MankerBeer.com

Fredagar brukar vara en dag då man vill dricka lite extra gott, ha det lite extra trevligt och sedan somna lite extra gott efter en hel veckas sysslor. Men likväl infinner dig dilemmat kring vad det är man ska dricka. Går man ut på krogen så brukar det lösa sig lite av sig självt beroende på vart man går, vad de kan rekommendera och vad som finns, men sitter man hemma och bara ska ha trevligt är det lite svårare.

Tankegångarna kring att lagra öl och när man vet vad man ska ta och varför har jag och andra redan filosoferat lite kring och det verkar ju genomgående som om man helt enkelt bör lägga all nostalgi åt sidan och njuta medan det finns – oavsett när man dricker flaskan så kommer den efteråt att vara tom. Men det finns ju andra problem, ikväll t.ex. tänkte jag eventuellt se om vi skulle öppna lite av Rogueflaskorna som står och väntar här. Rogue Morimoto Soba, Rogue Morimoto Black Soba och Chatoe Rogue Single Malt Ale – en helt okey uppställning utav flaskor man mest vill ha druckit upp, men gärna tar i samband med varandra. Eller ska man välja att plocka några av den hög De Molen man har hemma? Jag har redan beställt 6-7 stycken till så snart har jag väl en 15 flaskor ståendes här hemma som man mest vill se hur bra de är – för bra är dem. Eijsbocken där, som Monks tar 500 för för en liten flaska, skulle minsann vara kul att bara fredagschilla sig igenom.

Samtidigt har jag och Erik en radda Dogfish Head-öl som man suktar efter varje gång man ser flaskorna, de står där liksom De Molen och skriker “drick mig nu din dumme fan”. Men vad är det då som tar emot? Jag vet inte, kanske att man har så mycket gott att välja mellan? Förutom dessa saker så har jag Averys serie med The Beast, Mephistopheles och Samaels stående bredvis Mikkellers olika brunch, lunch, hop breakfast och allehanda saker.

Kalla det för lyxproblem eller kalla det för dilemma – men likväl – frågan lyder ändå, hur brukar ni välja vilka av alla godsaker som ska drickas “just ikväll”?

Igår var det dags för onsdagsöl och en släng mat och slutligen blev det att en liten grupp människor möttes upp på Monks Porterhouse, andra gången då för mig att besöka stället. Första gången tyckte jag om atmosfären, gillade att de hade ett bra utbud av svenska mikrobryggerier på tapp och enda riktiga minuset var att jag tycker att deras flasksystem är lite omständigt. Men så är de relativt nyöppnade och det kommer nytt hela tiden och vissa saker försvinner, bara på tapparna hade 7-8 saker bytts ut på en vecka och det är väl en sådan ruljans de siktar på. Jag kollade lite med dem också angående detta och fick reda på att många av faten är på 20-30 liter och att de fått många engångsfat vilka håller sig bättre då de är lättare att sköta, så de var rätt nöjda. Kan även avslöja att lite danskt kommer dyka upp inom en snar framtid med bl.a. lite Amager IPA m.m.

Maten var som sist bra och diggade de olika små såserna till hamburgaren, dock kanske lite tråkigt och fantasilöst tillrett – men väldigt gott för det.

Kvällens ölval föll förutom ett undantag på fatölen och mestadels svensk sådan, dock orkade jag/hann jag inte göra mer ordentliga recensioner på dem – men i de flesta fallen behövdes detta inte. Svenska mikrobryggda öl må vara bra i de flesta fall, men jag anser att man ändå märker av vilka som varit med ett tag kontra vilka som är lite nyare. Vissa saknade balans, variation på smaker och sådant, de var goda och bra öl – men inte bättre än bra. Så även fast det blev lite korta anteckningar om de intryck som först nådde mig så var det ändå inte många jag gärna hade druckit igen. Många passar dock utmärkt till maten då de är rätt snälla och inbjudande i smak och doft, men gillar man kraftigare saker så var det svårt, för mig, att fastna för vissa av dem.

