MankerBeer.com

En liten nyhet på sidan är att man till höger just nu finner “Mankers Ölindex” vilket är en nedbantad version av det index jag har över den öl jag provar och betygsätter. Just nu är den inte alltför utarbetad (i versionen här) och är mestadels för att jag själv också ska kunna komma åt det om jag inte är hemma. Dock kan det alltid vara kul att få perspektiv av vad någon “brukar” anse om viss öl och excel låter en ju sortera lite som man vill så.

Roligt nog så har det sedan min vistelse i Polen varit en ökning av flera hundra procent på antalet mjöd jag druckit, från 1 till 5 och då var den första ändå från Dogfish Head (om man nu vill klassa deras Midas Touch som mjöd mer än herb/spice beer). Polen har en rätt stark tradition av denna brygd vilket märks på hur många olika sorter det ändå finns på marknaden. Problemet verkar endast vara att priset för den 10-åriga mjöden (serverat i ett lite större dessertvinsglas) motsvarar den av halv flaska vin eller en medeldyr förrätt – vilket nog för många polacker är rätt dyrt. Men ändå synd att inte vi svenskar tar mer av vår tradition till oss och släpper ut mer mjöd på marknaden än vad som finns i beställningssortimentet etc.

Jaros Dwojniak Kurpiowski
Bryggeriets (?) olagrade mjöd så som jag förstått det. Har en lite rödorange och rätt klar färg och doftar sherryaktigt med lite inslag av honungslikör. Viss äppelciderkänsla. Smaken är len och mjuk som väntat där sötman sakta slingrar sig fram ur eftersmaken. Lite äppeljuice och äppelcider biter lite innan sötman lägger sig på tungan. Lite rörigare än de kommande två (drack den efter dessa två). Eventuellt känner jag lite körsbär.
Betyg? – Bra, trots det bitiga och lite svårdruckna så går denna 16%’iga brygd ned rätt enkelt. Dock svår att jämföra med de andra två som vunnit så betydligt på sin lagring.

Jaros Dwojniak AM 4-letni.
Mjöd lagrad i 4 år och görs från både vår- och hösthonung. Har en lättare dessertvinsdoft, lite sherrystuk med inte fullt så tydliga inslag av honung – men de som framträder har tydlig karaktär av råhonung. Smaken är rätt len och oerhört mjuk med större och rätt bitig honung. Lite smårå i sin karaktär.
Betyg? – Bra+, en lite rough’are men ändå mer utvecklad mjöd med bra och trevlig smak och doft av råhonung.

Jaros Dwojniak Koronny 10-letni
Går att läsa följande på “The Wine and Cheese Place” om denna:
“Mead Dwojniak Koronny – typical dwojniak produced in equal parts of water and honey with admixture of specific typcially Polish meadow herbs. It is produced mainly from dark, autumn honies. It lays in oak casks over 10 years. It is poured into stoneware bottles what enhances and ennobles its taste advantages. Content of alcohol about 15%. It is marked by freshness and so typical for Polish meads the depth of aromas and velvet smoothness.”

Här har mjöden lagrats i 10 år och färgen på vätskan är mörkare än de tidigare. Även doften har fortsatt att utvecklas och nu finns även inslag av torkade plommon och lite ”gammal” honung som slutar i en känsla av mörkt dessertvin. Kraftig doft. Smaken är lite lättare i sin känsla och det man slås av är hur smakerna brister ut i en explosion av intryck. De har verkligen lagt sig och är inte längre lika ”vilda” vilket gör att man nu bara kan njuta av dem.
Betyg? – Bättre+, som de bättre dessertvinsliknande ölen (typ Dogfish Head 120 Minute IPA) vilket gör denna till ännu någon form av referens, för detta var riktigt gott!

Igår var det som nämnt igår ännu ett besök på Sorbon – i skyfallet, vilket gav oss ännu en bra anledning att stanna kvar lite extra. Tyvärr var det inte så mycket nytt på tapparna men vad gör det när vi hittade en ny gunstling att prova oss igenom. Vi fick även smaka sista skvätten av den skit-“whiskey” Rogue Brewery släppt och som är lagrad en hel månad. Vad som är kul med den är att den är gjord utifrån vörten från Rogue Dead Guy Ale.

