Äntligen är det dags att ladda om igen för ännu ett Copenhagen Beer Celebration. Årets CBC är inte bara det tredje i ordningen utan har också haft en grym line-up, som med Wakefield och Sante Adarious avhopp blivit något försvagat. Dock har de ersatts med grymma namn som B.Nektar och de lite mer okända Arizona Wilderness Brewing Co. och Boneyard Beer. Ett par öllistor har redan hittat sin väg ut på interwebben där ni nu kan se vad både Evil Twin och Hoppin Frog kommer att ta med sig, ni hittar dessa längst ned. Vi har också fått tjuvkika på Brekeriets otroligt spännanse öllista men mer om det senare.

Förutom Brekeriet så ser vi svenska inslag i form av Närke Kulturbryggeri och Omnipollo och det är också de senares öllista vi nu ska stifta bekantskap med. Förutom ölen nedan så hälsar Henok att även deras remix på Stillwaters Premium och Stillwaters remix på Nebuchadnezzar finns hos Stillwater samt att Potlatch US version serveras hos Prairie.

Session 1
1. Fatamorgana IIPA (8%). Saison-inspired Imperial IPA.
2. Schiuma Party (6,8%). Wine barrel aged spelt saison. Collab with Stillwater Artisanal Ales.

Session 2
3. Hypnopompa Grönstedts Cognac BA Imperial Stout (11%). Brewed with 100kg of marshmallows & Tahitian vanilla beans.
4. Nebolution Imperial IPA (10,2%). Mash-hopped, first wort hopped, kettle-hopped and dry-hopped, demanding more than 30 pounds of hops per barrel of finished beer.

Session 3
5.  Potlatch farmhouse ale (7%). Exclusively hopped with Mosaic. Collab with Prairie Artisan Ales.
6. Nebuchadnezzar Imperial IPA (8.5%). Homebrew recipe scaled up 1:1. Simcoe, Centennial and Columbus.

Session 4
7. Hypnopompa Bourbon BA Imperial Stout (11%). Brewed with 100 kg of marshmallows & Tahitian vanilla beans.
8. Astral fresh keg IPA batch 2 Amarillo/Simcoe (8%).

Tidigare publicerade listor

Hoppin Frog

• Hop Heathen Imperial Black Ale [?]. 8.8% Black IPA.
• Barrel Aged B.O.R.I.S. 9.4% Imp. Stout.
• Cafe Silk Porter [?]. 6.2% Porter.
• D.O.R.I.S. The Destroyer. 10.5% Imp. Stout.
• Goose Juice. 7% IPA.
• B.O.R.I.S. The Crusher. 9.4% Oatmeal Imp. Stout.
• Karminator. 9.3% Doppelbock.
• Cafe BORIS. 9.4% Imp. Coffee Stout.

Evil Twin

• Table Beer. Only keg in Europe. Friday 10am
• The Mini Dingo. 9.5% Imp. Stout. Only keg in Europe. Friday 10am
• Blanca Biere. 4% Berliner Weisse. Blanca Restaurant collab brewed at Westbrook. Europe premiere. Friday 3.30pm
• Ryan & The Gosling. Gose? Crooked Stave collab. Only keg in Europe. Friday 3.30pm
• Single Doughnut Series – Imperial Doughnut Break Raspberry. Imp. Sweet Stout. Only keg in the world. Saturday 10am
• Single Doughnut Series – Imperial Doughnut Break Peanut Butter. Imp. Sweet Stout. Only keg in the world. Saturday 10am
• Joey Pepper. 7% Belgian Ale. Sante Adairius collab. Only keg in Europe – poured by the man himself, Mr. Joey Pepper! Saturday 3.30pm
• Single Doughnut Series – Imperial Doughnut Break Apple Bacon. Imp. Sweet Stout. Only keg in the world. Saturday 3.30pm

