MankerBeer.com

Sist plockade jag bara på mig ett par av de Octoberfestöl som hade kommit i år och nu är väl de flesta av de uppdruckan. Sigtuna Black October gillade jag och efter att ha läst lite gott om Wisbys Red October så blev det att prova den med och i samband med det slank även Samuel Adams Octoberfest ner. Vilken var då bäst?

Samuel Adams Octoberfest

Utseende: Rödbrungyllene färg, superfint oerhört kompaxt gräddigt skum
Doft: Oktoberfestöl! Flertalet variationer på malt, lite sirap, kola och karamell. Väldigt fräscha, söta dofter.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyller upp och fyller ut i munnen. Smaker av kola och sirapssötma med lite fruktiga tendenser undertill. Vissa nyanser av torkad frukt. I eftersmaken växer sirapen fram mer och mer tillsammans med en smak av nöt.

Betyg? – Bra, malt, malt och mer malt med alla de olika maltiga smaker och dofter som bör finnas här. Fortfarande lite enkelt Samuel Adams-aktigt. Viss balans och djup finns men det är ändå drickbarheten som jag gillar här. Bra höstale helt enkelt om man vill kalla det så.

Wisby Red October
Spendrups experimentbryggeri Wisby som gör betydligt mycket roligare öl än själva spendrups har här gjort en octoberfest/märzen med en blandning av europeiskt och amerikanskt i humleväg.

Utseende: Mörkare gyllene bärnstensfärgad vätska med ett skum som raskt dör ner till ett litet lock.
Doft: Kolabetonad malt och socker med lite gräs. Får tyvärr en tanke åt lagerhållet innan maltens söta doft han slå in och få bort den. 
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Söt smak med kola och karamell. Men likt förbannat känner jag en bismak jag ogillar och som påminner om kemiskt och burklager. Sedan kommer lite mer malt precis som i doften och sköljer bort den och då börjar även beskan sätta sig. Efterbeskan sätter sig i munnen och tillsammans med lite karamellsmak så är det rätt okey. Tyvärr förstörs helhetsintrycket lite av de bismaker  av blaskigare öl jag känner.

Betyg? – OK, nä, denna föll jag inte för. Den var god och inga konstigheter, men jämfört med Samuel Adams Octoberfest som var en hysteri i maltsmak jämfört med denna, eller Black October med sina många smaker och mixar så är denna rätt klen. Känns stundtals som en maltigare pale ale.

USA 1 – Sverige 0 med andra ord, även fast det kanske inte är två helt jämförbara öl. Men gillar man mer humligt på beskostnaden av annat så är Red October väldigt bra, gillar man malt så är Samuel Adams Octoberfest ett väldigt bra val. Nu blir det att gå och köpa på mig resten av Octoberfestölen, vilka rekomenderas?

Kul att systembolaget tog in och släppte två rätt goda saker från Avery var min spontana tanke i våras när jag såg alla nyheterna inför hösten och när jag såg att det rörde sig om The Maharaja så blev den känslan än starkare. Drack den på fat tidigare och gillade då verkligen dess kraft i smaken, likaså då jag provade den på fat på Rattle n’ Hum i New York i somras. Att man sedan gör en torrhumlad mörk lager drar ju inte ned förväntningarna det heller efter bra torrhumlade porters (Avery New World Porter) eller humlade pilsners (Juxtaposition). Samtidigt var aningarna att The Maharaja liksom all humlebrygder vi får hit skulle riskera att vara lite trött och efter att ha läst de första omdömena efter släppet så är det en lite blandad bild.

Avery The Maharaja

Utseende: Rödare smågrumlig vätska med krämigt fint skum 

Doft: Tydliga inslag av oljig kotte i lite trött stil (iaf jämfört med hur denna är då den är färsk). Söt malt med grape och lite lagrad IPA-stuk med lite torkad tropisk ljus frukt. Fruktigt och bra beskt.
Smak: Medel till större munkänsla med bra kolsyra. Stor söt smak med grape, citrus och torkade frukter och lite persika. Maltiga sötman och fylligheten tillsammans med det oljiga från humlekottarna blir trevligt när man får ihop det rätt bra. Här sticker oljigheten ut lite men blir inte alltför anmärkningsvärd.

Betyg? – Bra+, jag tycker den är lite för söt och börjar bli lite sömnig, men det finns fortfarande mycket drickbarhet kvar i den. Kottigt oljigt, söt och lite klibbig till trots – så visst, det fungerar men jag behåller nog inte min andra flaska. Denna är mycket trevligare färsk på fat.