Oskar Blues, 1, 2, ,3 ,4

När vi var där innan jag stack till Polen så drack vi Oskar Blues Gubna. Det Coloradobaserade (vad annars känns det som, är inte allt från Colorado eller Californien?) bryggeriets IIPA som trots tre olika maltsorter bara har Summit-humle, men det räcker långt – väldigt långt. Med 100 IBU förväntar man sig lite kraft och om det blev kraft! Det är stor fruktig smak med massor av persika mot lite grapebeska. Doften växer mer och mer och man känner hur något fylligt ändå finns där vilket balanserar de kraftiga dofterna in till att bara bli underbara. Smaken är lika fyllig den med stor beska och len humlejuice. Det är fruktigt och rätt enkelt – men fan vad gott och välgjort.
Betyg? – Bäst, kraftig utan att bli för besk, för kottig eller för något – istället är den bara perfekt!

Men det var sist, så igår besälltde vi in Old Chub, Gordon och slutligen Ten Fidy (Dales Pale Ale hade båda redan druckit).

Old Chub, en scotch ale som såg lite menlös ut i glaset med lite toavattensaktig look. Även doften var lite speciell med en lite tunnare start med vattnigt kaffe, len söt malt och vissa lakritstoner som utvecklas och växer efter en stund. Smaken var även den rätt lätt, men oerhört trevligt lättsam med karamelliga smaker som lattjar väl med den tunna kaffen och lakristen (som vare sig känns salt eller söt – utan bara som lakrits).
Betyg? – Bättre-, krämig och rätt fyllig men ändå rätt tunn är den – ja, men tillsammans blir allt detta så bra. Dock kunde man velat ha lite mer styrka i smaken och kanske lite mer av något.

Gordon, deras DIPA som har en lite modestare alkoholprocent och IBU än Gubnan och som faktiskt vann guld i årets World Beer Championships. Doftar smaskig gumle med grape och kotte i stora mängder. Oerhört fräsch och jag gillar att det först är mot slutet små dofter av oljig kotte växer fram. Smaken är mjuk och trevlig av den godaste humlen och har även den en lite krämig känsla i munnen, något som gått igen i alla Oskar Blues öl tycker jag. Den fina beskan samarbetar strålande med mjukheten och gör en rätt lättdrucken brygd.
Betyg? – Bättre, ännu en Oskar Blues-brygd jag fallit för. Riktigt god trots att Gubnan kanske är lite “mer” så har denna något annat, minst lika bra.

Ten Fidy, deras Imperial Stout som vunnit rätt mycket priser och hamnar högt på många listor. Den lite oljiga vätskan doftar halvtungt av maltigt mörker med viss choklad samt en rejäl dos humle. Det är en kraftig doft men jag känner inte att den är alltför speciell. Smaken är bra och rejäl med en stor god beska. Smaker av choklad och ekigt trä. Småtorr och ändå lika fyllig som de andra brygderna med något lent och fruktigt i allt det mörka.
Betyg? – Bättre-, det är få saker som sticker ut rejält. Ändå är den oerhört trevlig att dricka men jag kan tycka att många Imperial Stouts precis som vissa IPA’s blir rätt enformiga i sina uttryck.

Sist ut för idag – men som “mellanöl” igår beställde Erik in Duff Beer, denna skräpöl man fnissar lite när någon beställer in. Som man haft lite fördomar om men aldrig velat röra. Hur var den då? Well, helt vattnig vätska som jag tror man kan se lite gult i, majsblaskig doft och en smak som var majssöt och oerhört sliskig. Inte äcklig, men fy fasiken vad inte gott.
Betyg? – Sådär, jag kan ändå förstå de som dricker den. Hellre en söt skitöl än något som bara smakar kemisk metall.

