MankerBeer.com

De Molen Borefts Pilz

Utseende: Grumlig gråmatt persikofärgad vätska med stort poröst vitt skum med små till medelstora bubblor som lämnar allehanda sorters rester på och kring glaset..
Doft: Hintar åt pilsnerhållet med både lite malt men också med en lurande humlebeska, men här med lite veteliknande krydda vilket även drar åt saisonhållet med lite fräsch syrlighet. Vita ljusa kryddor ger en rätt torr känsla där även banan, kummin och surt äpple får plats. Slutar med rätt mycket citrus, bör tillägga att jag vart småförkyld så doftsinnet har väl varit lite nedsatt.
Smak: Lättare munkänsla med rätt fyllig men tunn. Småtorr och lagom humlebesk med samma ljusa kryddning och ljus malt och citrus. Väldigt tunn och även smaken känns ’porös’ – dock är den väldigt lättdrucken och läskande. Som en nedbantat och torr pilsner med lite mer kryddighet.

Betyg? – Bra, även om stilen känns lite egen så är den lättdrucken, läskande och förhållandeviss smakrik. Dock är det lite svårt att gilla öl vars kropp är så porös vilket ger mer läskande känsla än att smakerna blir fylliga och rejäla. Men kul att prova något nytt och vågar man inte får man aldrig veta!

 Det är främst två bryggerier, amerikanska, som blev men riktiga inkörsport till bra öl. Samuel Adams i all ära – dem drack jag mycket av och dem är speciella för mig. Men det har blivit Rogue och Left Hand som på olika sätt tog min oskuld med bra öl – det var framförallt Rogues XS-serie som gjorde att jag insåg vad det var jag gillade. Så varje gång jag ser något nytt från någon av dem blir det som om någon viss dragningskraft, eller bara att jag är värd dem det – att prova dem. Häromdagen var jag inne på Monks på Wallingatan och såg att de hade bl.a. Rogue Jazz guy Ale. Denna öl dedikerad till alla jazzfantaster är som vanligt i god Rogueanda en version, eller snarare alias på deras Rogue Oregon Golden Ale, är det någon som förstår varför de gör detta? Det känns lite som om de gör ölen för olika tillställningar och tar lite av vad de har, men sätter i en större flaska som de namnsätter lite efter tillfället. Vill fortfarande ha flaskan från OT som var från Rogue!! Ölen här i sig har 5 maltsorter och en spännande mix av Cascade och Kent Golding-humle.

Det andra bryggeriet ja, Left Hand – säger bara Smoke Jumper, Milk Stout och min otippade minifavorit Juju Ginger. I flera år har jag sett deras Twin Sistes Double IPA men aldrig provat den, varpå ölen har blivit äldre och äldre – de jag har sett har ju ändå varit från 2009. Vilket kanske inte är idealiskt då ölen i sig är en dedikation till humlen som ska stå i centrum i ölen. Inne på OT hade de den dock på sinkhyllan vilket medför ett lite väl lågt pris på en hundring per flaska – så värt att prova en kupa… (resten får ni läsa här under, men wow!)

Left Hand Twin Sisters

Utseende: Något tjockare orange vätska. Vitt skum med minimala bubblor och halvgräddig topp.
Doft: Lite klenare doft med lite sötare humle med bra kraft. Fruktig och bra och inte alls så trött som man kunde tro. Viss beska anas men det är framförallt en tjock tryckande fruktighet av citrusfrukter som kommer.
Smak: Medelstor munkänsla med okej till bra kolsyra. Mandariner och söta frukter med en väldigt bra och passande beska som går väl in i smakerna. Fortfarande riktigt bra tryck! Beskan kanske har tappat lite av sitt yttersta humlesting men jag har aldrig druckit en humlad öl som har varit såhär bra nästan 2 år efter att den gjordes. Söta frukter som faller in mot en perfekt beska och skön eftersmak – exakt en sådan variationskurva jag vill ha på öl. Komplexitet och variation.

Betyg? – Bättre+. Stor beska med mandarin, persika och ändå är den lite ’trött’. Efter min första kupa gick jag tillbaka dagen efter och köpte två flaskor av den, så jäkla god var det. Tror de har en flaska kvar samt så har Sorbon någon flaska. För helvete vad gott det var!

