MankerBeer.com

Innan öl – själv-PR
Fast innan det så tänker jag fortsätta tjata och göra motsatsen till smygreklam – alltså helt öppet be er, om att rösta på mitt fotobidrag i denna tävling. Bara att klicka på ‘logga in’ (funkar det med olika mailklienter och facebook) (ingen reklam och ingen info sparas). Gå till dennna bilden och klicka på ‘gilla’ – så, klart! Gör det så får snåle Manker en julklapp tidigt i år! Och,i den ursprungliga bilden så står faktiskt min Russian River Pliny The Elder med i sin fina gröna färg på flaskan, så den är delvis ölrelaterad!

Founders Cerise, ölen som ändrar synen på Founders?

 Tidigare hag jag ju konstaterat att Founders är ett av mina favoritbryggeri så till vida att de håller så oerhört hög lägstanivå med sina öl, förutom någon IPA så har jag verkligen gillat allt jag har druckit därifrån. Ser dessutom fram till den Nemesis 2010 som står här och väntar – någon som har provat den och kan ge ett utlåtande? Däremot är jag smått osäker nu med deras körsbärsöl Cerise, ölen som enligt andra ska vara den som tar bort pricken över i för dem. Så självklart blev det att prova den och såhär löd domen.

Denna körsbärsjästa öl lär bli den som får avgöra lite huruvida Founders är ett superbt fantombryggeri eller att de faktiskt har gjort åtminstone några få lite mindre bra öl. Cerise är på 15 IBU och med 6,5% bör det ändå finnas lite kraft här i flaskan. Lärde mig nu också at Founders har skruvkork på sina öl – eller är det bara denna? Vågar inte öppna en av mina Breakfast Stouts också kolla.

Founders Cerise

Utseende: Lättare rosanyanserad orange färg med ett litet ljust ljust rosa skum som dör ned till lite rester kring glaskanten. 
Doft: Direkt är det något som påminner om hur det kan bli när amerikanska bryggerier ska göra europeiska ölstilar såsom t.ex. veteöl för det är liknande här. Doften är av körsbär, rätt torra småsura. Men en maltbetonad sötma finns också här med nästan mandellikörartad stil. Körsbärsmustigt och sådär fint florsockrat nedsötat.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fyllig men ändå lagom kraftig och ja, nästan lite tunn kropp. Smaken är lite ’gullig’ med körsbärsen som flörtar med en utifrån kroppen från en rätt shysst ale. Det blir som om man hällt i körsbärssyup i en rätt bra öl och ändå är det inte dåligt. Det är inte artificiellt och det är inte hemskt – men är det bra då? Jag vet inte, det är väldigt drickbart – men så var ju också Hoegaarden Rosé och Früli’n. Medan de två var utpräglade ’hinka och njut, det är sommar’-öl så är den här ändå från Founders och frågan är vad för syfte den har, om den har något? För vore den enbart ett kul ihopkok så? Mnjae, maltigheten lyser igenom, körsbären är florsockrade och därmed inte så sursyrliga som de annars vore och överlag så känns den lite obalanserad.

Betyg? – Bra-, drickbarheten är stor och den känns inte lika juice’ig som de övriga två fruktölen jag nämnde ovan, men här lyser malten igenom. Som en bra öl man lagt (förvisso välsmakande sådan) syrup i. Jag ogillar det inte, men jag blir ändå lite besviken och det lilla minuset är för att om det vore stekhet sommar så hade jag nog ändå valt bort denna. Fruktöl på sommaren ska vara läskande och försvinna, den här känns fortfarande som en vanlig öl, men med fruktig smak. På något sätt blir det som Magic hat #9 (oh love) men med just körsbär så tycker jag att man kunde förvänta sig något annat, något mer. Ölen förändrar såklart inte min åsikt om att Founders gör grym öl, men den blir en liten bump på vägen, men sådana tycker jag att alla bryggerier oftast har och ofta fler än en, så inga konstigheter här med andra ord.

                                            Innan öl – själv-PR
Fast innan det så tänker jag fortsätta tjata och göra motsatsen till smygreklam – alltså helt öppet  be er, om att rösta på mitt fotobidrag i denna tävling. Bara att klicka på ‘logga in’ och så funkar det med olika mailklienter och facebook (ingen reklam och ingen info sparas). Gör det så får snåle Manker en julklapp tidigt i år! Och ja, i den ursprungliga bilden så står faktiskt min Russian River Pliny The Elder med i sin fina gröna färg, så den är delvis ölrelaterad!

