MankerBeer.com

 Sist ut för min del av de olika Horizon.ölen är då denna Red Horizon. Bryggd på Sake-jäst #7 vilket Kjetil får från Masumi Sake i Japan vilket är en jäststam som Chisato Kubota för ungefär 60-70 år sedan lyckades få fram på Masumi Suwa Kura varpå det nationella sake-institutet kom att hylla den och döpa den till “jäst # 7”. Idag är den standard i Japan och står för åtminstone 60% av all sakejäst som används i produktionen. Tanken med en såpass annorlunda öl är att få sakens alla fruktiga toner vilket görs genom att den får fermentera på låg tempteratur och sedan ska hållas kyld för att inte jäsningen ska fortsätta. Det gör att man inte kan sälja dessa öl på Vinmonopolet, Systembolaget etc där man inte kan hålla drycken kyld varpå den snabbt skulle tappa finess. Så köp dessa på krogen eller se till att få hem och håll dem kylda. Att den sedan har en IBU på 75 är såhär efteråt lite förvånande… För den intresserade så har Magnus Bark på Ofiltrerat redan skrivit rätt uttömmande om denna öl och hur den kom till etc. Så släng en kik där för som han avslutar sitt inlägg så är det här en öl som flyttar gränserna för vad en öl är..

Nøgne Ø Red Horizon

Utseende: Lite rödorange vätska med ett frånvarande skum.
Doft: Söta bär och mentol tillsammans med lagom sött godis dominerar doften. Vissa aningar av sakejästen (gillar man saké så lär man känna igen den). Söt läsk, typ monstersoda eller liknande med lätt fruktighet.
Smak: Lätt munkänsla och ingen direkt kolsyra. Inte för mycket alkohol till trots i smaken och även den ”ökända” sötman tycker jag är relativt frånvarande, visst är det sött – men inte för sött och t.ex. Sweet Horizon fick gärna vara så då det var man förväntade sig. Smaker av kanderade äpplen och körsbär och varm läsk. Fräscht och fruktiga smaker. 

Betyg? – Bäst-, fruktigt, lätt och lagom spritigt. Men med fin finess och kanderade frukter och bär, dock utan att bli för sötsliskig. Lättdrucken liköraktigt. Det här är speciellt och annorlunda och misslyckas absolut inte. Utan det för vidare diskussionen om vad öl är, kan vara och hur man kan framställe det. Medan bryggeriet som BrewDog m.fl enbart går på knock i sina experiment så är det här mer ner på grundläggande nivå på något sätt kring hela tanken bakom “öl”, ungefär som då Dogfish Head gör tusentals år gamla recept utifrån moderna förutsättningar – de smakar inte öl, är förvisso likt “öl” framställt, men man lyckas ändå få ihop två olika delar på ett förtjänstfullt sätt.

Rogue ja, ett favoritbryggeri som dock sällan förvånar eller övertygar – men likväl har en speciell plats. Nu dessutom ramlade jag över två öl från dem jag inte tidigare hunnit prova, den ena Yellow Snow IPA hade hittats längst bak i förrådet på Sorbon – så vart den åldrad var frågan? Den andra, Rogue Mocha Porter är “lillebror” till Double Mocha Porter, en öl jag och Erik fick halsa i oss innan avresan från New York i somras, men inte var fullt imponerade av – kan lillebror slå storebror? Egentligen är det nog bara Dead Guy Ale, Double Dead Guy Ale och den finfina Morimoto Imperial Pilsner, för att inte glöma Chocolate Stout‘en som verkligen satt spår hos mig – resten är lite för bra för bra men inte bättre så att säga. Synd. Just nu pågår iaf ett par tävlingar på Rogues facebooksida där man kan skicka in egna tolkningar på Dead Guy Ale-flaskor etc, värt att söka upp om man är duktig på design och har ett gäng flaskor hemma.

