MankerBeer.com

Båda dessa julöl från trevliga lilla Grebbestad, som ligger mellan Uddevalla och Strömstad, är utav öltypen ’vienna’. Inte så underligt där kanske, men relativt ofta brukar alkoholsvagare versioner av en öl även ’byta’ öltyp då den inte riktigt uppfyller de kriterier som finns för att den ska få kalla sig detsamma som den alkoholstarkare varianten. Man behöver ju lägga om receptet rätt mycket för att den ska ha smak och stil som den starkare versionen men ändå med en lägre alkoholhalt. Åtminstone är det min tolkning av det hela, men jag är å andra sidan inte så insatt i hela bryggprocessen. Öltypen är densamma som många Oktoberfestöl (som annars mest verkar vara ‘Oktoberfest Märzen’) och är en maltigare typ utav lager (exempel: Brooklyn Lager och Nils Oscar Kalasöl), dock kan det såklart diffa lite mellan de olika brygderna. Grebbestad tappar ändå runt 600.000 liter öl om året vilket väl ändå får anses som rätt mycket, visserligen lär väl mycket av det vara deras goda lager som finns att köpa på systembolaget, men det låter ändå som en siffra vilket många mindre bryggerier också vill kunna uppnå.

Idag har jag alltså provat dessa båda tvillingbrygder där ena brorsan råkade bli betydligt svagare än den andre. I Flashbacks öltråd (länk till höger i menyn) har det ett tag varit en diskussion kring detta med alkoholfri/lågalkoholhaltig öl om ifall det är ett klent substitut eller perfekt för de som kör bil (dessa är ju inte ens dikotoma). Jag anser att det beror helt på ölen, Dugges Törstsläckaren Andrens.., Hantverksbryggeriet Bonden och Sigtuna Doktorns Pale Ale är alla riktigt trevliga. Sedan har vi BrewDog vars lättare Trashy Blonde är helt okey men där 77 Lager‘n är rätt trist och smaklös som lågalkoholhaltig. Någon förde upp en tjeckisk folköl (som fanns på Coop) som en perfet folköl, den var tydligen en ‘äkta tjeckisk pilsner’ vilket blev lite fel i mina ögon – men samtidigt så är det ju hans smak. I mina ögon är det en två rätt olika saker ‘bra lågalkoholhaltig öl’ och sedan ‘lågalkoholhaltiga öl’ och det är mer då man börjar jämföra öl likt jag vill göra idag som jag tycker att argumentet blir tydligare. Självklart kan folkölen vara bra, men min liknelse var: “men det är som att komma till en gourmettråd och säga att man ätit sjukt god ‘angus burger’ på Burger King och att den är att tippsa om. Medans de andra i tråden försöker få dig att förstå att det där bara är skit och långt ifrån en riktigt angus burger”. Och ja, det är nog där jag står idag. Man låter helt enkelt bli att köpa ölvärldens Burger King-kopior och kan om man letar dricka ‘bättre restaurangers lågpris och lågalkoholhaltiga burgare’ istället.

Nu blir det Grebbestad till slut..

Grebbestad Jul-öl 3.5%

Utseende: Lite mörkare gyllenrödbrun vätska med ljusare nougatfärgat skum med minimala bubblor och fin gräddig topp. Lämnar rester längs med glasväggarna och ja, ser inbjudande ut.
Doft: Knäckig, något söt, malt men med en lagers karaktäristiska doft av gräs och citrus. Doftmässigt så är den faktiskt bara något trevligare än en vanlig lager, en bra sådan dock. Den metalliska arom som många lagers har finns även här men samtidigt är rätt gräddigt maltig.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite citrusfizziga små bubblor mot en vattnig kropp. Lagersmak. Citrus och gräs och endast små spår av mörkare eller ens rostad malt mer än att lagersmaken är lite mörkare än i ljusa lagers. Något bitter, men jag tycker inte man ska behöva kämpa för att finna smakerna, så tyvärr – den får omdömen ’relativt smaklös’ (eller enbart lagersmakande). Någonstans finns en viss nedtonad sötma. Efteråt en stund efter att eftersmakerna har satt sig kommer dock malten, en gnutta rökighet och lite mer söt malt fram – inte märkbart men ändå tillräckligt för att man ska undra vart de tog vägen innan. Även lite smaker från humlen och annat kommer fram då, men som sagt, inte nog för att man ska förlåta deras tidigare frånvaro.