Först dracks dock en flasköl – Southern Tier Porter (dark) vilken också tyvärr får falla in i skaran med bra men inte bättre än så-öl En saftig porter med mycket lättrostat kaffe och inte samma torra stil som många andra porters. I doften finns även lite choklad och viss nyans av bär, smaken var mest lite saftigt kaffe (Betyg? – Bra-, lite för lättsam, men trevlig).

Hantverksbryggeriet Bödeln – Trevlig IPA med kola och karamell som möter en mjuk, fin beska med lite tvåliga blommor och aprikos, kanske lite apelsin. Lite surare grape mot slutet. Lite bitterstuk på den nätta eftersmaken. Men fin flora av frukt, blommighet och malt. (Betyg? – Bra+)

Närke New InternationAle

Strömsholms Slussvaktarn – Citrus, hö, beska i en mix som är lite för medelaktig och tydligen väldigt ojämn och skiljer sig lite vid varje leverans – men även beroende på hur länge den stått (Betyg? – Ok+)

Nynäshamn Brännskär Brown – Lättare lite kryddig doft med rostad malt, oregano (?) och lite nötig beska. Känns som en kryddigare (vad jag fått det från?) pale ale mer än rostad brown ale. (Betyg? – Bra-)

Sandbacka India Black Ale – Kan vara pga denna som vissa andra öl fick kryddiga inslag i sig. Den här smakar småmörkt av humlekaffe och örter, en växande sälta och lite söt soja. Vare sig BIPA eller typ black pilsner (juxtaposition) utan lite för varierad för att få ett grepp om den. Varierade smaker, viss beska men för mig var den lite för örtig. (Betyg? – OK).

Slottskällan EPA – deras english (eller om det är en lek och är en engelsk, ekologisk, pale ale). Kryddig humle med citrusskal och rätt fyllig smak. God. (Betyg? – Bra)

Närke New InternationAle – Fint skum, fin färg och en trevlig citrusfräsch doft med gräs, blommor och hö tillsammans med massa humlefrukt. Smaken är pang på med rejäl beska, syrlig och lite likörig. Som en DIPA med gräs, blommor och europeisk humle under all fruktighet med persikonektar. Slutar lite brittiskt ale’igt på något sätt. Rejälhumlat men i brittstil som ändå får en viss obalans? (Betyg? – Bra)

Unibrou Chambly Noir 2006

Unibrou Chambly Noir 2006 (fat) – Soja och lite för mycket jäst samsas med läder och lite bär. Ur det syrliga kommer mer bär – typ blåbär, björnbär och svarta vinbär. Även smaken har lite för mycket jäsiga intryck som dock mildrats pga årgången, annars är det samma bäriga smaker som doften, som trots att de är trevliga blir lite för mycket i en lätt syrlig munkänsla (Betyg? – Bra-)

Man kan väl sammanfatta det som att kvällen var just “bra”, det var få öl som gjorde mig besviken, få som jag verkligen gillade men nästan bara sådana jag ändå måste anse var bra öl. De är vad det är och det är bra, objektivt sett – även fast min subjektiva sida kanske skulle föredra annat över vissa av dem om jag hade fått välja helt fritt ur baren. Det är dock kul att Monks vågare ha igång alla dessa fat och kan de bara hålla en bra ruljans så att de håller sig fräscha och samtidigt får in lite kul saker så säger jag som många i sällskapet sa – “detta kan lätt bli stammisställe sen i vinter”.

Som avslöjat emellan raderna på sistone så börjar jag övergå från IPA till helt andra öltyper på sistone och om man då även har lite andra öltyper hemma så blir den resan lite lättare. Det känns ju lika bortskämt att dricka lite krieks, stouts och allehanda tyska öl som finare IPA’s. Vissa kallar det att aldrig nöja sig med något, bara samla öl eller att inte uppskatta vad man “verkligen gillar”. Jag å min sida kallar det för att vilja utveckla sina smakreferenser och lära sig mer om skillnader mellan öl – inte teoretiskt, utan praktiskt. Dock är detta en balansakt, den mellan teori och praktik som jag gärna skulle förbättra. Många förstår nog inte vad de dricker – vare sig det är öl, vin eller kaffe – förens de lär sig lite mer om alla smaker, tillverkningssätt m.m. Dock har jag inte haft så mycket tid för att riktigt sätta mig in i det. Men jag lovar att jag ska bättra mig, Viktor på Något Att Drickas nästan samtliga inlägg borde ju kunna bli till en hel liten bok om öl, dess kultur, tillverkning och varför den smakar som den gör – så är en bra start. Samtidigt klarar sig teori aldrig utan praktik och inom praktik så kallas det ju att “övning ger färdighet”, så den enda vägen att gå är in i dryckens dimma.

