MankerBeer.com

 Kära hop addicts, vi har nu samlats för att få en dos, en litterär sådan av vårt humle. Humle kan stilla ett beroende för många, men ibland krävs det mer än vanligtvis, det krävs något rejält, tokigt, galet och pansarhumlat helt enkelt. Svaret var kommet – Sierra Nevada blev utmanade att göra en extremöl med hela humlekottar och här är svaret. Att Sorbon ute i Bromma endast hade fått in två flaskor och att de gick direkt säger lite om hur svår denna öl har varit att få tag på, till och med i USA. Men det är väl förståerligt, en speciallansering av en IIPA med 100 IBU och en fullständig “torpedo” av olika humlesorter som har torrhumlats och ‘torpedoats’ (?). Den må vara på 10.4% men med sina 100 IBU och en humle-line-up som följer så har den nog mer än alkoholen man bör vara rädd för.

Bittering Hops: German Magnum
Aroma Hops: Simcoe & New Proprietary Variety
Dry Hops: Simcoe & New Proprietary Variety
Torpedo Hops: Citra & Chinook

BAM goes the hop head! Synd att de bara fick in två flaskor – MEN – de har mot alla odds och via lite dragna trådar hos Wicked Wine lyckats få in två till. Så ring dit, åk dit, gör vad ni vill för att se när de kommer dyka upp. För detta är ingenting vi kommer få se i Sverige igen på ett tag! Ska vi fylla upp sprutan med humlesaft nu och påbörja resan in i hoppie hop land?

Sierra Nevada Hoptimum 2011

Utseende: Mörkgyllenfärgad vätska, något disig. Ljust krämigt skum.
Doft: Tydlig sötma från malten med rätt stor närvaro från humlen med kryddiga, örtiga och väldigt humlekottedoftande aromer. Redan i doften känns det lent, fylligt och ovanligt balanserat för att vara så sött men ändå så rejäl humlepumpat.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mjuk och väldigt len först med en sötma från malten som lurar en att tro att det är en snäll liten brygd man dricker. Humlesoppa och osedvanligt lättdrucken sådan för att vara på nästan 11% och 100 IBU. Oerhört torrhumlad vilket ger mycket variation och smak och vilket är det jag saknat i öl som Southern Hemisphere, Harvest m.fl. Humlelikör med väldigt bra drag! Humlen river tag men ändå inte på ett bedövande eller kontrollerande sätt vilket kan ses som en nackdel eller som ett bevis på hur väl den är balanserad.

Betyg? – Bättre(+). Jag gillar hur den ändå är lite söt och humlelikör eller humlesoppa är väl inte en alltför stor twist på vad andra skulle kalla denna öl. Synd bara att den är så svår att få tag på, samt väldigt (!) dyr (även att köpa in för barerna), för den är vääldigt god och ett måste för alla humledrogisar.

När jag för någon månad sedan provade Dark Horse Crooked Tree IPA så var jag väl inte eld och lågor över ölen. En rätt mellanklass IPA, duglig till mat, men lite trist om jag ska va ärlig. Slumpen gjorde dock att två av bryggeriets öl hittade hem till mig kort därpå, Perkulator Coffee Dopplebock samt Reserve Special Black Bier, lite för att se vad som egentligen döljer sig bakom Dark Horse. Tittar man riktigt noga så hittar man även den extrahumlade Smells Like Weed och Crooked Tree Mango m.m Så det verkar finnas en tanke om variation och att inte ta saker på alltför stort allvar där borta i Michigan. Deras hemsida är riktigt old school ful men väldigt informationsrik om man jämför med många andra, så vill man läsa om bryggeriets samhällsengagemang eller bara om deras öl så finns det lite kul att läsa. Men en kul anekdot som fanns att läsa var hur Nickelback (as it seems) ville ha deras öl i en av sina videos varpå bryggeriet blev väldigt uppspelta då det var ett bra erbjudande för dem – men likväl inte riktigt vill förknippas med Nickelback (eller vilka det nu var). Staying true eller dårskap? Ja, de bad sina öldrickande vänner maila dem om råd. Än har jag inte sett videon så vet inte hur det till slut blev.