Ett av ölen som nyligen blev ett fast inslag på Systembolagets hyllor har varit med ett tag nu och likt Oskar Blues, Stone och Brooklyn var för några år sedan har en positionerat sig som ett stycke “modern klassiker”. Jag vet inte om det är för alla priser Mikkeller American Dream har vunnit (bland annat guld på Stockholm Beer hela fyra år i rad) eller för att den har varit frekvent på landets ölställen, men någonstans kom den att gå från ett moderna inslag av “en stor stark, fast med smak och karaktär” till.. Ja, vad är ölet idag? För lika ofta jag har öldrickare säga att Brooklyns Lager är så “2010” eller förlegad, ja lika ofta känns det som att jag kan se öldrickare välja bort American Dream. Öl har gått från att vara något socialt och trevligt, gärna gott till lite härligt nördigt och nyhetens behag har en makt som är svår att undgå. När man då finner American Dream bland många krogars standardöl är risken att man hellre väljer något nytt från något av “specialkranarna”. Inte för att man inte gillar American Dream, utan för att den har blivit som en kär gammal vän man liksom tar för givet, för att då och då gå tillbaka och bara hänga med den. Därför är det inte mer än rätt att jag nu några år efter första gången jag smakade på ölet tar och gör en uppdaterad recension på den. Frågeställningen är hur jag har utvecklat mitt eget öldrickande och om ölet har samma effekt på mig idag som innan.

För den som aldrig råkat American Dream kan vi ta och presentera den. Ölet är en Premium Lager på 4.6% alkoholstyrka, men tvärtemot liknande ljusa, smaklösa lageröl så har man packat ölet fullt med humle, Columbus, Saaz, Nelson Sauvin, Amarillo och Simcoe. Borta är din stora stark och istället har du en modern, frisk lageröl. Nu när den fastnat på Systembolaget går en flaska på 33 cl loss på 19,90 kronor.

Mikkeller American Dream

Utseende: Fin disighet på den lite vattnigt persikofärgade ölen vars porösa vita skum försvinner ner till lite smutsiga rester ovanpå ythinnan.
Doft: Tropiska toner av persika, mango och papaya får sin sötma nedtonad av inslag av grape och gröna humlekottar. Doften är lite som ölet ser ut – “urvattnad” vilket inte är något negativt utan det liksom doftar läskande och likt en American Pale Ale light sett till dofterna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Ligger fint och lättsamt i munnen där mjuk fruktighet och lätt tropik sätter sig perfekt i munnen medan en blygsam beska pockar på tungspetsen. Grapetonerna lägger sig som en millimetertunn hinna runtom i munnen vilket ger ett litet bett utan att ölet för den delen uppfattas som beskt. När fruktigheten har avtagit lite kommer mer metalliska inslag á la lageröl och lagerölsjäst. Ölet slutar torrt med en efterhängsen beska.

Betyg? – Bättre. På ett sätt är jag besviken över betyget då jag hade hoppats att min palett och erfarenhet hade utvecklat mina preferenser, hur kan jag tycka att en humlad lageröl är gott? Samtidigt är en välkomponerad och framförallt fenomenalt balanserad öl alltid lika bra – oavsett vad det är för öltyp och vem som har gjort den. Törstsläckare deluxe och en öl som passar alla, något jag i sig gillar starkt. Så nej, jag är glad att jag fortfarande tycker att det här är sjukt bra.

Jag måste erkänna att ölnördstarmen ibland drar till lite extra när man ser en öl man anar kommer att smaka okey eller bra men där den huvudsakliga orsaken till att man vill prova och sedan provar ölet är namnet eller som i det här fallet etiketten. Det började redan för kanske ett år sedan då Skrubbe la upp lite belgisk öl och denna kom med. Ölet som också råkar vara från ett av mina belgiska favoritbryggerier kom sedan att visa sig vara både lättare och svårare att finna än vad jag hade trott. Brasserie De la Senne Zwarte Piet var fram till 2011 en blend av bryggeriets Stouterik och Gueuze från Cantillon. Det är inte bryggeriets enda öl man mixar upp med Cantillon utan jag tänker främst på den helt underbara Saison de la Senne. Från 2012 kom man dock att ändra både recept och format (från 75 till 33 cl flaskor) och Zwarte Piet är numera ett alias för De la Senne Equinox, bryggeriets vinteröl med enda skillnaden att etiketten är annorlunda och att ölet menas vara hela 0.2% starkare.

