som var där gillade den. Synd att man inte hade en flaska att lagra även om jag är osäker på dess lagringspotential.Vi får hoppas att Brill fortsätter få hem lite olika Cigar City-öl även i framtiden då det är ett väldigt trevligt bryggeri med karaktäristiska och goda öl.

Cigar City Bolita Double Nut Brown Ale

Utseende: Mörkbrun vätska med tjockt skum med minimala bubblor med lite kaffegräddig brun färg.
Doft: Något nötig malt med en släng rostade nötter och en fin träkaraktär. Kryddig trätorr och så känner jag lite hampa. Även här anar jag lite av Cigar City’s fallenhet för att använda olika träkaraktärer på sina öl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Len mjuk och halvfyllig. Träkaraktären återgår i smaken och choklad, rostade nötter och sötlakrits. Tycker även att man kan få fram lite choklad.

Betyg? – Bättre. Riktigt speciella smaker med lit träkrydda och choklad. Kanske inte så utrycksfull som jag förväntade mig, men väldigt typiskt Cigar City. Njutbar men ändå lite oplacerbara smaker ibland, vilket inte behöver vara negativt här..

So after the overview of Ölvisholt Brughus a couple of days ago – found here – it is now time for a deeper look into the actual beer makers dinner. After a short introduction of Jon by Gonzo from Wicked Wine we started off with a first course.

In came a seabass on melt butter with shrimps and rocket salad which was served together with Ölvisholt’s witbier. A beer brought to life in admiration of all the Icelandic women. It is not a traditional witbier but has developed into something slightly different with its foundation in the Belgian witbier but adapted to fit the Icelandic drinkers. The beer was a good match for the light easy fish. The fish together with the orange, wheat and slight spice flavor from the beer felt very Nordic with flavors that weren’t overwhelming but where they were supposed to be. If one wants to be critical one could attribute Freya with being a little to restrained on the flavors and aromas in itself. But here, together with food, and especially fish, the flavors merged and the pairing impressed the whole dinner crowd.

Next up was a salsica made by Gabbe’s (the owner of O’Connor) mother, a thick sausage served with mashed parmesan potatoes, wich was served together with Skjalfti, Ölvisholt’s steam beer. There is a funny history here which is a little to long to write in full, but everywhere where the beer has been released there has been a quake (Skjalfti means quake in Icelandic). The reason for the name is that the brewery is placed right on top of the continental shelf between Europe and North America. Several types of hops, among them Cascade and Styrian Gold is used in the beer. Together with the heavy sausage the crisp lightly hopped beer smoothened the thickness of the salsica while melting together with the parmesan potatoes. Steam beers are perfect with beer, in my opinion, becuase they are crisp, have smooth flavors, but are still malty and characteristic enough to be enjoyable, which this course showed.

Next out was one of the favorites of the evening, lightly prepared bbq-lamb served with a garlic, lemon and chili salsa. Served with Mori, one of my favorite red ales. Caramel, malty but still with bitterness and hoppiness to contrast the malt flavors. Together with the excellent (!) lamb the beer let the garlic and chili flavors add heat and spicyness to the meat while then cut the most aggressive edge from the salsa. Sweet maltiness and the hoppiness worked perfectly with the lamb and this course is really something I would recomend for everyone! Rare to medium rare lamb and buy a box of Mori through Systembolaget, because it will be excellent for late barbeque evenings!

Finally, the grande finale – Lava truffels served with Lava, the smoked imperial stout brewed with 70% smoke malt. Loaded with flavors with a great body without being overwhelmingly heavy this beer is incredible at its best. This beer, believe it or not sells a couple of thousand bottles per week on Iceland. Imagine that for a strong heavy smoked stout in a country where Ölvisholt is the only brewery to brew something else than lagers! Together with the truffels… I wont say no more as it will only upset you. The world stopped for a minute and the flavors just whirled around in my mouth. Adorable! A light touch of smokiness and burnt with the smooth creamy chocolate truffel almost gave a hint of espreso, Cognac and and the best imaginable chocolate. Unfortunately I ate it all before I could take a picture, but I will remember  this as this was amazing! Try it yourself, make truffels with preferably Lava as is brings an extra smokey character to the chocolate and enjoy during sunset!