Betyg? – OK(+), kanske snålt att inte ge den ett ’+’, för den är ju bättre än många blasköl då den inte har något riktigt dåligt, men den är OK, den är drickbar i jämförelse med en vanlig ’stor stark’. Synd bara att smakerna kommer fram först efteråt, doften blir lite trevligare efter en stund då mer variation anas. Men det är den tunna kroppen tillsammans med de alltför lagertypiska smakerna som ändå tar över helhetsintrycket. Den får ett (+) bara för att visa att den faktiskt är OK med pilen uppåt så att säga, eller 3.25 snarare än 3.5 om man ska använda sifferspråk.. Ni är smarta, ni förstår.

Grebbestad Jul-öl 5.3%

Utseende: Mörkare gyllenrödbrun vätska, betydligt mörkare än den alkoholsvagare. Även lite mörkare ljust nougatfärgat skum med samma minimala bubblor och samma inbjudande rester längs glasväggarna.
Doft: Rökig gräddig malt i den där sötrökiga doften som vissa rökbockar kan ha. Det ger den även lite samma pepparhetta som Ölvisholts Jólabjór hade. Dofterna har vissa likheter, men denna har mer mörk malt som grund.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt medel kropp, lagom fyllig och lite sådär ’lagom’ överlag. Det rökiga är mer i bakgrunden i smaken som fortsättningsvis är lite söt och rökt maltig. Småbesk och lite kryddig på slutet där beskan sätter sig kvar i munnen som en post-it lapp, inte markant, men likväl så sitter den där och gör det lite strävt. Kroppen blir något vattnig vilket är lite synd. Bättre kropp och mer passande än 3.5%’an, den är lagom tunn men ändå tillräcklig för att kännas trevlig och drickbar. Även en bra form av kropp för att passa som måltidsdryck.

Betyg? – Bra, trevliga smaker, angenäm att dricka och lär fungera utmärkt på julbordet även denna med sin lite sötrökiga smak. Lär även fungera som en lättare sällskapsöl innan kvällen är alltför sent gången och man kanske vill ha in något godare, tyngre och mer sippbart, eller så tar man den som vickningsöl innan trevligheterna går in i fas 3.

Ja, som anat var 5.3’an bättre. Punkt. Samtidigt ser den uppmärksamma att den inte är så mycket bättre än folkölsvarianten, vad det säger – att folkölen är bra eller att denna inte är kanon är lite oklart. Smakerna finns och gör sig bäst i 5.3’an såklart, men tyvärr är båda lite vattniga och det är där båda faller lite – men samtidigt så förväntar jag mig inte mycket mer utav en folköl (tyvärr).

Hela Epic-serien från Stone känns som ett enda stort experiment, ett seriöst sådant men som ändå känns lite som BrewDogs Abstraktserie. Men medan BrewDog gör lite vad fasiken de vill så kör Stone på att göra olika belgiskinspirerade tolkningar med smågalna ingredienser som extra krydda. Tidigare år har man använt alligatorpeppar, limeblad, koriander (vid flera tillfällen), kardemumma, grapefrukt- och apelsinskal, chokladmalt, en drös olika humlesorter och så har det fortsatt. Årets vertikalöl från Stone är en något twistad ’Belgian style golden triple’ som man kryddat med torkad kamomill, triticale (en hybrid mellan råg och vete) och belgiskt ljus godissocker. Men inte var det nog där, nä för Kalifornier är bra på viner och just vinskörden slog in ungefär samtidigt som man började med denna öl varpå man kom på iden om att tillsätta Muscat, Gewurztraminer och Sauvignong Blanc-druvor. Allt detta ger då denna något underliga 9.5%’iga öl som är den 9’e i ordning av denna serie om 11 vertikalöl.

