MankerBeer.com

Sierra Nevada har alltid varit ett favoritbryggeri, troligen mycket tack vare tillgången på den alltid lika goda Pale Ale’en och särskilt nu när man kan få tag på Torpedon – trött eller inte. Att man sedan släpper lite andra öl som Harvest, Hemispheren’a, Anniversary, Celebration är dock lite synd. Inte för att de inte är bra öl utan för att jag tycker att de smakar så otroligt likt. Vid en paralellprovning med Anniversary, Celebration och Pale Ale så var det få som tyckte det var alltför stora skillnader. De gör dock mer öl än såhär och Bigfooten kräver ju ingen introduktion och deras Brown Ale är en favorit och deras Tumbler var rätt höstmysig, så jag är inte ute efter att dela ut några kängor. Snarare visa lite på vad jag tycker om deras humleöl även om nya Hoptimum är något jag skulle slåss för att få prova. Hursomhelst, häromdagen var jag och käkade mig lite kött på Saddle & Sabre i Stockholm och såg då att de hade Celebration på fat. Då hade jag nyligen druckit årets upplaga på flaska och tyckte det skulle bli intressant att se hur de skiljer sig. Visst är fatölen på S&S väldigt kall då den serveras, men fatet borde vara relativt fräscht och jag har ju inget att förlora på det. På sistone har jag försökt prova öl mot varandra – fat vs flaska – mer och mer då det är riktigt kul att se hur det kan skilja sig (mycket så klart på grund av hur själva hanteringen av en fatöl skiljer sig..). Så idag är det Celebration Ale 2010 som får testas – fat vs flaska!

Sierra Nevada Celebration Ale 2010

Utseende: Lätt grumlig mörkt persikofärgad vätska med mjällt ljusgult skum med minimala bubblor och gräddig fin topp. 
Doft: Fruktig men samtidigt bra besk doft med lite tvåliga blommor, gröna humlekottar, mycket grape men även lite persika. Ungefär som Sierra Nevada brukar dofta, kanske något mer utvecklad fruktighet. Samtidigt är det kolakaka och apelsinskal och ja, jag gillar doften mer i år men tror också det kan bero på mina bättre glas 😉
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra.  Smaken är fruktig men ändå med en tydlig maltbas och det är blommor, apelsinskal, gröna kottar och ja, lika skönt som doften. Passar utmärkt till min lammbiff med egna pommes och då dras beskan bak lite och man känner hur skön den är att dricka med kolatouchen från malten.

Betyg? – Bra+. Stabil och god, riktigt bra IPA som passar till nästan alla tillfällen. Men sticker ut för lite och är något snäll tycker jag även om beskan, malten och allt gott från humlen gör sig riktigt bra.

Sierra Nevada Celebration Ale 2010 (fat)

Utseende: Mörkorange vätska. Litet vitt skum.
Doft: Grapedoft, blommor och mjuk doft av aprikos.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smått menlös smak, tyvätt. Lite fläderblomssmak, blommig humle och grape med lite torrt slut. Men inte alls lika utvecklad smak som på flaska.

Betyg? – Ok+. Tyvärr. Kunde inte mäta sig med hur den är på flaska och den kändes mest tråkig nu. Nä, något hade skett här. Mina smaklökar, ölen, temperaturen – något var inte såsom det borde.

Efter ett par omgång av bra burköl såsom SKA Modus Hopperandi på burk, deras Special ESB, Caldera Pale Ale (kommer snart skriva om den), Maui Coconut Porter och Mana Wheat samt några andra så fick jag nästan burk-nojja och ville prova så mycket amerikanskt på burk jag kunde komma över. Inget hade riktigt failat mig såhär långt. Så fick jag höra att denna limekryddade belgo ale med namnet Siamese Twin Ale från Uncommon Brewers ändå skulle vara rätt bra. Belgisk ale. Med stor limesmak. På burk. Från USA? Det kunde ju verkligen bli bra eller katastrof men vadå – det är bara att prova, det är såhär man gör små fynd ju! Bryggeriet hade jag aldrig hört talas om. Bryggeriet ligger i Santa Cruz i soliga Californien och har en sju olika öl i sitt sortiment och det är deras baltic porter samt denna som är de som fått högst betyg om man kollar på RB. Den här ölen är en belgisk dubbel med massa koriander och en “uncommon” dos kaffir lime och citrongräs och har ändå 8.5%.

Uncommon Brewers Siamese Twin Ale

Utseende: Något mörkare röd orangefärgad vätska. Små fina bubblor, porös mjäll topp.
Doft: Belgisk jäst och sötma med kryddig koriander. Rätt äkta stuk, bra belgisk känsla i doften med lime och bra fräschör.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Belgosmak med lätt godissockersmak och mycket lime. Känns inte helt som en öl utan det är först då det blir lite bitterbeskt mot eftersmaken som det känns bättre.

