MankerBeer.com

Efter lite uppehåll på någon dag för att jobba och vara lite ledig så är det nu dags för öl igen.
Tyvärr missade jag dagens släpp men hade som tur var Erik som “missade” lite jobb och var förbi och kötte någon Mikkeller 1000 IBU och annat gott. Mikkeller’en blir rolig att jämföra mot fatversionen som jag tyckte var fantastisk och belönade med högsta betyg. Flaskversionen verkar däremot få rätt varierade inttryck, men men. På fat på Sorbon var den väldigt väldigt färsk bör också tilläggas.

Men nu då? Vad för öl har druckits? Från Sebastian på Bierkompass kommer två av hans egna öl, två berliner weisse-influerade öl som även fått intryck från rök- och veteöl. Den ene, Abraxas är på 3.8% och den andre, Abraxxxas är på 6%.

Freigeist Abraxas

Utseende: Mörk persikofärg
Doft: Lite unken doft av källare med lite lätt rök eller sot i. Men sedan kommer det fruktiga och lätta fram desto tydligare. Det domineras av omogna gröna äpplen och i efterklangerna lite rök igen.
Smak: Medelstor munkänsla med växande kolsyra. Som en juice på omogna äpplen som man piffat med lite rökig aska, vilket inte alls blir så hemskt som det kan låta enligt den liknelsen. Det är en syrlig torrhet som med kolsyran ger intryck av lite sodavattenbubbel i munnen.

Betyg? – OK+, omogna äpplen, surt, läskande – intressant och kul men saknar något för högre betyg. En starkare, 6%’ig version på Abraxas som även fått mer mjölksyra tillsatt.

Freigeist Abraxxxas

Utseende: Varm, mörkt orange persikofärg.
Doft: Trevligare syra än i lillebrodern, lite mer åt Left Hand Milk Stout i fråga om mjölksyran vilket ger en lite krämigare känsla. Fortfarande med samma dos rökighet som ligger och lurar, men nu utan samma dos omogna äpplen.
Smak: Medelstor munkänsla med växande kolsyra här med. Inte lika mycket syra i smaken och borta är även mycket av de omogna äpplena. Trevligare att dricka men mindre av den ”känsla” som lillebror lyckades förmedla. Ger lite intrycket av en brustablett eller två som fått ligga i för lite vatten och sedan getts lite rökighet.

Betyg? – OK+, samma men så olikt lika. Det den ena vinner på förlorar den andra på – även i denna jämförelseprovning. Så blir svårt att välja den ena före den andre.

En kul sak som jag måste nämna är att om man via google’s översättningsverktyg översätter hans information om Abraxas och Abraxxas hittat att den innehåller “kuk huvud”.. vad det egentligen står på tyska vågar jag inte sia om.

Nu har han också kommit med en imperial stout som ska bli kul att testa någon gång. Men det är för framtiden.

Ibland köper man öl för att man vet att det är gott, ibland för att man har hört att det är gott och ibland bara för att man är nyfiken på något som inte brukar vara gott. Ändå har man fått någon vild ide om att det kan vara lite kul, lite “wajld änd crejzi” sådär. Suröl är ju en rätt svår kategori och är nog liksom geuze bland de svårare att riktigt uppskatta, lära sig uppskatta. Lite som surströmming.

Nu när jag via Tyskland fick chansen att prova på lite surt (som inte kommer alltför ofta till bolaget) för en rätt billig peng så var det ändå svårt att låta bli. Blandning av nyfikenhet, mild dos av självdestruktivitet och ren impuls. Synapserna i hjärnan skickade “nej” men fingrarna klicka i “ja”. Ölen det rör sig om?

Verhaege Duchesse De Bourgogne
En sour ale som består av en blend på 8 och 18 månaders ales som sedan lagrats på ekfat. Hört rätt mycket om den och blir därför kul att få prova på ännu en sour ale, något som jag inte riktigt lärt mig uppskatta än, är detta en bättre inkörsport?

Utseende: Kolsyrebombar glaset med bubblor och lite skummigt. Vattnig, tunn brunröd vätska
Doft: Fizzig vinäger med fruktigare slutkläm. Tunnheten i doften ger ett lite avslaget intryck först vilket inte direkt lyfts av den rätt kraftiga vinägerdoften. Någonting godisaktigt vilar dock över vinägern och kanske lite körsbärsötma.
Smak: Halvtunn munkänsla med pirrig kolsyra. Inte alls lika vinägerstark som doften. Mer som en sur ”söt cider”, alltså något surt som ändå uppvisar en bra sötma, typ sura godispuckar? Vinäger och rätt vinös syrlighet med frukter som körsbär och sötad grape.
Betyg? – Bättre, en bra introduktion till sour ales, säkerligen! Kanske inte helt stiltypisk men det gör inget om man nu skulle få för sig att börja prova på något surare. Sötman tar aldrig över för mycket utan balanserar bara upp surheten på ett bra sätt. Den ligger i någon form av twilight zone mellan konstigt och spännande. För de som inte har druckit den kan jag varmt rekomendera den, bara för att få en känsla för lite surt. Då är man åtminstone inte helt främmande när man väl ska börja dricka riktigt vildvuxna suröl.