Stone Vertical Epic 10.10.10

Utseende: Ljusare gyllengul vätska med poröst vitt skum med minimala bubblor.
Doft: Belgiska toner dominerar och främst är det genom en tydlig godissötma i doften. Druvorna bidrar med en viss fräshör men mest tycker jag det blir som en parantes till belgodofterna. Den tillsatta kamomillen ger lite blommig och småsöt säregen doft, men likt druvorna blir det ytterligare en parantes till ’de belgiska’ dofterna. Tyvärr tycker jag att den variation som finns i doften hamnar lite för hieratiskt och det blir inte den komplexitet som man kanske siktat på. 
Smak: Lättare munkänsla med okey småfizzig kolsyra. Rätt tunn kropp men med en len och behaglig smak. Trots sötman och att den är rätt fyllig så gör druvorna fräscha och lite tunna smak att alkoholen bärs fram lite mer än vad jag kanske hade föredragit. Just druvorna ger fräsch syrlig smak med söt fruktighet. Från den första twisten så att säga är det främst godissockret och kamomillens blommighet som märks av. Lite för fritt strövande och ja, vad är egentligen poängen? Jag saknar något som knyter ihop säcken och som trycker ihop smakerna mer.

Betyg? – Bra-, tyvärr kändes detta lite som en besvikelse. Ett gott experiment javisst, men det saknar en tydlig röd tråd och någon form av sammanslutning på det hela. Något obalanserat helt enkelt.

Det som är lite synd och det som gör att många icke-amerikaner ändå kan hålla sig ’besvikna’ till öl likt denna är att vi i framförallt Europa har en hel skörd med olika öl som vi har rätt bra tillgång till. Lyssnar man på flera av USA’s större beer podcasts så märker man att det råder en viss okunskap, även om inhemska öl och hur stora olika bryggerier ändå anses vara ’i övriga världen’ (eller om det är min subjektiva analys av det hela..). Vad jag menar är att jag tror att många nordeuropeer är rätt bortskämda med en bra bredd på väldigt bra öl från en lika stor bredd olika länder, bryggerier och öltyper. Det kan, märk – kan -, kanske trubba av oss lite från att vara lika eld och lågor som en mer nischad marknad kanske ändå har? Tänk bara då ni för första gången drack en riktigt god öl, kanske er 10’e mikrobryggaröl och hur ni tyckte den var exemplariskt bra, idag, kanske 1000 öl senare – skulle ni sätta exakt samma omdöme som då? Jag tror inte det (beroende på ölen såklart), med mer erfarenhet och bredd under bältet så blir man delvis (bara delvis) mer kräsen – det gör inte ölen som man dricker sämre, bara att den har svårare att nå de höga skyarna. Eller har jag fel?

På sistone har jag bockat av ett par trevliga ‘stora’ öl men ändå tillåtit mig att acceptera att jag i vissa fall har blivit besviken, de har helt enkelt inte varit så bra som jag förväntat mig. I vissa fall har de såklart överstigit mina förväntningar men det ä just besvikelserna som man lärt sig av. Tidigare har jag varit väldigt eld och lågor för amerikansk öl och ‘bra’ öl överlag. Men ju mer man dricker på lagom pressad tid ju färskare har man sina referenspunkter som man ändå förhåller den aktuella ölen till. Dricker man exempelvis några av de mest ansedda IPA’s tätt efter varandra så blir man ju dels smålullig och lite bedövad, men likväl har man då lättare att bedöma dem mot varandra och med ett inte fullt så komplex omdömessystem så blir det då rätt svårt att ge rättvisa omdömen. Det skulle vara bra mycket lättare att ordna dem på en inbördes skala från 1,2,3,4,5. Där 1’an var den man tyckte bäst om (så som de betygssätter öl på tävlingar i USA) men vad säger detta då man börjar om med 5 nya öl? Det är intressant med matematiska termer och logiska ekvationer och just vid tillfällen som dessa önskar jag att jag var än bättre på det.

