Plötsligt sitter vi där, i baren på bryggpuben till ett av USA’s största och mest kända bryggerier. Vi sitter och dricker öl  med mannen bakom det hela, Rob Tod från Allagash Brewing Company i Portland Maine. Att vi hamnade på bryggeriet var inte så mycket av en slump, det har sedan det stod klart att MankerBeer skulle ta en roadtrip på USA’s norra östkust varit ett måste. Bryggeriet var med och startade den stora boomen för amerikansk craft beer och det vi kunnat prova genom åren har alltid hållit en väldigt hög kvalitet. Men att vi satt och drack öl med Rob får ändå vara en historia i sig självt.

I maj i fjol mötte jag Rob för första gången, då på Cantillon på deras Quintessence-fest. Då hade Allagash tillsammans med Cantillon och välkända Russian River gjort en öl ihop och nu skulle det firas och ölet ha premiär. Då blev det mest ett par foton och en handskakning. Halvåret senare kom jag i kontakt med Mike som sköter de större bryggeriturerna på bryggeriet. Väl på flyget på väg till Boston för vidare tur norrut sitter ena tredjedelen av vårat reseentourage på ett annat flyg. På samma flyg sitter en man och fipplar på sin dator innan han ursäktar sig för att kunna besöka herrarnas. När de ska mötas för att han ska kunna sätta sig igen så råkar vår kompanjon få sin på grannens skjorta “Allagash Brewing Company” – “we are on our way there, you work there?” blev frågan. “Yes, I am the owner, Rob Tod, nice to meet you”.

Själva bryggeriet ligger lite lustigt till, några kilometer in från kusten, söder om en golfbana och som gatan den ligger på hintar om, Industrial Way, mitt i ett mindre industriområde. Jag har sagt det förr men jag säger det igen, de flesta “stora” craft beer bryggerierna i USA är fortfarande inte så makalöst stora. Allagash som ändå har varit med sedan 1995 då Rob Todd såg ett glapp i den anammande ölkulturen i USA. Många amerikaner hade varit Europa och provat mer klassiska stilar som man nu förde med sig hem till USA, men få hade ställt siktet på de belgiska ölstilarna. Därför var det inte så konstigt att bryggeriets första öl, White, en klassisk witbier idag är deras mest kända. Ölet står faktiskt för cirka 80% av produktionen och är liksom bryggeriets 5 andra året-runt-öl vad bryggeriet är mest kända för, åtminstone lokalt.

Om man då startade med ett litet mikrobryggarkit (faktiskt detsamma som svenska CAP har som provbryggeri) så har man idag tagit de första stegen för framtiden. Sedan förra året har man ökat produktionen med ungefär 50% och med det nyinstallerade andra bryggverket kan man idag brygga dygnet runt. Man har också investerat 4 miljoner dollar i en utbyggnad som innebär ökade möjligheter för packettering, men också fler jästankar. Bitar av dessa ser ni på bilden här bredvid. Tankarna kan enkelt kontrolleras “underifrån” men på ovansidan så sticker de rakt upp i det fria. Rätt maffigt och för tankarna till gamla filmer om underjordiska missilramper under Kalla Kriget.

För oss ölfantaster är Allagash kanske mer känt för sina häftiga suröl så Mike tog oss med genom bryggeriet som är förvånansvärt kompakt för att vara så stort för att sluta upp utanför bryggeriet. Där på en lerig sluttning ned mot ingenting fick vi ta en kortare tur till ett litet bakhus. Här finns bakgrunden till den respekt Rob och bryggeriet har – deras koolship. Det börjar bli fler amerikanska bryggerier som har anammat den här bryggtekniken som går ut på att man pumpar ut den varma vörten som får kylas ned samtidigt som den utsätts för den lokala floran. Antingen genom mer kontrollerade miljöer eller som här i ett litet uthus med öppna fönster där man låter den lokala bakteriekulturen sätta sig på vörten. Av den anledningen försöker man också hålla rengöringen av själva huset till ett minimum. De första att ta till sig öppen jäsning i USA var faktiskt Anchor, men de använda inte kylskepp som ovan, utan där var Allagash först. Idag används dessa av bryggerier som  Jester King,  Crooked Stave, New Glarus, Anchorage Brewing Company, och Logsdon Farmhouse Ales LLC med flera.

