MankerBeer.com

Cream ale från Wisconsin från ett kanske relativt okänt bryggeri? Hur spännande låter det. Oerhört tycker jag som vill prova nytt och kanske lite otippade öl, även fast de ibland kanske är mer otippade än bra. Öltypen är inte så vanlig utan jag tror att den enda cream ale’en jag tidigare druckit (sett till RB’s lista då) är Anderson Valleys Summer Solstice som var på besöl i fjol. Att den sämsta på topp-25 listan har en RB-score på 3.01 säger nog mer om hur vanlig den är mer än hur bra de är. Öltypen är en blend av lager och ale med rätt låg bitterhet och rätt begränsade inslag av humle. Istället är det mer malt och en mix av ale och lager som ska ge den fylliga, lite krämiga smaken. New Glarus som gör dagens öl – Spotted Cow, är aningen okända skulle jag vilja påstå även fast de kan visa upp en 50 olika öl som alla verkar ha en okey spridning och inte vara såna som bara de som bor nästintill i bryggerier har smakat. Har även deras Unplugged ABT hemma så det ska bli intressant att se hur åtminstone en av deras övriga öl är.

New Glarus Spotted Cow

Utseende: Ljus aprikosfärgad vätska med vitt skum.
Doft: Crisp doft av citrus som sjunker iväg för en doft av sötare välgjord lager och känns inte så ale’ig till en början. Mer karaktär och tryck än en lager men fortfarande lite mild för en ale.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Tunn och även smaken känns mer som en välgjord och bättre balanserad lager än en ale. Sötman är lagom och det är oerhört lättdrucken och ’drinkabilityn’ är väldigt stor. Fräsch och crisp och inte så söt som cream ales kan vara.

Betyg? – Bra (+). Lättdrucken men har ändå mycket karaktär och mycket att ge. Fungerar utmärkt som lättdrucken ’mellan-öl-öl. Saknar kanske lite smaker, men fortfarande fräsch och god. 

 Under mina dagar i Uppsala så hade jag tillfället att dricka min 1000’e öl. Efter lite räknemissar etc på grund utav mitt kalkylblad och index över dem alla (finns till höger här) så blev det än annan än anad till slut. Först var det någon av nationen GH’s ‘egna öl’ (Slottskällans fast med andra namn) som blev det, men med dem liksom dagarna innan då jag också märkt att jag räknat fel så blev det ingen av dem. Men ölen, den dracks i Uppsala likväl. Jag vet inte om det är smygalkoholism eller bara ett pedantiskt och galet intresse som gjort att mottot om nästa öls inverkan på de andra gör att jag bara sen bloggen fyllde ett nästan har druckit över 700 öl. På mindre än ett år. Galet. Förlåt till de som drabbats.

Ölen som det till slut blev vart lite av en slump, men intogs på O’Connors i Uppsala och valdes efter en liten promenad runt i ölförråden. Cantillon Grand Cru Bruocsella Lambic Bio 2006. Lambicen är inte blendad utan är en och samma batch som legat i hela tre år på ekfat tills den till slut (2009 i detta fallet) har butteljerats. Cantillon gör fantastiska öl och det är sällan man kommer över de kanske något mindre vanliga flaskorna. Eller är detta något som finns på fler ställen för en mindre slant? Oavsett så var det en bra upplevelse!

Cantillon Grand Cru Bruocsella Lambic Bio 2006

Utseende: Matt gyllenorange vätska.
Doft: Underbar blandning av disktrasa och citrus. Väldigt tydlig doft av sur syrlighet och unkna citronskal och trasor.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Sura unkna trasor och mild lagom sur fruktighet. Galet trevlig att dricka med sin milda men ändå väldigt smakrika karaktär. Slutar med mer torr trasa och citrus.

Betyg? – Bäst. Mild men komplex och finstämd. Disktrasa och citrus, torrt damm och mer trasa. Men så lätt, så milt, så gott.Värdigt och trevligt och något jag vill dricka igen. Bra bild också, mobiltelefonkameraflash für alle..?