Julöl har jag ju redan konstaterat kanske skiljer sig lite mellan olika länder, mycket troligen på grund utav vad man förknippar med just julen. I Sverige känns det som om julen är mer centrerad kring just ‘jul medan det i USA är mer runt ‘winter holiday’. Vad jag menar är att i Sverige står julkryddor och smaker mycket i centrum, inte alltid (jämför tex Oppigård Winter Ale med Slottskällans Nisse), medan det i USA (utifrån mitt intryck) är mer vinteröl som ska passa i mörkret och kylan. Det är en outgrundad teori men i samtal med en vän från USA så sa han just att han uppskattade de juliga smakerna då de var just ‘jul’ och att de inte var lika bortskämda med sådan öl. Något underligt då ‘pumpkin ale’ ändå är en rätt stor förteelse i USA medan de få pumpaöl vi fått se här i Sverige har mötts med lite blandade omdömen.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här svamlet, kanske bara introducera den ena ölen idag – Anchors Our Special Ale 2010. Ölen som varje år byter kryddblandning och därför kan variera rätt mycket. Samtidigt är Anchor mer och mer ett bryggeri jag förknippat med ‘genuint’ – kanske på grund utav deras historia eller bara det att de faktiskt gör riktigt välsmakande öl.

Den andra ölen är svensk och det är Sigtunas Merry Christmas som ska få bevisa för mig att de faktiskt är bra på brygga öl. Jag har haft lite diskussioner om detta med folk och vi verkar alla slå fast att många bryggerier helt tappar bort sin egen öl i alla utflykter med att göra samarbetsöl, specialöl eller låta andra brygga hos dem (återigen hänvisar jag till intervjun Magnus Bark gjorde med Stefan Gustafsson om hur bristen på egen kontroll påverkade utfallet av hans öl).

Anchor Our Special Al 2010

Utseende: Mörkare brunsvart vätska med fint krämig cappucinotopp och minimala bubblor.
Doft: Väldoftande med lite örtig tofeedoft, choklad och kolasås. Lite torr örtig humle och jäst slår igenom. Mer örtig kolasås och även bär som känns mer syrligt t.ex. lingon och tranbär. Inte lika tydligt julkryddad som exempelvis i fjol men jag tror nästan att jag föredrar detta.
Smak: Lättare munkänsla nästan utan kolsyra. Smaken känns lite askat neddämpad med torr men inte sträv känsla och smaker av örter, kryddor och rostad malt. Eftersmaken är lite juligare med kanel och återigen örter. Inte så påtagliga smaker men likväl väldigt bra. Drickbar och lite lätt kropp vilket gör den till ett bra komplement till mat och/eller bara som sällskapsdryck. Mot slutet framträder mer frukter och lite mer smaker, men då var mitt glas redan slut. Så som vanligt gäller detta att invänta rätt temperatur.

Betyg? – Bra, lite för lätt och dämpad smakmässigt. Men samtidigt är det vad som gör denna lite elegant och drickbar. Det blir en eftersmak som sitter kvar, men lite lagom och rätt trevligt. Men inte den juligaste eller mest minnesvärda julölen. Men likväl något jag sulle rekomendera.

Sigtuna Merry Christmas

Utseende: Mörkt brun vätska med kompakt poröst skum med minimala till små bubblor och lagom gräddig topp.
Doft: Pomerans, kanel, aningar av lite humle som ger toner av örter, gräs och citrus. Rätt ordentligt mörk lakrits och bitter mörk choklad. Det hela doftar faktiskt bättre än hur det låter i skrift. Det blir liksom julkryddat utan att bli övertydligt att man försökt överkrydda ölen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra fyllighet som samsar både lite tunn kropp och som inte överöser med fyllighet. Smaken är bittertorr mer än känslan i munnen, det är torr choklad, lakrits och kryddning – arrogant elegant är nog passande som uttryck. Det är enkla smaker men som gör sig oerhört bra ihop tycker jag. Det lite humlebeska blir mer tydligt då ölen blir någon grad varmare men jag tycker det gör sig väl i det hela och lyfter kryddsmakerna lite. En bra mörk, kryddig/örtig, ale som lär passa lika bra som okryddade ditos på julbordet – denna lär gå hem hos många. Mot slutet kommer även mer sötma av kola och fruktighet. I takt med det blir beskan än mer tydlig och tar även med sig lite hetta från kanelen och kardemumma.

