MankerBeer.com

Okey, det blir nog ingen utförligare genomgång av Queens Head. Däremot blir det lite kort om Bishops arms som jag besökte på Vasagatan i fredags, vilket faktiskt var första gången på just det stället. Många andra BA’s kan vara lite opersonliga, smått ihoptryckta och ha lite för höga priser och halvdant utbud. Här tyckte jag det var lite bättre på och av allt. Förutom den Samuel Adams Hallertau Imperial Pilsner jag nämnde i gårdagens inlägg så tog jag även och testade Dugges för Bishops Arms på Vasagatan specialbrygda öl – Dugges Rail Ail. En riktigt bra och fruktig ESB med bra dos fruktighet där man verkligen kände av Nelson Sauvin-humlen samt det blommiga från den dos Simcoe de slängt med. Vilket gör att det blir trevligt med Nelson Sauvin Pale Ale som kommer imorgon, en klart underskattad humle som borde användas mer.

Dugges Rail Ale (fat)

Utseende: Mörkorange, kräm skum

Doft: Extrem, oerhörd, underbar doft med massa klementiner, satsumas o mandariner! Lättare mun med ok kolsyra.

Smak: Smaken är i bitterstuk med dito beska men riktigt bra frukt. Ljus o läskande! Massa ljusa citrusfrukter o lätt torr bitterhet som växer precis lagom. Någon “humlebismak” med lite plastigt gräs, typ fruktig tjeckisk humle.

Betyg? – Bättre, läskande och oerhört smakrik bitter. Riktigt fina i rena smaker i en lätt form. En fruktig och läskande bitter som håller rätt bra i längden och känns sådär rent göteborgskt som de flesta av Dugges öl. Riktigt välgjord och jag hoppas att den kommer till fler ställen.

För sisådär 3-4 år sen började mitt ölintresse, innan dess var det mestadels drinkar på krog och hemma som gällde. Men den sommaren där för några år sedan fixade jag min första ölprovning med allehanda införskaffade godsaker (som ett par flaskor Nogne O Dark Horizon som okristet dracks lite för fort och fel). Med var även vad som kom att bli ett sådant där ölminne man har kvar och aldrig riktigt kommer att återuppleva – i samma skepnad åtminstone. Utöver allt det goda dracks Samuel Adams Hallertau Imperial Pilsner. Det blev startskortet för mig och här sitter jag nu idag efter att igår ha druckit den igen på Bishops Arms på vasagatan i Stockholm. Trodde knappt mina ögon då jag såg den, men trevligt var det och den och mina pengar bytte ägare. Nu är jag lite osäker på det, men jag har hört något om att den inte görs “varje år” varpå jag undrar lite över åldern på denna, dock verkade de ha en del. Men men.

Innan besöket på Bishops var vi bland annat på bio (The Expandables är action i kvadrat och koncentrerad testosteron) och innan det på The Queens Head. Väl där var maten god, hyffsade priser men ölutbudet var som en vanlig pub fast lite pimpat – troligen mer okey för de som gillar de någorlunda vanliga brittiska ale’n. Men lite mer om det imorgon.

Samuel Adams Hallertau Imperial Pilsner

Utseende: Lätt grumlig mörkorange vätska. Rejält med skum i glas, kanter och lite överallt.

Doft: Oerhört fin, kraftig doft av apelsin och gammal humle som har utvecklats till bär och desserter i barley wine-aktig stil. Det finns även en hel del bitiga kryddor och lite citrus samt gräsartad beska. På slitet mest apelsinliknande doft samt mandelmassa.

Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. En elegant lite likörliknande smak men ändå rätt fräscht fruktig. Mer smörig än oljig humlesmak vilken inte känns trist utan mer välutvecklad. Inte heller är den särskilt spritig utan mer trevligt alkoholsmakande. Sommarängsgräs med bett mot slutet.

Betyg? – Bättre+, växer rejält med en oerhörd beska likt en rejäl IPA men med en helt annan humlestruktur med mer gräsiga, torra smaker mer än fruktiga. Som en ljus, rejält stallhumlad barley wine. Jag kanske inte skulle dricka ett par, men smaken är verkligen kraftig och väldigt trevlig även fast jag kan tro att den är lite för gräs, citrus och krydd-IPA’ig för många i en mix som inte känns fräsch. Men jag föll igen för den.