Tillbaka!
Äntligen börjar jag kunna relaxa lite efter två rätt fartfyllda veckor i Polen och sedan Norge. Däremellan har jag även lyckats få i mig åtskilliga öl, mjöd, drinkar, vin och dessutom lyckats gå igenom halva djurrikets i matväg. För att toppa detta gick jag idag och hämtade ett paket från Tyskland med än mer att dricka i (som om jag inte köpt på mig nog redan från usa, polen och nu norge). Paketets innehåll syns här till höger och det är mest 4-5 saker från Mikkeller samt lite De Molen och annat gott och blandat.

Det värsta med allt farande är att jag har svårt att hålla ihop alla saker jag druckit, skrivit, gjort, fotat etc. Mitt senaste “riktiga” inlägg var för 1-2 veckor sedan då jag och Erik just kommit hem från en kväll på Sorbon, förutom de små lömskheterna jag fick prova där så drack vi båda ett par kanongoda öl jag inte hunnit nämna, samt vad vi drack på grillkvällen därpå (Brooklyn Sorachi Ace, Brooklyn Local 2) och mycket mer. Jag utlovar bättring och idag kommer det i form av ett bautainlägg!

Oslo, Bad Religion och Nøgne Ø
Jag och tjejen begav oss i onsdags till Oslo och Norge för att se Bad Religion spela, vilket vars sjukt kul och bra! Under tiden jag dricka både Samuel Adams Utopia samt massa annat. Förutom Nøgne Ø Saison på fat som var lite småtrist med smak och doft av papper (wellpap?) och lätt pepprig kryddning (Betyg: Ok) så drack jag även deras Nøgne Ø Tiger Tripel som är deras försök till en komplexare tripel. Detta märks i de lite spretiga intrycken med doft av apelsin, bröd(?) och krydda i en sursyrlig mix men som sedan har rätt mycket andra intryck jag har svårt att sätta fingret på (Betyg: Bra). Övrigt norskt som dracks var Haandbryggeriets Dubbel Dose, en DIPA som trots att den var ett år gammal (vinmonopolet + öl verkar inte vara så bra mix) gammal ändå hade en rätt “ofärdig” känsla. Den ska kunna hållas i några år till vilket märks på hur humlen börjar tappa lite styrka medan det fortfarande är mycket inslag av jäst. Men kraftig smak och doft av grape, citrus gör den ändå väldigt bra liknande hur Alesmith IPA har sin pondus (Betyg: Bra+).

Samuel Adams Utopias och utomnorska öl

På Beer Palace nedanför Tjuvholmen i Oslo verkar man stoltsera med mycket och bra öl – nu fick jag förvisso aldrig undersöka det rejält då vi endast stannade till en inte alltför lång stund. Men vad som förvånade mig och fick mig att falla var att de bjöd ut Samuel Adams Utopias för 175NOK för 4cl. I USA gick 2 cl för 22 dollar (typ 150kr) och i Sverige tar typ Bishops Arms en hundring per centiliter. Så billigt var det och i mitt lilla glas det hamnade – finally! Ölen kräver ingen större introduktion. Dock föll denna vällagrade och starka “barley wine” mig inte helt i smaken – konstigt nog. Vet inte om det var förväntningarna? Men jämfört med Dogfish Head 120 minute IPA och andra lite dessertvinsliknande öl så var denna mer åt cognacshållet än en öldito. Smaken var trevlig med lite mandel, äpple, sultanrussin och inte alls någon störande alkohol. Eftersmaken var väldigt njutbar och satt kvar länge och väl, men förutom en söt trevlig smak och en enorm komplexitet gällande doften så vart jag nog lite besviken (Betyg: Bättre).