Betyg? – Bra+, kanske inget man dricker mycket av (till slut blir den rätt obalanserad med det kryddiga och humlen). Men en julöl som är väldigt julig och samtidigt auktoritär och lättdrucken på samma gång. Nu är den på 6% och hade den varit runt 4.5-5 så borde den ha varit given på de flesta julborden för de som vill ha lite mer tryck i sin julöl utan att det går överstyr. Den kommer göra sig lika bra till köttbullarna som till skinkan med god senap – men även framför brasan framåt kvällen.

 En regnig tredje advent och man har just vaknat efter 12 timmars mastodontsömn och vad gör man då? Jo, skriver iväg om lite mer öl här. Var på tok för zonkad igår för att kunna få i mig mer än den Liefmans Goudenbrand jag öppnade, så ingen Founders Nemesis eller annat gott heller. På tal om saker som inte blev av, eller åtminstone försenade – min lilla sändning med fler Pliny är därute någonstans på vägarna, väntandes, på mig. Fan för snön ibland. Gimme my beer or I’ll kill you mr Snow! Nä, snl i all ära och särskilt kring juletid men samtidigt förutsätter det, drycksmässigt, att det vankas barley wines, stouts och glögg för de som inte gillar öl. Men är det så simpelt? Troligen, dock skulle jag behöva en stor skinnsoffa och en lite väl lång bok att läsa tillsammans med min öl. Utmärkt då jag efter ett par sippar knappt skulle orka läsa boken utan istället halvligga i min fåtölj och bara vara belåten med situationen..

Så ingen öl pga snön! Tur att jag fick dricka lite annan god öl från USA’s västkust häromdagen. Lost Abbeyprovningen kommer jag troligen skriva om imorgon men det är inte ett alltför långt hopp från dem vi göra idag då det mer eller mindre är samma bryggeri – Port Brewing. Port Brewing Panzer Imperial Pilsner om man ska vara helt nogrann. Tyskland möter Kalifornien I en imperial pilsner där en tysk pilsner med humlesorterna Tettnang och Saaz har pimpats upp Cali-style. Imperial pilsner är en ölsort jag diggar och både Sam Adams Hallertau Imperial Pilsner och Rogue Morimoto Imperial Pilsner ligger högt på min lista över favoritöl.

Port Brewing Panzer Imperial Pils

Utseende: Rätt klar lätt urvattnat orangefärgad vätska med vitt skum som rätt kvickt drar sig ut mot glaskanterna och lämnar lite rester.
Doft: Den lite europeiskt humlesöta doften återfinns, precis som i de båda andra imp. Pils’en jag nämnt ovan. Mycket citrus och den där sötman tror jag är den som ibland uppfattas av vissa som lite kakliknande. (typ mindre vaniljstinna drömmar). En blommigare och mer citrusskalsbetonad doft (’noble’ humle)  slår sedan följe på de andra dofterna. Vitpepparkryddad malt och aning av estrar gör även en visit, vilket spär på det kakliknande lite till.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn vätska men med en passande känsla i munnen, lite len och med en kolsyra med små bubblor som för fram beskan riktigt bra. Ack denna beska, lagom och lurig – lurigt lagom? Smaken har mycket citrus – grape, citron och apelsin med skal och allt, torra smaker av blommor, örter och kryddor (vitpeppar och liknande). Om doften hintade om sötma så är den inte lika framträdande i smaken. När vätskan först träffar tungan och i de förta intrycken så infinner sig den där lite kaksöta känslan med malt och torkade ljusa frukter – men med en rejäl beska lurkande i ridån. Vipps slår den till och det beska sprider ut sig. Förstår inte de som verkar tycka att humlen inte känns av för det gör den – inte som en IPA utan lättare, tunnare och mot en lite ljust maltigare grund.