After the truffel was gone, which was way to quick, we tried Lave with some cheese, Goya, Casilla and some prosciotto. The pairing was interesting since the beer now brought fruity flavors from the cheese the and saltiness from the prosciotto but still kept the smooth stout flavors.

Overall, this was a great dinner and Jon was a great guy with lots of stories and a real passion for what he is doing. So I wish all the best to Jon and Ölvisholt and thank him and Wicked Wine for a great evening!

Nere i Köpenhamn  så känns det som en 5-åring i leksaksbutiken med alla krogar och butiker att införskaffa öl på. Det gör både urvalsprocessen och planerandet lite krångligt. Vart ska man gå, vad ska man köpa, kanske ska man dricka det istället? En av ölen som köptes och som kändes som lite gambling var Sly Fox Route 113 IPA – min första öl från bryggeriet, men som fick sällskap från Ölbutikken med lite annat från Pennsylvaniabaserade Sly Fox Brewhouse. I vanlig Amerikansk stil så har detta “lilla” bryggeri kläckt ur mer än 120 olika öl och för att ligga i Pennsylvania som annars har Weyerbacher och Victory som stora bryggerier så är det kul med ännu ett som tydligen är rätt stora. Jag visste inte så mycket mer om ölen än att det var en IPA och som IPA’ian så är det svårt att låta bli när humlenerven drar. Man har använt Brittisk pale och karamellmalt, humlat den med Centennial, Cascade, Tysk tradition(-humle), EKG och Styrian goldings. IBU’n hamnar till slut på namnriktiga 113 IBU. 

Sly Fox 113 IPA

Utseende: Dov dyster orangefärgad vätska med minimala bubblor i skummet.
Doft: Rivig porös doft av ananasjuice, syrlig färsk humle och massa citrus och söt grape. Lite melon under söt apelsin, kanske halvmogna hallon och ljus grapefrukt och parfym. Annorlunda fruktighet, ungefär som i McNeills War Lord men samtidigt utan den extrema porositeten. Engelsk apelsinmarmelad men utan edge’en.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Parfymerad god IPA med sötma och fräsch fruktighet och humle. Mycket smaker från olika frukter och bär som virvlar runt i glaset och som skapar egna hybrider. Mild och bra beska känsla som passar men som ändå har attityd kvar.

Betyg? – Bättre (+). Fruktig IPA med annorlunda läskande och god smak. Smakrikt och fint. När jag drack den igen i helgen så kom lite mer frukter fram, den var något mindre porös men fortfarande väldigt lätt. Lite som en Hop Juice med mer smaker och mer kropp. Någon sa hallon, någon annan självdöd ål (som ett bra omdöme…han fick inte dricka mer IPA den kvällen).

För en humle och barleywine-fantast som mig så är det ibland dags att ta fram, alternativt köpa någonting, som man ibland glömt bort att prova. I Brill’s beställningssortiment finns t.ex. denna barley wine från svenska Hantverksbryggeriet från 2008 att beställa. Tyvärr gör kollikrav att det inte riktigt blivit av och det är även få krogar som har den på flaska (iaf vad jag halvslött sett). Så under besöket med Ölvisholt på O’Connors så plockade vi (tre barleywinefantaster) fram denna flaska för att avrunda en trevlig kväll. Bra val kunde vi konstatera efteråt..

Hantverksbryggeriet Baronen 2008 

Utseende: Rödbrundisig vätska
Doft: Vinös trevlig doft med torkade frukter, aprikoser, dadlar och maltig fruktbröd. “Bakad lakrits” och maltig deg me en fin alkoholfinish.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Sött, torkat och gott med en inte för vild eftersmak utan det är rätt mild och enkelt. Lömskt enkelt och milt med tanke på ölens 12,7%. En sötbeska mer än humlebitig sådan som passar rätt bra till de torkade frukterna.

Betyg?- Bättre-. Förlorar på sin kropp som är lite för tunn, den har även blivit lite för enkel och saknar slut. Samtidigt är det svårt att inte falla för den fina sötman och den inbjudande fruktmixen.

