MankerBeer.com

 Säga vad man vill om vårt monopol här i Sverige, men när de väl vill så blir vi väldigt bortskämda med riktigt bra öl. Brooklyn EIPA, Cantillon Kriek och såklart Great Divide Yeti. En imperial stout som får de flesta att tänka på superlativ och bra ölminnen. Inte blir det sämre av att de båda lagrade versionerna med korta mellanrum dykt upp och gett oss ölälskare än mer, och än bättre intryck av denna fina öl. För just att kunna jämföra olika lagringar, årgångar och annat ger lite extra kunskap om ölen och det är just denna faktor som många vinälskare framhåller som skillnaden mellan öl och vin. Årgångarnas betydelse, ursprung etc som öl i många (inte alla) fall saknar. Självklart kan detta diskuteras, ta bara hur olika jordar, länder etc producerar olika humlesorter olika bra och genast är det desto mer intressant – dock är detta en faktor som är av mindre betydelse i ölvärlden.
Hursomhelst, efter detta raljerande så ville jag komma till att det är kul att prova olika versioner av samma öl, men så även om den är på fat eller flaska. På fat kan kolsyretillförseln styras och därmed kan ölen få lite extra boost och lite extra kropp, samtidigt som jag i många fall tycker att smakerna kan skilja sig något. Oftast har de lättare att ‘blomma ut’ när de tappas upp från ett färskt fat. Så när jag var på Sorbon ett tag innan jul och såg att de kopplat på Great Divide Yeti på fat så var det en självklarhet att prova denna. Att sedan Sink The Bismarck kom som ett litet störomoment mot slutet kan jag för stunden glömma bort.

Great Divide Yeti (fat)

Utseende: Kolsvartsgyllene vätska med cappucinofärgat skum med mini-minimala bubblor, rätt gräddig topp.  
Doft: Extremt rostat och nästan bränd doft. Träigt, rökigt, malt och väldigt fylligt. Låter inte lika bra som det är! Som på flaska fast mer rostad och lite mer tryck, dock på bekostnad av kaffe och choklad.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Fyllig och len känsla. Nästan gräddigt fyllig kropp. Stor smak av överrostad malt. Fyllig och rostad är det mesta man kan sammanfatta den med här. Kommer mer bränt mörkt kaffe och ja, långt där inne finns det mer bitterchoklad. Fylligare och som en öl att dricka till efterätt, däremot lite annorlunda smakrik som på flaska.

Betyg? – Bäst´, fyllig och mer som en helhetsupplevelse än vad den är på flaska. Smakerna är något mer undanskymda, men kroppen och den utmärkta rostade smaken är utmärkt. Helt klart värd att prova om man råkar trilla över den. Här får man just den fylliga kropp och dryckeskänsla som jag tidigare pratade om, dock något på bekostnad av smakerna, som är riktigt bra, men inte vad jag minns mest.

Gårdagen började bra men övergick till en besvikelse som dock räddades upp rätt snabbt. Anledningen var att jag genom Sorbons nystartade Facebookgrupp lagt upp lite bilder på nyinkomna öl, där en utav dem var Alesmiths Grand Cru – en flaska vi valt bort på SBWF för att istället prova Decadence från samma bryggeri. Så kosan styrdes mot Bromma efter en lång dag av ickeslit då jag vart smart nog att vara ledig. Väl där märker vi dock att paret i båset bredvid sitter och smuttar på något vi känner igen – såklart var det Grand Cru’n – så tji fick vi då det bara kommit en flaska av den (fler kan dock vara på väg!). Men vad gör det? Så är livet helt enkelt.

Istället blev det att prova Mikkellers Coffee IPA (mer om den senare, har inte hunnit skriva ned mina anteckningar digitalt än) och så en öl från ett bryggeri som för mig varit helt okänt. St Johns Brewers Virgin Island Island Hoppin IPA, en öl som man bryggt hos Shipyard Brewing (vilka jag tycker sådär om), då St John’s egentligen bara är ett taproom på Virgin Islands. Ölen i sig var rätt bläh och med lite smörig doft med en aning citrus. Smaken var lite klenare och med en rätt begränsad beska och förvisso ingen smörighet, men med enbart en liten dos citrus. Så icke. Betyget blev ett ‘OK‘ då den inte var dålig, men absolut inte bra.