Betyg? – Okey+. Rolig men spretig. Kryddigt belgo och känns väldigt sommar. Kan vara perfekt som sommaröl. Men i längden blir det lite väl oseriöst.

Under den korta tiden jag bloggat om öl och druckit mig igenom en rätt stor skara bra öl så har jag försökt komma över så mycket från ett och samma bryggeri som möjligt – lite som att ‘tömma’ det på saker man vill och sedan har provat. Rogue och Samuel Adams har jag försökt beta av det mesta från och där har jag också lärt mig lite vilken typ av öl de gör bäst respektive sämst och vad jag kan förvänta mig. Ett bryggeri som jag för ett år sen inte trodde att jag skulle ge en chans igen var Southern Tier, av den enda anledningen att deras Hoppe, Unearthly m.fl inte föll mig i smaken. De smakade blöt halm och blöt humle – något jag står kvar vid. Samtidigt hade jag inte provat deras ‘andra’ öl och inte bara deras lite kraftigare IIPA’s och när jag väl provade på deras vanliga IPA, 2XIPA‘n och andra öltyper från dem så har intrycket blivit helt annorlunda. De gör verkligen bra öl där uppe, och en rätt rolig blandning dessutom. Men samtidigt har alla bryggerier de där akillesölen jag har nämnt tidigare – ölen som blir ett prov på om de fortsätter att imponera eller blir en negativ upplevelse. Så när jag var i Rom och fann bryggeriets Heavy Weizen så var det ett klart köp, extra så då både deras körsbärssaison Cherry Saison (eklagrad cherry ale med belgiskt godis socker och ljus vetemalt.) och humlemix Gemini (50% Hoppe och lika stor del av Unearthly som sedan blivit rejält torrhumlad) var på väg hem redan. 

En amerikansk veteöl, en körsbärssaison och en mix av två öl jag egentligen inte är alltför förtjust av – på en och samma provning. Lite som ett något elakt test för att se vad bryggeriet lever upp till. Utfallet blev väl sådär men i ena fallet tror jag det kan bero på flaskan, samtidigt som samtliga öl på förhand hade rätt dåliga odds. Men jag låter er gärna kommentera på vad jag missat hos dem och om jag missuppfattat något av storheten hos dem?

Southern Tier Cherry Saison

Utseende: Grumlig mörk bärnstensfärgad vätska med litet orangefärgat skum som dör ned till lite rester runt kanterna. 
Doft: Persikolag eller juice, syrlig sådan med koriander och sött citrongräs. Efteråt framträder det lite träd och lagrad sötma samt lite belgosocker. Vaniljsötma och ja, kanske lite körsbärsjuice, men tillsammans med koriandern och vaniljen mattas körsbären av och känns mer som persikor. Inte alls särskilt körsbärsdoftande. Lite gräsig humle på slutet, halvtorrt.
Smak: Lätt munkänsla med okey, småfizzig kolsyra med små bubblor. Mycket krydda i den torra smaken; vitpeppar, koriander och citrus. Precis som i doften är det en avsaknad av körsbär. Något finns där, lite körsbär – men inte så tydligt som det borde vara med tanke på ölets namn. Torrt och syrligt. Inte ’underlig’ utan kanske snarare ’speciell’. Rejält kryddigt men nix, inte någon större mängd körsbär.

Betyg? – Bra-, om det inte vore sånt tryck i det torrt kryddiga så hade det blivit ett ’ok+’ för det är ingen kanonöl. Rejäla smaker, men lite trist i avsaknad av tydligare och större fruktighet.

Southern Tier Gemini

Utseende: Ljust halvmörk persikofärgad vätska, grumlig. Vitt smutsigt skum.
Doft: Humlekalas till en början. Hoppe’ns fräscha humlekottar gör sig bra med Unearthly’ns stora beska och det torrhumlade ger lite fräscha aromer. Massa kottar och ja, där är den där typiska Southern Tier-doften av blöt vete och humlecitrus. Det är mycket citrus och bärig, blöt vetemalt. Örtigt slut.
Smak: Lättare munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt så kraftig kropp trots allt men ändå inte fyllig. Halvblöt humle och vete igen och jag vet inte om det bara är jag, men det har varit skönt att slippa den. Massa citrus och örtig humle men tyvärr är beskan inte så stor som jag hade hoppats på och den är rätt mild, vilket är synd med tanke på doften.

Betyg? – Bra. God. Men japp, för mycket av Southern Tiers IIPA’s för mig. Doftar nästan bättre än vad den smakar. Som väntat för min del, tyvärr.