För att vi skulle få än mer motion efter en veckas öldrickande skulle vi också få se själva hjärtat av bryggeriet, fatrummet. Ser man förbi bryggeriets återkommande öl är det de fatlagrade specialölen som många anser är vad som gör bryggeriet unikt i USA. Inte bara har och använder de sitt kylskepp likt den belgiska traditionen utan de satsar på att få tag på de bästa faten och göra både olika blends av öl liksom återkommande lanseringar. Just det belgiska är lite känsligt och hela diskussionen om lambic vs American Sour har spårat ur lite under förra året. Men både Russian River och Allagash står fast vid att de gör amerikansk suröl inspirerad av de belgiska traditionerna. Även om den enda skillnaden mellan hur Cantillon och Allagash brygger sina öl är ursprunget (görs inte i Pajottenland) så vägrar man kalla dem lambic.

Det som skiljde sig från andra fatrum vi har sett är inte bara de stora trätankarna man lagrar sin suröl på, foeders, utan att de även hade fat med genomskinliga sidor. Riktigt häftigt att kunna kika in och se hur jästen satt sig och bakterierna frodades. Det var svårt att göra annat än att törstigt gå runt och dräggla över faten med innehåll man annars bara kan drömma att få prova så, till exempel den nya blenden av samarbetet med Cantillon och Russian River, en öl som beräknas tidigast beräknas vara klar nu till våren. Många av faten kommer aldrig att få se något utav ölvärlden utan Mike är noga med att påpeka att ölen också måste bli bra, många experiment ligger på lagring och inte alla blir lika lyckade. Andra öl används till att blenda ut öl som behöver hjälp på vägen.

Ölen då? Först fick vi möjligheten att prova de anställdas egen öl, House Beer som bara säljs på bryggeriet. En lätt Belgian Ale på 4,5% som är tänkt att vara just vad den heter, en lättdrucken ale som de anställda kan plocka på sig efter jobbet. Läskande och lagom kryddig med ett balanserat bett. Då var istället Avancé en riktigt fin upplevelse. Nu pratar vi fatlagrad, lätt syrlig Belgian Strong Ale som fått ligga ihop med jordgubbar. Stram syrlighet med jordgubbskorn och helt utan den syltiga, ofta artificiella smaken jordgubbsöl annars kan få. En liknande härlig syra hade även Farm to Face som vid tillfället ännu inte hade släppts. Här har man öst i persikor innan ölet har lagrats i 10 månader och om det märks. Fin mustighet med avvägd men tydlig syra och en riktigt fin smak av persikor. För att ta ner fruktigheten lite fick vi också åter dricka FV 13 som fått sitt namn från foeder nummer 13, en trätunna ölet har spenderat hela 4 år i. Rustik träkaraktär med vinäger, syra och tydlig smak av sura äpplen och citrusfrukter. Inte alls lika ren och läskande som de fruktiga surölen, men ett bra exempel på hur de vill hålla sig till det belgiska mer än de något mer vågade och moderniserade amerikanska surölen.

Om surölen var fantastiska så var även bryggeriets vanliga serie öl mer än drickbara. White kanske saknar samma djup som många belgiska witbiers, men det är en perfekt törstsläckare. Deras Saison är brygd med mörkt candisocker och har humlats med Tettnang, Bravo och Cascade vilket kanske gör den lite mer moderniserad. Samtidigt är den inte lika “out there” som många andra amerikanska saisons, man vill göra sin tolkning av stilen men ändå på ett sätt som kan vara respekterat av belgarna. Även om de själva kanske inte vill kalla den för en IPA så är Hugh Malone en upphumlad stark belgisk ale. Stora mängder Warrior och Simcoehumle ger den både beska och en betydligt örtigare och rivigare smak än en vanlig belgisk ale. Ölet har en frisk smak av kåda, citrus och tallbar mot en karamellig sötma och toner av persika.

Men så hamnade vi plötsligt där med Rob som över ett glas White ger ännu ett uppskattat exempel på den passionen och drivkraften som finns inom amerikansk craft beer. Allt handlar inte bara om att tjäna pengar, att växa eller att förändra världen utan för många är det att göra vad de älskar, med folk de genuint uppskattar och att samtidigt ha riktigt kul. De är samma typ av personer som vi alla är. De började bara brygga öl och råkade göra sig ett namn. Med deras expansioner skulle de ha möjlighet att börja exportera till bland annat Sverige men samtidigt vill man se till att kunna försörja hemmarknaderna, men vi får se framöver – för med lite tur kanske vi kan få dricka Allagash även i Sverige. Vi hoppas.

