MankerBeer.com

Ja, efter en lång dag blir att avnjuta lite ledig tid i kvällssolen med en geuze, närmare bestämt Girardin 1882 Geuze. Bryggeriets framboise och kriek har tidigare provats och båda var väldigt trevliga inom sin öltyp.  Flaskan är märk 2011 och om det säger något om ölens ålder eller brist på ålder vet jag inte.. dags att korka upp..

 Girardin 1882 Geuze

Utseende: Mörkt gyllene bärnstensfärgad vätska med ett lite större skum än anat, även trots att jag häller aggressivt så.  
Doft: Underliga lite kryddiga och örtiga dofter är det första som slår mig. Doftar typ trälagrad och mjuk fruktighet med banankaka kanske. Nä, något doftar fel Lite citrus och filt trots allt. Örtigt matbröd nästan.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Torr och bitter, syrlig och sur. Smakar honungste med skvättar angostura bitter. Det kryddiga och örtiga går igen i smaken, men inte på ett humlekryddigt sätt utan det är mer åt matkryddehållet. Citrus och bröd i eftersmaken där det torkar till i munnen av den syrliga bitterheten.  Jag kommer inte riktigt över den lite örtiga och bittra smaken och jag vet inte om jag helt gillar det. Jag känner inte alls citrus, brett, filt eller funk utan bara det här. Bargh.

Betyg? – Ok+. Mnjae, inte min stil. Smakar lite örter, bittert och med någon karaktär som bara inte passar inte. Nix. Synd då både deras kriek och framboise var så trevliga.

 Efter gårdagens korta inlägg vilket var besvikelsen från Southern Tier och deras Matt & Phinn’s Extraodinary Ale så får dem ändå lite revansch här med sin Über Sun Summer Wheat. En till öl från imperial-serien och liksom med tidigare nämnda öl så siktar man bokstavligen högt med “a galaxy of taste in every bottle”. Målet är att fånga sommarenergin på flaska och göra en riktigt bra sommaröl med en gnutta Centennialhumle både i koket och som torrhumling. Hop Sun gillade jag och detta är den lite kraftigare och mer vågade storebrodern. Nu dracks den förvisso på vintern och inte mitt i sommaren men jag tror att det här kan vara något jag återkommer till.. Tänkte jämföra denna med 422 Pale Wheat Ale som även den dracks i samma veva, men spar det nog tills imorgon. Denna organiska och smått hippie-liknande veteöl förvånade mig dock men kan avslöja att det var väl det enda den gjorde..

Southern Tier Über Sun Summer Wheat

Utseende: Halvgrummlig något gyllenljus vätska. Poröst ljust skum.
Doft: Upphumlad vete-strong ale. Blöt vetemalt (nähä… som vanligt med andra ord) fast med mer karaktär av örter och gräs från centennialhumlen. Doftar gräddigt och med ljus fruktighet. Doftar intressant och inbjudande.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Smaken är lika upphumlad den och det är en humligare strong ale fast med vetemalt i centrum. Smakrik och lite bärig sötma. Den blandar upp humlens örtiga och kryddiga egenskaper och smaker med vetemalts strong ale med lite blöt vetemalt och strong-ale-bär, och som blandning är det gott!

Betyg? – Bättre-. Mixen av strong ale och bra fruktighet är intressant. Det är väldigt lättdrucket och jag gillar verkligen hur humlen lyfter upp allt. Just att humlen ger en extra nivå är trevligt då den annars hade varit lite slätstruken (men fortfarande god)

Så var vi där igen, vid vägkorsningen. Det hela är enkelt, när två bryggare bestämmer sig för att skriva ihop ett “extraordinärt” bra öl så kan det lätt spåra. Här bestämde man sig för att ha en hög ribba och göra en APA på 37,5 IBU och runt 5,6-5,7%. Lite extra av allt, bäst i galaxen, etc etc så står det på flaskan i alla fall.  Southern Tier brukar leverera, åtminstone vad gäller deras större flaskor. Av deras ‘vanligare’ småflaskor är det nog inte så många som verkligen har satt spår hos mig, kanske då Harvest som var riktigt bra. Hur motsvarar innehållet det som står denna gång?