En flaska jag plockade på mig när jag var i Oslo för några veckor sen. En oatmeal stout som även har en släng humle tillsatt. Det där med att humla mörk öl kan ju gå lite hursomhelst beroende på hur humlen tränger igenom de andra smakerna, i det här fallet är jag dock inte så orolig – men man vet ju aldrig. Den är i all fall på 6% och rankas tydligen som en av de bättre stoutsen all in all, fast tittar man på den listan så är det flertalet som ligger med där i topp som jag personligen skulle placera annorlunda. Jag har tänkt på det ibland just gällande konkret betygssättning utav öl att det är vissa parametrar som spelar in mer än andra. Du kan ha en riktigt god öl, men är den obalanserad eller har något som gör att man gång på gång tänker på hur mycket man önskar att den bismaken, bikänslan i munnen eller något annat inte fanns – ja, då är den inte helt hundraprocentig. Samtidigt kan en öl som trots att den är lite tunn, men som ändå uppvisar ett bra smakregister och har fyllighet och inget som stör än vara rätt bra. Frågan är då vilken av de två man ska föredra mer än den andra. Troligen är bismaker något som är rätt individuellt medan en småtunn öl är något de flesta skulle anmärka på. Det tror jag är anledningen till att öl man gillar starkt men samtidigt tycker är smått obalanserade kan få högre betyg och bättre omdömen än öl som i sig är trevligare och säkert skulle falla “icke-ölnördar” i smaken bättre.

Men nog om det dravlet, öl var det.

Rogue Shakespear Oatmeal Stout

Utseende: Mörkbrun, varm, krämig vätska med ett ljusbrunt och fint mjällt skum.

Doft: Först är det rätt bittert och torrt med kaffe och choklad. Men så kommer det en grötig och lite gräddig (det där jag kallar för laktosigt men som troligen är malt) fyllighet.

Smak: Lättare medelstor munkänsla med bra kolsyra. Väldigt fyllig för att vara så tunn, den är mycket tunnare än förväntat. Men likväl har den en bra, trevlig smak av malt och gröt. Trots 68 IBU så är det inget större störelsemoment som kommer i smakväg från humlen, snarare är det som hjälp för att skapa mer finesser i eftersmaken som annars hade varit lite klen – dock finns det lite jordig citrus. Jag blir inte imponerad men ändå nöjd av helheten i smaken, det framträder smaker först lite senare i munnen som har en torrare chokladkaraktär som inte är bitter, fyllig eller egentligen smakrik. Den är mest torr och finns där. Havresmaken tycker jag också framträder mer och mer på tungan efter att den fått luftas lite och smälta alla intryck, då framträder också någonting lite mineraligt ur det klena i smaken.

Betyg? – Bra. För att vara så tunn, nästan klen, så är den ändå väldigt fyllig. Den är dessutom beskonad från alltför obalanserad gräddig, torr, besk, fyllig etc smak utan humlingen sköter sitt vilket gör att jag inte uppfattar slutet i smaken som trist och platt. Sen kanske den inte var en sådan smakexplosion som man kunde ha trott, jag själv hade inga större förväntningar men tyckte ändå att den har något speciellt. Troligen faller den långt ifrån alla i smaken just för att den är lätt, mineralig och småtorr mer än fyllig, smakrik och så. Vissa kommer och har säkerligen kallat den för trist och smaklös och jag förstår dem, samtidigt finns det en hel radda andra stouts som har mer konkreta saker jag kan ha svårare för och det gör att denna ändå har ”lyckats” med något.

Framöver så vankas det ett besök på relativt nyöppnade Queen’s Head i stockholm ikväll, har läst mer småbesvikna röster än positiva – men då främst kring deras så kallade ölutbud. Men vi får väl se ikväll så.

Till slut har jag äntligen provat mig igenom augustinyheterna och jag vet inte om jag ska vara nöjd eller småbesviken. Sierra Nevada Bigfoot drack jag först igår och jag kommer nog bära tillbaka ett gäng ur den låda utav dem jag har köpt. Den är inte dålig, långt ifrån – men jag undrar om jag inte gillade förra årets brygd lite mer. Stor fin beska, lite spritig touch och en sötma som sitter kvar på läpparna, men saknar något litet. De andra då? Såhär i efterhand så ser jag fram lite emot den försenade ankomsten av Coopers Vintage Ale som jag har gillat de gånger jag druckit den. Harviestouns brygd var lite skämtsamt medan Nils Oscar Harvest var både överaskande bra men lite tunn i längden. Old Stock var bra men lite snäll.

Harviestoun Number of The Beast
Metal Edition, 6,66%, mer 6’or och mer 6’or.. men sämre betyg. Vad tycker jag?

Utseende: lite urvattnat grågult.
Doft: Välhumlad lager, delvis i stil med St.Eriks sommarlager och kanske även pilsnern. Vissa spår i doften av gräs, kanske hö. Citrus och citrusbeska.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla och okey kolsyra. Smaken fylls först av lite humle som nästan direkt löses upp och lämnar lite citrus och grästoner kvar. Däremot känns det som om det är något kvar i smaken som sitter kvar och, nej, det är inte gott. Det smakar, men inget särskilt. Hade de marknadsfört den som en sommarlager med normal alkoholhalt, lägre pris och ingen kaxighet hade jag säkert gillat den. Nu vet jag inte riktigt – jag vill inte såga den lika mycket som Daniel på Schnille och Schmak men samtidigt blir den bara tristare och tristare.