I gårdagens besök i Prag höll vi främst till i de norra delarna av centrala Prag, gamla stan. Jag tippsade lite kort om en promenad upp till det gamla klostret och slottsområdet och är ni sugna på lite ölkultur så finns det även lite bra att hitta runtomkring. Ni kan antingen ta er runt med taxi, promenera eller leta upp ett kommunalt färdsätt. Låt Google Maps eller en vänlig tjeck leda er rätt.

Om vi börjar längst ifrån området så finner ni det gamla klosterbryggeriet, Strahov Monastic Brewery eller på tjeckiska Klasterni Pivovar Strahov. Du hittar allt från India Pale Ales till mer klassiska ölstilar. Lite närmre finner ni U Cerného Vola, ett av stans äldsta tillhåll för öl. Till största delen är det tjecker som går dit så förvänta er ingen flytande engelska, eller för den delen god service. De är lite småkända för rätt butter personal, eller om det bara är ett lite tjeckiskt att vara så. Jag tyckte att rätt många bartenders kunde vara lite slöa och buttra, utan att för den delen vara otrevliga eller arroganta.

Prag är en stad som älskar museer och när jag säger älskar menar jag på ett maniskt sätt. De har musser överallt, över allt. Dessutom för allt mellan himmel och jord, så bli inte överraskad om ni ser ett museum över muséer. Hur som. En bit ifrån ovan ställen hittar ni KGB museet vilket kan vara ett kul besök om man ändå är i området.

Väl tillbaka i centrala prag då. Jag rekommenderar en middag på The Alcron, en av stadens två krogar med en stjärna i Guide Michelin. Helt underbar mat, bra dryckersval och uppmärksam service, för vad som ändå får anses vara en bråkdel av vad motsvarande mat kostar på andra ställen i världen.

Stället ligger en kort promenad ifrån den stora shoppinggatan, Václavské nám?stí som leder upp till stadsmuseet. I närheten finner du också brygguben Ferdinanda som dessutom skall ha rätt bra mat. Om du inte besökte Prague Beer Museums andra ställe så är det förbi museet och en bit söderut. Just bredvid hittar du Bruxx som skall ha både ett bra utbud av öl (även mycket icke-tjeckiskt) och bra drinkar. Två kvarter vidare söderut hittar du även Zluta Pumpa, vilket är ett ställe som är kul att dricka öl på enbart för namnet.

Orkar du inte gå så långt söderut innan er middag (som ni såklart har bokat bord i förväg till) så kan ni också besöka Nota Bene. Namnet till trots är det en rätt väldesignad restaurang med riktigt bra utbud av tjeckiskt öl. Mer eller mindre dörr i dörr, men några våningar ner i vad som liknar en källarbastu hittar man Beerpoint. Riktigt snygg liten lokal med ett bra utbud av tjeckisk öl, lätt snyggaste baren i stan, bastukänslan till trots.

Västerut hittar ni sedan Pivovarský dum, bryggeripuben som på något sätt hör till Pivovarský Klub som ligger en bit österut från Prague Beer Museum i gamla stan. Ser ni allting på en karta så blir det oerhört mycket mer lättnavigerat. Men kom ihåg, det tar inte mer än 30 minuter att ta sig runt i de områden jag tipsar om, så känn ingen oro man hinner med hela centrala Prag på 2-3 dagar.

Pivovarský d?m var rätt roligt då de hade väldigt mycket egen öl på fat och jag tror vi lyckades på med en 10 olika öl samt 4 specialare. Ölen spänner från öl med smak av banan, choklad och nässlor – där nässelölen var bland de som vi tyckte var mest okey medan banan och chokladölet smakade lite väl smaksatt. En ren pilsner och en god stout var andra trevliga bekantskaper medan den tokajdruvekryddade specialölen kändes bättre i teorin än i glaset, medan deras Winter ale var desto trevligare. Slutligen vill jag slå ett slag för deras “champagneöl”, Samp som visade sig vara en lager med champagnejäst – läskande och helt okey. Ett trevligt besök även om inte ölen var makalösa.