Första ölen ut från dem av de två jag nyss nämnde blev den första, kaffebocken. Det är deras enda lager och för att undvika att den blev för tråkig så gjorde de om den till en kaffe dubbelbock, vilket också blir en känga till tyskarnas Reinheitsgebot. Organiskt kaffe är ännu ett exempel dels på att de bryr sig om miljön, men också att de i sig känns lite organiska och småhippie – på ett charmigt sätt. .

Dark Horse Perkulator Coffee Dopplebock

Utseende: Ljusare mörkt brunorange vätska med poröst ljust skum.
Doft: Tunn doft av kall men stark espresso. Samtidigt känner man att det är en något ljusare öl i grunden och det lyser igenom lite lager. Sötma och malt finns också och det är en intressant och inte sådär översöt balans mellan kaffe, sötma och malt. Särskilt gillar jag att den är relativt lätt i doften men ändå på rätt sida av att vara ”klen”. Doftar väldigt gott, rejält men milt.
Smak: Lätt munkänsla med porös okey kolsyra. Det börjar lite oroväckande poröst men sedan växer mjuk malt och sötma fram och reder upp det hela. Espressosmaken är verkligen skön som extra krydda i det hela samtidigt som det är lite citrus och lageraktig grässmak. Men mjuk och väldigt god.

Betyg? – Bättre. Rätt skön och oväntad smak. Smakar gott och är oerhört lättdrucket. Såhär lätt kan man alltså få lite espresso att lyfta en hel öl – mäktigt. För hade inte den smaken funnits där så hade det helt saknats motpol till det lätta och ölen hade varit väl trist.

Ibland snackar man om hur olika öl lagras olika väl och visst, det spelar så klart roll huruvida ölen har stått i en viss temperatur, legat eller stått, varit skyddad från ljus etc etc. Men om det är en rätt vanlig, något halvtrist öl som har gått ut och lagrats under helt okey förhållanden. Vad händer då? Men framförallt, vad är det som avgör om en öl lagrats väl?  Igår drack jag en Founders Breakfast Stout som nu har fått stå ett tag och då jag drack en “olagrad” för bara någon vecka sedan så var det rätt lätt att känna skillnaden. Den fylliga, kraftiga smaken var borta och den var mildare, lättare och mer utvecklad nu – på gott och ont. Lyssnade på en intressant podcast om detta och de diskuterade just hur man i vissa fall, ta en barley wine, kanske föredrar de lite roughare mer beska tonerna än de mer utvecklade smakerna. Inte för att de smakerna i sig inte är trevliga eller goda utan för att en viss del av helheltsintrycket förloras. Sedan kanske 1-2 år inte är den ultimata lagringstiden, ta en Bigfoot, en öl som är grym “färsk”, tappar rätt mycket första 6 månaderna men sedan blir bättre igen (i mitt tycke). 2-3 månader gör inte mycket, ofta har den redan den tiden på nacken innan den ens kommit till Sverige, men 3-4 år gör desto mer. Samtidigt läste jag en intressant artikel om det här där någon professor eller liknande påpekade att öl egentligen lagras väldigt väl på bara någon månad. Självklart lite beroende på typ av öl, men likväl att det kan räcka för att ölen ska stilla sig och ändra skepnad. Jag har väl egentligen ingen bra slutpoängen på vad jag tycker om lagring och öl mer än att det verkligen är upp till var och en att prova att lagra den öl han eller hon föredrar, experimentera lite med att ha den i olika temperatur över olika tidsspann och sedan se vad som hänt. Nu över då till en Goose Island Honkers Ale som fått stå ett tag då den ‘gått ut’ varpå den reades ut nere i en ölbutik i Rom. Blev att köpa, blev att prova och såhär tyckte jag.

Goose Island Honkers Ale

Utseende: Grumlig, något mörk rödbrun vätska med ljust smutsigt skum där skumresterna håller sig kvar väl.
Doft: Något utvecklad bärig karaktär men annars rätt klen.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt syrlig med halvtunn vätska med bärig smak. Lite utvecklad men med tunn kropp. Nougat, malt och viss bitterhet som hjälper upp det hela lite.