Efter det köpte vi in Mikkellers och Three Floyds tredje samarbetsöl – Ruggoop, men även den får ni vänta med att höra om!

Roligare var att smaka dels whiskydestilleriet Tullibardine’s 1488 Whisky Beer. En öl man gjort med den använta malten från whiskytillverkningen. Drog mycket åt brittisk strong ale, aningen brittisk barley wine men med bra whiskysmak som om än var lite i bakgrunden. Riktigt trevlig var den. Betyget? Bättre. Helt klart en trevlig, och lättdrucken öl!

Efter det bjöds på en ‘hemlig öl’. Detta har jag fått ett par gånger tidigare då innehållet har varit: Vitt vin (som jag förvisso nailade), gammal stout från en flaska som stått öppen ett tag, en väldigt gammal och utgången Dugges Holy Cow – och så nu detta! Innehållet fick jag ihop till att det var något som smakade slattar – alltså lär det ha varit en mix av olika öl från faten. Så långt, så rätt. Till slut var det väl en 6-7 ölstorter som mixats ihop där jag åtminstone hade rätt på 3. Men likväl, ett ovärdigt resultat. Och tävling…

Kvällen avslutades till sist med en favorit i repris – men nu på fat! De hade nämligen kopplat på Left Hands Milk Stout! En favorit då den fanns på systembolaget! Nu på fat var de brända kaffetonerna och den brända malten bra mycket tydligare och gjorde sig utmärkt med det gräddiga och fylliga! Så otroligt lättdrucket att jag själv skulle kunna ha tömt fatet om jag bara haft tid. Lättsam och kalasgott! Betyget där blev Bättre där med. En öl som inte är svår eller kraftig, men likväl potent, har en rejäl smak och går ned väldigt lätt!

Andra ölen, och andra delen i Demons of Ale-serien från Avery är Samael, demonernas prins och dödsängeln.. Averys minst humliga ale, men ändå en brittisk eklagrad ld ale/barley wine med 43 IBU. Lägre än så går de alltså inte. Just ekfatslagringen är i centrum och det är amerikanska ekchips som står för den delen. Detta är från batch 4 som tappades i april 2008 och därmed har en alkoholhalt på 15.53%. Inga lätta saker här inte.

Avery Samael’s Oak-Aged Ale

Utseende: Lite ekbrun vätska. Lite ljust skum som dör direkt. 
Doft: Vaniljmjölk som övergår till kokosmjölk. Tydlig eklagring, men drar lite för mycket åt ekig vanilj och kokos. Viss besk doft som hintar lite om karamelldoftande barley wine. Avslutar med lite äpple, typ calvados.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Calvadosartad spritighet. Mycket kola och sedan mer äpple och spritig vanilj. Rätt så brittisk i sina uttryck. Gräsig och lite strävt spritigt slut.

Betyg? – Bra+. Saknar något och det är lite väl alkoholstarkt och obalanserat. Lite som en vanlig ale med en massa ekchips varpå det blir lite mycket kokos, vanilj och ja, inte mycket mer. Rätt kort inlägg och det säger faktiskt mer om den här ölen än om mig i det här fallet. Var nog den som jag tyckte minst bra om utav de tre.

Efter ett långt dygn så blir det inte mycket mer spännande än ett inlägg om denna sura brunöl, eller belgian strong brown ale, som de har lagrat, blendat och slutligen buteljerat. Men imorgon blir det mer från Averys demonserie, det kan jag ändå utlova.

Liefmans Goudenband

Utseende: Klar mörkbrun vätska med nougatfärgat kompakt skum med minimala till små bubblor med fin gräddig topp.
Doft: Trevlig något trä och vaniljdämpad doft av vinäger. Rätt fylliga dofter med inbjudande balans av vinäger och det söta, något äppeldoftande. Dofter av karamell och även körsbär och andra lite sötare röda bär kommer på besök emmellanåt
Smak: Lättare munkänsla med bra småffizzig kolsyra. Tunn men fyllig och med en smak som kopplar åt många referenser på en gång – det är vanilj och ek, det är vinäger och äpplen och det är mustig lite källarkaramell. En spontan tanke är att det är en bättra Panil Bariquée utan laktosen och med bättre komplexitet i smaken, och variation för den delen. Gungar omkring rätt bra i fina cirkelrörelser i baktakt mellan att vara för söt för att sedan brytas av mot vinägern. Kanske hade jag velat ha mer sur vinäger, men samtidigt känner jag nu hur det crispat till sig rätt bra i munnen och blivit rätt stramt.

