MankerBeer.com

Ja, jag är smått ointresserad av vårnyheterna idag – så jag låter dem stå och vänta några dagar till! 

 Igår skrev jag kort om tre olika amerikanska öl som bytt skepnad till brittiska amerikanska öl och idag blir det en liknande twist. Temat blir ‘amerikansk öl med annorlunda twist’. Öl som precis som igår inte var vad man förväntade sig – utseendemässigt, smakmässigt eller som kanske bjöd näsan på något ovanligt i doftväg. Tanken började då jag drack min första öl från Thomas Creek och deras Up the Creek Extreme IPA med mottot “Sink the stauts quo”. En öl jag på förhand hade fått höra att den skulle vara något annorlunda och då jag är nyfiken av mig så blev det att prova. Vidare visade det sig att jag måste ätit någonting när jag provade Ballast Points Calico för både jag och en vän kände en markant smak och doft av – saffran (något jag inte sett någon annan tycka..). Sist ut är SKA Brewing ESB, en öl som inte är konstig alls utan jävligt god om jag får uttrycka mig så! Dock drack jag ett par burkar (bara det!) inom två dagar och ja, smakintrycken varierade något genom alla. Så vi slänger in den här den med!

Sensmoralen, eller läxan från idag är att öl dels kan visa sig vara helt annorlunda även fast man (i motsats till igår) vet mer om öltypen etc – men även att smaker och dofter tar intryck från annat – var man är, vad man ätit innan, hur man känner sig, hur mycket man druckit innan – vad man druckit innan och såvidare. Så ja, man ska inte ta någonting för givet och vara snäll mot smaklökarna om man vill få ut det mesta av varje öl. Så med andra ord är det dumt att humla ned tungan eller trycka i sig en rejäl barley wine innan man ska dricka något lättare och ljusare. Det mesta är inga nyheter, men ändå – ibland är det lätt att glömma.

Thomas Creek Up The Creek Extreme IPA

Utseende: Mörkare gyllenbrun, något röd vätska med nougatfärgat skum med mimimala bubblor.
Doft: Kola, bär och nougat i doften som drar lite åt strong ale-hållet, fast som samtidigt är väldigt besk vilket ger mer barley wine-vibbar. Mycket bär och kola, känns rejäl med den tydliga maltinfluensen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har liksom doften väldigt mycket bär och besk kola och det är väldigt välsmakande, men inget som känns riktigt IPA-aktigt (eller IIPA för den delen). Lite spritig, men så är den på 12.5% också. Som en belgoale men med mer beska, nötter, kola och bär i smaken. Bitter bränd kola mot slutet.

Betyg? – Bättre-. Bra variation i smaken och ja gillar det, bra beska och överlag en skön öl. Om än så är den kanske lite väl kraftig sett till %’en vilket kan vara lite lömskt.

SKA Brewing Special ESB

Utseende: Rödmörkgyllene vätska med minimala bubblor i det vita skummet.
Doft: Söt och med en väldigt fyllig fruktig doft med kola och beska. Rätt kraftig och väldigt tydlig. Lite som om burken hade tryck ihop smakerna på ett förtjänstfullt sätt.
Smak: Kola och bra beska med lika bra efterbeska och precis som doften är det som en koncentrerad ESB. Riktigt trevlig. Fruktig och bra variation på kola och fruktiga smaker med hela tiden en bra beska.


Betyg? – Bättre. Wow, bra smaker, bra tryck och riktigt god. Tog en till efteråt som var lika bra den, men den jag dagen efter var inte lika kraftig och bra. Men likväl en riktigt bra ESB med bra beska och bra smaker.

Ballast Point Calico

Utseende: Röd brungyllene vätska med något gräddigt skum med minimala bubblor.
Doft: Beskare än vad jag anat och hade fått höra. Lite oväntade kryddighet, nästan lite julkrydda –besk och mycket ’grön’ humle. Nej, det som känns juligt är en klar doft av saffran eller något åt det hållet.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Saffran även i smaken, ”saffran” och citrus samt grön, gräsig, humle som ger stor efterbeska. Det var inte bara jag som kände saffran i smaken, men då var det ett par öl innan samt lite nachos som kan ha påverkat smaken. Så tror mer att det är lite ljus malt som ger lite kryddighet och citrus och apelsin som ger detta.