Öl till slut
Jahapp annars då?, United fick oavgjort (men vann gruppen), FCK är vidare (kul) och annars så är landet som vanligt. Så vad göra mer då, jo dricka öl. Fast denna öl från Urthel dracks faktiskt för ett tag sen, men nu kommer ett litet omdöme upp – till slut.

Urthel Samaranth nu då? En ABT/Quadrupel, vilket till att börja med är en ölsort jag sällan dricker. Tyvärr. Det har bara blivit så, men likväl då jag doftar på en La Trappe eller liknande så känner jag vad jag missat, för det är en öltyp som är för njutare om något. Det här då en öl som Hildegaard bryggde till hennes bröllop vilket serverades istället för vin. Hon själv kallar det en strong amber ale, men oavsett vad så verkar den ha lyckats med något. Extra kul att dricka en Quad som också bryggt hos La Trappe vilket är lite lustigt.

Urthel Samaranth

Utseende: Mörk orange, lätt grumlig och lite aleliknande vätska med litet cremefärgat skum som dör ned till en smutsig hinna med lite rester på glaskanten.
Doft: Söt alkoholnedkärad karamell och kola, toner av marsipan och även lite nötig mandelmassa – allt med denna allnärvarande alkohol där edge’en dock faller bort tillräckligt fort för att bara lämna kvar det trevliga och karamelliga dofterna. Slutar med lite torkade och kanderade mörka frukter.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Len känsla i munnen med lite fizzig kolsyra med små bubblor. Först är det en alkoholstark smak av kola och dessertvin eller kanske calvados och en dos rom. Romdränkta russin, äpplen och några körsbär som en fumlig person sedan drullat ner lite kola i. Det är svårdrucket med den alkoholstarka smaken som vanligt med öl likt denna, men samtidigt är det också en öl som långsamt ska njutas igenom. Rätt torr eftersmak, lite spritligt ren sådär, men med knäckiga äpplen och lite torkad frukt.

Betyg? – Bra, det är gott och med alla smaker man förväntar sig men med lite för mycket äppelspritighet (lite som jag tyckte att t.ex. Lost Abbey Angels Share och Mikkeller Big Worse Barley Wine hade) och för lite kola. Man kan kalla det mer elegant eller lite tråkigare beroende på smak, men jag föredrar t.ex. La Trappe före denna.

Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om andra saker som jag ber er göra i utbyte mot välvilja och en ljus framtid, klicka in er på länken här, rösta, sen kan ni  välja ‘follow’ här till höger så prenumerationen på denna eminenta blogg  

Jag vet inte om vi svenskar skämts bort med vår tillgång till Anchors Steam, liberty Ale och Anchor Porter som vi har så nära och bra på vårt systembolag. Vad jag däremot vet är att bryggeriet var bland de första och som verkligen satte Kalifornien och hela den amerikanska ölkulturen på frammarsh och därför borde ha högre anseende än vad de har. Samtidigt vet jag inte, de gör bara en 10-12 olika öl och utav dessa så har man kanske provat hälften, men likväl känns det lite som om man negligerat dem. Ska man behöva pumpa ut olika öl i sekund och minut för att få den plats som krävs för att bli ihågkommen, eller är det inte snarare så att ölen är vad som ska spela roll? Förvisso kan man likt De Molen göra dröser av olika öl som nästan alltid lyckas bli rätt bra, samtidigt så finns det de som BrewDog som enligt mig urholkat sitt varumärke genom alla små ‘ospeciella’ specialöl de gör. Som jag tidigare skrivit så har många amerikanska öl en 10-15 öl på sitt samvete, kanske med någon extra jublieums-/samarbets-/etc-öl av något slag – och det fungerar rätt bra. Vissa kanske har många öltyper av konkurensmässiga skäl, men jag tror fasiken det är något mer än så som gör att de brukar kunna visa upp en helt annan range av öl än vad många andra länder kan. Eller har jag fel? Detta är en tanke som fötts här och nu så ni är mer än gärna välkomna att rätta mig.

Denna öl då? – Anchors barley wine är lite  historia – det var (kanske pga bryggeriets historia) den första barley wine style ale’en enligt dem själva (första batchen gjordes 1975 efter ett besök i England). Cascadehumlad och sedan åter torrhumlad med cascade för att få en bra fruktig beska. Ni kan läsa hela den oerhört intressanta historien här om hur Fritz besökte England och kom hem med en ide om en kraftigare öltyp som först inte fick heta barley wine utan fick bli barleywine – kanske är det därifrån amerikanarna också behövt lägga till ‘style ale’ på slutet?