 När jag i fjol skrev mitt ölbloggarstafettinlägg om en ölresa genom USA så höll jag mig till de nordliga delarna av de båda kusterna och inlandet. På frågan om vad som fanns i södern så svarade jag relativt riktigt att ja, det finns inte så mycket. Visst finns det bryggerier där men de är ofta svåra att finna och har inte alltid öl som man gör kullerbyttor av glädje av för att de är så bra. Men Florida då frågades det, vad har dem? Ja, förutom lite småbryggerier så är det Cigar City som gäller och indeed de kan göra öl. Bättre och mer än vad jag först trodde. För mer, bättre och roligare läsning kolla in på Fajan och Jöns och leta upp Fajanens inlägg om sina dagar i Tampa! För oss som inte varit över till Tampa så hade Brill nyligen fått in en bra leverans utav just Cigar Citys öl. Sammanlafgt en 5 öl kom varav alla såldes som privatimport men där saker rätt snabbt tog slut. Either / OR har jag redan skrivit om och Sea Bass, Humidor IPAn och Bolita Brown är på g. Humidor IPAn skriver jag om nu och Bolita Brown Ale’en kommer på systembolaget om 2 veckor, så håll ut!
Deras Humidor IPA, som den kallas på flaskan, finns inte hos dem utan det är antingen Humidor Series Jai Alai Ceder Aged IPA eller bara Humidor Series Jai Alai IPA. Detta visste jag först inte men det var en kul överraskning då jag drack den olagrade Jai Alai på fat i somras och minns den som riktigt bra! Cederlagringen är tänkt att ge finare kanske till och med milt kryddiga trätoner till IPAn istället för den kanske lite vanliga men stickigare och söta eken. Såhär efteråt kan jag säga att jag skulle föredra cederns pepprigt kryddiga stil före vanilj och ek any time!

Cigar City Humidor Series IPA

Utseende: Grumlig något mörkt persikofärgad vätska med lite gräddig topp. 
Doft: Kryddig tropisk frukt där en torr träkaraktär vilar över det hela. Stor doft av tropisk frukt får man nog erkänna men det mildras väl med en väldigt tydlig doft av trevligt ceder.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra kropp! Sura citroner och grape och det börjar beskt men japp, där kom antihumlebrandkåren med sin slang av kryddigt trä. Tillsammans blir det väldigt drickbart, smakrikt och komplexa smaker av beska, fruktighet och cederträ som påminner något om krusbär. Slutnoterna utvecklas med cedern och sätter sig väl kvar i munnen vilket ger en längre smakupplevelse och ja, det är ingenting jag klagar på alls! Fina noter av trät och liksom med Either och Or så visar de verkligen att de behärskar det här väl!

Betyg? – Bättre(+). Jag gillar komplexiteten, jag gillar cedern, jag gillar beskan och tropiska frukterna så det här är såklart något jag gillar helt ut. Det är väldigt gott samtidigt som det är lite maffigt att dricka och en hel flaska är nog mäktigare än vad man orkar. Framförallt då man ändå vill hinna njuta av allt likt en fin cigarr.

Att Hoegaarden har en rose som är läskande men sliskig, en Grand Cru som är spritig men god och en veteöl som för många är den perfekta sommarölen vet många. Men att de även har en förbjuden öl är kanske inte lika vanligt. Denna öl, Le Fruit Defendo, Forbidden Fruit eller Verboden Vrucht är en belgisk strong ale med mycket tydligare fruktkaraktär och en alkohol på 8%. Så lite mellan Grand Cru’n och veteölen fast åt strong alehållet. En vacker vinter dag fick denna värma mig och såhär löd omdömet.

Hoegaarden Verboden Vrucht / Forbidden Fruit

Utseende: Grumlig brunorange vätska med minimala bubblor i det något mörkare skummet.
Doft: Fruktiga nötter och mycket gräddigt är mina första intryck. Gräddigt på ett gott sätt som nästan ger lie efterrättkänsla då inslag av torkade aprikoser kommer fram. Vaniljstuk på det gräddiga.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smak av gräddig frukt. En blandning av veteöl och aprikos, men fruktigt och gräddigt. Russin och lite torkad fruktighet i eftersmaken. Det är en mer komplex Hoegaarden och ändå annorlunda mot t.ex. deras Grand Cru. Bra och rejäl smak och inte så mycket ’veteöl’ över det hela, vilket den vinner på.

Betyg? – Bättre-. Smakrik med en fyllighet som överraskar och som lyfter fram smakerna och ger lite komlexitet. I längden blir den kanske lite sämre, men det är fortfarande väldigt gott.

Så. Andra delen – när sandet på något sätt blir till guld. I Bells fall blir det då man tagit deras trevliga Kalamazoo stout, dubblar maltmängden, lägger i fyra gånger så mycket humle och döper om den till Expedition Stout. Ett mästerverk på flaska och ett bevis på att gårdagens fail med 25th Anniversary Ale‘en inte var något som bör hända igen. Att den också ligger topp-5 om man tar bort alla speciallagringar på öl över de bästa imperial stouts’en på RB och BA säger också ett och annat om hur den brukar tas emot. Den flaskan som nu öppnades var säkerligen ett halvår-år gammal minst och det tackar vi för. Lagringspotentialen lär vara grym!