Southern Tier Heavy Weizen

Utseende: Ljus persikofärgad vätska med ljust skum.
Doft: Sunkig doft? Doftar som hasselnötter och avloppsvatten och inte alls så pass bra vetedoft man trots allt borde kunna få fram. Känns lite vattnig och det är något underligt.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Veteöl med rätt rå och kryddig vetesmak, ljus vete med massa nötter – eller om det är unken smak. Inte alls övertygad här. Funky banan och skumma kryddor mot slutet.

Betyg? – OK. Nä, not even close and not even half a cigarr. Läser man också åsikter på tex. RB om ölen så ser man att ingen Europé (vad jag sett då jag letade runt) hade gett den mer än 3.4 i betyg. Vilket säger mer om amerikaners syn på veteöl än hur bra den är i ett mer internationellt perspektiv. Amerikaner kanske tycker den var bra, jag gör det inte.

I måndags släpptes SKA’s Modus Hopperandi och inom kort får den tillfälligt sällskap av samma bryggeris IIPA – Decadent IIPA (även portern Ten Pin kommer framöver). Jag är inte så tålmodig så vid mitt besök på OT för någon vecka sedan så blev det att prova dem båda – och den ena blev det faktiskt ett par flaskor av, vilken får ni se snart. Provade ju även deras Special ESB för inte så länge sedan och mitt intryck såhär långt är att de gör förbannat stabila och goda saker. Modus Hopperandi är en IPA på 65IBU och den lite starkare IIPA’n, som brygdes första gången för att fira deras 10-års jubileum, Decadent är bara 10IBU högre så det var intressant att se hur stor skillnad man skulle märka av. Att Modus också är på 6.8% gör den rätt alkoholstark för en IPA, men inte mig emot – alkohol lyfter fram smak och smak gillar vi. Hela attityden SKA Brewing lyfter fram med det serietecknade och rätt så kaxiga fungerar väldigt bra och kika bara in på hemsidan så blir det än mer tydligt. Med Ska musik (what else) och den typiska kunskapen som verkar komma från alla bryggerier från Colorado så har de lyckats få fram ett säljande koncept!

SKA Decadent IIPA

Utseende: Gyllene, något mörkare orangefärgad vätska med lite liknande mörkorangefärgat skum.
Doft: Mysiga tropiska frukter med blommig tvål och en utomordentlig bra tryck i det hela. Mycket tropik och mycket kraft, mycket beska och det är superbt. Doftar verkligen gott.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tvålig och oljig fruktighet och samtidigt är det massa persika, tropik och oerhört fräscht, färskt – gott rent utsagt. Humlekottar både i smaken och i den perfekta eftersmaken.

Betyg? – Bättre+. Supergod, massa beska, tropisk frukt, blommor och tvål. Skön kottighet. Allt är verkligen bra här och det var inget under att vi tog in fler flaskor av den under kvällen! Förbaskat lättdrucken, smakrik och njutbar om man bara vill sippa på den. Kanske utan någon större komplexitet eller något sista extra som gör den till ‘bäst’. Men ska köpa på mig ett par flaskor då den kommer till systembolaget och lär nog höja betyget en aning sen.

SKA Modus Hoperandi

Utseende: Smått mörkorange vätska med smutsigt skum.
Doft: Humle och citrus utan att det känns alltför fruktigt eller tropiskt utan det är mer kotte, gräs och jordigt naturlig doft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt lagom humlesmak. Gräs och citrus med bra efterbeska med mycket grape. Nä, inte den humlebomb jag hade hoppats på. Tur att den nu finns på systembolaget.

Betyg? – Bra. Liten besvikelse, framförallt i jämförelse efter den fantastiska Decadent IIPA’n. Eller besvikelse och besvikelse. Den är god men ju fler bra IIPA’s man dricker ju mer tryck i smakerna och ju högre beska blir man vad vid. Den här är riktigt god med mycket grapesmak, samtidigt vill jag ha tydligare beska och gärna något litet extra. Nu kanske ‘bra’ är lite lågt, men vi får se – får bli en flaska på bolaget så hoppas jag kanske ändra uppfattning.

 I USA är det där med pumpaöl inför halloween och thanksgiving stort, riktigt stort. Så stort att alla som följer Brew Masters vet att Dogfish Head’s Punkin Ale är den öl som säljer slut först sett till mängden som görs. I det rätt trevliga avsnittet där just denna öl avhandlas så förstår man ju hur stort trycket är på den då knappt personalen får tag på ett par cases. Även Shipyard har gjort en pumpa öl, Smashed Pumpkins, och den har vi svenskar också blivit bekanta med då den tidigare gästspelade kort på systembolaget. Då jag drack den då fick den betyget Bra+ (4.5) och ja, då jag nyligen drack den igen så gav jag den samma betyg. Den är rätt trevlig och har en syrligt sötkryddig smak som jag faktiskt gillar och även om det bara var jag och en till i ett sällskap på 8 som gillade den så kanske det är mer förståeligt då den andre som gillade den är från USA. Att tillägga då är att Shipyard inte ens gör kalasbra öl. Ytterligare en pumpaöl gör exempelvis Southern Tier, en flaska jag såg under min Rom-resa men som tyvärr inte var till försäljning utan tillhörde några amerikaner som var på besök – men vore kul att prova den.