De flesta som gillar god öl har åtminstone någon öl sparad på åtminstone något sätt hemma. Vare sig det är lite spillror som blivit kvar, favoritölen som man köpte en låda av etc. Man sparar nog lika mycket för sin egen skull som för ölens skull, ungefär som om man skulle haft en fin whiskey eller vinflaska. Den är helt enkelt för fin och god för att bara hosta i sig lite snabbt sådär på en onsdagskväll.

Själv blev det lite av slumpen som gjorde att jag börjat spara på mig lite öl, egentligen aldrig för att lagra den i det ordet bemärkelse – att utveckla smakkomplexitet och få fram finare smaker ur en kanske lite bitig eller bångstyrig öl. Utan jag skulle ha en provning och helt enkelt så blev vissa saker kvar. De står där än idag. Men jag har glömt om de står där av lagringsskäl eller bara nostalgiska sådana, och nostalgiska för vad? Ungefär som att jag har 18 Brooklyn Black Chocolate Stout hemma då den är oerhört god för det bra priset som vart på den, men jag tar sällan någon. Eller som min flaska Sierra Nevada Harvest som inte gör sig bättre med att få ligga och “dra sig”, humle ska drickas fort. Samtidigt är det sånt som känns så jobbigt. För när vet man då att ölen är “klar”? Måste man isf spara på sig ett par av den för att sedan kunna ha för att kunna vertikalprova dem senare, men då kan man ju vänta i dussinet år om intresset och ens anala fixering kring att inte våga nalla på dem är kvar. Nä, detta är nog väldigt individuellt, men fortfarande rätt intressant.

Idag ska det grillas, det är ju grilltisdag och innan det ska jag gå tillbaka till systembolaget med en flaska Alesmith IPA. Jag har redan provat den liksom och visst var den bra, men för den hundringen kan jag köpa en Mikkeller 1000 IBU på fredag och se hur den skiljer sig mot fatvarianten. Alltså är det kanske en fråga om att vilja prova nya saker, ha råd och ha tillgång till dem. Jag provar hellre mycket roliga saker än bunkrar på mig av en viss sorts, vilket samtidigt är synd. Man bör ju prova och lära sig för att även lära sig vad det är man gillar – så att man kan utveckla just det sinnet och sedan ha en viss öl hemma att ta då och då när man känner att man är sugen på “det där som just jag gillar”.

Därför är det så svårt att gilla IPA och därför vilja ha mycket IPA hemma, för det känns lite slöseri med att ha ett par fina IPA’s hemma om man inte ska dricka dem inom en snar framtid, samtidigt känns det lite lyxigt att tänka så, hade man haft ett par stouts så hade man lätt kunnat låta dem ligga och ta en först då man faktiskt känner för det. Men en IPA, kanske en stor och relativt “dyr” sådan är ju lite svårare att få i sig ensam en torsdagkväll , särskilt då om man har 2-3 stycken av den – vad ska man göra då, supa på t.ex. en Avery DuganA känns oerhört korkat!

Vidare då, när vet man att det är dags? Att faktiskt öppna en flaska? Som den hög De Molen vi beställde hem och som känns rätt fina. Luras vi att kostnaden på krogen? Att en IJsbock kostar 5-600 och att det därför känns lite sådär att ta den “bara sådär”. Nä, i det fallet blir det nog en De Molen provning trots allt. För förrådet man har blir ju som en ölbank, jag har öl för ett rätt fint värde hemma och varje gång jag tar bort något så minskar värdet i den. Inget reellt värde, men likväl någon form av affektionsvärde. Därför känner man sig kanske både slösaktig och ovärdig att ta någon finare eller större pjäs som står där och väntar, man vill helt enkelt inte göra av med något man redan gjort av med slantar för att få tag på.

Överlag tror jag det mesta handlar om “rätt tillfälle” och vilket detta rätta tillfälle är beror helt på, kanske en eller ett par goda vänner kommer över, kanske man har något visst att fira, kanske är man bara värd det lilla extra – kanske är det då man ska kunna unna sig något man trots allt har sparat på så länge? Vare sig det är en öl, mat, vin eller vad det nu kan vara.