Bells Expedition Stout

Utseende: Litet chokladbrunt gräddigt skum ovanpå den mörkt brunsvarta vätskan.
Doft: bam! Choklad och bär som drar mot en nästan eklagrad god komplexitet. Fyllig och med små toner av vanilj och jag kommer onekligen att tänka på Närkes Stormaktsporter! Mycket choklad och alkoholen bär upp den mörka malten suveränt. Espresso och småhumligt mörkt örtte i grunden mot explosionen av alla goda dofter malten providerar.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det växer i munnen – från en tunn vätska till en tjock och oerhört potent smakrik vätska. Mycket mörkrostad malt, sirap och mörk choklad, rejält är ordet! Mörk lakrits och lite humle med saltlakritsens säregna smak. En lätt dos restsötma fullbordar det hela och det är bara att kapitulera.

Betyg? – Bäst+. Grattis får jag säga, det här var kanongott! Underbara dofter och smaker, bra komplexitet och variation och jag har ingenting att egentligen säga som inte är superlativ.

 Att jag likt nu gill ar att svamla om hur intrycket olika öl, öltyper och bryggerier spelar in för hur man uppfattar där är ingen nyheter. Samtidigt vet jag inte hurpass ensam jag är om att tänka och öppet fundera på detta. Drabbas vi lika mycket som den som köper den vedervärdiga nya ölen Cheap Thrills av samma fenomen? Köper vi något enbart för att det är för vårt favoritbryggeri, etiketten är lite extra cool eller för att vi ‘hört så oerhört mycket’ om den? Jag tror det. Skillnaden är att vi är medvetna om det, vilket gör det än värre. Vi kan stå och dricka en hemsk brygd från ett bryggeri som oftast gör skitbra öl och ändå intala oss att ja, det är väl okey. Ta Founders, ett av mina riktiga favoritbryggerier – men likt förbannad deras Cerise smakade ju apa jämfört med Breakfast Stout, Curmudgeon eller en Centennial IPA‘n. Förvisso är fruktöl något större i USA än här och man kan och bör väl inte förvänta sig att alla öl är toppen, men den bilden kan man ibland ha har jag märkt.

När vi ändå vart uppe i Michigan och rört oss så kan vi slänga in ett till Michiganbaserat bryggeri – Bells Brewery. Bryggeriet startade 1985 och har en ovanligt stor mängd olika brygder på sitt samvete för att ändå vara, eller kanske argumentera för att de är så små. Under sina 25 år har de ökat omsättningen från 135 barrels till 125.000, så visst går det framåt för amerikansk ölindustri. En liten fun fact är annars att bryggeriet med sina 26 (i år) år i branchen är USA’s äldsta bryggeri ovanför Boulder och Colorado. Vilket kanske inte säger så mycket då jag inte riktigt vet vad som ligger ovanför Boulder i bryggriväg – men ändå. På tal om deras 25 år då, för att fira 25 år i branchen så gjorde de en speciell anniversary ale med det logiska namnet 25th Anniversary Ale. En DIPA som eklagrats för att bli rund och lite sötare. Hur kommer detta in i mitt resonemang om sand, guld och allt svammel ovanför? Jo. För detta visade sig vara just en öl som är lite ‘sand’ för ett bryggeri – stora förhoppningar, speciell brygd och vad händer. Jo, ölen är inte så spännande utan rätt trist. Hur det ändå blir till guld för Bells blir det att skriva om imorgon utan nu håller vi oss till deras 25-årsöl.

Bells 25th Anniversary Ale

Utseende: Grumlig dassig och ekgyllenfärgad vätska. 
Doft: Vanilj och ektunna med aningar humle och citrus, kanske en aning frukt. Mest är det sött och vanilj med stundtals lite gräddiga inslag.
Smak: Lätt munkänsla med en okey kolsyra. Rätt tunn, mild och mjuk. Inte för sött men mycket vanilj och ingenting som det slår över i. Ingen smaksensation utan det är väl bra, rätt gott och trevligt i en stund, men inget som håller i längden då man tröttnar på smakerna och det blir lite enkelspårigt.

Betyg? – Bra. Rätt god, visst. Men som sagt. För enkel, för tråkigt och ingenting som de borde haft till ett 25 årsjubileum? Började det som en bra tanke och hur var den då tänkt? Jämför man med Great Divides Rumble eller deras 16th Ann. Ale så är de båda långt mycket bättre. Sedan kanske jag inte vill såga denna likt Fajan och jöns. Men jag kan förstå deras resonemang fullt ut.