Pivovarský Klub däremot. Vilket ställe. En två våningar stor “ölklubb” som känns som en studentpub med stora travar av öl från främst England, Tjeckien, Belgien och Tyskland som gick att köpa med sig hem. Maten bjöd på rätter som “lax i lambic” och köttbricka. Otroligt mättande men igen, det tjeckiska köket är inte så himla roligt. Det är ofta lite smaklöst och okryddat även om grisbogen som du kan få överallt ofta är smaskig. Som ni kan se så är “lax i lambic” inte den mest eleganta rätten, tyvärr smakade den ungefär som den ser ut. Ölen de hade på var däremot bland det bättre vi drack på resan, de hade mikrobryggerier som var svåra att finna information om. Liksom Two Tales och Matuska visade de upp en modern tjeckisk bryggaranda som var kul att se. Bland annat hade de en helt okey och balanserad chiliöl i Pivovarský Dum Ostravas Qasek Firedog.

Om vi skippar Alcron och istället kör all in på tjeckisk krubb och häng så är nästa stoppet lite norrut från “dum”. U Flekú är en äkta ölstuga med långbord, dragspelsmusik och kypare som springer runt och ger dig nya sejdlar med öl tills du snällt lägger din coaster på glaset som tecken på att det är nog. De brygger sin egen öl men verkar servera det som de har gjort senast och i vårat fall var det en riktigt läskande och god mörk öl, Tmavy. Vi kunde inte låta bli utan tog in en “charktallrik” vilket innebar två bitar halvtjock skinka.. ni minns det där jag skrev om maten? Oavsett vilket var det riktigt bra stämmning och vi drogs snabbt med och hade lätt kunnat stanna ett par timmar och bara “hänga”.

Det är en känsla som infann sig rätt ofta, att bara släppa allt och kunna hänga med en pint god öl och lite tilltugg av varierad kvalitet. Tjeckerna kändes rätt avslappnade och öppnar upp sig lite beroende på ens eget intresse i dem. De gillar att prata om ölen och maten om de märker att man kommer med passion men kan nog bli lite på tvären om man agerar snobbigt eller förmer.

Likaså var det med Hotel U Medvídk?, hotellet som bredvid sig har en bryggpub med egna ölet Oldgott. Tyvärr var deras stout just slut men vi fick prova på en Amber Ale, Oldgott Barique Ležak 13° och deras läskande ljusa lager, Svetly, 1466 Svetlý Ležák 14°.

Förutom alla dessa ställen finns ytterligare en handfull små mysiga krogar, men som sagt så har de flesta mer eller mindre ett utbud begränsat till storsäljarna. De duger utmärkt och är på många ställen bättre än ölen från de små bryggerierna. Men jag rekommenderar er verkligen att gå utanför det trygga och prova på bredden som Tjeckien ändå erbjuder. Det är rustikt, enkelt och småstabbigt när det kommer till mat och dryck, men det har en stor charm och känns verkligen genuint.

Jag har varit runt rätt hyffsat i världen skulle jag vilja påstå, provat öl på många otippade ställen och ätit allt mellan himmel och jord – men jag hade aldrig varit i Prag. Prag anses, med all rätt vara en av Europas vackraste städer och sett till hur väl man bevarades under Andra Världskriget är det på många sätt en unik stad.

Därför var det ett inte alltför svårt beslut att tacka ja och direkt börja packa när min sambo bjöd mig dit på en weekendresa i samband med min 30-årsdag.  I god Manker-anda började jag lusläsa olika guider online liksom RateBeers location-tips på Prag. Jag rekommenderar verkligen den funktionen då ni ser de högt ansedda krogarna, bryggerierna och ölbutikerna.

Hur som. Resan till Tjeckien gör ni lättast genom en söksida som Momondo eller liknande där ni kan få bra priser, för oss två gick det på ungefär 1.500 SEK per person tur och retur fredag-söndag. För hotell kan ni antingen använda samma sida/sidor eller t.ex. Hotels.com. Just nu var det off season och vi kunde hitta ett centralt hotell vid den otroligt vackra Karlsbron. Lite över 1.200 SEK för 2 nätter får anses vara ett bra pris, hotellet för den som undrar var Charles Bridge Palace. Helt okey men inte super sett till de lite hårda sängarna och den typiskt tjeckiskt torftiga frukosten.