Rogue Yellow Snow

Utseende: Grumlig persikofärgad vätska med liten vit ring som skum.
Doft: Lite DIPA-aktig beska men med förvånansvärt bra fruktighet! Känns som en väldigt bra blandning av IPA och DIPA.
Smak: Medelstor munkänsla och bra kolsyra. Först lite smaker av gammal IPA som sedan övergår till en väldigt bra fruktighet och beska – lite paradoxalt. Med beskan känns den nästan som en lättare DIPA eller någon form av ljus barley wine. Lätt gammal smak av persika, passionsfrukt och aprikos. Gott!

Betyg? – Bra+, DIPA-beskt möter lite åldrar IPA men ändå med riktigt bra smak med exotisk fruktighet och en bra lättdrucken drickbarhet!

Rogue Mocha Porter

Utseende: Ljusare mörkbrun vätska med lätt brunfärgat skum
Doft: Len chokladdoft med anande humlebitterhet med lite gräsig karaktär. Mer gräddigt dock än stoutigt bittertorr choklad, en inbjudande och fin gräddig doft som följs upp av lite bär och frukt som plommon, fikon och russin som sakta växer fram.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn och småbitter där beskan märks av främst genom och tillsammans med chokladsmaken. Den smaken tas senare över utav en tydlig kaffesmak i en rätt nedtonad form. En chillad porter utan alltför stora krav på den som dricker den.

Betyg? – Bra, drickbar och rätt lätt men inte mer än så. Lite typisk Rogue här igen, vilket jag verkar återkomma till hos alla deras olika öl. Personligt opersonlig på något sätt.

I bryggeriets lista över “occasional rarities” ingår en radda finfin öl varav åtminstone en 5-6 stycken skulle kunna ingå i en serie med namn liknande “ancient rarities“, för Dogfish Head har en längre tid (sedan 1999) jobbat tillsammans med  arkeologen Dr. Patrick McGovern som specialiserat sig på att gräva fram och analysera urnor, kärl och diverse andra dryckestillbehör. Tillsammans med Sam och de andra på Dogfish Head har de sedan gjort egna tappningar utifrån de ingredienser Patrick har analyserat fram hade använts till den brygd som fanns i kärlet etc. I somras skrev jag t.ex. om Trad Ale’en Midas Touch som är just en av dessa i denna serie av “ancient ales” varpå jag sedan hållit lite på de övriga ölen vi fick med oss hem. Men nu vart det då dags att öppna en till och vallet föll på Chateau Jiahu! Patricks egna historia kring ölen kan ni läsa om här, en intressant och kul läsning! Det är alltså den starkasta jästa drycken man någonsin har funnit som man nu gjort om, riktigt roligt och ännu en anledning att gilla vad Sam gör!

Vad man kort och gott gjort är följande, intressant och kul nog att citera till fullo.

In keeping with historic evidence, Dogfish brewers used pre-gelatinized rice flakes, Wildflower honey, Muscat grapes, barley malt, hawthorn fruit, and Chrysanthemum flowers. The rice and barley malt were added together to make the mash for starch conversion and degredation. The resulting sweet wort was then run into the kettle. The honey, grapes, Hawthorn fruit, and Chrysanthemum flowers were then added. The entire mixture was boiled for 45 minutes, then cooled. The resulting sweet liquid was pitched with a fresh culture of Sake yeast and allowed to ferment a month before the transfer into a chilled secondary tank.

Dogfish Head Chateau Jiahu

Utseende: Rätt ljus och klarorange vätska med små bubblor i vätskan, vitt poröst skum som försvinner till lite rester kring kanten.
Doft: Lätt doft med havtorn och honungen rätt framträdande. Havtornsbär och med ljunghonung. Väldigt fin doft med fräscha inslag av gröna druvor. Doftar som en maltigare och mer varierad cider på något sätt, mumma.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Mousserande vin är min första känsla, det är vinöst i smak och sätt och nu är havtornen lite mer i bakgrunden med sin fräscha syrlighet medan honungen är svår att unkomma med sin fräscha sötma som finns där efter de första smakerna och dämpar den annars rätt tydliga alkoholen (9%). Lite maltigare än vin, men påminner likväl om honungssöta och lagom halvtorra vitt vin.