Varför gillar vi svenskar då inte pumpaöl? Är det för ovanligt för oss, för annorlunda eller är bara ölen inte så bra om man är lite mer kritisk? En mix skulle jag tro, samtidigt är det lite som med all geografiskt tillhörande öl (med pumpaöl mer tillhörande USA) att de uppskattas mer därifrån de kommer eller härstammar. Men nu åter till Dogfish Heads Punkin Ale som de rear ut på Oliver Twist i Stockholm av anledningen att det inte är så många som tycker om den, galet då den ändå är så svår att få tag på och från Dogfish Head. Ingredienserna är pumpa, brunt socker, allkrydda, kanel och muskotnöt – så som ni ser så är det en rätt rejäl kryddmix.

Kan tillägga att jag vid samma tillfälle drack Dogfish Head Palo Santo och den var lika kryddig, rejäl och god som då jag drack den i New York i somras!

Dogfish Head Punkin Ale

Utseende: Lite rödbrunare ljusgyllene utseende med döende ljust skum.
Doft: Allkrydda och massa muskot och lätt söt kanel. Kryddigt. Just kanel och muskot är ju aromer vi borde vara vana vid, men ändå är de nog lite speciella här med en betydligt mer markant syrlighet och pumpadoft. Den är ändå rätt mild jämfört med t.ex. Shipyards pumpaöl.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Allkrydda, lite pumpa och en aning kanel. Lika snäll och kryddig som anat och det är en öl som vi svenskar nog annars inte alltid gillar. Men jag gillar det lite kryddiga och kanelen och den är kryddig och smakrik utan att kanske ha en alltför kraftig kropp. Snarare är den mer lättdrucken med en lagom kropp och det är gott, man måste bara vänja sig.

Betyg? – Bättre. Speciell men väldigt chillad med muskoten, kanelen och den lite särskilda pumpasmaken.

Så, då var vi redan uppe på öl nummer 900 här sedan jag startade blogga för knappt 1.5 år sedan. Tiden går fort men så gör även all bra öl man hinner dricka. Till 900’e öl valde jag något bra, något jag hoppades på och något jag sett fram emot att dricka. Valet föll på det Michiganbaserade bryggeriet Bell’s humlefestival Hopslam. Denna topp IIPA ligger fyra på RateBeer’s lista över DIPA/IIPA’s tätt efter Pliny The Elder. Plinyn är en djävulskt god öl som förtjänar sin plats på topp-5, men gör Hopslamen det är frågan jag ställde mig.

Med sex olika humlesorter och en rejäl laddning torrhumling i form av simcoe så är Hopslam en öl som förtjänar att kallas för humlekalas. Själva säger man att den också är deras mest komplexa öl sett till humleschemat och det är meningen att ölen framförallt ska ha fantastisk aromatisk styrka. Samtidigt har den en ordentlig maltgrund att stå på och man har även adderat till lite honung för extra sötma men vilket i mina öron också gör att jag får lite aningar om en kanske lite väl mild beska?

Bell’s Hopslam

Utseende: Mörkare bärnstensfärgad vätska, något grumlig men med ett fint skum med minimala bubblor och gräddig topp.
Doft: Rejäl doft med en hord humlekottar som stampar ovanpå den gömda sötman. som ligger nere i jordkällaren under humleberget och ger bas till det hela. Det här är högklassig humlecocktail med hög alfasyra och en väldoftande mix av intryck.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Mumsig är ordet. Den är både väldigt besk men ändå så snäll. Smaken av humlekottar är perfekt och det är vare sig för beskt eller sött – utan allting är i feststämning och är lika glada de. Just att den är så mild men ändå smakrik är ett stort plus. Oerhört (!) lättdrucken för att vara på 10%. Sedan kanske jag inte tycker att den bör ligga topp-5 som IIPA, men det är min åsikt. Personer som älskar rejäl humleextravagans lär väl kanske föredra något med lite mer tryck, samtidigt är den oerhört bra på något lurt sätt och det är svårt att motstå den i längden.

Betyg? – Bättre(+). Grymt god med underbar balans. Men inte någon större smakkomplexitet mer än variationer på humlekotte och med en tydlig torrhumling av simcoen. Balansen är inte allt och som jag skrev ovan så kanske det inte är min personliga topp-5 kandidat, men den är verkligen god och förrädisk lättdrucken. För en IIPA/DIPA förväntar jag mig ändå lite mer än det här.