With regard for Jon and other Icelandic readers this post will be written in English. So bare with me, I hope that  you’ll enjoy this look into Ölvisholt Brewery and the beer makers dinner with them at O’Connors in Uppsala. This first part focus on the brewery itself while the second looks more at the BMD.

Iceland. Ölvisholt Brewery. Uppsala. Those parts all merged a couple of days ago when Jon E Gunnlaugsson, one of the founders of the brewery, visited O’Connors for a beer makers dinner set up by their Swedish distributor Wicked Wine. After appreciated dinners in Malmö and Gothenburg this was Jon’s last stop before he would fly back home. At the dinner at Russel on Aaland today, Bjarni (their sales executive if I understood it correct?) will attend the event. Jon really wanted to express how he felt respected and appreciated by the attendants and how they really seemed interested in what he and Ölvisholt is doing. At the visit to Malmö Brewery he was really inspired and admired how well he and Anders from Malmö Brewery found each other and who knows, we might see one or two collaboratory brews in the future.   

During the trip up to Uppsala Jon and I spoke about their brewery, their plans, beers and life, universe and everything. So this post is not entirely about the dinner, that part will (hopefully) come tomorrow – but also an interesting look into Ölvisholt. Jon, in his late 30’s started off as a fisherman, became a captain before doing something completely different when starting a herbal shop. Young Jon was taught about herbs and their effect by his grandmother. So some years later he made use of this interest and knowledge and made use of this when adding different herbs to some of the beers. But one day he decided to just stop his business and after working as a security guard he decided to turn the family farm into a brewery.

The brewery was opened in 2007 with a custom built brewing equipment which might produce up to 260 tons of beer each year, but because they want a safety buffer and brew according to schedule they brew less than that today. The  five employees might have different tasks and titles but in the end most of them have to do all the hard work themselves which affect their possibility yo grow. The brewery is one of only 5 breweries on Iceland and stands out as the only one which brew “proper beer” and not just Eurolagers. Jon was inspired by the development of the Scandinavian beer scene and how it inspired people to drink “real” beer, and together with an interest in beer the brewery came into existence. Today, Iceland is the most important market but they ship to Sweden, Canada and Denmark. It might seem cocky to start a “real” brewery up in ‘tiny little Iceland’, especially after the economic recession and the volcanic eruption last year but it seems as if they are on the right track and are steadily increasing their sales.

Except for their all year round beers they brew three seasonals; winter warmer, winter celebration and easter, and the Swedish beer drinkers (and others too) will find last year’s Jolabjor this year as well. Some other special beers have been a weissen-bock, a dunkel, a special beer brewed with glacier water and two years ago they made a Belgian winter beer with blueberries and crow berries which was intended to be enjoyed with traditional Icelandic Christmas food. They have also brewed a contract brew together with Restaurant Sorbon outside Stockholm, Sorbon X, a mild session Icelandic Pale Ale (IPA if you want..) and when the capacity and time is right they might invite for more contract brews. But limited by their capacity and time they currently can’t experiment with new recipes but Jon mentioned that he would like a small 30-liter brew work which would make it less costly to come up with new beers, as an IPA has been on the schedule for a while but without a ready made recipe and with no free space in the calender there is no time frame to when the beer might see the sun.   

Jon is appreciative of their brewmaster, Valgeir Valgeirsson, who he argue  posits real talent and passion which is why their beers have been so successful both at home and abroad. Valgeir is not only a biochemist but has  a brewmaster’s degree and Jon believe that it is important to have a talented brewmaster and to be able to work hard and plan smart for a successful brewery to work. This continues the focus and hard work ethics that seems to run through the brewery. Some very large amount of miles from Iceland we find Ken Grossman at Sierra Nevada and just like him Jon started a small home brewing shop which has slowly started the craft beer interest on Iceland and there might not be many, but there are some home brewers on Iceland. So not only do they brew beers themselves but they have also spread the interest and made it possible for others to start brewing themselves.

Most of, or maybe even all of Ölvisholt’s beer has been very well made and while some tend to imagine them as boring or maybe even to “easy” beers this might be more because of their Icelandic heritage than their actual taste. But especially after the beer makers dinner I believe everyone who attended the event perceive the beers differently.

Well, that was all for today and tomorrow we will have a better look into the beer makers dinner, the food, the beers and all the rest.