På samma ställe drack jag även den för den norska marknaden producerade BrewDog Alpha Dog, en red ale/bitter i trevliga skiktet på öl mellan 4 och 5%. Maltig humledoft med viss typisk red ale-liknande doft som även har en hel massa aprikos och bär i sig. Smaken var lättare och smakade lite som druva tillsammans med aprikosen. Bittert och gott men kunde nog varit lite fylligare (Betyg: Bra).
Två amerikaner hann jag även med Goose Island Matilda samt Acme IPA. Matilda behövde verkligen rätt temperatur för att blomma ut fullt och visa upp alla dofter av torrt gräs, korriander, citrusskal och socker som fanns där. Smaken var rätt kryddig med en bra dos gräs, jäst och blommighet. Växer på mig men något känns ändå lite enkelt (Betyg: Bra). North Coasts Acme California IPA var lite gammal (återigen så undrar jag vad vinmonopolet gör) vilket först inte märktes i den väldigt blommiga doften som dock hade en lite tvålig grapedoft. Lite stall mot slutet. Smaken var trevlig och lite som Sierra Nevadas Pale Ale efter 4’e flaskan, stabil men inget mer spännande än så. Sen var den ju då lite gammal också (Betyg: Bra+).

Ikväll blir det Sorbon
Efter någon veckas uppehåll tror jag att Erik åter föreslog ett besök på Sorbon ikväll, så så lär det bli. Trevlig och bra en lite tråkig lördag. Väl mött och imorgon blir det årgångslagrad polsk öl det lär skrivas om!

Efter en veckas bilande igenom polen, från Gdansk via Lodz och Krakow till Warzawa så är man nu åter i Stockholm och Sverige. Rent resemässigt har det varit fantastiskt, fin polsk landsbygd, underbar mat för billiga penningar etc etc. På dryckesfronten var det mycket goda viner men även en del öl. Vid mitt senaste besök nere i söder så vart jag förbryllad över hur söt och dålig den mesta polska ölen är. Visst har dem rätt goda lagers men det är få öl som höjer några ögonbryn.

Skulle det ändras nu var frågan? Min första öl var Okocim Pszeniczne, en tysk hefeweizen från polens motsvarighet till Spendrups (?). Efter en rätt bra start med en god doft av lite syrlig citrus och koriander så kom dock den lite plastiga smaken som slutade rätt vattnigt. Synd på en annars lite lovande veteöl, men OK är den ändå värd som betyg.

Är Okocim Premium Mocne bättre då? Deras imperial pilsner-artade öl? Doftar stalligt med mycket torrt gräs och viss krydda. Smaken är lätt och enkel, lite blommig till och med. Men nä, något kemiskt förstör det hela och betyger OK- får åka fram.

Två saker känns polskt i ölväg – Baltic Porters och bocköl, dessa två är något varje bryggeri verkar ha på sin repertoar och jag provade mig en bocköl från Kozlak, Kozlak Bock Beer fiffigt kallad. En söt och lite rökig doft med en viss nyans av chokladkola smakar dock rätt anonymt och överdoserat sötsliskig. Sötma, tråkigt trä och få “riktiga” smaker leder bara till betyget OK-.

I den andra kategorin, Baltic Porters testade jag Cornelius Baltic Porter, en öl med hela två omdömen på rate beer – en klassöl? Doften är rätt trevlig med mineralartad choklad som snabbt åkt igenom ett rökigt rum och fångar upp lite rökiga nyanser. Även lite bärig stil och delvis liknande en american strong ale. Det fruktiga lyfter den. Smaken är också den rätt söt och med lite trä, kola och karamell. Får återigen strong ale-vibbar. Tillsatt socker här som i så mycket polsk öl, vågar de inte låta ölen jäsa ut mer eller vill de bara söta ölen? Betyger blir trots det ett OK med ett litet plus i kanten.

Av en slump hittade jag 3 olika öl i en liten alkoholbutik i Krakow från bryggeriet Browar Fortuna -såklart åkte dem med mig hem till hotellet – en av dem, en mjöd kommer tas upp i senare inlägg, men de andra betas av nu. Browar Fortunas Srebny Smok är en pilsner med rätt enkel doft av kryddig citrus. Men för en gångs skull känns det inte ihophaffsat utan riktigt framarbetat. Smaken är även den av bra pilsner och med en lagom beska. Känner jag lite humle? Vad kul, jodå, den samsas med lite grape och citrusskal. Betyget blir därför OK+, ett bra polskt bryggeri verkar det som.