Rogue Jazz Guy Ale

Utseende: Något grumlig vätska, röddljusbrun vätska med lite nötfärgat skum.
Doft: Drar mycket åt amerikansk strong ale med lite nötter, bär och beska mer än golden ale (?) Skön men lite lätt doft.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Lättare kropp utan samma bärighet som fanns i doften utan nu är det mer kola, toffee och enstaka bär. Känns som en lillebror till Dead Guy Ale. Sakta sakta så börjar den rätt måttliga efterbeskan ändå ge lite känsla.

Betyg? – Bra+, japp. Ännu en Rogueöl som hamnar i det här spannet mellan bra och snäppet bättre, men fortfarande ingen kalasbra öl. Nötigare något mer smakrik golden ale? Eller fasiken, det här drar mer åt t.ex. Dales Pale Ale än golden ale.

Flying Dog ska expandera ut i Europa i någon form och då till Holland och Belgien och ett steg i detta är att man tillsammans med Menno på De Molen slår ihop sina två grymma och sataniskt inspirerade öl Gonzo Imperial Porter och Hel & Verdoemenis för att få ihop en riktigt kraftfull hybrid. Ölen är (var) bara tillgänglig i Europa och det gjordes bara 666 flaskor (så klart) samt ett par liter (225L) av ölen som lagrats på ekfat. De eklagrade fanns lite kort på Monks (typ 10 flaskor á 18cl och 250kr) men tog slut rätt fort, men jag skippade dem då de ändå inte verkade vara bättre än den olagrade. Självklart är låten ni måste lyssna på medan ni läser detta Meat Loaf – Bat Out Of Hell . Äntligen fick jag dricka ölen och ha en låt som perfekt passar till!

De Molen / Flying Dog Bat out of Hell

Utseende: Mörk svartbrun vätska, rätt tjock. Cappucinobrunt skum med minimala bubblor och en platt men gräddaktig topp.
Doft: Choklad och mycket espresso och vanligt kaffe. Mörk malt men framförallt kaffe, lite kryddigare kaffe. Lite nötigt slut.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp med små bubblor. Smak av rostade bönor med lite choklad undertill. Men mest är det kaffe här, speciell kaffe med aningen het krydda. Ungefär som kopi luwak fast inte lika kryddigt, men ändå år det kryddsyrliga hållet. Ljusa men ändå rätt kryddiga, halvrostade något bäriga kaffebönor. Lite torr eftersmak och en lättsam poröst kropp. Påminner om Rasputin tycker jag.

Betyg? – Bättre. Smakrik imperial porter med en lite kryddig kaffe och ja, att det är Menno som står för det mesta här tycker jag att man känner och det är därför jag undrar vad Matt från Flying Dog har gjort för att sätta sin stämpel på den. Överlag väldigt lättdrucken för att ändå vara rätt kraftig och ibland känns den lite rejälare än 9.4% men det får väl i sammanhanget ses som ett bra betyg.

 Sist ut bland Mikkellerölen blir den speciella versionen av Beer Geek Brunch där man använt det vietnamesiska ca pje chon-kaffet, även kallat bajskaffet och jag tror det är samma som benämns Kopi Luwak. Frukostöl med utploppade kaffebönor är ju exotiskt om något. Då jag tidigare har druckit 2-3 olika öl med detta kaffe så har de haft en fränt kryddig doft och smak med en något porösare kropp än vad ölen annars haft om de vart med vanligt kaffe. Om det beror på de speciella enzymer som bryter ned kaffebönorna eller bara på att kaffebönorna har blivit nedbrutna annorlunda – om ni förstår skillnaden? – vet jag inte, men vore intressant att veta. Klart är i alla fall att det ger en rätt markant smak vilket kan vara trevligt fastän det kanske gjorde sig lite väl lätt i t.ex. De Molens Kopi Luwak.  Men Mikkeller vet vad han gör när det gäller kaffe känns det som och då grundölen är riktigt bra så har han mitt fulla förtroende!

Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel.

Utseende: Mörkt svartbrun vätska med brunt skum som börjar i minimala bubblor och rätt mjäll kropp men som fall ihop och får mindre till något större bubblor. Fizzer ihop.
Doft: Väldigt skön kaffedoft som inte känns så extremt bitter men ändå uppvisar bra variation. En lite het och kryddig chokladdoft vilar bakom kaffedoften och jag får också aningar av torrt trä. Verkligen god blandning av dofter som går ihop väl men där det kryddigt heta ändå ger spänning.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Verkligen fylligt men ändå inte med alltför stor kropp utan det är stora bubblor som tar över munnen. Känns fyllig och porös och har smak av riktigt bra kaffe, kryddig choklad och en eftersmak som även den känns kryddig. Kaffet verkligen ger smak, precis som utlovat och ja, jag gillar det. Det är smakrikt utan att bli lite för typiskt kaffesmakande utan det har verkligen en speciell karaktär. Mjuk och krämig och riktigt skön. Det är lite lakrits och humlebeska i eftersmaken som ger än mer karaktär på ölen.