Betyg? – Bättre(+), lär falla folk som gillar vin men inte öl men ändå vill ha något som inte är ”vin”. Dogfish Head gör verkligen intressanta öltolkningar på dessa gamla recept och även fast dem inte är tokgoda allihopa så är de ett stycka kultur och väldigt intressant att dricka. Denna är lättdrucken och med fräscha smaker. Ofta ser vi bara några hundra år tillbaka och glömmer att folk har gjort maltdrycker i flera tusen år, så all cred till Sam och de andra på Dogfish Head

Igår kom Erik över för liten kortare ölprovning innan det bar av vidare ut för att prova (vad som kom att visa sig bli en fullpoängare!) en cognacslagrad barley wine på Monks (mer håller lite på den så den inte tar riktigt slut ;)). Med sig hade Erik två stycken öl han fått från en kompis från Dublin och irländsk öl har man väl ramlat över någon gång, men likväl väldigt roligt att prova något man inte kan få tag på här hemma. MEN! Det var “bättre” än så, även fast han var från Dublin så kom ölen ifrån Nordirland och Belfast. Jag har alltid varit väldigt förtjust i Irland och framförallt Nordirland då det vart riktigt kul att se att denna lilla landplätt som stygga britter så länge styrt över kan producera öl! Så igång med spotify och läs er igenom ett stycke Nordirland. 

Självklart måste ölen ackompanjeras av lite bra nordirländsk musik. Wolfe Tones – Come out ye Black and Tans

Båda ölen är brygda på Hilden men den ena är från ett familjabryggeri som dock verkar brygga hos dem (eller kanske är tvärtom), familjen Scullion som de heter gör sin öl under namnet College Green medan Hilden “själva” släpper ölen under samma namn, kort och gott. Bryggeriet öppnade 1981 vilket enligt dem gör dem till Irlands äldsta fristående bryggeri, vilket nog kan stämma då de större ölen nu alla ägs av multinationella företag.

Först ut är Hilden Cathedral Quarter Beer, en irish ale som ingår i en serie öl som alla syftar till olika historiska landmärken i Belfast, denna är då till det gamla området kring St Anne’s katedralen som idag dock ska vara något av ett kulturellt och socialt centrum. 5.3% gör den till en bra session ale.

Hilden Cathedral Quarter Beer

Utseende: Lätt grumlig ljus kopparfärgad vätska med halvmjällt litet nötfärgat skum. 
Doft: Väldigt citrushumlig med lite nöt. Som en bastard mellan red ale och en pale ale. Dock med någon bidoft av grönsaker, lite sparris eller så. Blöta plankor med murken jord.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn och lätt i munnen med lite gammal humle, citrus och lite ljus pilsnerartad malt men utan sting. Inte avslagen utan bara lätt och rätt chillad som sessionöl mer än ”smaköl”. Lite kola finns undertill.

Betyg? – OK+, snäll session ale men jämfört med t.ex. Slottskällan Red Ale (kanske ser den mer som en red ale dock..) som också klassas som irish ale så är denna rätt trist.

Den andra ölen är då från familjebryggeriet College Green vars öl mestadels serveras på plats och på cask, så verkar inte vara så stora butteljerare – därför är det extra kul att testa den. Blonde/golden ale på 4.3%. Och här passar väl något lugnare i musikväg? Wolfe Tones – Celtic Symphony

 
 College Green Belfast Blonde

Utseende: Lättare till lite ljus apelsinorange färg, vitt småporöst skum. 
Doft: Lätt lite torr humlenötig doft. Lite samma bidoft här som i den andra, beroende på Belfast vatten månne? Gammal humle och citrus, unket hö mer än unken planka med unken jord.
Smak: Lättare munkänsla med ok kolsyra. Tunn och rätt lätt med smak av lite hö och eventuellt torkad gräs. Rätt tråkig men med en trevlig tunn efterbeska. Väldigt lättdrucken och helt okey om än lite smaklös.