Avery Anniversary Lager Seventeen

Utseende: Svart rödgyllene vätska med lätt cappucinofärgat skum med minimala till mindre bubblor. 

Doft: Humligt rökigt och med lite mörk malt i en rätt lätt mix. Choklad och lite krydda samsas med en dos fyllig vanilj. Det doftar lite som en mix av ditten och datten, men fortfarande väldigt trevligt och med olika intryck som ändå lyckas samsas väl. Stout, Schwarch och humle i ett.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt fyllig med torrhumlad rätt fin kottighet som övergår till en mörkare schwarchartad smak med chokladkola och lite rökig vanlij där sedan mer kotte dyker upp. Slutar sedan mot lite svart och karamellig malt.

Betyg? – Bättre-, som en juxtaposition fast med minde humlebeska och mer humlesmak invävt i mörka treviga smaker med rökighet, svartmalt och vad jag tyckte var rätt tydlig karamellsmak. Här blir det nog att spara den andra flaskan jämfört med Maharajan.

Igår ville jag dricka något extra gott för att fira lite för mig själv, och då jag har haft lite utav De Molen-tema så valde jag att fortsätta på det spåret. Något jag inte kom att ångra, för fram åkte denna weizenbock, brygd utav bryggmästrarna Mikkel (Mikkeller) och Menno (De Molen) som som slumpar in på 53 IBU och har Galenahumle följt utav en hel radda utav amerikanska humlesorter – väldigt likt De Molens IPA Vuur & Vlaam med andra ord. Flaskan är märkt 770 av 1080. Kollar man runt lite om den så får jag intrycket av att det är en rätt så IPA-liknande weizenbock, lite i samma stil som Brooklyn och Schneider’s Hopfen-weize, den gillade jag så jag hade goda förhoppningar om denna med.

De Molen Mikkel & Menno

Utseende:Brungrumlig vätska med litet kolabrunt skum som dör ner till lite smutsiga rester.
Doft: Stor rätt fräsch humledoft med persika och ananas som har den där balansen av lite gammalt syrligt och fräscht juicigt. Samtidigt finns en tydlig maltig bakgrund mot det hela som ger kraft i dofterna och även fyller dem med lite kola och kanske lite vaniljsötma. 
Smak: Lättare till medelstor munkänsla, bra kolsyra som växer ut fylligt i munnen med en len mjuk vätska.Smaken är rätt varierad med både toffee och kolasmaker men med en stor närvaro av amerikansk fruktig humle. Brödig maltighet och trots att man känner vissa syrliga vetetendenser samt lite vetekryddningar så är de allt som avslöjar att det är en weizenbock. Jämfört med t.ex. Hopfen-weizen från Brooklyn och Schneider så är denna mörkare, mer maltig men också med en mer utstickande humlesmak jämfört med Hopfen-Weizens fräscha, lättsamma humliga beska. I eftesmaken lägger sig beskan trevligt i munnen tillsammans med en sötma som klibbar sig kvar, smakerna är mer centrerade runt grape, citrus och lite gräs. Oavsett hur man ser denna så är det riktigt välgjort, även en IPA med den här graden av maltighet skulle imponera på många –att lyckas behålla både så mycket av maltsmakerna och humlesmakerna i en sådan här bra balans! Och värt att tilläggas – denna är nästan ett år gammal! I sista resterna i glaset med jästfällning och så känns mer jästiga inslag samt lite humlekotteolja som ger intrycket av enDIPA.

Betyg? – Bäst+, som en kraftig IPA som snuddar mot en DIPA som ändå har en rejält maltig bas med en bra, påtaglig och ren bas av smaker och dofter. Tropik, kola, lite kotte, gräs, jäst – och allt på en gång och det fungerar så väl. Kan den vara såhär bra efter ett år hade man velat prova den helt färsk, även fast jag tror att humlen bitit till mer då vilket gör att den nog gynnats av att stå lite.

I fredags var det ju som tidigare nämnt en liten De Molen-provning där vi provade ett gäng olika humlebetonade brygder som Menno tagit fram. Överlag var alla trevliga och ett bra avbrott från mitt fokus på amerikanska IPA’s som jag börjat bli lite avtrubbad från, omväxling förnöjer ibland och detta kan nog vara ett bra litet break.Både lördagen och söndagen blev sedan rätt lugna dagar men med undantaget att jag provade ytterligare ett gäng av De Molens “ljusa” brygder – bockar, bittrar, IPA’s m.m. Min tidigare syn om att De Molen mest borde hålla sig till mörk öl kvarstår nog, men samtidigt har jag hittat ett par ljusa öl som jag verkligen föll för.