Anchor Old Foghorn Ale

Utseende: Perfekt fint ljust nougatbrunt skum med gräddig topp och minimala bubblor i en kompakt porös skumkropp. Vätskan är vacker, klar och mörkt gyllenbrun. Skummet lämnar fina skumgardiner medan det sjunker nedåt, perfekt utseende!
Doft: Likörkola såsom i brittiska topp-b.w’s, och mörka torkade frukter, tjock sirapssötma. Humlingen sticker ut väl med fräsch citrus och kotte. Det är såhär man vill att det ska dofta. Kraftig men ändå mjuk och inbjudande fruktighet med bär och mer kola. Det dyker även upp lite trä och russin senare, men det bidrar bara till helheten.
Smak: Medelstor munkänsla med mjuk kolsyra. Smaken exploderar nästan av humlig kola. Barley wine-typiskt besk känsla men den smaken som så ofta ska vara åt kola och karamellhållet är här helt genuin och så perfekt som det nog en gång var menat att öltypen ska ha. Det är som det mest genuint amerikanska drar åt det brittiska barley wine-hållet. Sötman är perfekt, lite sötklibbig, lite spritigt likörartad men perfekt och sjunker i superbra med både beskan, kroppen och ja – allt går ihop på ett grymt sätt. Fylligt, mjukt och trots 8,8% en av de mest lättdruckan barley wines jag druckit som ändå håller upp både kropp, smak och som har den där fina likörspritiga smaken. Dock (!) blir smaken lite ensidig och sötman tar över och då även alkoholen, men det är mer när den börjar dra sig närmare rumstemperatur – så serveras den aningen kallare så är den toppen.

Betyg? – Bäst, mumsig, fyllig och med precis rätt balans. Inte sådär tokigt besk eller för alkoholspritig – inte heller är den ’tråkig’ eller enformig i smaken. Utan med fruktig kola, bra beska och en passande lättdruckenhet så är det här en barley wine man gärna hade haft fler utav. En toppenöl som dock falnar lite, men samtidigt är den som en mix av det jag personligen kallar amerikansk vs brittisk barley wine. Det är både maltigt, kola och ändå beskt, ’tryckande’, nötigt – men med cascadehumle vilket ger en bra ljus och lite färsk fruktighet till det hela. Bra bra!

Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om andra saker tjejer gillar och gör, klicka in er på ‘follow’ här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till familj kärlek och öl!  

 En öl jag varit riktigt spänd på att prova men aldrig vågat då det kunnat verka ‘omanligt’ eller ‘larvigt och
 som jag inte ens vetat om den är ‘god’ har då varit denna, kvällens öl. Denna kriek som ändå inte är en kriek – då får den väl inte ha tillsatta smaker etc? kom ju till systembolaget för några veckor sedan och råkade även finnas tillgänglig på fat en väl vald fredagseftermiddag. Så såklart åkte den fram även då för att jag skulle se om den var bättre på fat eller flaska.

Liefmans Cuvée Brut (flaska)

Utseende: Under det ljusrosa rätt kompakta och mjälla skummet finns en småmörk röd vätska som dock släpper igen gyllene strimmor.
Doft: Lätt sötad körsbärsjuice, liknande syltade körsbär eller körsbärslikörspraliner. Viss syrlig salpetersyra känns av men utan att vara för markant. Även fast det känns lite syltat så balanserar den mellan en artificiell och en rätt ren körsbärsdoft.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Den där sköna sursyrliga fizzigheten är där och surar till det för tänderna men inte så pass mycket som den kunnat. Istället är det en våg av de mest rena och mogna körsbären som sväller in över en. Även smak av andra röda bär som hallon och kanske till och med röda vinbär är där och bidrar till smakvariation. Jämfört med fatversionen som provades tätt inpå provningen av denna så har den här mindre sötma men renare och mer genuin smak av körsbär.

Betyg? – Bättre, ytterligare ett steg längre ifrån det alltför sötade och med en råare körsbärssmak som känns mer elegant. Väldigt bra och drickbar, även fast jag kanske föredrar Cantillon Kriek före den, men så är de rätt olika på sina sätt också så.

Liefmans Cuvée Brut (fat)

Utseende: Rödgyllene vätska med ljusrosa fint skum.
Doft: Söt doft av körsbär, precist som anat. Körsbär och mer körsbär och ja, det är inte så mycket mer.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Inte för sött utan det finns en okey syrlighet som även är markant i körsbärssmaken. Drickbart med en balans som lutar precis rätt åt det syrliga framför det söta.