Betyg? – Bra. Lättdrycken, läskande med lite nougatchoklad och gräsig bitter smak. Men i längden blir den lite som många andra Goose Island-öl – rätt tunn och trist. Ja, i det här fallet är det en lite lättare öl som blivit än lättare vilket ger den lite tunn och trist kropp. Men malten har blivit bärigare och smakerna är något mer utvecklade. Men vad gör det om den likväl är lite lätt och trist.

För några månader sedan när jag var på OT på min födelsedag så ledde min iver att prova nya öl mig in på Deschutes som de hade två flaskor från. Bryggeriet uppe i Oregon har trots en rätt stor öllista en rätt liten produktion och då jag var i kontakt med dem nyligen så förklarade dem att deras ambition var att växa och hur kul det skulle var att även kunna skeppa över Atlanten. Något som kan hända snart? Av någon anledning har jag inte riktigt hoppat över dessa öl tidigare och jag vet inte riktigt varför. Det verkar vara en återkommande miss för mig då jag på sistone har fått säga det mer än en gång. Mina öl-fördomar krossas och jag tycker att det kan vara en födel för alla att klura på vilka de har. För nästan alla har dem i någon form. Den första ölen från dem blev deras Black Butte Porter som är en len, chokladig porter på 5.2% men som har lite mer kropp. Den följdes av Bachelor ESB som logiskt nog är deras brittinspirerade ESB. Som vanligt nu på helgerna så ska det nu bära av ut i solen, man måste ju passa på!

Deschutes Black Butte Porter

Utseende: Svartbrun vätska med gräddnougat färgat skum med minimala bubblor.
Doft: Lite saltlakrits, kaffe och aningen smörigt. Salt och lite rökta charkuterier.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey och bra kolsyra. Halvtunn lite mineralstuk, kaffe och lakrits. Något torr eftersmak. Men bra mörk smak med lagom salt charkrökig smak.

Betyg? – Bra+, lite för tunn men ändå snäll. Saltlakrits, mörk choklad och bra smak. Men kanske att den begränsar sig själv lite, tyvärr. Fortfarande inte med den där något blaskiga och lite väl tunna kroppen som vissa porters kan ha som gör dem lite för porösa och lätta.

Deschutes Bachelor ESB

Utseende: Rödorangegyllen vätska med fint skum.
Doft: Smörig pilsnerbeska med halm och gräsig citrus. Lagom beska och känns som rätt ljus malt. Drar åt pilsnerhållet mer än ESB tycker jag. Men helt okey.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smörig ljus malt även i smaken följt av bra citrusbeska. Rätt anonym smak.

Betyg? – Bra-. Småsöt pilsnerliknande skön och lätt ESB. Men kanske inget som slår på stora lianen. Ändå trevlig och läskande vilket gör den trevlig som sällskapsöl.

Såhär på sistone har jag släppt på en av mina gamla ickeseriösa principer om att försöka vara så incognito som möjligt och istället har det blivit både lite spontana träffar med Darren, Johan (portersteken) och igår Stefan (Beer Drivel/Ölsvammel). Kul är ordet och det är intressant på något sätt att se hur andras passion eller bara intresse för öl ter sig. Plus att öldrickare alltid är sköna personer. Igår så var det ett besök på Sorbon där man lyckats få två flaskor av Sierra Nevadas Hoptimum, en öl där ryktet kom, slog ned och sedan har jag och säkert många fler velat sätta smaklökarna på den ölen. Igår blev det också så och kul att jag fick ena och Stefan andra, så då kommer det väl bli lite ord om den framöver både här och hos honom.

På tal om Sorbon så ska dem precis som många andra slå upp sina uteserveringar om en vecka och jag började nu undra om vilka andra ölkrogar man ska besöka som kan skylta med riktigt bra uteserveringar? Man in the Moon är rätt trevlig, men lite för matanpassad kan tyckas, Monks på sveavägen fungerar om man är två, Akkurats funkar bra den med. Hmm, man borde göra ett helt litet repotage om det.