Betyg? – OK-, Det började rätt okey men övergick snabbt till något menlöst och rätt så smaklöst, trots en bra smak i början.

Nils Oscar Harvest
En svensk sommaröl såhär på sommarens sista veckor. Lite brittiskt humle, lite amerikansk.

Utseende: Väldigt fint utseende med ett mörkt orangegyllenrött sken i vätskan och ett smått poröst lite krämfärgat skum.
Doft: Mycket trevlig med en distinkt men ändå artig amarillokaraktär som samsas med lite mer brittiskt karamelliga humlearomer. Väldigt färskt och väldigt trevligt. Det lite stalligt grape’iga från amarillon och beskan och det där lite citrusartigt kolaliknande jag tycker att East Kent Golding kan ha, men i en mix som faktiskt känns väldigt samflätad.
Smak: Medelstor munkänsla och bra kolsyra. Oj, detta var mer än förväntat. Om Oppigårds Amarillo redan är smått legendarisk på grund av sin fina, nej – underbara Amarillo så är detta ett väldigt, väldigt bra komplement om man vill ha något lite ale’igare fast med samma stuk. Det är en viss kottig beska som växer in och sedan växer fram genom en trevlig amarillosmak med stall, grape och blommor. Sedan sker något och man minns att detta inte är Oppigårds Amarillo utan en ale från Nils Oscar och vipps så är de mer traditionella ale-nyanserna framme med lite bitterhet, karamellkola och lite tunt slut på allt.

Betyg? – Bra+, det är väldigt mycket jag först tyckte fanns i denna ale som hade kunnat ge den ett högre betyg. Dels har den en amarillohumle som jag, trots min kärlek till Amarillo Spring, inte har druckit sedan jag först provade något med Amarillo i (tror det var Ölands gårdsbryggeri (namn?)). Men det sker saker på vägen och de brittiska ale-elementen kommer in och tar över lite, men på ett bra sätt och gör att den får lite djup i sina uttryck. Men sista dropparna är lite tråkiga, de är lite bitter ale-aktiga och på så sätt gör den det den ska göra väldigt väl, men jag tycker ändå att den kunde gjort något – vad vet jag inte – annorlunda.

North Coast Brewing Old Stock 2010

Utseende: Fin mörkt brunröd vätska
Doft: Karamell, russin, lite mörk frukt, socker, ”natur” (blandning av jord och träd). Brandy?
Smak: Medelstor munkänsla med en lite lättare fyllighet. En söt smak med likörlagrade bär och alkohol (är ändå nästan 12%) börjar. Sedan kommer lite mandellikör, maltsötma och eventuellt lite brittisk beska. Alkoholen är kanske lite för närvarande om man är sådan att man föredrar en mer nedtonat alkoholnärvaro i smaken, däremot stör jag mig inte mer än att det lätt söta gör sig bra med det (i min smak). Kanske lite för tunn och lite för halvsöt för att klara av att bära all smak och alkohol. Tar man Bötet Barley Wine så var den sötare, Bigfoot beskare och enbart typ Brooklyn Monster Ale som var i samma ”viktklass”. Denna är med andra ord lite mittemellan flera referenspunkter för saker jag gillar i en barley wine (edit. om man nu ska kategorisera den som en sådan eller en old ale – sett lite olika där).

Betyg? – Bra, när jag drack denna i fjol så har jag för mig att jag gillade dess kraftiga smak (?). Vart denna smak är nu eller om det bara är min medvetenhet som har ändrats vet jag inte. Men den känns väldigt bra, men väldigt ofärdig. Vissa smaker är i mellanetapper mot att bli antingen mer nedtonade eller kanske mer framträdande. Men såsom den är nu så är den väldigt trevlig med lite av allt. Men jag personligen föredrar, vilket ”vana läsare” kanske har märkt, större kontraster. I dagsläget är denna en bra och god öl att dricka igen när man bara vill ha en lättare barley wine, old ale eller xxx strong ale utan vare sig markant beska, kraft i smak eller doft utan att för den sakens skull bli lämnad med en tunn och menlös dryck. Men med lite tid kan vissa element nog mattas av och den bli mer dessertvinsaktig?

Slänger in ett par öl jag druckit under den senaste månaden och som inte riktigt har hunnits med. Av någon skum anledning har mina foton försvunnit varpå ni får nöja er även utan foton. Däremot kan jag erbjuda det här spoitfy-tipset. Den fantastiska sångaren Elliott Smith’s självbetitlade album. Perfekt till en bra lite mörkare öl i en skön soffa. Just musik är något jag inte har tänkt så mycket på då jag dricker min öl, men precis som alla tillbehör och “känslolägen” man kan insätta sig i för att förgylla tillfället så är det kanske något man bör tänka mer på. Som en god whiskey och en bra cigarr t.ex. Varför ska då öl vara mer förknippat med “tilltugg”, visserligen är det nog från myten om enkel lageröl som hävaröl framför sport eller en chipspåse på lördagen. Hur njuter ni själva er öl?