Eller?

Igår var det St Bernardus som fick fronta med två olika brygder och idag är det De Struise Brouwers, Struise, som gäller. De har flertalet bra öl som brukar få rätt höga/bra omdömen på olika håll och därför hade jag svårt att låta bli att beställa hem lite av dem, nu lät jag bli Pannepeuten vilket var lite synd då den också hade varit rolig att testa i detta sammanhang.

Struise Pannepot
En Belgian strong ale som ligger 3’a på RB över denna typ. Å andra sidan låg St Bernardus rätt högt upp också och de imponerade inte alltför mycket på mig. Årgång 2008

Utseende: Litet skum som dör rätt fort, svartbrun vätska
Doft: Det vankas kaffe och choklad i en stoutliknande tappning men med en fylligare och lättare mörk fruktighet, bränt socker och en fin vinositet som avslutning. Stor varians med andra ord och lite som en blandning av det trevliga hos flera olika öltyper. Chokladens lenhet förvånar mig lite då jag inte förväntade mig något sådant i denna. Annars är det vinositeten som höjer doften och slutet känns lite kladdigt sött.
Smak: Medelstor munkänsla med mjuk kolsyra. Smaken är lika varierande den och börjar med bitter choklad och kaffe som följs av mer belgiska smaker med lite jäst i fronten. Lite samma värmande mix av choklad och alkohol som i Brooklyn Black Chocolate Stout, vilket känns underligt att finna här. Samtidigt har denna en helt annan fruktighet vilket inte passar stouts allt, inte konstigt då det inte är en stout liksom. Det är lättare plommon som övergåt till lite mörk limpa, sirap och jäst. Allt som allt är det oerhört komplext och varierat, kanske snudd på för lite mycket alkohol om man vill vara petig.

Betyg? – Bättre+, oerhört variationsrik, kul smaker och ibland helt oväntade. Trevlig avslutning trots lite för alkoholstark, en flaska går bra att dela på två personer om man vill njuta som mest och inte vill ta det alltför lugnt.

Struise Pannepot Grand Reserva Vintage 2005
Pannepot som legat 14 månader på franska ekfat, sedan på calvadosfat I ytterligare 8 månader.

Utseende: Samma brunsvarta vätska som den vanliga pannepot’en.
Doft: Komplexare men svagare och utan samma bett från alkoholen vilket den vinner på. Samtidigt är dofterna lite klenare vilket den förlorar på. Här är dofterna av vaniljsöt ekighet, choklad och kaffe – men i en mycket lenare och njutbar stil. Vinositeten kommer även fram här men om det var mer rödvinskaraktär i Pannepot’en så är den inte lika tydlig här. Fruktighet av mörka röda bär, hallon, röda vinbär etc.
Smak: Rätt lätt munkänsla med liten kolsyra. Lenare även i smaken trots en viss pirrig kolsyra. Fin, len lite likörartad nyans i smaken, påminner också lite om cognac. Mindre smakkomplexitet men oerhört intressant. Lite smak av ”dåligt äpple”. De 10%’en i detta fall bara smälter bort i munnen och det är njutbart att dricka den.

Betyg? – Bättre+, som den förra men ändå inte. Kompletterande men ändå inte.

Slutsummering: De är lite olika och det den ena vinner på saknar den andra. Den lätta lenheten i Grand Reservan mot smakkomplexiteten i Pannepot’en mot de lite tamare smakerna i Grand Reservan mot den lite alkoholstarka Pannepot’en – och så fortsätter det. På en 7-gradig skala är dessa därför likvärdiga. Två oerhört trevliga öl som förvånade mig med de smaker de bjöd på och hur de skulle utvecklas med lite lagring (förvisso på ek- och calvadosfat, men ändå). Kan rekommendera dem varmt. Gärna tillsammans för att jämföra dem likt vi gjorde.

Nu blir det två belgodueller framöver, idag är det två brygder från St Bernad Brouwerij som möts och imorgon är det Struise Pannepot mot Struise Pannepot Grand Reserva som möts. Lite underligt då jag tycker sådär om belgisk öl, eller snarare inte är indrucken. Något som nog ändras efter dessa dueller då i alla fall morgondagens duell blev rätt intressant.

St Bernard Brouwerij har ju ett par brygder på sitt samvete som brukar ticka in rätt bra omdömen och där deras quadrupel ABT 12 brukar ligga i samma liga som westvleteren 12 och Rochefort Trappistes 10, vilka också är de två som ligger före den på RB. Dock är det inte den jag idag ska ge utlåtanden om.