Betyg? – Bättre-. Underskattad amber ale där saffranssmaken nog är ljus malt med både apelsin och citrussmak. Men lättdrucken och trevlig likväl.

  Att många amerikanska bryggerier gillar att göra öl från hela världen är något vi flesta känner till, att de även brukar få lite olika resultat – ofta lutande åt det inte fullt superbra är också nästan en sanning. Veteöl är väl den största öltypen de försöker sig på och oftast inte lyckas helt med – i våra ögon, européer, eller svenskar med bra veteöl bara på närmsta systembolag. Men det är inte bara veteöl, lambics etc de försöker sig på utan även andra ölstilar som kanske inte är lika geografiskt förknippade. Strong ales kan bli brittiska eller amerikanska bara genom att variera recepten, porters likadant – fylliga eller torra? Att amerikaner gör brittiska öltyper är logiskt däremot då det var britterna som först introducerade ölen för de ‘nyblivna’ amerikanerna och även fast ölsorter som porters och stouts inte slog direkt så hade man åtminstone försökt. Att det långt senare skulle bli lika vanligt att hitta en bra porter i England som i USA var det nog få som trodde vid den tiden. Så idag blir det lite brittiskinfluerade amerikanska öl och det hela började då jag ramlade över Averys Old Jubilation Ale och trodde det var en amerikansk strong ale till en början – innan jag mer och mer anade att jag var fel ute – för ve och fasa -det var ju en BRITTISK strong ale. Hemskt! Skam! Förnekelse! Den andra var mer logisk – Arcadias Scotch Ale och på den tredje Odells Porter så stod det rätt klart att det rörde sig om en brittiskinfluerade porter. Nu tycker jag detta är mer kul än något som överhuvudtaget påverkar vad man tycker om ölen i sig, men samtidigt är det den gamla diskussionen gällande att veta vad man dricker och kanske framförallt beställer. En ölnörd som bara vill smaka något gott är inte lika lätt att göra besviken som någon som kanske får en tunn porös porter i stil med något från De Molen i tron om att den skulle vara en gedigen bombastisk imperial porter. Kanske är jag lite väl gnällig här, men jag har sett många på krogen och varit med vänner som fått en öl i tron om att det är något annat. Jag ser det däremot som något som är lite roligt. Men här är iaf de tre olika brittiskinfluerade amerikanska ölen, som jag ramlade över bara sådär!

Avery Old Jubilation Ale

Utseende: Mörkare nougatgyllenbrun vätska, något röd.
Doft: American strong ale-stuk men med dämpad beska utan med mer malt, trevliga inslag av bär, massa nötter och slutar i lite besk kola. Torkade jordgubbar och vilda hallon, något spretig.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Börjar rätt lätt men växer upp och blir rätt fyllig. Jäsig sötma liknande en tripel möter nötig bitterhet, bär och lite kola – men utan den lurande beskan jag hade förväntat mig (vilket förklaras med att det inte var en am. Strong ale). Något lätt fruktighet på slutet.

Betyg? – Bra+. Rätt lätt men trevlig brittisk strong ale med skön mix av smaker. Inget man slår volter av men ändå med livsvärde och Avery brukar ju inte göra dåliga saker så.

Arcadia Scotch Ale

Utseende: Mörkare mahognyfärgad vätska med strimmor av rött.
Doft: Brittisk stil med malt och sötma som övergår till kola och nötter, men med lite finess på slutet vilket gör att den inte bli platt. Blir snarare lite fyllig mot slutet vilket känns trevligt istället för att någon lätt bitterhet ger ett torrt slut.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Malt, kola och ja, rätt brittiskt men nu kommer även lite bitterhet mot slutet. Någon skön fruktighet som påminner lite om hallon eller liknande finns också.

Betyg? – Bra. Stabil och lättdrucken i typisk brittisk stil (obviously) men med något litet extra.

Odell Porter

Utseende: Brun vätska, rätt mörk med något ljusare skum som lägger sig som smutsiga rester ovanpå vätskan.
Doft: Lite saltlakrits och lätta aningar av charkuterier.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Porter indeed, med en rostad, mjuk smak och ja. En vanlig stabil porter!