Tjeckien är ett billigt land och allt från boende, mat och dryck var bra under genomsnittet för motsvarande länder.

Hursomhelst. Vårat boende var bara en kort promenad på 3-4 minuter till närmsta bryggerier, en trivsam förmiddagspromenad till slottsområdet och en 20-30 minuters promenad ner till den moderna delen av staden.

Pivovar U Trí Ruží låg på en av de mindre gatorna upp mot det stora torget i gamla staden, staromestské námestí (med sin världskända Astrourtavla). En trevlig liten krog/bryggpub som håller liv i den gamla seden med mindre bryggerier som främst förser den egna krogen med öl. Framförallt var deras mörka öl, Tmavý och deras specialöl, Monastic beer of St. Giles N.4. Den senare en småkryddig, lagom söt och väldigt drickbar öl. Bäst med stället var nog ändå deras mat som stod ut bland maten på många andra ställen, och bäst av allt, priserna.

Det finns en rad olika krogar, små hål i väggen och “bryggerier” som stoltserar med sina öl – ofta är de rätt goda men oftast också från de större bryggerierna Pilsner Urquell och Kozel. Rätt tråkiga alternativ i en stad som faktiskt har en betydligt mycket större flora av bryggerier än vad man kan tro. Visst finns det krogar som serverar riktigt välbevarade pints av ölen, men nej, jag satte av för att hitta det annorlunda, nya. Om ni glider runt i gamla stan, håll er borta från turistfällorna och alla inkastare som finns och leta upp det genuina, tjeckiska. Till exempel ligger det egentligen småtrista Pivnice U Kata på baksidan bakom astrouret, maten är inte så värst spännande, men tjeckisk, utan det är ölen som är det roligaste. Ölen i sig är rätt tråkiga “stormärken” men atmosfären och hur välskötta ölen är gör det till ett bättre stopp än turistfällorna mitt på torget. Leta er också runt till alla små antikbutiker runtom i området, inte alltid det mest prisvärda men man kan hitta lite skoj.

Nära den gamla kyrkan mitt på torget finns också Botanicus, en liten butik med allt från tvålar till kryddblandningar – och så mjöd. Mjöd serveras lite här var i Prag, gärna varm och även fast de inte var fantastiska så är det roligt att ha med sig lite hem. Bästa mjöden finner ni på Medocentrum, en halvtimmes färd med bil/kommunala transportsätt utanför staden. När amerikanerna är i staden är det hit de vallfärdar, ett smultronställe – helt klart.

Därför begav vi oss till Prague Beer Museum nordöst om gamla staden eller rakt österut från de fina gamla judiska kvarteren. Stället är “skönt inrökt”, har en varierad service där du ömsom blir ignorerad, ömsom väl omhändertagen med bra snack om de olika ölen. De har också, vilket du ser rätt mycket i Prag möjligheten till beer flights där du kan prova en 4-5 olika öl åt gången för runt 22 tjeckiska kronor, typ 6-7 svenska kronor styck. Här fick jag också chansen att prova öl från Pivovar Matuška, bryggeriet som är känt för att vara landets bästa. Deras IPA, Zlata Raketá och Winter Ale var också de öl som fick överlägset bäst betyg av de cirka 40 olika öl vi drack under helgen. Moderna, smakrika och framförallt välbehandlade – rekommenderas! Längre ner i Prag, på Americká 43 hittar ni deras andra krog, även den lite stökig, rökig och tjeckisk.

Andra välsmakande öl vi fick prova där och som rekommenderas är Kozels mörka Tmavý, en ölstil som ofta levererar en något söt, lätt rostad smak med stor drinkabilitet. Two Tales, som jag faktiskt tror att den svenska importören Galatea tar in har i sin Expedition Ale 17° en lagom kraftig American Strong Ale. Two Tales ska också vara ett av de nya bryggerierna som börjar ta för sig mer och mer och det ska bli kul att se om de på allvar kan börja hävda sig. Annars är genomsnittsbetyget på ölen runt 2.5 till 3 av 7 vilket i min bok betyder att de är drickbara men saknar något för att de ska kännas godkända.

Prague Beer Museum har också sin egen öl, Prague Beer Museum Real Deal Ale bryggd av Permon. En IPA som slank ned fint.