Hur var då Browar Fortunas Zloty Smok? Doften var av lite nötig rök och askade nötskal. Smaken däremot var lite som en parning av APA och rököl. Men även med en del pilsnercitrus och både humle och något som påminner om apelsin. Lite allt möjligt i en varierad mix helt enkelt. Intressant javisst och komplext för att jämföra med mycket polsk öl jag druckit. Så betyget OK+ känns rätt fair även fast den bitvis är lite rörig.

Självfallet småshoppades det lite också – bland annat en polsk munköl brygd av Benedictermunkar utanför Krakow samt lite mjöd följde med mig hem. Just mjöd får fasiken ett eget inlägg i veckan, kan säga att polsk mjöd lagrad i 10 år är bland det trevligaste jag druckit på rätt länge.

Igår vart jag och Erik på ännu ett trevligt och perfekt besök på Sorbon efter jobbet. Rätt tomt en fredag till trots. Men det blidde likväl lite godsaker och lite spännande saker. Båda dessa kommer det skrivas om om cirkus en vecka då jag återkommer från ännu en minisemster i Polen. Väl där blir det lite skön polsk lager, något jag faktiskt gillar, samt bara slappande.

Men lärdomen från igår är:

Drick inte gammal öl eller öl som har stått framme – de må ha utvecklats bra och väldigt intressant, men bra och intressant utveckling är inte detsamma som god öl.

Drick inte Oscar Blues Gubbna eller Dogfish Head Raison Detre (Raision D’extra’s lillebror) – inte för att de är dåliga – tvärtom – utan för att jag vill ha då jag kommer hem igen!

väl mött om en vecka!

Abbaye Des Rocs Grand Cru
Hade helt space’at ut på att jag hade denna Belgian strong ale hemma, perfekt då jag var sugen på något inte alltför fint av det jag hade tillgång till. Detta lilla belgiska bryggeri som endast gör en 10 olika öl har ändå lyckats få både denna och deras Brune högt på olika listor över öltypen, och ska man väl prova ny öl kan man lika gärna prova bra öl. Deras dubbelwit Blance Des Honnelles provades för ett tag sedan och gillades den med.

Utseende: Len brun färg på vätskan, det rätt höga skummet är cappucinofärgat och lätt poröst
Doft: Lite sötma av honung, karamell och russin ovanpå jäst och torkad frukt. Viss dold choklad på slutet som växer fram lite mer om man chockar vätskan lite. Det jäsiga ger senare plats åt mer av de torkade frukterna som uppvisar både mörk frukt som plommon, russin samt choklad men även ljus fruktighet som aprikos och persika. Kan förstå att folk känner mandel.
Smak: Lättare medel mun, ok kolsyra. Len och mjuk vätska, rätt fyllig och oj vilken smak jämfört med doften som är någorlunda lik men ändå så olik. Chokladlen med smak av just choklad, karamell och annan sötma utan att det helt förgås till enbart sötma. Istället bryter det av med krydda från jästen och torkade frukt och bär där även lite dåliga gamla körsbär finns, fast i en lättsam bismak där även mörkt socker finns utan att bidra med mer sötma. På slutet är det lite som påminner om banan, äpple och kanske mer krydda på ett lite sötsur estrigt syrligt sätt. För den har viss syrlighet genomgående tillsammans med det söta.

Betyg? – Bättre, en väldigt bra ”belgian special brown ale” där alkoholen (9,5%) inte märks nämnvärt utan istället är det olika smaker som i omgångar skapar ett komplext ramverk. Söta smaker med choklad och frukt har inga problem att samexistera med lite syrligare banan, äpple och russin. Jästen tycker jag är riktigt välbalanserad och ger lite extra touch och finess med sin kryddighet och som break i det söta vilket leder in på en rätt torr eftersmak med krydda och mer syrlighet.