Betyg? – Bra+. Bra porter som lär passa till mat och för att dricka som sällskapsdryck mer än något man tar fram för att det smakar så gott.

Nu kanske det inte riktigt är vår, snarare åter snökaos och bedövande kyla. Men med tanke på förra helgens köp av den espressolagrade versionen av Yetin så kände jag att det var dags att lämna iväg mitt omdöme om den eklagrade varianten, i en förhoppning om att värma lite! Den ekfatslagrade yetin är en variant jag har hört lite troll som lika mycjet bra om. Här har man låtit yetin ligga på franska och brända ekchips vilka som vanligt ska ge lite vaniljkaraktär utöver de traditionella smakreferenserna choklad, kaffe etc. Precis som med vanliga yetin så är IBU’n rätt hög och går in på 75. Så lika lurvig och rejäl som ‘vanliga’ men nu med lite finess efter att ha vilat ut sig på träfat.

Great Divide Oak Aged Yeti

Utseende: Mörkare brunsvart vätska med något ljusare chokladbrunt/mörkt cappucinofärgat helkompakt skum.
Doft: Direkt märks de 75 IBU:na av med lite gräsig humlebesk arom som sjunker ihop med den väldiga doften av choklad, kaffe och mer likörbetonade chokladaromer. Mycket  ’ek’ i doften tillsammans med lite sötsticky choklad och sötman och den mjukande effekten hos vanilj. Jag väntar på att kraften i doften ska avta och jag ska bli tagen tillbaka ner på jorden och mer känna av när beskan börjar skära sig och de tunna dofterna börjar komma fram – men det sker inte riktigt. Istället kommer bäriga nyanser och även något fruktigare humle.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra fylligt mjuk, len, kolsyra. Stor oljigt len smak fyller munnen med chokladbåtar av choklad, rostat kaffe, en skvätt humle och en liten, liten dos lakrits. Det ekiga gör sig väldigt bra även fast jag tycker vaniljsmaken är något i bakgrunden, vilket den kanske vinner på? Nu är det mer ek, choklad och kaffe. Det är något torrt  i eftersmaken samt välrostat kaffe och bitter choklad. Jag kan väl både förstå men tillåta mig att inte hålla med de som kritiserat denna, den vanliga yetin är riktigt bra och den har inte förbättrats genom eklagringen, så på så sätt är denna inte lika bra, däremot är det inte samma öl och därför känns det argumentet lite felplacerat.

Betyg? – Bättre+, nästan ett ’bäst-’ då jag medan jag drack den refererade smak och dofter till imp stouts som alla legat i de översta betygskriterierna för mig. Men samtidigt är det något som tar emot lite. Kanske just att eklagringen i sig gör den väldigt god och ger lite variation i smakerna, men samtidigt så tar det bort lite av det som gör Yeti’n så bra. Men egentligen är ord och siffror på öl helt oväsentliga då det enda de i slutändan bidrar mer är verktyg att jämföra olika öl. I det här fallet kan jag konstatera att det är en riktigt god öl, med bra tryck i smaken och bra variation och lätt komplexitet i alla intryck. Lättdrucken men njutbar. Gillar man ekfatslagrad öl så är det toppbetyg men jag kan gilla det men tycker ibland att smakerna blir lite ostrukturerade varpå man kanske inte blir lika exalterad över det. Men det är upp till var och en, bra jäkla öl är den i alla fall!

Igår lade jag in lite fler nyheter till vårens släpp på systembolaget. Alla hittar ni i nyhetslistorna till höger även om den inte är helt fixad nu med länkar etc till dessa öl!

• Dels är det enligt Monks den 14’e februari som Goose Island County Bourbon Vanilla Stout släpps och inte den 22’a som tidigare har framkommit – nu vet jag inte om det är Monks som gjort fel eller vad som gäller. 720 flaskor kommer iaf.
• Dels kommer To Øl First Frontier den andra maj, 39kr kommer den gå lös på.Från Brill kommer även ett systembolagssläpp på Cigar City Bolita den 15’e april. 900 flaskor beräknas komma.
• För de som missat det så kommer även Darren och BrewDogs Hello My Name is Ingrid att gå att beställa från den 1’a mars. 39.90kr och kollikrav om 12.
• Darren skrev vidare idag att BrewDogs 4-pack av singelhumlade öl “IPA is Dead” kommer släppas – i just 4-pack – den 1’a juni för det helt okey priset 99.20kr. 6000 paket ska tydligen komma! Super!

