MankerBeer.com

Imorgon är det den 9e maj och alltså en vecka innan Manker Beer Blog firar 2 år. Åldern då tänderna börjar skarpna till, talet bli bättre och håret växa på. Så är det även för bloggen. Med satsningen på Facebook är målet att få en mer interaktiv blogg som är mer läsaranvändlig och dessutom roligare.

Så för att fira bloggens 2-årsdag samt att Facebookgruppen rullar på så är det imorgon dags att presentera den tävling/det lotteri jag så länge pratat om. Det blir en signerad flaska EIPA från Brooklyn Brewery samt lite annat kul som kommer lottas ut. Vinnaren/vinnarna kommer presenteras på 2-årsdagen den 16e maj.

Men en förutsättning är att vara med på facebookgruppen. Så gå med du med och ge gärna förslag på fiffiga och roliga frågetävlingar eller annat som får bli själva tävlignsmomentet.

Idag är en bitter dag på många sätt. Jag hade lovat att åka ut och besöka SM i hembryggning men hade helt missat att det krockar med lite jobb idag. Väldigt synd då jag verkligen sett fram emot att prova de hembrygder som en dag i framtiden kanske kommer leda deras bryggare till att ta klivet och starta upp ett större bryggeri. Men hoppas ni får det trevligt ni som är där!! Snackas även lite om ett besök på OT efteråt för de som vill, så håll utkik efter mig då!

Mer bittert är De Ranke’s XX Bitter som jag till slut tog mig för att prova. Denn “extra extra” bitter är på 6.2% och har humlats med Brewers Gold och Hallertaut-humle för att ge den både bitterhet och smak. Belgisk öl i sig är inget jag brukar föredra på grund utav sötman, men här hoppas jag få en rejäl belgisk käftsmäll tack vare ilsken humle som hålls i bra balans av belgiska ölvakter.

De Ranke XX Bitter

Utseende: Varm gulmatt färg på vätskan med vitt skum med minimala bubblor och mjällt gräddig topp.  
Doft: Fruktiga humleblomster som knoppas av och ger en kryddig torr finish. Just att det både är örtigt torrt och ändå mjukt fruktigt ger ett litet kärleksbarn som faktiskt doftar fräscht och gott.
Smak: Lätt munkänsla som växer till sig som en bråkig tonåring och tillsammans med citrussmaken som fint följer med så är det en bitterhet med inslag av jäst, apelsin och frukt som drar in över smaklökarna. Torr känsla som hålls kvar i munnen med beska och bitterhet. Väldigt läskande såhär när solen gassar in över en och om det inte vore för att den konstigt nog är på 6.2% hade jag köpt på mig ett tjog till för att ha i sommar. Eller vänta, det gör jag nog ändå! Riktigt läskande, smakrik och botar all törst. Kanske är det att smakerna ger vika åt ”känslan” i munnen vilket visserligen är positivt, men smakerna av pilsnermalt, örter, ljus frisk fruktighet är ändå så pass goda att man vill ha en femöring extra med dem.

Betyg? – Bättre. En blandning av en snabbt försvinnande sötma som trasas sönder av humleblommigt torr bitterhet och en bra beska. Torr törstsläckare som verkligen gör sitt jobb på ett bra sätt!

Alltså man ska ju inte gnälla – först en Russian River Sanctification (bör läsas!) och nu en Pliny i solen? Kan man ha det värre?

 Alla ryssar är inte ondsinta, har lustiga mustacher och älskar vodka. Allt är inte Tjechov, Tolstoj eller Putin. Utan det finns en god ryss också – den ryska floden. Russian River är nästan mytiskt för många då deras öl sällan lämnar Californien och än mer sällan letar sig över pölen många kallar Atlanten. Men just idag (eller igår) var jag stark för då hade jag fått tag på en flaska Sanctification. Den är en del av en serie där Russian River lagrar olika suröl på vinfat (alla som har sett filmen Sideways vet hur mycket vingårdar som ligger inte långt från Russian River i Sonoma Valley). I Sanctification har mna tagit 100% Brettanomycesbakterier och tillsatt i ölen som sedan har fått ligga och gotta sig en längre tid. Super säger vi surisar och superdåligt säger de söta som inte lärt sig gilla disktrasor, gympahall och magsyra. Batch 005 och ölen har en alkoholhalt på 6.75% för de som vill veta det!

Russian River Sanctification

Utseende: Vattnig, matt gul färg. Lite som citronjuice. Poröst vitt skum med minimala till mellanstora porösa bubblor. Skummet lägger sig som en bubbelmatta på en millimeter ovanpå vätskan. 
Doft: En blommig torkad äng med strävt gräs, citroner som faller från himlen och funkpoliser som springer med exotiska frukter i famnen. Så doftar det. Mycket mer fruktdoft än tidigare suröl jag druckit från Russian River. Avslutar lite åt en geuze med örter, citrus och torrt gräs men drar man en veva i glaset så kommer humliga dofter av söt tropisk frukt fram igen tillsammans med välgömda torkade frukter som varit instängda i någon galen belgares källare ett tag.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Lite mineralig vätska med rätt så vattnig mild smak. Sura gympaskor och plötsligt sveper det in ett hällregn av surt citrus ”acid rain” som först känns sött runtom i munnen innan det spricker upp och torkar ut och lämnar den där saltpeterkänslan i munnen. Örter och asiatiskt te och det är lite ljus belgisk ale över några snabba inslag. Smaken skiljer sig av naturliga skäl från doften då det är tunnare, surare och mer jävligt här – precis som man önskar sig.