Betyg? – Bättre. Söt ’up front’ med en stürmattack av humle i mitten och med en laid back bitter känsla i eftersmaken. Något söt men samtidigt något torr – men i en balans, eller mix snarare som gör att jag tycker att den klarar av det bra. Vissa kanske tycker den är obalanserad eller stör sig just på att den är både söt och bitter – men jag gillar det då det verkligen blir som att den bara byter skepnad på en sekund.

Igår var det Westvleteren 12 det handlade om – en bastant, potent och ‘classy’ öl på många sätt. Starka öl då? Ja, idag blir det Bismarck, den 41%’iga bästen! På tal om galna och stora öl så har det holländska bryggeriet Het Koelchip gjort två bastanta öl. Obelix på 45% och Start the Future – på 60%! Huruvida dessa öl är drickbara vet jag inte bara att jag varit riktigt sugen på att köpa dem och prova. Men nä, i dessa fall så lär en mix av kommande hype och ’viljan’ att prova starka saker nog före hur de lär smaka. Då passar BrewDogs Sink The Bismarck bättre. Den 41%’iga ölen (vilket väl placerar den på en 5’e plats över starkaste ölen) som vi till slut fick prova på på Sorbon i torsdags då de beslutade sig (efter mindre påtryckningar… och hot) att öppna och sälja på cl. Sammanlagt blev det väl ett par (för många?) centiliter vilket kändes på vägen hem – det värmde och smaken satt kvar. Ölen i sig då. En quad IPA på smått skogstokiga 41% – vad kan man förvänta sig då egentligen? En öl, en whisky, sprit – kanske Stroh rom? Pingvinen vart riktigt god, varierat smakrik och kändes inte för spritig utan som en sämre whisky men som en bättre whiskyöl. Utopian var som ett fint dessertvin (även fast den är bra mycket svagare än dessa andra) och med dessa två exempel så blev man ju än mer spänd på hur denna skulle smaka?

BrewDog Sink the Bismarck

Utseende: Vattnigare orangefärgat brungyllene. Lite fizziga små bubblor syns i glaset. Saknar direkt skum.
Doft: Doftar som en maltig vört med tydliga dofter av lakrits – eller snarare av anis och andra brödkryddor. Väldigt torra humlenyanser som om man torkat humle och torrhumlat den extremt med. Olika maltsorter och torkade frukter (sådär så att all vätska är uttömd, inte bara som i torkade aprikos t.ex.). Fruktlikör, kanske aningen Cointreau fast med anis i sig och sedan torrhumlat. Bra variation på dofterna med en bra doftpalett.
Smak: Värmande med direkt smak! Inte för spritig, kanske för att man verkligen sippar den. Eller sippar och sippar, man tar mindre sippar än vad ’sipp’ egentligen innebär. Anis och brödkryddor, men framförallt anis är även kännetecknande för smaken. Eftersmaken är oerhört lång, verkligen oerhört lång. Überhet på något sätt i munnen, värmer på bra. Det maltiga och samtidigt kryddigt heta mot allt det torrhumlade suddar bort alkoholhalten rätt bra. Den finns där, men jag tycker inte den blir störigt spritig.

Betyg? – NA. Jepp, första gången jag på riktigt ger en öl detta betyg. Jag vet helt enkelt inte om jag skulle ge den en 0’a (min) eller 7’a (max) i betyg. Den är underbart varierad och komplex – vad annars kan en öl på 41% vara? Dofterna och smakerna är roliga, bra och går ihop utomordentligt. Eftersmaken sitter kvar hela kvällen vilket gjorde att då jag drack min sista slatt Yeti (på fat) efteråt så kändes den tunn och nästan platt. Det säger något om detta monster. Men är det en öl? Är den ’bra’? Det vet jag inte. 2-3cl är nästan för mycket och för mig är en öl ändå något man minst ska kunna njuta i sig 7-10cl av för att det riktigt ska kännas som en öl. En 4’a Bismarck vore trevligt, men att småsippa den en längre stund känns mer som något man måste göra med sprit – inte stark öl. Så ja, därför blir betyget som det blir. Jag tror att ni som druckit den ändå kan känna igen er i resonemanget och åt er som inte druckit den kan jag bara säga – våga prova den, men 1-2cl räcker för att ge dig en rätt bra bild.