Betyg? – Bättre. Drickbar och sådär njutbart sötsursyrligt med en rätt bra, och ja – komplex, variation på dofter och smak som har allt från karamell, till äpple till källare till röda bär. Kanske hade jag föredragit lite mer vinäger och surt bett och nu var den lite mer åt det ’osura’ och kanske sötsmakande hållet (inte för söt för den delen). Nä, överlag är det här en sån öl jag skulle vilja ha hemma  för att då och då kunna ta något lättdrucket men ändå med lite styrka och variation i smakerna. Dock kan jag kanske förstå dem som tycker den är aningen söt eller kanske lite trist, men jag tycker den är god och drickbar – men inte något jag slår volter av.

Demoner i Colorado? Ja något åt det hållet har åtminstone Avery försökt sig på att skapa genom en serie om tre stycken öl som alla fått demonliknande namn, har okristligt höga alkoholhalter och ska vara mörka och  speciella. De tre ölen är The Beast Grand Cru, Mephistopheles och Samael’s – där den första är den onde besten från skogen, den andre den andre fallna ängeln och den siste är demonprinsen eller dödsängeln. Jahapp, så vart den en glad positiv dag fram tills nu så börjar den sakterligen gå åt det mörkare hållet!

Vi börjar med The Beast och betar sedan av dem en och en, då de bara är tre stycken så lär det gå någorlunda snabbt. Ölen beskrivs såhär utav Avery, en beskrivning som ni lär se passar rätt bra:

The Beast is a seducer – accomodating, complicated, powerful, dark and created to last the ages. Beyond this, it’s futile to attempt to describe Him. He will unveil Himself differently to each of His followers. The mark is in His constitution

På pappret en rejält sötad belgisk strong ale där man använt en mängd maltsorter, bland annat honungsmalt (?) och specialmalt såsom rostat vete. Som om inte det var nog så har man magnum, saaz, galena, tettning, hallertau och hersbrucker (pjuh, där var det slut..) som humlar upp ölen rejält. Men inte är det slut där! Utan man har även russin, daglar, sirap, alfalafa honung, turbinado- och belgisk godissocker. En hel jekla massa innehåll med andra ord. Ölen är från 2009 och har 15.07% alkohol.

Avery The Beast Grand Cru

Utseende: Något rödare mörk orange vätska, lite som en ljusare barley wine. Skummet har minimala bubblor och något nötigare gul färg.
Doft: Rejäl doft som drar väldigt mycket åt barley wine-hållet. Mycket kola och karamell och en kraftig doft av söta russin och dadlar. Stor sötma från alla ingredienser, så klart – men samtidigt finns det en stor beska med gräsig, jordig och lite örtig beska. Välbalanserat och bra.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Bra smak med kola och stor värme, som dock inte blir alltför spritig trots alkoholhalten. Inte lika stor sötma i smaken som i doften men det maltiga är trevligt och det kommer fram lite bär i smaken. Besk känsla men inte på samma sätt som t.ex. Old Ruffian utan det är mer en känsla än massiv kropp. Något bränd sockersmak och söta frukter och bär.

Betyg? – Bättre+. Trevlig och väldigt, väldigt bra balans. Lite banning dock och det blir lite sämre än ’bäst’ för den massiva innehållslistan där alla de sötande ingredienserna inte riktigt känns nödvändiga. Exempelvis De Molen Macht & Mooi som har liknande smak men utan en hel armada sockerarter. Dock riktigt god! En öl att spara och en öl som visade sig vara mer barley wine än belgisk strong ale, så som den beskrevs så lär den klara sig igenom tiden man har den och den är verkligen kraftfull. Bra start säger jag.