Nog om detta svamlande nu, vad jag ville komma fram till var att jag har rapporterat lite om att jag börjat gilla sura öl, bråka öl eller sådana som kräver lite av en. Dels är det roligt att folk vågar brygga annorlunda saker och dels är det gott att lära sig finna smaker. Första gångerna jag drack lambic mådde jag illa och ville kräkas, nu börjar jag kunna finna smaker bättre och vipps är upplevelsen bättre (dock skulle jag inte påstå att jag kan ett uns om dem). Men när jag såg Mort Subite Oude Kriek från 2006 tillgänglig för min lilla ölpåse så var det svårt att inte slå till. Någonstans måste man ju börja och nu när hösten verkar kunna bjuda på rätt mycket lambics, krieks och geuzes så är det väl bara att börja vänja sig.

Mort Subite Oude Kriek
En vintageflaska från 2006 från detta belgiska bryggeri som verkar vara ägt av ”Alken-maes”  vilka verkar förestå bland andra heineken, Cristal (ölet) och någon mer. Har inte hittat så mycket om dem och deras hemsida är ju på belgiska eller franska så fick inte ut så mycket av den. Dock finns inte denna med på bryggeriets lista över tillgänglig öl. Någon som vet mer om bryggeriet?

Utseende: Litet skumliknande fluff som dör ned. Vackert mörkgyllenröd färg med lite mer orange’a toner mot botten. Lätt bubblande i vätskan.
Doft: Lite sursyrlig citrus och körsbär. Lite krydda, småtorr. Växlar glas till en kupa och då framträder lite mer sötma och körsbärsdoften blommar ut mer. Fin alkoholsöta röda bär.
Smak: Lättare munkänsla med minimala små bubblor i kolsyran. Smaken börjar inte så sur utan mer i jästa körsbär och lite torr strävhet. Sedan slår surheten till och munnen känns som om den fyllts med hockeypulver (eller salpetersyra för den delen), den känslan sitter kvar ett tag tills en viss sötma sakteligen suddar bort den.  En eksmak ligger en bit in i smakspektrumet och bidrar med tyngd i den annars lite lätta kroppen. Oerhört läskande och inte alltför vinägersur, även fast lite vinägertoner finns där. Vare sig för söt eller för sur utan jag tycker det balanseras väldigt bra, även fast jag tycker det saknas något. Duchesse de Bourgogne exempelvis gillade jag väldigt mycket med den trevliga sötman som var rätt genomgående och jag tror att i det här fallet så är det för att mina erfarenheter av krieks är lite begränsade. Dock får man lite salpetersyra -känsla över tänderna som snart börjar gnissla av torrhet, så den är surare än vad den smakar.

Betyg? – Bra+, når inte helt upp till ett bättre. För det skulle jag ha behövt ha druckit än fler krieks. Men jag börjar mer och mer uppskatta denna öltyp och surare öl överlag. Vad som saknas här tycker jag är lite mer smak, även fast det troligen är just såhär den är menad att vara bara att jag inte är van. Dock är det en öl jag gärna skulle dricka igen om jag kände för något riktigt surt och krispande.