Så lite mer nyheter med andra ord.. nu över till drucken öl!

 Alesmith kanske inte gör många olika öl, trots att de själva har runt en 35-40 olika öl enligt ratebeer så är mer än hälften nästan olika versioner eller årgångar av andra öl. Samtidigt är de 15-20 individuella ölen riktigt bra och då många bryggerier har sin akillesöl någonstans så har jag ännu inte hittat Alesmiths. Eller kanske, deras Horny Devil var kanske inte något att hänga i granen men med väldesignade flaskor, i stort format och med en ändå helt okey smak så får man väl ändå säga att den var okey – bara inte lika bra som den borde vara då den är från Alesmith. På mässan i höstas stod vi hos Brill och valde mellan Alesmiths båda öl Decadence 2010 och Grand Cru’n och då vi hade bråttom till ölprovning med De Molen-Menno och redan var rätt ‘välfyllda’ så hade vi bara tid att ta en av dem – valet föll då på den första av de två. I efterhand har vi dock kunnat komma över en helflaska av den och inte bara ett smakprova och visst vart den väldigt bra även då. Men det tog desto längre innan vi kom över Grand Cru’n. Sorbon hade just fått in EN flaska varpå vi snabbt styrde kosan dit för att finna flaskan på våra granngästers bord! Skam och sorg! Tur då att det kom 2 flaskor till någon vecka senare! Ölen, deras Grand Cru är en belgisk strong ale med äkta belgisk trappistjäst och har varit med ett rätt bra antal år nu då den redan 1999 vann sina första priser i diverse öltävlingar (Alesmith grundades 1995 så)

Alesmith Grand Cru

Utseende: Mörk brungyllene, något röd vätska. Vackert minimala bubblor i det nougatfärgade skummet.
Doft: Syrlig doft av belgisk jäst, nougatchoklad och rätt bra godissocker. Både mycket belgojäst och syrlig nougat. Lite äpple. Komplex redan nu men lär bara bli ännu bättre med lite tid.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite fizziga bubblor. Fyller upp rätt bra i munnen. Syrlig men väldigt mjuk och fyllig med fräscha äpplen, nougat och godissocker med lite jäst i bakgrunden. Variationsrik lika bra som smakrik. Lär bli väldigt bra med tiden!

Betyg? – Bättre (+), kommer utvecklas grymt! Sötman sätter sig, smakerna gör sig och ja – kommer bli lovande detta. De har en bra balans mellan jäst och godissocker och det blir inte för mycket jäst eller sötma.

 Vårens ölnyheter är uppdaterade med bland annat To Øl vars First Frontier kommer i maj samt lite annat smått och gott. Har inga artikelnummer på dem och har inte hunnit länka dem, men ni kommer se – finns både i word- och htmldokumenten till höger.

Efter helgens spontana shopping spree i Rom med rätt mycket godsaker som kom med hem så var det ju som lite extra grädde på glasberget att hitta en fin liten postavi i brevlådan. Välkommen till Posten, vi har ett paket till dig. Score! Nu var förvisso paketet rätt uppdelat sett till vem som skulle ha vad men likväl ett fyllt paket där jag redan nu faktiskt hjälpt två av ölen ur världen. Många av ölen är nyheter för mig, sådant jag inte riktigt sett förut utan där bryggerierna är nya bekantskaper för mig, andra är klassiker och som gamla vänner som man nu får prova lite roligare saker ifrån. Då jag drack en riktigt vällagrad och god Haandbryggeriet Dark Force från 2009 igår och lite annat gott och därmed är lite trött idag så blir det en kort genomgång av vad som inhandlats – mest för att. Däremot, Heineken Oud Bruin? Wtf. Vad är det, varför, hur, när? Den stora frågan i denna sändning helt klart. Annars är det Supplication jag mest ser fram emot, Russian River är man ju inte så värst bortskämd med så den ska bli kul att prova så snart som möjligt.