Lets begin..

De Molen Engels
Tydligen ett försök på att göra en cask-conditioned bitter som de sedan tappat över på flaska om jag förstått allting rätt?

Utseende: Väldigt bubbligt i glaset med en kompakt gråpersikofärgad vätska som med sitt grummel är svårt

att ens nästan se igenom. Rätt poröst skum som sjunker ned i stillsam takt.
Doft: Doftar som en mix av en radda ljus europeisk öl; lite europeisk humle, lite frukt, lite belgiska kryddor á la saison och veteöl (inte alltför markanta dock) och sedan humlig citrus i rätt bra mängd. Skvimpas vätskan runt framträder mer frukter, typ persika och lite aprikos.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Trots en lite tunnare kropp har den en potent kolsyra som fyller upp munnen. Smaken är fräsch, ”crisp” och med tydlig europeisk humle med en bitterhet som bit(t)er (höhö) sig fast rätt bra och ger en väldigt torr känsla kvar i munnen. Lite jordiga och gräsiga humleinslag och lite ljus, torr maltig smak. Samma känsla i munnen som efter en rejält sur kriek fast nu mer bittert än surt. Eftersmaken har mer fräsch citrus och även en uns ananas (smårapar känner man av det tydligare än att ta in luft in i munnen).

Betyg? – Bra+, Drickbarheten är stor om man tänker sig denna som en perfekt törstsläckare på en varm sommardag. Däremot är smakerna kanske lite begränsade och det känns kanske som en oerhört bitter bohemian lager än en bitter, eller en bitter, bitter IPA med bara europeisk bitter humle. Citrussmaken är rätt tydlig, och det torra ljust maltiga och den har hög drickbarhet, men jag vet inte om jag gillar den för smakens skull så därför blir det inte mer än ”bra+” för denna trots att enbart dess förmåga som törstsläckare och treviga, rena, fräscha smaker kanske skulle kunna motivera ett lite högre betyg.

De Molen Sladek Hopburst
Enbart med saazhumle som hopburstats (en jättemängd på slutet av koket istället för olika givor). Läser jag flaskan rätt var denna tappat i januari eller november 2009, så risk för väldigt gammal. Flaska 474 av 480.

Utseende: Matt brunorange persikofärg, lite som vanligt med De Molen, litet krämfärgat skum 

Doft: Oj, om den nu är gammal så märks det inte. Det är lenaste nektarjuice med den där lite söta doften av persika och aprikos som tokfärsk IPA kan ha. För att vara 41,6 IBU känns den trevligt besk i doften. Men hur kan den dofta så lent av nektar? Inte syrligt oljig nektar som färska DIPA’s kan ha, utan len och mjuk.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Små små bubblor lyfter upp humlesmaken som är lite tröttare än i doften, men likväl fylld med olika nektarinslag och även en europeisk humlebeska där man märker av att det är saazhumle. Beskan växer fram ur det lena med citrus och lite gräs och viss kottig olja finns där och påminner en om att den inte är helt färsk, men jag störs ändå inte. Första gången jag provar något som hopburst’ats och jag kan förstå poängen med det, det blir lite annan känsla i smaken och doften och trots att det är samma IBU så blir den inte alltför bitter eller besk.

Betyg? – Bättre-, trots doften –en kalasigt fin nektardoft, mjuk och inbjudande så märker man i smaken av lite mer utav åldern på flaskan. Likväl är det en trevlig smak med mycket tropik som fortfarande finns kvar på ett fräscht sätt. Kanske inget jag skulle vilja dricka särskilt ofta, men det mest då jag har svårt för europeiska IPA’s men likväl skulle jag tro att en färsk flaska av denna kan vara ljuvlig – för det märks av.

De Molen t’Ooievaartje
En fruktlambic från De Molen som på förhand såhär känns som en long shot, inte hört något gott alls om den riktigt. Men desto större chans att bli överraskad, eller något.

Utseende: Fin färg som påminner om jordgubbssaft fast grumlig och tyngre, litet rosa skum, lätt poröst.

Doft: Lite syra, lite tyngre bas och lite körsbär och kanske andra röda bär. Inget utmärkande och inte alltför speciellt.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Här hände det lite trots allt, en rätt skön smak av mogna körsbär, en viss surhet som får tänderna att gnissla – men inte alls såsom de andra krieks eller lambics jag provad på sistone. Körsbären känns fräscha och inte alls sådär jästa och sura som de annars kan, snarare som ett glas rose med körsbär i eller något liknande. Kanske lite blommig. Nä, inte dåligt, men inte särskilt spännande utan lite för dämpad och snäll.