Häromdagen var jag förbi St:Eriksplan i Stockholm där Cajsa Warg nu har öppnat sin andra butik (det finns även en på söder). För er som inte är insatta i deras koncept så är det att erbjuda god och “bra” mat till folk, det är småskaligt, ekologiskt och lokalt. För den uppmärksamma innebär det även att man finner lite sådant man inte riktigt finner någonannanstans. Så även vad det gäller öl, vilket har rapporterats med lite jämna mellanrum med andra bloggare som av misstag eller medvetet har styrt sin kosa dit. När jag nu var där så fann jag tre olika folköl från tre trevliga bryggerier, Mora Bryggeri som jag mestadels läst om och varit intresserad av, Dugges som inte behöver så mycket mer introduktion och så slutligen Hantverksbryggeriet som ni nog också vet nog om. Självfallet fanns ett par tjecker, tyskar och lite annat också, men svenska mikrobryggerier och folköl är helt klart en kombination värd att uppmärksamma då deras öl kan säljas i närbutiker likt dessa.

Mora Bryggeri Guldpilsner
En 3,5%ig pilsner som är en nyversion av bryggeriets gamla pilsner som på 60-talet gick under smeknamnet ”guld pilsner”.

Utseende: Lättare bärnstensfärgad vätska, lite gyllene med vitt fint skum, poröst men ändå mjällt och varierande storlek på bubblorna. 
Doft: Trevliga humleinslag av säd, gräs och lite aprikos och citrus. Smörigt mer än metalliskt eller makroproducerat. 
Smak:  Lättare munkänsla med bra kolsyra. Små bubblor i en ändå rätt fyllig känsla i munnen. Man märker av att det inte är någon starköl då smakstyrkan är rätt begränsad. Det är dock ingenting i smakspektrat som känns fel eller som jag stör mig på utan det är som att dricka en lite lätt humlig läsk. Drickbarheten och den läskande effekten drycken har är enorm. Dock hade jag hyllat den än mer om det funnits mer smaker för nu är den inte mer spännande än såhär – trots den trevliga doften.

Betyg? – OK+, med en trevlig doft och en drickbarhet och läskande effekt som jag verkligen gillar så får den ett plus av mig. Det är ett utmärkt komplement till de trista mellanöl som finns i drivor och som bara smakar typisk svensk lager med strå, gräs och lite metalliska inslag. Det här är bryggt med medvetenhet och en början till stil. Om denna finns som starkare variant skulle jag vilja jämföra och se om den har de smaker denna saknar.

Hantverksbryggeriet Bonden
Svensk folklig ale som det står på den är en lättsam ale på 3,5%. Tillverkats i samarbete med hembryggaren/bryggerskan Gun Sävhammar.

Utseende: Smågrumlig lite grågul vätska med fint litet skum med minimala bubblor.
Doft: Plastig doft med gräs och lätt fruktighet. Honungsdoft som växer ut.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite syrliga bubblor i en rätt tam smak. Aningar om gräs, majs, lite sötma och ljus fruktighet.

Betyg? – Sådär, tyvärr saknar den både större doft och smak för ett fullgott betyg. Jag skulle fortfarande välja den före en makrolager och jag tror att den skulle uppskattas mer än dessa av gemene icke ölfantast på grund av sin lättsamma smak med lilla avslutande honungssötma.

Dugges Brandmästare Andréns Törstsläckare
Sist ut av de lågalkoholhaltiga dryckerna är denna 2,8%’iga ale som därmed är den med lägst alkoholhalt.

Utseende: Rödorange, lite mörkgrumlig vätska med fint litet krämfärgat skum. Minimala bubblor och mjällare topp. Ser riktigt inbjudande ut.
Doft: Aprikos och persika med lovande beska och slutar med rätt mycket ren och lockande citrus. Doftar superbt för en så pass alkoholsvag öl!
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Förklarligen lite vattnig stil på vätskan, men fylligare än väntat och med en mer nedtonad fruktighet med persika, aprikos, ljusa russin och citrus. Som en utvattnad bitter eller lättare pale ale. Kommer fram lite maltiga smaker och en efterbeska mot slutet. Jag ser nu efteråt att den ”starkare” varianten på denna öl är just en bitter med simcoehumle och det märks. Utomordentligt god och frisk öl som jag garanterat ska köpa på mig en hel trave av att ha hemma.