Historien om Zwarte Piet härstammar från lågländerna (Holland, Belgien etc) där han är Saint Nicholas (ja, tomten) följeslagare. Olika historier har gett honom olika betydelse och arbetsuppgifter men idag är han del av julfirandet då man 5 och 6 december (olika för Holland och Belgien) ger barn julklappar och godis. Ja, det var en kortare historielektion – nu bryr vi oss om ölet istället.

Vill du själv prova detta ölet eller andra öl från De la Senne kan du beställa flera olika från exempelvis Etre Gourmet (läs mer om att köpa från webshoppar här)

De la Senne Zwarte Piet

Utseende: Kola-/sirapsfärgad vätska med ett litet smutsigt beigefärgat skum.
Doft: Nötig doft med kola, karamell och touch från jästen vilket ger lite kryddighet á la mörka belgiska öl. Doften slutar med inslag av choklad och  jordighet, inte alls hur jag minns doften från när jag tidigare har provat Equinox.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är något för tunn vilket med de mås kolsyrebubblorna stundtals ger lite “fizzig” känsla vilket kanske inte är perfekt till smakerna av karamell och mörk sirap, än mindre när de dessutom får sällskap av inslag av kakao och mentol. Det händer inte så mycket mer i smaken utan det är nästan som vilken mörk belgisk ale som helst.

Betyg? – Ok+. Jag är lite besviken, mycket då bryggeriet annars gör väldigt goda öl. Både Equinox och nu då Zwarte Piet var lite för lätta (Equinox flög dessutom ur flaskan likt en nyårsraket) och smakerna saknar tydligt fokus och djup.

Det är inte bara BrewDog Bar Göteborg som slår upp portarna under våren utan nu öppnar också Brewers Beer Bar i vad som får anses vara landets ölcentrum, Göteborg. I Restaurang Stearins gamla lokaler på Trejde Långgatan 8 kommer krogen ligga och fokus är inte helt otippat på grym öl. 14 kranar kommer att fyllas med öl från de bästa bryggerierna runtom i världen, men med fokus på närområdet. Då det händer otroligt mycket på Göteborgs ölscen så lär det båda för flertalet spännande nyheter och det utlovas Tap Takeovers och andra ölevents. Förutom bra öl kommer det även serveras noga utvalda viner liksom sprit och kaffe från lika utvalda producenter. Köket kommer att satsa på hantverksmässiga surdegspizzor samt enklare bistrokäk, enkelt och gott. Detta cementerar inte bara Göteborg som stad som ölhuvudstad utan med de krogar som nyligen öppnat upp kring “långgatorna” kan man nog också påstå att området kring Järntorget i Göteborg får ses som vårt egna lilla ölmecka. Järntorgets Brygghus, The Rover, Bishops Arms, Ölstugan Tullen samt flera “enklare” ölhak får nu då sällskap med Brewers Beer Bar – en galen centrering i en stad med lika galen öltörst.

Följ dem på Facebook för att se hur arbetet går och för mer information när de beräknas slå upp portarna.

Bakom Brewers Beer Bar står ett gäng personer med stor erfarenhet från såväl restaurang- som bryggeribranschen; Pelle Frost (All In Brewing – tidigare Ölrepubliken och The Rover), Mikael Dugge Engström (Dugges Ale- och Porterbryggeri), Shayne Lee Brits (tidigare Restaurang Stearin), Andreas Görts & Victor Dahlberg (All In Brewing) samt Bo Bourghardt.

