MankerBeer.com

En flemish oud bruin (namnet betyder Flemmish and Dutch) med lactobacillus som jäst på bordaux- och whiskeyfat (Dutchky) som sedan blendats för att ge lite av “båda världarna”, bryggd i samarbete med Amager Bryghus.  Med 5,6% är alkoholhalten rätt inbjudande och det här var då den ölen som Menno aldrig hade haft planer på skulle hamna utanför holland då han inte vart helt nöjd. Flaska 179 av 560 och den bryggdes i oktober för 2 år sedan men tappades sedan i mars 2009.

De Molen Vlaams & Hollands

Utseende: Ekbrun med blodrödgyllene strimmor till färgen, ett skum som snabbt sjunker ned till endast några få förnimmelser till rester i glaset.  
Doft: Lite vaniljartade körsbär, ektunna och körsbär. Rätt vinös men på ett mer finstämt sätt som faktiskt ger aningar om dofter från både whiskey- och vinlagring.
Smak: Lätt munkänsla med liten kolsyra med små bubblor. Rätt snäll munkänsla där man först tror att man ska få en våg av smaker över sig, men den uteblir och istället är det en rätt balanserad syrlig smak som övergår till lite sötare smak med aningar av vanilj och träd. Lite kola och tvärtemot vad som sägs så anser jag att det är mer smak från whiskeyfat än bordeauxs dito. Med tanke på alkoholprocenten så är drickbarheten hög och det är ingen för tydlig sötma mot slutet, vilket inte heller behövs då den inte är särskilt sursyrlig. Efter en stund i glaset då den luftats lite (temperaturen var redan där den rekommenderats att ligga) så framträder lite mer tydlig träsmak men även mer av rödvinstonerna.  Små aningar av gräsig humle mot det annars förvånansvärt maltiga finns där.

Betyg? – Bättre(+), det här var oerhört lättdrucket. Inte överdrivet surt men likväl med lite stiltypiska drag, dock mer kola och vanilj från whiskeyfatslagringen än vad jag hade trott. Skulle lätt kunna dricka ett par 75’or av denna, men kan ändå förstå att Menno inte var överdrivet nöjd. Den är godare mer än bra om man vill vara sådan. Men fyllig utan att bli kraftig kropp och drickbar. Nästan så att jag vill ge den ett plus för dess ”trevliga” drickbarhet. Men jag får tacka Glenn Castelein bryggmästare på Alvinne för att ha gett mig flaskan.

Igår var det åter ett besök på Sorbon men som vanligt dröjer det lite innan jag har tid att få ordning på vad som dracks där, men blev lite Nogne O Red Horizon och Rogue Mocha Porter m.m Trevligt och gott, as always. Men på sistone har det varit belgiskt och holländskt och det är i den andan som det fortsätter, med två stycken öl från Struise. Dels Kloeke Blonde, en lite humlig blonde belgian ale utan krusiduller, ligger på 6%. Ska dock ha irländsk mossa som ingrediens? Den andra ölen är lite mer känd, Black Albert. En högklassig imp. stout som trots det inte ligger i topp på några listor. Den senare dracks på fat på Monks Porterhouse medan den första dracks på flaska. Dock har jag en flaska Black Albert ståendes hemma, men den får nog vänta lite till. Cuvée Delphine som är en liten släkting till den var riktigt trevlig, Black Albert likaså – så den får vänta, eller om det blir jag som får vänta snarare.

Vad tjatig jag har blivit med De Molen på sistone, men får urskulda mig med att det är för att det är vad jag har mest att dricka av hemma. Den uppmärksamma vet också att Menno var i Stockholm över helgen för att gå på lite mässa, hålla ölprovning och lite sånt. Då han skulle på  mässan på lördagen och vi var där på fredagen så mötte vi han inte då, däremot på fredag kväll då han mer eller mindre direkt från flygplatsen begav sig till Monks Porterhouse där han skulle hålla i en ölprovning. Så direkt från mässan, halvslitna skulle man nu på ölprovning med Menno – så det kan gå. Jag tror inte att bryggeriet i sig behöver någon större introduktion men det är intressant att nämna att de håller på att bygga ut efter att Menno nu köpt upp lite mer mark för att kunna få mer råvaror och framförallt kunna öka produktionen. Som jag sedan tidigare har kunnat “avslöja” har det varit snack med systembolaget om att få in lite öl men även att kunna ha ett par “året-runt”-öl och inte bara begränsade upplagor av ölen på mellan 200-1000 flaskor, något som både drabbar honom och konsumenten. Bland de som skulle bli dessa året-runt’are var det Op & Top, Mooi & Meedogenloos, Rasputin och någon mer som var på tal. Tanken om Mooi & Meedogenloos och Rasputin på systembolaget låter ju inte helt fel.

Över till provningen då..

Först ut var Donder & Bliksem, en av två öl som provades som jag redan druckit. Lite samma laktossöta smak med lite bitter apelsin och kryddor. Smakrik för att vara en bohemian pilsner och som Menno sa så är det här ett bevis att man kan göra drickbara och goda lagers.

Sedan serverades den lambicen Fris & Fruitig och som vanligt fanns det hästfilt, körsbär och mycket andra dofter. Här hade man använt hela körsbär men även fått med grenar, löv m.m vilket Menno inte gillade (jämfört med Freya & Thor) då det påverkade den kontroll man kunde ha över ölen. Lite mer kolsyrad än vanligt men oerhört välbalanserad och med viss syrlighet. Väldigt naturliga smaker och körsbärssmaken var verkligen genuin. (Betyg: Bättre-, mumsig, men lite väl snäll).