Betyg? – OK-, rätt trist men med vissa saker som väl får anses som okey. Men lite samma bidoft som den andra ölen hade och inget jag kanske hade velat dricka igen. Samtidigt är dessa session ales rätt lättdruckna vilket gör dem mer inbjudande än t.ex. en Sofiero som bara smakar illa. Men den bismak som fanns i båda ölen får nog förklaras med Belfast vatten vilket verkade vara sådär, eller vad det nu kan vara? Så trots att det var två rätt “ogoda” öl så var det riktigt kul att ha smakat dem!

Och så avslutar vi med en till och ett stycke historia (inte U2-covern dock..) Wolfe Tones – Sunday Bloody Sunday

Bland det första vi gjorde i New York i somras var att gå till Rattle N’ Hum och gå loss lite på vad de just då hade på fat – en rätt diger lista om ni läste i somras. En av de öl vi då provade var Stones Old Guardian – osäker dock om det var 2009 eller 2010’an. Lyckligtvis hittade vi båda dem årgångarna på flaska lite senare varpå det blev ett par köp, helt ovetandes om att 2010’an kommer på bolaget nu i december. Så med två flaskor hemma av den så fick en offras för att återställa minnet om hur den var och om det blir fler köp nu i vinter. Det är iaf en kraftigt maltig och humlig barley wine så för alla som gillar barley wines så är det ett rätt självklart köp oavsett.

Mer nära i tiden drack jag efter ett par dagars lathet så de fasta nyheterna som jag varit intresserad av och det var först igår jag drack Great Divides Yeti och först förra veckan jag drack S:t Eriks Ipa. Ännu en av Jessicas brygder i S:t Eriks-serien. En IPA humlad med stora mängder Centennial och Amarillohumle. Fräscht och välbalanserat mellan citrus, gräs och frukt? Det verkar också vara en öl som fått lite blandat mottagande då vissa gillar den medan andra tycker den var lite “meh”.

Ja det blir rätt trista inlägg veckan ut och eventuellt nästa, jag har en hel drös viktiga saker och är rätt så stressad. Men jag kommer likväl dricka och skriva om god öl så för alla som gillar just god öl så kan man hålla sig a jour bara för att få lite tipps på bra skit att dricka!

Stone Old Guardian Pre 2010 Release

Utseende: Rödbrungyllene vätska med lätt litet skum. 
Doft: Rätt humlebeskt och DIPA-tung. Maltigt och knäckigt med lite bär. Rejäl doft med andra ord i lite typiskt bastand USA-barley wine-anda.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Mycket beska som övergår till en nedtonad oljig och lite nötig smak. Dämpad och rätt elegant, lite maltigare DIPA.

Betyg? – Bättre, beskt utan att bli för humligt. Bastant maltighet och med bra potential om den får vila sig lite. Blir intressant att prova med 09’an framöver.

S:T Eriks IPA

Utseende: Mörkare gyllene vätska med fint lite mörkare gräddigt skum. 
Doft: Rätt gräsig och lite väl ”naturlig” humledoft med mycket centennial. Såpigt och tvål, citrus och lite brödigt. Lite aprikos undertill, vattnig aprikoslag typ.  
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Rätt tunn kropp med fruktiga smaker av aprikos och persika – som alltid påpekar jag att det som alltid är oerhört fräscha smaker i Jessicas brygder. Det är en lite enkel småtorr bitterhet som blommar ut i efterbeskan. Sammantaget känns det fräscht och gott, men lite för klent. Kanske skulle satsat mer på ena humlesorten för att få mer utav en smak? Visst är det gott, men då och då får jag små tvålspritsaningar.