Betyg? – Ok, skulle kunna få ett minimalt plus i kanten för den genuina och fräscha körsbärssmaken som då och då framträder, men överlag är detta inte alls särskilt spännande. Nästan så att Hoegaarden Rosée i sin lätt kemiska veteölsstuk hade mer att erbjuda. Tyvärr.

De Molen Heil & Zegen
Salvation & Blessing är en  DIPA/IIPA med Amarillo och Saaz som sedan torrhumlats med Saaz. Flaska 166 av 324.

Utseende: Ser ut som nyponsoppa fast lite levrigare, inget markant skum. 

Doft: Wow! Dessertvinsartat stuk fast utan nämnvärda inslag av alkohol, mjukare dofter och lite grönsaksartade dofter – inte som om den är gammal eller dåligt brygd utan mer åt hållet som europeisk humle kan dofta. Viss oljig kotte och lite liknande DIPA-beska. Komplex i kvadrat och bara för att jag skrev det så anar jag lite nypondoft, följt av mer grönt och kotte.
 Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Tunn kropp men ändå rätt fylligt växande. Oerhört påträngande smak av gamla grönsaker, humlekottar och tjeckisk saazhumle. Amarillon bidrar med lite fruktighet. Ur det trevligt ”lagrade” kommer även lite mandellikör utan alkholsmak, dock är den i sig lite alkoholstark – trots ”bara” 10,8%. Lite persikopurée mot slutet.

Betyg? – Bättre, gillar man dessertvinsöl är denna som en europeisk humlevariant med renare humle och mer bitterhet. I min referensram är detta hur en maffigare Samuel Adams Imperial Hallertau Pilsner kanske kan bli om den haft mer komplexitet.

De Molen Vuur & Vlam

Flaska 169 av 602 av denna IPA med Galenahumle (aldrig provat tidigare), chinook, cascade, simcoe och amarillo som slutligen torrhumlats med cascade. Trots all humle ligger IBU’n på 42,6.

Utseende: Tunt grumligt brungrå vätska med extremt poröst skum som väller ur flaskan. 
Doft: Saisondoft! Massvis med europeisk humle med typisk bitterhet, citrus och kryddor i mängder, även en aning vete. Fräsch men väldigt kryddigt. Lite frukt i sista dofterna.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Pepprig humlesmak med mycket citrus och lite grape. Som en humlebesk saison mixad med en fräsch IPA. Känner inte alltför mycket av den fruktighet som borde finnas där, kanske lite lite tropik långt inne i smaken om man känner efter. Annars är det citrus och blommor på slutet.

Betyg? – Bra, dock mer saisonkryddad än smakrika IPA-smaker. Mycket blommor och mycket citrus, men fräscht och gott – dock lite lätt. 

De Molen Donder & Bliksem
Etiketten hade åkt av på ”resan” till vinkällaren, men detta är den amerikanska versionen som har lite högre alkoholhalt. Den holländska är på 5,9% och räknas som en bohemian pilsner medan denna är på 8,2% och räknas som en doppelbock.

Utseende: Grumligt gråorange vätska. Litet poröst skum.
Doft: Dov doft av humlekotte, lite ctirus. Vad som slår en är sötman som också har lite utspädd apelsin i
doften.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Trots att den är rätt tunn så är den ändå fyllig med lite spritig humle. Lite apelsinsmaker, sedan följer lite odefinierbara smaker som slutar med något lite kemiskt.

Betyg? – OK, nä, odefinierbara smaker ur lite jästig humleapelsin är inget jag faller för. Känns som om det finns lite bismaker mer som stör. Nä, nu blir det mörkare De Molen snart igen.

De Molen Heen & Veer
”Back & Forth” är en abbey tripel på 9,5%, har tydligen även gjorts med koriander i.

Utseende: Varmgrumligt mörkt persikofärgad vätska med litet skum som lätt sjunker ned till lite smutsiga

rester.
Doft: Tydlig söt koriander, lite värmande alkohol undertill och lite apelsinskal och marmelad. Mer fruktig och lätt åt IPA-hållet än belgisk jäsprofil i doften.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn men mjuk och väldigt len med minimala bubblor. Söt smak med lite honung, malt och karamell. Viss bitterhet som nog kunnat få mer utrymme i stil med många IPA triplar. Det är fruktigt och trevligt sött och alkoholen lyfter smakerna mer än vad den stör. Får lite persika också tillsammans med apelsinen. Lätt estriga smaker. Gjorde sig väldigt bra med en kryddig hamburgare till middagen. Blir mer och mer juicigt nektarlik i fruktigheten.