En till nyhet som jag har för mig att jag redan nämnt är att Mikkel själv nu börjar importera öl och det är han vi har att tacka att Brill nu kan skicka ut lite gott från Stillwater (styckplock via beställningssort.). Mikkel kommer vidare ha Beer Makers Dinner med Three Floyds senare i vår och visst, det är dyrt (2.5′ DKK) men det lär vara riktigt bra.

Det här firar jag lite spontant med att skriva om två av tre delar av Mikkels spontanserie (där jag tidigare har druckit och skrivit om Spontanale). Spontankriek och spontanframboose är det nu dags för. De är något alkoholstarkare (7.7%) vilket lär ge mer effekt i intrycken de ger ifrån sig och jag har haft höga förväntningar på dem. Inte bara för att de kostade en slant utan för att jag tror att Mikkel kan göra grymt ifrån sig med dessa.

Mikkeller Spontanframboose

Utseende: En något rödare orangefärgad vätska med ljust rosa skum med små till stora bubblor i ett stort poröst och luftigt skum som sipprar ihop. 
Doft: Mycket tydlig doft a finfina vildhallon, det är fräscht och mixat sura omogna hallon, mörka skrumpna ditos samt fullmogna smaskiga hallon. Eklagringen ger lite torr dov arom av trä. Dammigt, citrus och mer hallon. Både anande sötma men även sur syrlighet verkar gömma sig där inne.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra som fizzar till med små bubblor när den möter tungan. Smaken har mer karaktär av trälagringen än väntat med nästan en gnutta vanilj, källarträ och sedan såklart – hallonen! Det är surt utan att bli exploderande, snarare är det en långsamt nötande syra som kommer fram i takt med att smakerna börjar falla undan i smaken. Citrus och gräs bättrar på det torra slutet och det blir en sur bitter känsla kvar i munnen.  Det är inte för fruktigt utan det är en fruktigare spontanale där hallonen ger framförallt doft men även fruktig djup till smaken.

Betyg? – Bättre(+). Helhetsintrycket hur doften möter smaken är vad som ger det lilla plusset. Smaken är mer mörka vilhallon, knappt fullmogna – men även med blött källarträ och massa sur omogen citrus. Jämför man andra framboises så är de ofta fruktigare men den här har ett väldigt trevligt växelspel och att den blir så bittertorr i eftersmaken samtidigt som små bubblor dansar helvetesdanser på tungan är skönt. Det gör den lite mer utmanande än vissa lättare (sett till alkoholhalten) ditos. Känslan och smaken sitter kvar väl och länge.

Mikkeller Spontankriek

Utseende: Blodröd vätska med gyllene strimmor och ovanpå det ett luftigt och fluffigt ljusrosa poröst skum som puttrar ihop till lite rester längsmed glaskanten och ovanpå vätskan.
Doft: Citrussyrlig och humlecitrusdoftande körsbärsmix. Precis som med framboosen så är det en något mer potent doft med lite djup från eklagringen. Det nästan doftar fylligt och något fizzigt. Jag tycker Mikkel har visat här med dessa öl att om du höjer alkoholprocenten något så kan du få rätt bra tryck i doft och smak och det blir inte så rena intryck som kräver sin sura syrlighet och fräschör. Här är det fräscht och syrligt, men med djup.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite kraftigare kropp än lättare krieks, fylligare och mjukare. Smaken är av citrus, lätt brettkaraktär och så sura körsbär. Eftersmaken är torr men inte lika syrligt bitter som framboosen. Lada, citrus, gräsig och bittertorr humle och så körsbären leker runt i smaken. Kanske att körsbären är lite anonyma, de gör sitt jobb men fastnar bakom smak av citrus och trä. Plaskar man runt vätskan i munnen känner man mer av körsbärkärnor och skal men de fruktiga inslagen är något mer frånvarande.

Betyg? – Bättre-. Att Mikkel vågar dra upp alkoholhalten lite har verkligen gett en trevligare kropp och mer djup i doft och smak. Samtidigt kommer körsbärssmaken lite i skymundan för det surasyrliga, citrus, lada och trä. Det är lite bittra körsbärskärnor och det är väl främst den smaken som står ut bland det fruktiga/bäriga.