Betyg? – Bäst. Även fast smaken är surare, har mindre tydlig fruktsmak och allt det där så är det riktigt gott. Här är det inte heller ”bara” suröl utan det är en till nivå med mer smaker, mer intryck och med mer av allt helt enkelt.

I förmiddags skrevs det om McNeills DIPA War Lord med den snygga retroetiketten men nu är det kvällssol som lyser in genom fönstret och då passar det med lite nyinköpt Belgisk suröl. Jag gillar att Systembolaget har börjat satsa lite me på öl likt dessa och vi har ju fått se lite olika brygder från Liefmans, Rodenbach och nu även denna passera! Mer sånt tack! Ichtegem är egentligen bara en label som bryggs på Brouwerij Strubbe i Belgien där man har sin Oud Bruin och sedan denna blendade Grand Cru. Men, Ichtegem är även staden där bryggeriet ligger och med sina flamländska brown ale’s så är det inte så konstigt att dessa fått namnet från just staden där de är brygda. Ölen är en blend av 2-år gammal Oud Bruin och en lite nyare batch för att få en komplexitet med sötma och vinägersyra.

Ichtegem Grand Cru Cuvée 2008

Utseende: Mörkfärgad ekbrun vätska med dov blodröd nyans. Poröst skum med minimala bubblor och gräddig topp. 
Doft: Väldigt typiskt Belgisk i sin framtoning tycker jag med mörkare malt, choklad, vinösa bär och vinäger. Vinäger och karamell med en avslutande sötma med lite choklad. Inte lika vinägersyrlig som t.ex. Rodenbach utan mer förlåtande. Men det finns ändå ett bett där inne i kupan med vildjäst och funkiga trasor.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lite lättare kropp med lite porös fyllighet. En torr, sur och syrlig, men även söt smak på samma gång. Känns lite vattnig med mörk karamell och körsbär i en saft med lite sur och torr finess först när man börjar undra när den ska falla in. Lite trätunna men det är ändå bataljen mellan sötma och torr syrlighet som virvlar omkring. Tycker dock smakerna är lite undanträngda och det är ingen direkt smak som etsar sig fast ens en kortare stund.

Betyg? – Bra(-). Tycker den är rätt trist. Den har lite av allt, men i en roddbåt där alla sitt ned och ingen vågar sticka ut. Likväl väldigt trevlig då den ändå har lite av det man gillar med dessa suröl även om det inte är någonting jag skulle bunkra. Men en bra inkörsport samtidigt som den är relativt prisvärd och funkar bra. Tycker texten på flaskan sammanfattar det väl ”läskande öl som har viss syrlighet, samt tydliga ektoner och restsötma”.

När man går och handlar mat, kläder, prylar eller bara något så banalt som toalettpapper utgår man ju ofta från förpackningen och sättet varan säljs in på. Det här är såklart någonting man är medveten om men samtidigt något man faller för, gång på gång på gång. Bryggerier utnyttjar det som i fallen med t.e.x Cheap Thrills eller Pistonhead där en viss “framing” av varan ger den en annan status och stil än själva kvalitén. Sen finns det ju de produkter som bara är sköna, avslappnade och som inte bryr sig och som också lyckas med att sälja in sin vara genom ett snyggt yttre och ett häftigt namn. En sådan provades på Micromerica på OT och gick under namnet – McNeills War Lord. Etiketten känns som hämtad ur något gammalt dataspel från tiden då Windows inte hette någonting svårare än Windows  3.1 och Zelda var the shit. Vilket även deras hemsida gör, eller?

Ölen är en dubbel-IPA där man använt både amerikansk och engelsk malt för att få lite karamell och fruktig karaktär på den torrhumlade ölen som ändå har en rimlig IBU på 85 vilket ska göra den mer balanserad. Innan vi drack den drack vi även deras Sunshine IPA på fat, och ja det var en färskhumlad trevlig IPA som smakade humlekarameller med humliga och grapebombat blommig smak och stor beska. (Betyg?- Bättre-).

Men nu är det lite War Lord! Och direkt hör jag soundtracket till Zelda komma fram…

McNeills War Lord

Utseende: Dassigare lite jäsig vätska med minimala bubblor i det lilla skummet.
Doft: Fin doft av ananas mot lite syrligt bitter grund av porös apelsin och aprikos.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Porös DIPA… Väldigt porös. Söt humle och lite belgo-IPA är första intrycket där humlen ger tropiska smaker. Dock blir det lite väl jobbigt att dricka då den är så porös. Kroppen är ändå fyllig, bara att den är för porös för min smak. Vilket är synd då den har de fina smakerna av exotisk frukt, en bra beska och en jäkla attityd.

Betyg? – Ok+. Mnjae. Smakerna är goda, dofterna riktigt fina. Men kroppen – varför så porös!? Lite fastare kropp hade gjort den väldigt väl. Då hade den varit mer lättdrucken och smakerna hade blivit “fastare”. Nu var den lite svårdrucken, men ändå god. Nu kanske jag är rätt krass men jag tycker det är jobbigt att dricka öl som inte känns bra i munnen. Lite som att bära kläder som är skitsnygga, häftiga och som man gillar men som sitter lite, lite fel.