Betyg? – Bra+, jag gillar inte mellanöl generellt, men denna är både smakrik och fyllig men ändå lätt och läskande på en gång. En perfekt öl för den som bara vill ha något till maten vare sig man är på jobbet, inte kan dricka så mycket eller vad för anledning man kan tänkas ha. Rekommenderar den varmt. Kan även säga att jag tog det sista av denna till lite kräftor på kvällen vilket var en riktigt bra kombination!

Så överlag är alla dessa ett fullgott alternativ till en vanlig pripps till maten och framförallt Dugges som bara är på 2,8%. Så om ni har möjligheten att prova på dessa – gör det! Jag hoppas verkligen att Cajsa Warg kommer lyckas med sin andra butik och även att dessa bryggerier kommer börja sälja mer av sin folköl då det helt har ändrat min syn på folköl som jag annars alltid likställt med blaskigt och rätt trist.Nu ska jag även ge ett besök till deras första butik uppe på söder för att se om deras “utbud” inkluderar något mer än dessa tre!

Mina första öl från Founders var faktiskt Centennial IPA‘n och Breakfast Stout‘en vilket inte är några dåliga öl – dock två öl som jag drack för inte så länge sedan. Efter framförallt Breakfast Stouten så kom jag att vilja prova mer från bryggeriet och med en liten leverans med Curmudgeon Old Ale, Dirty Bastard Scotch Ale och Double Trouble så fick jag möjligheten. Nu är dessa 5 öl enbart ett par stycken utav de cirkus 40 olika öl som görs i någorlunda större kvantiteter från bryggeriet. Men likväl har jag funnit en rätt fyllig och bra smakstyrka i samtliga dessa och jag har nog inte blivit riktigt besviken. Nu när jag tänker efter så hittade jag nog inget från Michiganbryggeriet i somras under New York-resan, kanske får de inte distribuera där eller så missade vi det bara.

Deras filosofi,  

We are not the standard micro-brewery, rather we have traveled a path that breaks from the “standard” craft-brewer. Carving a niche out of the craft industry, Founders Brewing Company has built its reputation on producing very unique beer. Our focus is to offer a product that stands alone on the shelf and offers a true drinking experience to our friends, you

 må vara rätt fin och visst är de speciella, men saknar lite helgalna öl för ett bryggeri som vill vara unikt. Men kalasbra öl gör dem och ännu en sådan fick jag dricka i helgen som var – Founders Red’s Rye P.A. 

Ölen är en pale ale med fyra olika sorters belgisk karamellmalt, därav kategoriseringen som åtminstone RB har med “speciality grain”, vilket är en rätt bred kategori. Med en IBU på 70 så är det också en rejäl humling inkorporerad i ölen och på förhand kändes det som kriget om smaken mellan malt och humle.

Founders Red’s Rye P.A

Utseende: Rödbrun färg på vätskan med litet vitt bubbel som faller ihop till nästintill livlösa skumrester.
Doft: Det är en markant beska med humlekotte i fokus, sedan lite citrus och jag börjar slänga tankar åt DIPA-hållet. Det maltiga, söta, bryter av men det är först senare när ölen börjar få en bättre värme som dofterna kommer fram bättre.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra, små lena bubblor. Även i smaken får jag känslan av välhumlat och IPA med citrus och mycket jordig kotte. Samtidigt är det inte alltför beskt utan det är lent, fylligt och mjukt och där sötman som framträder planar ut många av de bitigare smakerna från humlen. Slutar med lite honungsliknande söt doft i glaset.

Betyg? – Bättre-, älskar det fylliga, lite söta hos Founders olika öl och detta är inget undantag. Det är nästan svårt att beskriva denna öl då det mest är smak- och doftintryck som växlar och sjunker samman vilket gör att det är drickbarheten som är halva saken känns det som. Men med karamellmalt och humle i stora mängder så är det just balansen som är det imponerande här.Det finns lite av båda – både det välhumlade och det maltigt, karamellsmakande och söta. Förvisso kanske den blir lite anonym innan de smaker som finns framträder, men det är helheten här jag gillar då det kanske inte är någon öl man väljer för att få en kraftigt smakrik öl. Så slutligen får jag väl vänta lite till på något från Founders som gör mig lite besviken, men tills vidare är jag mer än nöjd.