På sistone har jag äntligen haft möjligheten att få prova på lite av de ölen man hört mycket om men aldrig riktigt haft tillfälle, råd eller tillgång till att prova. Pliny The Elder var en sådan och igår fick jag äntligen prova BrewDog Sink The Bismarck och i helgen – ja då provades Westvleteren 12. När man dricker ‘stora’ öl så tror jag det är lätt att man fastnar för hype’en och direkt börjar sinnena lura en själv med hjälp av hjärnans vilja att ölen ska vara så mycket bättre än vad den kanske är. Men detta gäller ju för det mesta, mat på en bra restaurang, att ens egen partner eller för den delen barn är den snyggaste i världen etc etc. Imorgon kommer jag skriva om just Bismarck’en och ja, ni kommer förstå mitt resonemang mer tydligt då när jag sätter ett lite ovanligt betyg.

Westvleteren 12 då? En ABT/Quad som överöses med beröm, har en rätt cementerad plats som 1’a på RB’s lista över världens bästa öl och som  kräver både tid, en bil och massa annat meck för att ens få tag på. Själva processen med att anmöla sig till klostret när den väl finns tillgänglig, att behöva ange registreringsnummret på bilen som hämtar ölen och sedan behöva åka till klostret nere i Vleteren och hämta ölen – ja, självklart blir det då lite extra coolt när man väl fått tag på en flaska eller fem. Men gör det automatiskt ölen bra? Jag tvivlar och dessutom då jag har svårt för just denna typ av öl vilket man kunde se i min paralellprovning av Rochefort 6-10 vs Saint Bernardus 6-12 där ingen öl riktigt föll mig i smaken. Och då kan jag ändå läsa om folk som gråter beröm över Rockeforts 10’a. Chansen kanske är större att jag är partisk åt motsatt håll då istället? Ja, vi får väl se – det är dags för ölen nu i alla fall.

Westvleteren 12

Utseende: Ljusbrun vätska med litet nougatfärgat skum.
Doft: Hmm. Lite trevligt ’unken’ nougat, mycket nougat, choklad och annat fast i en lite extrem tappning. Bittersylig. Lite komplex men ändå ’otydlig’, tyvärr. Inte alls så tydliga dofter som jag förväntat mig. Känner inte av mörk frukt eller mer typiska belgodofter.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Halvtunn. Elegant med fina inslag av  alkohol. Bittertorr smak av nötkola och likör. Fina variationer i smakerna – som fortfarande inte är så tydliga som jag förväntat mig. Bitter. Lättdrucken trots alkoholprocenten. Även här känner jag inte av det som tydligen ska ifnnas här? Kanske är det för att flaskan är ‘färsk’ eller bara att jag inte känner av dem, vilket jag annars brukar kunna göra?

Betyg? – Bäst-, den är elegant och komplex. Men likväl finner jag inte den ’underbara’ känslan som denna öl tydligen ska ha? Antingen fick jag en dålig flaska, hade tappat alla smaksinnen, drack den fel eller så är den bara hype’ad? Inte världens bästa öl – men något väldigt elegant och bra. Kan påpeka att jag bara hade druckit en öl innan så smaksinnena borde fortfarande vara rätt bra. Bäst- kanske ses som lite högt betyg men den är bättre än både Rochefort 10 och Sint Bernardus 12 samtidigt som jag gillar det som finns i form av doft och smak – det är ju lättdrucket och smakrikt – bara inte på det förväntade sättet. Nä, för sätta denna på ’hold’ tills jag får prova en till flaska någon gång.