 Trots att namnet på den här ölen är provocerande nog för att man borde minnas den så har jag likväl aldrig skådat den på någon krog eller liknande i Sverige. Då är den ändå en av bryggeriets year-round-öl. Ölen är dock ingen anspelning på personer med vissa handikapp utan är tillägnad den bortgångne Mongo (han hette egentligen Columbus), deras bryggerikatt och är en av deras jävligaste humleknäckare. Tydligen var han lite för tjock även som liten kattunge så hans 4 kattsyskon som alla de också föddes och bodde på bryggeriet sparka ut han. 10 månader och 9 kattliv så gick han så bort men fick då också denna öl tillägnad sig.
Columbus, Mongos riktiga namn, är en referens till columbushumle varpå man till slut gjorde ölen med Amarillo och Cascade vilket var de tidigare två bryggkatternas namn (och även hans föräldrar). Ni ser rätt tydligt att man inte har tänkt mer än på att få en bra historia över namnet. Så humlegranaterna från deras övriga öl är även delaktiga här. Eller delaktiga – de ska ta över och infiltrera och omsluta varenda spår av malt man kan finna, det var åtminstone deras mål. Alkoholhalten blev på 8,5% och IBU’n ryktades dra mot de tvåhundra. För att runda av ölen drog man även ned lite Centennial och Simcoehumle och de flesta som har skrivit om den här ölen verkar vara överväldiga och nästan gråtfärdiga över hur besk, bitter och humlejävlig den var. Så ingenting som rekommenderas åt de som har svårt för humle.

Port Brewing Mongo DIPA

Utseende: Fin mjuk men ändå potent persikogrumlig vätska med gulvitt poröst skum.
Doft: Aj aj aj vad humlat! Mängder av humlekotte, kåda, sötma och rejäl grape! Men även lite blomster och apelsin. Nu överdriver jag beskan säkert, för den är inte så enorm – bara så oerhört tydlig. Det är en käftsmäll som klingar av rätt fort men sedan återkommer vid nästa sipp.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bittert med katastrofmycket kotte och grape. Som att mumsa grapefrukter utan att kunna sluta. Samtidigt är den inte bedövande, bara så grapebitter. Nog enklaste humleölen att beskriva någonsin – G.R.A.P.E!

Betyg? – Bättre(+). Något för alla grapefantaster eller för de som gillar lätt obalanserade öl. Superb i mitt tycke samtidigt som den bara har sin beska och grape att falla tillbaka på.

 Häromdagen drog jag igenom Cigar Citys Humidor Series IPA och nu är det så dags för samma bryggeris ” pugilistic dark-bodied farmhouse-style ale” med namned Sea Bass. Ölen är relativt ny och det var bara ett fåtal svenska krogar som fick tag på några genom Brill då samma ölimportörer var snälla nog att skämma bort oss med lite Cigar City. Om ölen då? Ja, på bryggeriets hemsida står ingenting att finna om den men efter lite detektivarbete så kan jag säga att den som sagt är en av deras absolut “nyaste” brygder. Man använder en jäststam från St. Somewhere Brewing (som också ligger i Florida). Läste att Geiger Powell som gör de snygga etiketterna till flaskorna förklarade att ölen är döpt efter någon Sebastien från bryggeriet varpå bakgrunden till etiketten faktiskt är Belgiens flagga om man ‘drar ut den’. Ölen är också ansedd att vara ungefär lika konstig som denne belgare. Så vi får väl se. Clink and drink!

Cigar City Sea Bass

Utseende: Klarbrun vätska med cremefärgat skum med små porösa bubblor. 
Doft: Mousserande röda bär, brett och god citrus, sur filt och gympasal. Lite kryddig aura med den där humidorkänslan som finns i deras ’riktiga’ humidoröl. Har de lagrat denna mån tro? Doftar inte extraordinärt men har något speciellt. Vinägeraromen drar på mot slutet då man vant sig vid de andra intrycken, inte mild vinäger men likväl vinäger och bär.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mousserande och lite lite porös känsla. Mousserande röda bär, funk och en viss träsmak som jag känner igen från bryggeriets andra öl. Vinägersmaken känns ’vintage’ och nedtonad som om den har fått bra intryck från trä. Kryddigt trä som ändå murknat lite. Det är gott och jag gillar att den är lite sprudlande och mousserande. Det är inte alltför surt utan drar mer åt Rodenbach och liknande öl än åt mer sura, syrliga öl. Det gör också att det kommer fram lite chokladsmak som slås mot vinägern och trät. Slutar lite torrt men det finns även lite humlebitter grässmak där.