Betyg? – Bra+, drickbar och inte för söt. Då t.o.m ens flickvän som inte gillar öl kan smutta på den så… Däremot är den aningen sötare än vad den var på flaska, eller det var åtminstone mitt intryck av den. Men drickbar och en bra mellanöl om man vill bryta mellan exempelvis en DIPA och en stout eller liknande och vill fräscha upp munnen lite.

Hjälp till och rösta
På tal om flickvän så har jag lovat att promote’a ett gemensamt litet fotoprojekt/tävlingsbidrag i en fototävling där priset skulle göra att ölen som fotas har än bättre kvalitet. Så klicka bara någonstans här, sedan på ‘gilla’ (var inloggad på gmail/yahoo/facebook) och så har ni gjort er medborgerliga plikt och hon blir glad, vilket gör mig glad – och då blir ni glada som läsa mer om god öl.

Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om andra historiska figurer och självkärlek, klicka in er på ‘follow’ här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till familj kärlek och öl! 

 Andra advent är nu över och dagarna inför jul försvinner i rätt rask takt, en och en. Istället för julölstester och liknande så satsar jag i år på att ge mig själv trevliga julklappar redan innan jul. Vi har ju nästan alla tänkt när oc hur vi ska öppna lite guldklimpar och annat vi har där hemma. Så då och då fram tills julafton så kommer jag öppna upp en flaska av något riktigt gott. Dagens julklapp till mig själv har jag pratat om lite de senaste dagarna – med all rätt – och den blev en perfekt liten gåva till mig själv i fredags efter att årets sista projekt vart klart.

Så god jul Manker önskar Manker!

För någon som skriver om amerikansk öl, gillar amerikansk öl och försökt leta upp amerikansk öl så är det lite underligt att jag aldrig ramlat över Pliny innan, eller ens Russian River för den delen. Men då ska man också minnas att jag började dricka och skriva mer ’seriöst’ för ungefär 14 månader sedan. Så jag är en ung så att säga. Själva namnet ’Pliny The Elder’ syftar tillbaka till den romerska multi-vetenskapsman som var med och gav humle dess latinska namn, “lupus Salictarius”, eller ”wolf among scrubs.”. Ni som druckit Beer Here Lupulus förstår den dubbla kopplingen I hur den ölen ser ut och heter..  Lupulus i det senare fallet var det senare namnet den fick. Hans brorson Pliny The Younger höll sedan fanan i liv och utforska det hans farbror startat.

Själva ölen Pliny the Elder är brygd med 40% mer malt och mer än dubbla mängden humle än deras vanliga IPA. Och som det står på flaskan: Respect you elder: Keep Cold, drink fresh, do not age! Pliny the Elder is a historical figure, Dont make the beer inside this bottle one! Not a barley wine! Age you cheese not your pliny! Respect hops, consume fresh! If you must, sit on eggs, not on Pliny! Do not save for a rainy day! Pliny is for savouring, not for saving! Consume Pliny fresh or not at all! Does not improve with age! Hoppy Beers are not meant to be aged! Keep away from heat!

Så för den som inte förstått poängen så ska den drickas färsk – och fasiken vad jag var rätt att den skulle vara gammal, men som Gyllenbock som även han hade köpt en flaska nere i Amsterdam sa så var den relativt färsk. Buteljerad 10/18/10 så vad mer kan man säga – färsk och god indeed!



Russian River Pliny The Elder
Utseende: Lite fint mörkt grumlighet i den rätt klart orangegyllenfärgade vätskan. Skummet är fyllt av minimala till små bubblor och lagom poröst men ändå kompakt och med en gräddig topp som lämnar fina rester kvar i glaset. Ser ut som öl ska. 
Doft: Humlekottar, precis lagom oljigt pinjebittra men med fantastisk lite söt doft av tropiska frukter och ändå lite sötad grape. Att det är 100 IBU märks inte då den extra dosen malt verkligen gör sitt och jag var nästan nära på att säga att det känns lite sådär blött maltigt havresött som t.ex. Southern Tier gör – fast tusen gånger bättre och inte riktigt havreaktigt. Efter en stund kommer det fram toner som påminner om parfymerad frukt – färsk IPA med andra ord. Den humlekottigt beska doften är ’konstigt nog’ värd att bara sitta och dofta på. Det är lite karamelligt och fint och små nyanser överraskar en hela tiden.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra, rätt len och med fina bubblor. Vilken fin smak. Bastant men ändå avvaktande och med en efterbeska som slår hårt och bestämt, här visar sig den höga IBU:n. Jag kommer på mig själv med att bara sitta och hålla i glaset och tänka efter hur beskan utvecklas i munnen, blommar ut och ger smak. Här är det inte beska bara för att utan det är verkligen skitbra! Påminner på många sätt om den även lite fruktigare DuganA’n från Avery fast ändå inte, utan jag tycker det finns en nivå till här. Återigen, finner mig själv att mer sitta och smutta, dofta, känna efter än vad jag nästan någonsin har gjort. Jag kanske inte hittar storslagna mångfalder av smaker, men det är samtidigt så bra att det inte gör så mycket. Det är precis så maltigt som det måste vara för att ge mer skjuts i smakerna och för att det inte bara ska bli beskt och jag tror att det är just det som gör denna till en så fantastisk DIPA. Troligen förväntar sig dem som blir besvikna på den att den ska vara fruktigare, beskare, mer. Men icke. Det här är hur en perfekt DIPA ska vara – rejält besk, med superb relation till maten och både lättdrucken men att ge just känslan av att man ska sitta och njuta den.