När jag och M2 besökte det storslagna Great American Beer Festival i höstas var vårt första stopp Lost Abbey’s tillhåll. Problemet var att en drös andra hade exakt samma tanke och anledningen var rätt simpel, de hade förutom sina vanliga rariteter även den nyss släppta Duck Duck Gooze. Kön växta på nolltid och för oss GABF-rookies var det ett uppvaknande om att ifall du vill prova på de häftigaste sakerna så kan du få stå och köa lite. Lyckligtvis är köerna på GABF snarare att likna vid de effektiviserade kösystemen i Japan snarare än våra svenska Jante-kommer-först-alla-får-sin-tid-köer. Kort och gott, cirka 50 personer fick sina centiliter av anka på nolltid. Tyvärr är samples’en du får bara på några få centiliter så det var svårt att där och då bilda sig en klar uppfattning om hur bra ölet verkligen är, för det krävs lite lugn och ro och mer tid för att njuta av det.

Ölet som är Tomme Arthurs variant av en belgisk geuze är inte gjord enligt den traditionella metoden av att blanda olika lambics utan Tomme har tagit vad han har. Det vill säga 1, 2 och 3 åriga öl som alla har fått liga på franska ekat (rödvinsfat). Ölet släpptes för första gången 2009 och blev snabbt ett av de mest populära och eftertraktade ölen hos bryggeriet. Då fjolårets öl, den andra upplagan av ölet var sista chansen att prova ölet fram tills 2016 så valde man att släppa ölet till försäljning online på en speciell hemsida, inte helt olikt Systembolagets mer populära websläpp så krashade den på nolltid. Lyckligtvis är kombinationen Surisar + amerikanska vänner + tindrande ögon ofta likställt med att få möjligheten att prova roliga öl så när en flaska nyligen damp ned på Surisarna HQ så var vi inte sena att öppna den.

Till skillnad från vad många påstår och vad som är fallet med belgiska suröl så anser amerikanerna att deras suröl ska drickas så färska som möjligt, möjligen att de får stillas något. Skillnaden är rätt simpel, de amerikanska surölen saknar (allt som oftast) den komplexitet och utvecklingsbara bas som belgiska suröl gör. Så köper du på dig en cool amerikansk suröl – prova den med vänner och vänta inte för länge. Innan vi nu tar och provar ölet så vill jag tipsa om Tomme’s lilla filmklipp när han provar 2013 års Duck Duck Gooze.

Lost Abbey Duck Duck Gooze

Utseende: Vattnad persikofärgad vätska med livlig kolsyra och lite spruttlande skum som dör ner till en slät hinna. Riktigt livlig kolsyra med minimala bubblor.
Doft: Tydlig acetisk syra med syrlig citrus och direkta inslag från de röda vinfaten vilket jag tycker ger uppfriskande toner av köttig fruktighet. Torr något gräsig och funky uppföljning, det är inte häpnandsväckande men samtidigt skönt funky och utan att krångla till det.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Även i smaken är det först gröna, torra och syrliga äpplen som med en lite mjuk övergång spänner över i röda äpplen, köttiga rödvinstoner och en skön slutsyra. Lite laktisk touch, aprikoskött och milda mjuka toner av fat.

Betyg? – Bäst. Här är ett praktexempel på att less is more. Genom att hålla nere träfatens karaktär och fokusera på smakerna av funk, själva syran i ölet och munkänslan liksom dryckesupplevelsen får man en elegant, snarare än komplex öl. En öl som ska drickas och avnjutas mer än överanalyseras helt enkelt, på många sätt precis som många av de belgiska surölen.

Det är inte ofta man talar om Japan och öl och än mindre om japansk öl, japansk craft beer. Tyvärr är det därför lätt att missa den utveckling landet har sett de senaste åren vad gäller bra öl. När jag var i och omkring Tokyo härom året fann jag trots allt flera små mikrobryggerier, om än av varierad kvalitet och i centrala Tokyo fanns en väldigt välsorterad ölbutik med flera namnstarka amerikanska bryggerier. När så nu BrewDog öppnar en bar i landet och Mikkeller även har har kikat österut med en bar i Bangkok så är det bara en fråga innan den riktiga explosionen äger rum.