Bloed, Zweet & Tranen hade jag druckit på fat tidigare på Monks och nu fick vi den från fatet vilket var synd då jag hade velat prova den på flaska – tur att jag har en flaska hemma med andra ord.. Det är en stor doft av tjära, bär och massa frukt. Underbart komplex men ändå lättdrucken!

Det närmade sig slutet och två öl återstod, först dök De Molen Amarillo upp, på flaska. Efter att ha provat den två gånger på fat där de båda var helt annorlunda från varandra så frågade jag Menno vad det kunde bero på, om det var ett medvetet val eller inte. Han sa att han avskydde att få olika slutprodukter men att det beror på vad för humle, malt och annat som finns tillgängligt. Dock är jag lite undrande då den verkligen var gröngul och extremt torrhumlad sist jag drack den på fat. Här smakande den mycket bättre. Rätt mycket restsötma och humlen var inte superfräsch vilket Menno påpekade (han var även, som jag tidigare skrivit, emot att dricka IPA’s m.m mer än 6 månader efter bryggning då de blir dåliga). Ölen nu är mer åt DIPA-hållet med tydligare maltig kropp och mer oljig och pinjig beska än den lite mer IPA-fruktiga diton sist. (Betyg: Bättre, sötare DIPA än IPA, drickbar och kraftig.)

Sist ut var Rasputin från 08 och då det var första gången jag drack den var jag extra nyfiken då den skulle få avgöra hur min flaska hemma kommer få stå. Kaffe, lite rökmalt och choklad med fin kraft i smak och doft. Lite karamell och bärsmaker undertill. Väldigt balanserad trots en stor smak. Sötlakrits. Den här var 1-2 år gammal och jag tror att min kommer får stå längre än så. (Betyg: Bäst, mjuk och underbart god att dricka, fin och komplex. Lättdrucken men ändå perfekt sippbar).

Kvällens lilla bonusöl blev ett gäng flaskor Eiken Hel & Verdoemenis där vi fick flaska 59 av 816. Flaskan var från tidigt 09 och var alltså lite smågammal. Kul då jag har både Misto B.A, 666 och den vanliga hemma. Menno berättade lite kort om varför han ogillade olika sorters lagringar då det egentligen blir helt olika öl varpå man bör vara försiktig att enbart kalla dem för olika ”varianter” av samma öl. Ölen i fråga var dock pitch black, kolsvart. Med mörk ekig doft och läder. Fyllig och kraftig men mjuk. Både ek i sig och träiga toner. Finstämd och öppnar upp sig mer och mer ju varmare den blev.  (Betyg: Bäst, även här har man en superb öl! Växer mer och mer och om och om på en och det blir kul att köra parallellprovning på de andra sedan).

För att ha kostar en hundring så var dessa öl och provningen i sig ett kap, Menno snackade rätt trevligt om vad han ville få ut av sina öl, av marknaden i stort och vad han han ansåg var bra öl. Väldigt intressant och givande.

Men bara för att kontrastera vad Menno berättade om lambicen och hur “natuliga” biingredienser såsom löv, kvistar etc kan vara förödande för smaken så har de även gjort en sådan öl om man får uttrycka sig så, i Freya & Thor har man hela enkvistar och annat i vilket satt sig i smaken. Så den flaskan fick öppnas upp och drickas nu efteråt.

De Molen Freya & Thor
Flaska 293 av 432 av denna ”kryddöl” med svenskanknytning då man använt svensk handrökt malt från Gotland, ölen har även ”kryddats” med enkvistar.

Utseende: Svartbrun vätska med fint litet brunt lätt poröst skum med minimala bubblor.
Doft: Lite småsöt rökig doft med enbärsinslag och lätta toner av charkuteri i bakgrunden .
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fyllig mun där smaken av ”skog och natur” kommer rätt snabbt, fylligt och lite lätt chokladigt som direkt övergår till lite halvtorr rökig malt. Lite lätt humligt inslag som dock inte märks av mer än så – vilket är bra då en fyllig och bra kropp klarar sig bra utan lite mer beska. Fylligt och lurande sött var det ja – och precis som jag skrev ovan så känns den ”naturlig” och jag tror det kan vara för att man har använt hela kvistar och inte bara enbär alternativt barren. Detta är något Menno inte verkade gilla i andra öl, främst då lambicen där man tydligen fått lite bismaker av grenar, glad etc. Men här är det meningen och troligen just för att ge en mer komplex smakkaraktär. Lite bär kommer fram ju mer vätskan värms upp.

Betyg? – Bättre-, det här är gott, men framförallt är det lite speciellt – ett ord jag nog använder rätt ofta om öl som jag inte riktigt kan få grepp om. Här är det en söt känsla i munnen utan att vätskan i sig är särskilt söt. Man känner av natur och skog utan att det smakar skogsrökt eller mycket charkuteri, istället är det en stout som piffats upp med naturliga inslag känns det som.

Efter gårdagens inlägg om bryggeriet Het Alternatief och två av deras öl så är det idag dags för tredje och av de jag har, sista ölen från bryggeriet – Ambetanterik. En stout säger dem, men med en IBU på 44 och en riktigt gusher vilket alla förvarnat om så får man se. Färgen känns också lite annorlunda, eller snarare fel, 144 EBC och relativt lätt orangebrun. Hmm.