Betyg? – Kalasbra, självfallet. En öl som får min tid att stanna upp ska ha detta betyg. De som tidigare fått toppbetyget har antingen haft något speciellt som gett den min subjektiva kärlek, eller så har de varit så jekla komplexa att de måste ha det. Den här har allt. Det exotiskt fruktiga med det söta grape och citrussmakande och med den stora beskan – som tas ned av en perfekt balans maltighet. Ja, en lättdrucken öl man självmant sippar på – speciellt och värdigt.

Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om sura Italienare  med mjölkbakterier, klicka in er på ‘follow’ här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till familj kärlek och öl! 

Efter årets första julmingel så är magen full och julstämningen än bättre. De korta slutsatserna från det hela var att mat är gott och att Sofiero Julöl inte är gott. Den var mer där som en öl i mängden medan det faktiskt även serverades N’Ice Chouffe. Den var trevlig och lätt, precis som i fjol. Annars är nog julen den högtiden där säsongsölen är svårast att få att passa. Antingen vill man ha smakrika belgiska kraftöl, eller kanske knäckiga/superkryddade svenska julöl – eller varför inte något lite fiffigt amerikanskt. Sedan ska detta väl vara passande både mat och sällskap. Så i år har jag skippat mina julölstestar och helt enkelt konstaterat att just julölen är upp till var och en på ett sätt som skiljer sig lite mot mycket annan öl. Visst finns det guldkorn och fallgropar som alltid, men överlag så är det något visst med julölen tycker jag.

På tal om godsaker och kakor – Italien.. För något släpp sedan kom så två stycken öl från italienska Panil. Panil som drivs av familjen Losi började egentligen som vintillverkade men harsedan 2000 även gjort öl. Renzo Losi hade en förkärlek till belgiska öl vilka blev vad bryggerier sedan har försökt göra. Kvällens öl, Barriquéen har fått jäsa på ektunnor med bade mjölk- och vinägerbakterier för att få fram den sura stilen (PH på 3.85-3.9). Det ska även finnas en amerikansk variant som jag dock bara kunnat läsa om men inte själv provat. Kanske bör påpeka att ‘laktosproblem’ i rubriken mer var menat till tillsatsen av laktosbakteriekultur och inte att det är något fel på ölen…

Panil Barriquée (Sour)

Utseende: Mörkare brunrödgyllene vätska med poröst kompakt skum med minimala bubblor som enhetligt fizzar sig ned till dess att det försvinner.  
Doft: Surt trä men med något lite gräddigt i doften. Aningen äppelcidervinäger och samma lilla aning av vanlig vinäger. Det balanseras mot något som inte egentligen är sött men som har något liknande en doft av karamell. Lite phenoler och sur fruktkaramell.
Smak: Lättare munkänsla med okey och inte alltför fizzig kolsyra. Lite mjukare kropp än förväntat men fortfarande passande en suröl. Smaken är lite varierad med vinäger och sur syrlighet som övergår till lite eklagrat med smak av kola och ektunna. Visst fasiken är det något laktosartat där också för det allra suraste mjukas av rätt fort. Renzo ska tydligen vara en stor fantast av trälagringar och det tillsammans med lactobacillerna här ger en öl som är snäll och rätt mittemellan.

Betyg? – Bra+, ser man till dessa medelsura så finns det bra många som ger mer av båda världarna – ta bara Duchesse de Bourgogne t.ex. som verkligen är sötsur och har spår av trä i smak och doft. Här tycker jag att det blir lite för snällt men med en fin sur smak och en väldigt fin drickbarhet. Men kanske kunde de låtit det sursyrliga från vinäger och äpple komma fram mer för att ge en större range smaker och dofter?