Betyg? – Bäst. Så oerhört smakrik och med en smak som är oerhört karaktäristisk. Något lättare kropp men poröst fyllig. Ingen öl att ösa i sig utan den är något svår med den så karaktäristiska smaken från kaffet. Men hade den mildrats med exempelvis mer chokladsmak så hade smaken nog tunnat ut vilket den gjort i de olika andra öl jag druckit med detta kaffe. Nä, nu blir det att sukta efter whiskeyversionerna av den!

Mikkellers ? Black-serie var förut den starkaste ölen i Skandinavien  med sina 17.5% – sedan har både Mikkeller och även andra gjort starkare saker men där Sigtuna Ace of Spades nu borde ligga 1’a? Black-serien är en imperial stout där man använt både ale- och champagnejäst samt mörk cassanad för att ge full komplexitet i ölen. Det har sedan kommit tre olika whiskeylagringar – alla med olika vax på toppen av flaskan för att visa vilken det är – som alla har legat tre månader på respektive whiskeyfat. Här har jag provat den vanliga samt de två lagringar jag hade – peated edt och whiskey edt.När jag tidigare provat Mikkellers högalkoholhaltiga mörka öl såsom Black Hole och Big Worse Barley Wine så tycker jag de har varit riktigt bra särskilt då Black Hole-flaskan hade stått något år – vilket även dessa rackare har gjort och därför blir det spännande att se om de nått någon form av extra komplexitet tack vare sin tid i väntrummet. Alla flaskorna är tappade sommaren 2009 (15/7) så det vart ju ett tag sen…

Mikkeller ? Black

Utseende: Mörkt brunsvart vätska med mousserande bubblor som väller upp och bildar ett brunt skum. Minimala bubblor i botten som övergår till mindre uppåt i skummet.
Doft: Bränd söt malt och mörk bitter choklad med lite bärig mörk likör mot slutet. Det låter så enkelt att sammanfatta allt i en så kort mening men det är verkligen en god doft, rejäl!
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Tunn i början men med en något mousserande fizzig kolsyra som fyller upp kroppen. Rejäl smak av bränd men söt sirap och det är stor sötma med en rätt skön lätt mousserande känsla. Rätt tung men ändå lättdrucken och 17.5% är gömda som en potatis i rymden. Det är dominerande av mörkt socker och ’sting’. Eftersmaken är lika mörk den med en sötma som sitter kvar länge och ger inslag av cigarr, whiskey och brända bär.

Betyg? – Bäst. Söt och fyllig med en kraftig smak och bra bärighet. Alkoholen ger kraft men inte spritighet, ingen alls nästan. Riktigt god är ett slutgiltigt omdöme. En flaska man vill ha hemma, helt klart!

Mikkeller ? Black Peated
Samma som ovan men som har lagrats 3 månader på franska whiskeyfat. Ska enligt flaskan ha låg kolsyra.

Utseende: Ngt klar pitch black vätska som saknar direkt skum, har snarare lite ’fluff’ omkring på toppen.
Doft: Lättare tyngd med lättsam bränd rökighet. Lite sötare ’peated’ whiskeysom verkligen tagit doft från faten. Ljus doft av bär, skinn och aningen svart kaffe och rökt torv.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Det fizziga som troligen kommer från champagnejästen har nästan helt försvunnit. Choklad, bär och kraftig whiskeysmak till en början som försvinner rätt fort på grund av den tunna kroppen. Lite sträv smak av läder, skinn och något mindre sötma än i doften. Inte alls samma sötma som i vanliga ’black’. Här är det inte ens aningar av alkoholen som ändå gav lite sting till ’black’ utan det är mjuka söta smaker.

Betyg? – Bättre(-). Potent och smakrik, fyllig och söt – men rätt tråkig i längden då den är lite för lättdrucken. Kunde haft lite mer komplexitet. Men dessa öl är inte alltid meningen att vara ’bättre’ än vad de var från början utan i många fall är de för att ge andra smaker, vissa hur de utvecklas, förändras etc.

Mikkeller ?  Black Whiskey Edition
Samma som de andra men har lagrats 3 månader på ekfat. Ska enligt flaskan ha medelstor kolsyra.