Betyg? – Bättre-. En älska eller hata öl där man antingen kan finna konstiga smaker eller så uppskattar man de lite varierade och ovanliga aromerna som finns. Ingen lätt öl och visst, alla har olika smak men så finns det också smakintryck som enbart kan förklaras med erfarenhet och många som har sågat denna verkar ha gjort det utifrån andra referensramar. Lite kryddigare än lika underbart elegant som Rodenbach Vintage men den är egen.

Från att ha haft en position som ett någorlunda varierande bryggeri till ett nästan fantastiskt bra bryggeri har Ohiobaserade Hoppin Frog växt fram som en bas till mycket av det jag gillar. För något år sedan var Mean Manalishi (kan privatimporteras just nu från Brill!) en av mina absoluta våta humledrömmar. Helt underbart god! Men Hoppin to Heaven är ju lika bra den!? Och sedan kom Hop Dam Triple IPA som jag smakade på mässan i höstas, helt galet pansarbra! Enda plumparna var nog Silk Porter som jag tyckte var god men likt många liknande porters lite tråkig, samt såklart deras Wild Frog Wheat Ale som var nästintill dålig. Man bör inte glömma de mörka ölen där BORIS – ekad eller oekad – och DORIS är ett grymt par (BORIS finns även han från Brill atm). Så hur går det när man korsar BORIS och sina humlebrygder? Jo Bodacious Black & Tan kommer och förändrar min syn på Black IPA utan att ens vara en sådan. Så vad jag menar är att om ni läser dessa ölnamn så kan jag nästan lova att många kommer le lite och tänka på att ‘ja, han har rätt, den och den OCH den, är faktiskt riktigt bra’. Kanske är det att bryggeriet gör knappa tjugotalet öl, kanske är det tillgängligheten eller så är det bara så att man inte riktigt ger dem den cred de kanske är värda? För grym öl gör dem och med tanke på att det bara var 10-11 år sedan Fred Karm (hembryggare på 90-talet) satte igång bryggningen för Hoppin Frog så är de liksom de flesta amerikanska bryggerier i en utvecklingsperiod.

Här är något vi svenskar borde lära oss, att vår efterfrågan kan inte bli vad den är i övriga Europa eller världen utan ska den vara den måste vi nog antingen exportera mer (främst till en början runt i Norden) av ölen eller försöka få ut den i Europa. I USA är bryggerierna fortfarande rätt små (relativt sett) men likväl kan de knappt producera mer öl än för de närmsta 2-3 staterna. Men som tidigare har diskuterats, det är en hönan och ägget eller moment 22-situation där bryggerierna behöver kapital för att våga dra på stort för att utvecklas. Däremot bör man inte glömma att många andra bryggerier runtom i världen är i samma sits, även de amerikanska, men de vågar, de har en dröm, de satsar. Vad den skillnaden beror på vill jag inte säga något om utan det är upp till er att reflektera om.

Nu blir det öl i alla fall. En mild Imperial Pale Ale på snälla 48 IBU och med nyplockade färsk humle. – Hoppin Frog Fresh Frog Raw Hop Imperial Pale Ale.

Hoppin Frog Fresh Frog Raw Hop Imperial Pale Ale

Utseende: Lätt grumlig något mörkare vätska, ljust gräddigt skum som slutar i restformat.
Doft: Torkade söta frukter av aprikos, mycket aprikos och klementiner. Lätt humlig doft, mild humlig doft. Som en gammal outvecklad DIPA skulle man kunna säga lite negativt. Eller så är den som en Imp. Pale Ale och fruktig och mild.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Gammal torkad, gräsig fruktighet. Bra beska men ändå mild, väldigt mild. Imperial Pale Ale, okey om man ska vara sån. Men det är fruktigt och lagom, men det saknas något också. Lite mer kraft eller liknande nu slutar det i mild sötma och blöt humle.

Betyg? – Bättre(-). Rejäl pale ale med mycket torkad frukt med lite lätt beska. Chillad, men känns något gammal med den torkade frukten och en beska som inte slår in mer än lite lätt mot en kant. Men den är väldigt drickbar med sin mjuka stil och humlen framträder mer och mer i smak och arom ju mer den för vila upp sig i glaset och bli lite varmare.