Glöm inte heller att Japan är världens 7e största ölproducent och visst mycket av ölen är massproducerad lageröl, samtidigt är öl 67% av landets konsumtion på 9 miljarder liter alkohol (2006). Då Japan liksom USA, och även Sverige till marknadsandelar styrs av några få stora namn (i Japan är 99% bryggt av Kirin, Asahi, Sapporo och Suntory) så valde staten så långt tillbaka som 1994 att ändra skatteförutsättningarna, något som snarare kom att stärka deras ledande position då de nu kunde ösa ut än mer öl till än mer vinst. Skatten var vinklad så att bryggerierna behövde ha en viss miniminivå i sin produktion för att få dra av skatten och det var först när den sänktes från 2 miljoner lite om året till 60,000 liter om året som de mindre bryggerierna kom in i matchen.

I samband med den ändringen kom också Naganobryggeriet Yo-Hi Brewing att få möjligheten att växa. Grundat 1996 av Keiji Hoshino och med första batchen satt 1997 hade man målet att inte bara tillfredsställa turister utan att kunna nå ut till de vanliga öldrickarna i landet. Toshi Ishii kom att sätta grunden vad gällde deras öl och efter att ha jobbat på välkända Stone Brewing så hade han både vetskapen och kontakterna att skapa något för Japan nytt när det kommer till craft beer. Idag har han gått vidare och brygger öl under eget namn på Guam. Idag skickar bryggeriet öl till bland annat Hong Kong, USA, Australien, Singapore och så då Sverige.

Brewery International tar in ölen och av de 4-5 öl som har nått svensk mark har vi provat fyra stycken där vi idag ger er ett litet försmak på två stycken utav dem – Tokyo Black och Yona Yona. Den förstnämnde är en stabil porter på måttliga 5% som har fokus på choklad och rostade toner medan Perlehumle ger lite sting.Yona Yona vilket betyder “varje natt” är en session ale, även den på under 6% och tänkt att dricka så färsk som möjligt.

Yo-Ho Tokyo Black Porter

Utseende: Mörkt brunsvart vätska med ljust chokladfärgat skum, gräddigt på toppen men något porösar i övrigt.
Doft: Metallisk, ren tydligt rostad arom med mörk mjölkchoklad och ett uns utav lakrits.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Härligt fyllig kropp, mjuk och en distinkt rostad bitterhet med en släng grön örtighet. Samtidigt är den mjuk och mild och för att bara vara på 5% så har den både en trevlig kropp och relativt mycket skjuts i smaken. Ju varmare ölet blir ju mer tappar den lite i kroppen, det till förmån för tydligare smak av kakao och gräddig choklad.

Betyg? – Bra/+. Det här är en riktigt bra dryckesöl för en random torsdag, hade den funnits på Systembolaget för under 20-lappen hade jag lätt haft den i min standardpåse med prisvärda burköl. Lätt att ta till sig, inget krångel och en öl jag tror kommer fungera bra ute i landet med att omvända folk att dricka lite godare mörka öl.

Yo-Ho Yona Yona Ale

Utseende: Rödskimmrande klargyllene kopparfärgad vätska med härligt smutsvitt skum med gräddig topp, minimala till något större bubblor.
Doft: Blomstersötma, karamell och lätt fruktighet med citrus i förgrunden. Ingen doftexplosion men helt okey.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har karamell, citrus och något söt fruktighet som genomgående drag. Stundtals drar det mot “gammal amerikansk APA” men jag tycker den lyckas undvika de matta och dammiga dragen gamla humliga öl kan få. Viss beska som ändå går fint med söta frukter och mjuk malt.

Betyg? – Ok+/Bra+. Det senare betyget spelar enbart ölets lättdruckenhet, även Yona Yona skulle fungera grymt för nyblivna ölfantaster eller som ingångsöl på en ölprovning. Lättdrucket och enkelt, inte exklusivt eller glassigt – sånt jag gillar. Samtidigt är ölet rätt enkelt och för att vara en APA sticker den inte ut på något sätt, väldigt svår att få ett klart grepp om.