Betyg? – Bra-, det är ju bra och gott, men likväl är det lite klent på något sätt och det är som en blandning av amerikansk och europeisk (kanske mer än brittisk) IPA. Amerikanskt då det är rätt markant beska, fruktiga och exotiska smaker men ändå lite europeiskt (svenskt) med hur det är lite snällt balanserat. I så fall är Pilsnern nästan roligare. Kvar i munnen finns allt det goda från amarillohumlen och det är den smaken man önskar ölen hade, men likväl är det något som saknas. 

Dags för en rätt klassisk öl får man väl säga. Missade den då den kom på bolaget, men då var den enligt vissa dålig – så kanske lika bra, snackar i detta fall om Lost Abbey’s Angel’s Share. På mässan provade jag dock bourbonversionen, den var trevlig om än att jag inte hade velat prova en hel flaska själv. Men nu har jag till slut fått tag på en flaska från i fjol så life is good igen. Ölen har bombats med mörk karamellmalt och lagrats ett år på ekfat (för att på så sätt få det att likna bourbonfat, varför inte lagra dem på det direkt då kan man ju tycka) innan den slutligen buteljera på 37,5 eller 75 cl flaskor alternativt – för den lyckliga, på fat.

Men varför nöja sig med en bra öl per kväll tyckte vi? Så avkapsylerades gjorde även Dogfish Head Pangea, en rätt speciell öl. Med kristalliserad ingefära från Australien, vatten från Antarktis, basmatiris från Asien, muskovadosocker från Afrika, Europeiskt jäst och slutligen Sydamerikansk quinoa (!) och en släng Nordamerikansk majs så har man gjort en öl med ingredienser från alla världens kontinenter – därav namnet då vilket är då alla kontinenter en gång satt ihop. Ölen är lite speciell och som ni ser så är det ingen humle utan istället quinoa, majs och ris som får ge lite smaker och krydda. 

Lost Abbey Angel’s Share 2009

Utseende: Inget skum, plommonvattnig färg på vätskan.
Doft: Plommonlikör, ekigt och whiskeybitter alkohol. Lite mandel, fikon och massa mörkt socker.
Smak: Lättare munkänsla med frånvarande kolsyra. Minimal kolsyra och en whiskeylagrad, träigt bitter smak med mörkt socker. Som om man hällt mörkt socker i en whiskeytunna. Lagom tyngd för att vara lättdrucket men ändå med rätt tydliga smaker. Lite bär växer fram, vildhallon och lingon med syrlighet. En aning av marsipan. Inte någon större sötma.

Betyg? – Bättre+, speciell och spritigt bastant och lär bli snällare med tiden likt en arg tant. Lena smaker som dock växer fram och den är verkligen fenomenal att sitta och sippa på, på ett lätt komplext vis. Kanske inte så bra som den rankas här och där – inte i min bok i alla fall – men likväl en väldigt intressant barley wine i samma tunna anda som t.ex. Mikkeller Old Worse etc.

Dogfish Head Pangea

Utseende: Lätt vattnig persikofärgad vätska med litet skum som relativt snabbt försvinner ned till lite smuts kring glaskanten. 
Doft: Hmm, lätt doft av ingefära, lätt pale malt och lite ”asiatisk-wok-doft”.
Smak: lättare munkänsla med okey kolsyra. Tydlig och rätt bra smak av ingefära, välintegrerad och inte för mycket. Även smak av apelsin, koriander och liknande dyker upp – utan att bli överdrivet belgiskt.

Betyg? – Bra, rätt trist för att vara Dogfish Head – tyvärr. Bra öl med välsmakande och lätta smaker som lär passa många. Bra kropp. Den är speciell på något sätt och D.H är bra på att få till öl likt denna, men likväl var den ingen höjdare vilket de rätt begränsade doft- och smakanteckningarna tyder på.Tur då att ett gäng av de bättre special’arna från dem får stå kvar och att denna “offrades” på dryckesaltaret först.