Brasserie Dieu du Ciel Rosée d’Hibiscus
Är de experimenterande kanadensarnas hibiscus och kryddboostade veteöl.

Utseende: Grumlig mörkare rödgrå färg på vätskan, litet vitt skum.
Doft: Roseöl! Veteöl med rose! Samtidigt lite fruktig jordgubbe och en rätt bra arom från vetekryddningen med korriander, lite peppar och blommor. Sursyrligt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra ger en rätt lätt men trevligt tunn vätska. Återigen med lite rosevinsartad syra vilket känns lite lurigt – ska det kännas så vincentrerat? Inte samma kryddighet som i doften. Halvtorrt och syrligt. Passar säkerligen bra till grillat.

Betyg? – Bra, tappar lite i smak och får nog anses som en av de sämre brygderna från bryggeriet. I alla fall utifrån kriterierna att ölen ska vara mer än spännande experiment.

Dogfish Head Raison D’etre
Raison D’extras lillebror, en öl som var överpumpad med russin och som jag gillade oerhört mycket då jag drack den i USA. Denna ska vara lite mildare, inte helt lika sprängsöt och kanske något vinösare.

Utseende: Klart rödgyllene, ljus litet skum.
Doft: Lättare än storebror, med lite sötare och tydligare sockerdoft, väldigt tydlig. Jag förstår hinten om att det doftar lite gröna russin då de känns lite omogna, men då sett till hur själva russinaromen framstår.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Småfyllig, len, mjuk, njutbar – ja, ni förstår poängen. Samväxta smaker i en bra sötma som förutom sötma och russin har lite belgiska kryddor samt en aning om jäst. Smaken, tillsammans med lite luft i munnen utvecklas än mer.

Betyg? – Bättre, inte lika bra som storebrors russinkalas men fortfarande väldigt trevligt med mört socker och det lilla belgoaktiga slutet.

Lagunitas är ett bryggeri jag testat förvånansvärt lite från, Hop Stoopid, deras IPA och så står deras barley wine Olde Gnarly Wine hemma. Men för ett tag sen blev jag tilldelad deras Abbey Tripel med det Frank Zappa and Mothers of Invention-relaterade namnet We’re Only In It For The Money. En skiva som driver med Beatles (sett till omslaget) och som Lagunita firar 40-årsdagen för (Zappaskivan då). Nu vet jag inte exakt när den skivan kom, men ta det årtalet + 40 och så ser vi också hur gammal denna flaska är – den skulle tydligen ha stått lite.

Lagunitas We’re Only In It For The Money 65cl, 8,2%

Utseende: Lätt grumlig rödoranget
Doft: Direkt bombarderas man av en doft med enorma mängder belgiskt socker, nästan honungartad sötma – och även delvis till doft.Både en dos röda bär och även lite småtorkade mörka bär i barleywine-liknande sötma och stundtals känns de 8,2%’en som någon procent mer. Lite degig jäst.
Smak:Lättare munkänsla med rätt modest kolsyra (ålder på flaska okänd). Sedan kommer minimala små bubblor som far fram i munnen med belgisk socker, honung och kanske även lite godissocker. Väldigt tunn även för en trippel. I fruktväg finns lite grönt äpple och kryddor förutom allt det söta. Man förväntar sig mörkare belgiskt socker just innan vätskan slår ner helt på tungan och börjar leka apa i munnen. Men icke, det är en tunnare och enbart lättare sockersmakande känsla som kommer. Det ger lite komplex, förvånande och väldigt trevlig smak och känsla. Dock kanske smakerna väger lite lätt och blir enbart söta med vissa varianter på frukt och bär, men det räcker väldigt långt tycker jag och för att vara en abbey tripel så är det ändå en väldigt roande öl. Jag förstår han/hon som på ratebeer har skrivit att personen anar lite marijuanasmak (inte för att jag vet hur det smakar…), det är lite söt hampa i smaken.

Betyg – Bättre, för att vara en abbey tripel så är den fylld med väldigt mycket oväntade dofter, smaker och intryck. Förvisso kanske den är lite för centrerad kring sötma och olika smaker inom det området, men det jag tycker är lite hampa samt att den är lite förrädiskt lätt i sin munkänsla gör den både intressant, komplex och rolig.

Nu har jag inte tillgång till Spotify så jag kan inte slänga med en länk till skivan, men här får ni ett live-medley från skivan.