Så, äntligen torsdag. Äntligen en ny dag med nya friska tag. Efter mitt lilla besök i Uppsala och på O’Connors där jag tog ett snack med ägaren (?) Gabbe så fick jag upp ögonen för en detalj som må verka simpel men som kan förändra ett helt ställe. Det gäller vad som säljs i förhållande till vad som sparas. Bredd är något som alla inte kan ha, men att ha både djup och bredd är svårt. Det kostar lagerplats, lagervärde och så blir viss öl sämre när den får stå och relaxa på en hylla ett tag. Men då vi gick runt och kikade i de olika ölförråden han hade så var det oerhörda mängder öl som ändå stod det. Öl som kommit, öl som försvunnit – men öl som han sparat och som därmed kunde ge stället mer bredd. Imponerande och en värdefull läxa. Har man plats, spar det som kan sparas – bara lite, så kommer det göra att bredd och djup växelvis finns hela tiden. Ny dag nu. Solen skiner och det känns äntligen som att vi går mot ljusare tider, både vad gäller ölkultur och vädermässigt. Bra!

Men nog om det nu. Häromdagen utlovade jag mer Port Brewing och det börjar bli dags för det nu! Den första ölen, Port Brewing Hot Rock Lager är en samarbetsöl med Tomme Arthur och Tonya Cornett från Bend Brewing. Det ska vara en dunkel eller ‘stein beer’ trots att många som har druckit den verkar tycka att det är mer likt andra öltyper än just dunkel. Men vad gör det, kul sa jag och plockade på mig en flaska då jag fann den i Rom. Dagens andra öl köptes samtidigt och är samma bryggeris Midnight Session Lager (Moon Lit Session). Öltypen är schwarzbier och även här ska intrycket vara att det är en mildare sådan på 5%. Denna mörka lager ska avnjutas just vid en trevlig midnattsrunda ut i naturen där allt bara är stilla och bra.Vi drack den lite innan midnatt, inomhus men likväl med målet att njuta av den. Så två andra öl från Port Brewing och nu börjar det ta slut med öl från dem som jag jagar och vill prova, tur då att nästan allting de släpper ifrån sig, och från Lost Abbey med för den delen – är grymt bra. Dessutom gillar jag upplägget med den belgiska sidan där ölen kanske inte alltid är fantastisk, men ofta är det för att öltypen i sig är ovanlig för en och i sin tur inte så spännande. Men jag uppskattar att de försöker och oftast gör det bra medan Port Brewing gör rejäla och bra, rätt typiska västkustöl. Rock on liksom.

Port Brewing Hot Rock Lager

Utseende: Varm grumlig brun vätska med ljusbrunt skum.
Doft: Kryddigt? Kola och karamell med lite kanel, citrus och citrusgräs. Känns vare sig helt dunkel eller lager. Lite root beer med mer kryddor, lite belgo med jäst och apelsin.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Halvtunn med smak av kola, kanel och slag av lite julkryddor. Blandning av typer – lite belgo med kola, jäst och apelsin samt lite kryddor, samtidigt som jag känner något åt kanelhållet.

Betyg? – Ok+. Spretig och lite skum ospecificerad smak som drar åt belgohållet utan att helt övertyga. Inte dålig dock utan bara väldigt spretig.

Port Brewing Midnight Session Lager

Utseende: Mörkbrun vätska med litet tunt skum.
Doft: Välrostad doft med rökt salami, inte salt och inte kryddigt utan bara något rökig. Kaffe och salami. Något lite dold sötma. Enkel och väldoftande.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lättdrucken och rätt tunn med mineralig smak av kallt mörkt kaffe och ”rökt”. Det är läskande och lagom smakkomplext och i bra harmoni och balans. Just att den är så läskande och med bara 5% gör den verkligen lätt och trevlig att ta till sig.

Betyg? – Bättre. Nog en av de bästa schwarz’en jag har druckit och just för att den är så mild och lätt på bara 5%. Bra balans och väldigt lättdrucken. Smakrik – bra.