6 Bells Hopslam – humlebomber?
1 Bells Expedition Stout – Inte druckit den förut, men nu är det dags.
2 Russian River Pliny The Elder – kablamo!
1 Russian River Supplication – Suröl + USA + Russian River + Manker = Epic
1 Heineken Oud Bruin – wtf liksom, aldrig sett denna – men kul ska det bli!
1 Boon Kriek – vet inte varför, den är borta nu iaf.
1 Hoegaarden Forbidden Fruit – en fruktigare version av deras vanliga?
1 Anchor Old Foghorn – Var grymt god sist
1 Founders Nemesis 2009 – 2010’an var grym, denna ska dessutom vara eklagrad på whiskey och lönnsirapsfat
1 New Glarus Spotted Cow – Aldrig druckit något från dem så ska bli kul.
1 Saint Arnold Elissa IPA – som ovan
1 Southern Tier Cherry Saison – Southern Tier har blivit något jag dricker mer och mer ifrån. Körsbärsöl mmm.
1 Southern Tier Gemini – En öl jag missat om och om igen men nu ska det bli att prova den.
4 Duchesse de Bourgogne – vi ville ha 6-10 stycken, men fick bli 4 av denna perfekta ‘brytnings’öl

Som jag skrev igår så kom jag hem från Rom nu i måndags och även fast resan mer var till för att ha det skönt, äta god mat, kunna njuta av solen etc etc så slant det in lite öl. På förhand hade jag redan kollat ut lite ställen genom Google men även RateBeers fiffiga ‘places’ där man kan se olika ställen i olika städer och länder utsatta på en karta. Dock är den inte alltid uppdaterad och det är rätt ofta ställen kan vara nedlagda etc. På förhand kändes Johnnys Off License som det perfekta stället, de skulle ha massa amerikansk öl och låg inte alltför off just utanför Vatikanen. Väl där var jag dock småbesviken då de hade mycket vin, rätt mycket blandad och bra öl – men inte såpass mycket amerikanskt som jag hoppats. Så blev en Great Divide Espresso Yeti, Left Hand  Imperial Stout och en BrewDog Tokyo* där. Däremot ramlade jag av en slump in på Gradi Plato som var ett annat av ställena jag tänkt besöka och som ligger längre ned på samma gata från Vatikanen sett. Utbudet var mindre men ändå bättre på något sätt och det blev lite öl från Port Brewing, Pretty Things och annat därifrån. Slutligen i samma område styrdes vi in till UR Beer som dock var en större besvikelse än Johnnys då utbudet var väldigt litet och inte så speciellt. Dock kunde jag fynda en Thomas Hardys Ale 2007 för runt 50-60kronor.

Det var det egentligen, Johnnys Off License har ett annat ställe mer österut från Roms centrum sett – men jag ville inte hålla på att ränna runt för öl mer än vad jag redan gjort så både den butiken samt Domus Birrae på via Cavour (det jag vill rekomendera mest!) fick vara. Vi bodde rätt centralt i de lite finare gamla delarna runt området Navona och rakt under oss vid Ponte Sisto så låg även Bir & Fuds restaurang (de har även en ölbutik). Fördelen med ställen som egentligen mer är restauranger är att de säljer även ölen över disk om man frågar snällt och ler. Tyvärr hade Bir & Fud bara Italiensk öl så de fick vara. Rakt över gatan var det fotboll på tv och stället hette något med Domus Birrae men såg mer ut som en liten mc-pub så vi traskade glatt hemåt sista kvällen på resan. Så trots att vi bodde 20 meter ifrån Open Baladir som är Baladirs egna brewpub skulle man kunna säga så blev det inte någon italiensk öl för mig, vilket kändes bra. Men nej, vänta, inte sluta där.

Jag gick nämligen tillbaka till Domus Birrae, den lilla puben snett emot Bir & Fud restaurant för att se om jag kunde köpa någon öl från dem om det fanns något jag var intresserad av – och damn! Där plockade jag snabbt på mig Green Flash Barleywine, några småflaskor samt Närke Kaggen! Stormaktsporter 2008 som jag fick för ett vrakpris! Jag kunde även plockat på mig ett par exklusiva och fina Cantillonöl men då väskorna var packade och redan rätt tunga så fick det vara. Men för de som säger att man inte kan shoppa öl i Rom eller Italien så säger jag att man bara behöver leta lite mer noggrannt!