Nu vet jag inte om det finns en öl som heter så, men borde det göra kan jag tycka. Jag skulle vilja brygga öl bara för att få igenom alla koncept och namn jag har kommit på, skulle nog bli rätt bra. Det som gjort lite att jag fallit ifrån IPA’s på sistone är förutom att man efter att ha druckit ett par übergoda IPA så börjar man bli lite bortskämd och inte förstå varför man ska nöja sig med sämre. Jag tycker nämligen att IPA är en trevlig men lite variationssvag kategori då och då. Därför har jag försökt dricka lite stouts, barley wines och suröl på sistone och just den första kategorin av dessa förvånat mig då och då. Ena stunden dricker man en asfaltstung och ändå finstämd imperial stout för att andra dricka en sammetslen och bärig variant och slutligen får man en lite syrligare stout. Som öl #500 så blev det ju den fina Stone Russian Imperial Stout, därefter vankades det på hemmafronten följande två – rätt speciella på sitt sätt – stouts.

Alvinne Morpheus Dark

Tydligen en specialbrygd version av deras imperial stout Podge Belgian Imperial Stout, men här använder man bryggeriets ”nya” morpheusjäst. En jäst de gjort en 4-5 olika ölsorter med den nya jäststammen de tagit fram. Den ligger på 10,2% alkohol, har en IBU på 47 tack vare Magnus och EKG-humle, samt 7 maltsorter.

Utseende: Ljusare mörkbrun vätska, typ chokladspätt vatten. Fluffigt karamellfärgat skum.
Doft: Lite knäckig mörk maltdoft, kryddor med lite peppar, lite jästartad syrlighet som växlar mot lite utvattnad choklad och karamellsötma. Lite som en jäsigare belgian strong ale med stoutinslag av chokald.
Smak: Lättare till medesltor munkänsla med växande kolsyra. Riktigt söt, betydligt sötare än förväntat mig. Lätt i smakerna och ingen större kropp, trots sötman med lite karamell och lite tunn mjölkchoklad så övergår det till en rätt bitter och torr eftersmak och känsla i munnen. Möjligen finns vissa stoutinslag men överlag tycker jag den är lättare och har större bitterhet och jästkaraktär än majoriteten av de stouts jag provat. Jag undrar lite om jästens kryddighet och syrlighet kommer tonas ned lite med tiden och den kan växa till sig på något sätt, för just nu är den lite ojämn – om än intressant.

Betyg? – Bra, det här är intressant tycker jag. Det flyttar fokusen på vad en stout ska vara genom att ha en tunnare kropp med betydligt klarare humlekaraktär i bitterheten och där jästen bidrar med både kryddighet och syrlighet. Med tiden tror jag att den kan bli mer karamellig och ha en mer likörartad alkoholstil och där smakerna blir tydligare, men en imperial stout – mnjae?

Green Flash Stout (Double Stout)
En till stout I världsklass, kraftig och stor, alkoholstyrka på 8,8%.

Utseende: Brunt småporöst skum som med rester på glaskanterna sjunker ned lite. Brunsvart vätska.
Doft: Aromatisk doft med välrostade toner i en lättsam men kraftig stil. Mörk tung sirap bidrar med tung söt doft och lägger sig på lite bärig spritighet. 
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra med små bubblor. Mjölkchokladlen smak som direkt sätter sig med lite jordighet. Det är något småsaftigt som följer innan det kommer lite rostad kaffesmak, vad kan jag inte riktigt sätta ord på, men det ger en trevlig variation i smakupplevelsen.  Sirapig kaffegodis eller någon frukt möjligen. Smakerna känns av i en renare tappning då och då då ölen inte är alltför tung. Sidenlen känsla på tungan.

Betyg? – Bättre-, krämig, smakrik och väldigt ”stor” stout som inte är alltför lätt att få i sig men ändå är riktigt bra. Gillar att det inte blir för rostat utan att det finns lenare och variationsrika alternativ. Trevlig och/men utan större krussiduller.