Utseende: Brunsvart tjock vätska med brunt skum, kompakt med minimala bubblor. Skummar upp och blir svart och fylligt.
Doft: Rätt anonym doft som doftar tjock stout med lite whiskey. Kanske lite hoptryckt doft. Börjar sakta växa ut med lite fruktighet. Men är fortfarande inte alltför varierad eller rejäl.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Lätt och fyllig med tryck av whiskey. Smakar mycket whiskeyartade smaker som dock inte är alltför utförliga – men ändå en bra smakkomplexitet. Bra syrlig och med spritig hetta. Varierad smak och whiskeyn ger rätt skön klan med alkoholen och ”fizzet”. Rätt speciell, inte unik, mne speciell. Mörköl och champagnejästen märks lite igen.

Betyg? – Bättre. Speciell kropp med fizzig mousserande tjock vätska. Trevligt mellanting mellan de andra två, inte den bästa whiskeyölen jag druckit, men likväl väldigt bra.

Så? Ja, den vanliga Black var magnifik, riktigt, riktigt god med sin söta men ändå elegant och finessrik. Tyvärr är väl de båda lagringarna mer intressanta än att de når upp till samma nivå som den olagrade. Peated hade en fin rökig karaktär, lägre kolsyra, var lättare etc men inte så superb som vissa whiskey stouts kan vara, och då utgår ändå denna från en grym jekla öl. Lite samma var det med whiskeyversionen som var något spritigare men nästan på ett bra sätt då det gav lite whiskeyhetta och karaktär till ölen, den påminde även lite mer om den olagrade.

För ett år sedan bunkrade jag på mig en hel radda öl från Mikkeller – Beer Geek-versioner, Black versioner, Black Holes och ja lite det jag kom över. Sedan har det fått stå ungefär fram tills nu då sakerna äntligen har öppnats, för det har varit så – lite ‘äntligen’, bra kvalitet och kul saker som inte riktigt görs annars. Så det får bli ett par dagar med Mikkeller öl, kanske inte i rad – men de lär dyka upp nu. Tror jag slänger upp en trio Black-versioner imorgon kanske, bra goda öl!

Här har man tagit sin oatmeal stout Beer Geek Breakfast (som nyligen avhandlades om den var bättre på fat eller flaska) och gjort en specialversion med extra dos humle  och även rejäl torrhumling med Simcoe och Columbus. Kaffet som man använt kommer från Coffee Collective och på något sätt är väl detta som en mörk variant på Coffee IPA’n beroende lite på hur kraftig kroppen är? Om jag har lärt mig att läsa deras datumangivelser rätt så bör flaskan vara från mars 2008

Mikkeller Beer Hop Breakfast

Utseende: Brunsvart vätska, mjukt mörk. Skummet är något ljusare brunfärgat och rätt poröst med allt från små till stora bubblor och även lite ’osthål’.
Doft: Skön variation mellan torrhumling och mörker. Doften av kottar och citrus från humlen sjunker in i hårdrostat kaffe, rostad malt och fyllig choklad. Det känns rejält och humlen ger nästan lite kryddighet som extra attribut. Havren känns av och man får intrycket att smaken nog kommer vara både rejäl och fyllig. Lite mineralartat askigt slut på doften av bränd kaffeböna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyller upp bra men känns också som en tunn fyllighet med lite aska/mineralig syrlighet, lite saltlakritsstuk. Det är stor doft av hårdrostat kaffe, rejält och inte sådär fylligt och genuint – utan det är hårda bönor här. Bitter eftersmak  där både humlen och kaffet tillsammans ger variation på efterbeskan. Det blir nästan svårt med det i längden och jag tror att humlen kan ha haft mer smak tidigare då den var fräschare, nu är det mer bitter och ger lite bittrare smaker vilket gör att det blir väldigt mycket aska, mineral, lakrits och kaffe.

Betyg? – Bättre-, ölen verkar dela många som dricker den mellan de som gillar dess hårda rostning och nästan lite black IPA-artade stuk samt de som tycker den är något metallisk och bitter. Jag är väl någonstans mittemellan, efter den vanliga Beer Geek Breakfast så tyckte jag verkligen om hur mycket kaffe den smakade, men denna är lite för metallisk/askig/mineralig. Det saknas lite djup, kanske mer snäll kaffesmak, kanske choklad. Och beroende på vad IBU’n ligger på så tycker jag detta är mer en hybrid av en BIPA och en stout än bara en stout. Dock rätt lättdrucken för att vara så ’krävande’, vilket är kul då man inte bara kan hinka i sig ölen.