Betyg? – Bättre+, lite mer bitterhet och denna hade kunnat bli ännu en bra IPA Triple fast med mer sötma än kryddighet. Koriandern finns där i början men ger mer och mer plats åt olika söta smaker (karamell, honungs och socker). Den är väldigt len, mjuk och nektarlik och persikojuice är bara en tanke som slår mig. Smakerna går ihop väldigt väl och för 27 kronor (vad denna kostade mig) är den något jag ska ta hem ett par till utav. Den är verkligen som en tropisk IPA med liten beska som möter en lätt och söt liten belgisk ale-flicka och får ett kärleksbarn. Allt detta tillsammans – smakblandningarna och drickbarheten och allt ger den ett litet plus mot slutet. Detta föll då mig personligen i smaken!

Det bästa av allt? Hälften är kvar!

I fredags märkte jag att den BrewDog 5 AM Saint jag fått hemskickade hade samma etikett som den BrewDog Alpha Dog jag druckit i Norge i somras. Allt var ju inte detsamma, utan det var mest färgerna samt texten på sidan – vilket jag minns väl då jag fotade den på Alpha Dog’en för att skicka till en vän. Läser man på t.ex. RB så står det att saint’en är en red ale (kategoriserar som en amber ale) medan hunden kategoriseras som en bitter men det står red ale på flaskan.

Hur är det egentligen? Är det samma öl men ändå inte? Frågan kvarstår!

Nä, slänger ut den frågan till er läsare och medbloggare!? Nu ska jag dricka upp min De Molen Heen & Veer och äta min burgare.

Igår var det liten ölprovning av lite goda IPA’s och annan ljus öl frånDe Molen – och visst, som vanligt är deras mörka öl bättre än den ljusa, men jag var inte lika besviken denna gång som vissa tidigare gånger utav de ljusa ölen. Men mer om det imorgon, vem vet – kanske går ner lite mer från dem ikväll. Anledningen? Well, fick mitt paket från Alvinne igår. Rätt shysst och gott med dricka. Bl.a. var det del 2-4 av Struises Black Damnation där jag innan bara hade 1’an (på 75’a medans dessa är 33, men funkar ändå), diverse roliga De Molen, Struise Pannepeut‘ar, Pottar och sedan en hel radda från Alvinne själva där jag av någon anledning tagit med deras Morpheus Dark som jag nyss drack. Men men, den var helt okey så det går bra det. Också kul att jag fick med Southern Tier Imperial Oat då jag nyligen drack deras Mokah (mer om den senare), tror bara det är Javah’n kvar nu i den serien – som alla imponerat på mig. Fråga dock? BrewDog 5 AM Saintoch den för Norge producerade Alpha Dog – samma öl? Har samma etikett (men olika namn) dock har jag förmig att A-Dog är en red ale och denna en blonde? Nu ska jag bara göra lite plats för allt hemma, börjar åter bli fullt efter senaste leveransen samt senaste släppet på systemet. (mer bilder längre ned, skitbloggen klarar ju inte fler bilder)

Nu över till något helt annat – Alesmith.Från USA-resan har jag och Erik fortfarande kvar en hel radda olika öl som ska inmundigas någon gång framöver – mestadels är det kvar från Dogfish Head, men även diverse trevliga barley wines som dock lär få vänta tills höstmörkret kommer. Men Alesmith lyckades vi klura oss fram till att vi ville ha lite med oss hem utav och nu var det till slut dags att dricka upp den ene av dem. Tillfället var en kräftskiva – ölen var Alesmith Horny Devil. En Belgian Strong ale med enbart belgiska ingredienser

Alesmith Horny Devil

Utseende: Lätt grumligt med persikofärgad vätska och litet vitt skum.

Doft: Fin lite sötare doft med druva, gräs, jäst en del kryddor. Känns rätt druvfräsch i någon lite lättare och syrligare stil än vad jag förväntat mig.
Smak: Stor munkänsla med stor smak av åter syrliga druvor, gräs och lite söt nötighet. Väldigt fräsch smak även fast resultatet blev lite för fräscht i längden – kanske t.o.m obalanserat. Hade förväntat mig lite mer frukt och mer sötma än detta.

Betyg? – Bra+, trots att den är lite begränsad i smakerna så gillar jag hur fräsch den är och visst, den har sina belgiska smaker där. Men mot slutet får jag mer saisonvibbar än belgian strong ale

Mer bilder, för den som, ja vill se.. eller blev dessa två iaf, finns fler av mer, men men