Istället är det två av de vanligare brygderna, deras Blanche/Wit samt deras Tripel.

St Bernardus Blance/Wit
6 bästa belgian wit’en på RB och en brygd som är framtagen under Pierre Celis (Hoegaarden och Celis fader) vakande ögon.

Utseende: Grådisig, lite unken persikofärgad vätska. Litet gråvitt skum.
Doft: Mjuk söt doft av lite banan, vitpeppar och en jäsighet som har en rätt framträdande syrlighet. Koriander och citrusskal står för kryddningen utöver pepparen.
Smak: Lätt munkänsla och pirrig kolsyra. Trevligt med en mer sur och syrlig wit med mycket vitpeppar och något sött i bakgrunden. Surheten ger karaktär och för tankarna åt geuze. Smakerna blir extra framträdande med en rejäl dos syra i munnen. Dock händer det inte så mycket mer utan det är en lite enkla smaker men med en trevlig surhet.

Betyg? – Bra. Surheten höjer denna wit som tillsammans med en bra kryddighet och lätt jäsighet gör den till en läskande och god öl.

St Bernardus Tripel
12e bästa tripeln enligt RB och St Bernards kan sina saker.

Utseende: Döende skum med en smågrumlig varmt persikofärgad vätska
Doft: Rätt söt doft med jäst och apelsin. Sötman balanseras direkt av något surt även här. Lite kakig och kryddad doft med vitpeppar och koriander. Inte så kraftfull doft.
Smak: Halvfyllig munkänsla med pirrig kolsyra även här. Rätt speciell smak med en sötsyrlighet som smälter samman väldigt många intryck. Mer än öl med stor dryckskänsla än en öl med mycket smakrikedom.

Betyg? – Bra-, alldaglig tripel som kanske är lite för menlös för sina 8%. Däremot är den trevlig och enkel och har inget som gör att den blir ansträngande att njuta av. En bra kvälls eller vardagstripel.

Slutsummering: För någon som inte har belgisk öl som beer of preference så måste jag nog ändå säga att dessa två var väldigt trevliga. Surheten som finns i dem båda gör att de skiljer sig från så många andra liknande öl. Tyvärr är de inte lika smakfulla och kraftiga i sina smaker vilket jag kanske saknade, men samtidigt hade det nog blivit svårt att ha både den egenskapen och ändå kunna bjuda på det sursyrliga. De är bra öl, helt klart och är nog rätt passande som vardagsöl att ha hemma och kunna ta sig en då och då.

Sebastian på Bierkompass nämnde att han hade ett par av denna och Creme Bruleen på lager som han inte hunnit lägga upp på butiken än. Självklart blev det att lägga en beställning på dessa båda. Trots att jag har lite svårt för det där lite typiska för Southern Tiers humlighet.

Souther Tier Iniquity
Detta är i alla fall en Imperial Brown Ale, Imperial Black IPA eller American Strong Ale beroende på hur man väljer att tolka den. Den är genomgående väldigt humlad med Cascade och Chinok, dessutom har den gått igenom hopback’en och sedan torrhumlats med än mer humle.

Utseende: Svart vätska med lite ljushet vid upphällningen. Litet snabbt döende skum.
Doft: Oerhörd humledoft sprider sig i när jag häller upp ölen i glasen. Typisk S.T-humlig doft med kottighet, jord och lite bärighet – men inte DIPA-tungt eller oljigt. Perfekt, helt galet bra balanserat mellan de mörkare dofterna och den ljusa humlen. Som Unearthly men med lite mörk och lite rökig malt. Den innehåller då också lite svartmalt så kommer nog därifrån. Humlen är nästintill “ond”, för den är inte mörk eller tung utan bara en annorlunda twist på de ljusa dofterna – väldigt intressant! Som humlighet men med svartmalt är nog det man kan säga? Vilket ger en fruktig men lite stenig doft?
Smak: Rätt tung munkänsla som fyller munnen oerhört, bra kolsyra. Typisk S.T-smak även här. Smaken är kottig utan att bli oljig som vissa ljusa IPA’s kan vara. Istället är de små sakerna som man ibland kan irritera sig på hos en mörk respektive ljus IPA här borttrollade och istället har man ett perfekt litet kärleksbarn. För de mörka från malten är där utan att ge sötma och fruktigheten är helt intakt och ljus vilket låter helt osannolikt. Nej, väldigt intressant och komplex smak som varierar sig precis lagom mycket. Riktigt bra!

Betyg? – Bäst, nästan Bäst+, Nästan svårt att förklara storheten i hur bra det kan bli med en mörk ljus IPA som samtidigt inte har några direkta störelsemoment!