Imorgon tar vi och går vidare söderut och kikar in ett par smultronställen med allt från underlig mat till ölklubbar.

Brittiska Londonbryggeriet Camden Town började häromåret med en serie samarbeten som man gav namnet Versus. Sedan 2013 har man sedan gjort ett samarbete med amerikanska Odell, svenska Mohawk och “Italien” (i form av Birraficio Italiano, Birra del Borgo och Brewfist). Då jag var i London i samband med att Odellsamarbetet skulle släppas lyckades vi bli bland de första (först?) i världen att få smaka den färdigbutteljerade Baltic Portern.

Är ni sugna på att få en bättre inblick i bryggeriet och dess historia så rekommenderar jag mitt resereportage där vi blev inbjudna för en eftermiddag med lite rundvisning och såklart ett par öl. Bryggeriet gör kanske inte de mest experimentella och smakmässigt explosiva ölen men deras Pale Ale är alltid en favorit på sommaren. Något procent svagare än många andra liknande öl men lika fräsch och smakrik, något jag tycker är bryggeriets signum.

Nu den 20 februari är det dags för nästa samarbete, det fjärde i ordningen. Efter att ha bryggt öl med USA, Sverige och Italien är det nu tur för Belgien att ta sig till London. Det är De Brabandere som blivit inbjudna och ni kanske känner igen dem för deras serie Petrus. Tanken är att Camden Versus Petrus ska blanda den belgiska alen med Camdens milda och fina Ink Stout. 29,90 kronor kostar en flaska på 33 centiliter och som sagt så är det den 20e februari ni ska sätta alarmet på om ni vill köpa ett par från Systembolaget.

Camden Versus Petrus

Utseende: Brunsvart vätska med ljust chokladbrunt skum.
Doft: Härlig doft med rostad malt, rostade nötskal och stickiga toner av mild lakrits. Aningen bränt trä och mörk belgisk jäst ger både en trevlig finish och variation.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Lagom till kroppen, en tyngre kropp hade gjort den för tung och smakerna hade tappat balansen. Istället rör det sig om aska, rostad malt, nötskal och belgisk jäst. Trots rätt mycket brända toner liksom starkt kaffe saknar den bitterheten du annars kan finna i liknande öl, vilket spär på att den är mild och lättdrucken. Något jag finner genomgående hos Camdens öl.

Betyg? – Bra (+). Det här är en stout som känns mer trevlig än komplex och “stor”. Det är ingen öl du ska lägga undan några år, även fast det vore kul att se hur den tog sig utan drick den nu.

Mellan den 26e februari och 2a mars kan du i år spendera din tid på resande fot till vårat grannland i öst, Litauen. Det kanske inte är det mest exotiska resmålet eller det resemålet du förknippar med grymma öl men liksom övriga världen pågår en ölrevolution även där. Under de här dagarna kan man tillsammans med ölimportören Original Brands besöka Vilnius och Zmogsala, Vilnius Winter Ales Festival 2015. Sista bokningsdagen är den 10e så passa på om ni vill hänga på. Vår vän, somelieren, dryckesskribenten och kocken Mikael Göransson på ScandinAsian Taste var där på fjolårets resa och hade bara gott att berätta, ölen var förvånansvärt god och rustik och maten var över alla förväntan och riktigt bra.

Bakom festivalen står Vidmantu Laurinaviciumi som fick iden för en festival i Vilnius på en ölresa till Manchester. Det skulle dock dröja ett par år innan tiden blev mogen för en ölfestival på hemmaplan. Bara tanken på att betala inträde till en festival för att där få prova på olika öl kan te sig lite främmande för vissa. Men tiderna ändras och med ett allt större antal ölfantaster så är det numera inget problem att sälja slut på de 500 platserna som finns.

Jag bad Vidmantu själv berätta om vem han är, om ölfestivalen och vad du absolut inte får missa.

MankerBeer (MB): How come you lead this festival, what is your background? Any favorite brewery or beer?
Vidmantu Laurinaviciumi (VL): In the years 1999-2004 I have worked in beer festival TRIS DIENAS TRIS NAKTIS organization committee, after this festival was prohibited, there was huge pause for beer festivals in Lithuania. But in 2013 we together with Pakruojis municipality made PAKRUOJIS MUSIC, CRAFTS AND BEER FESTIVAL in local manor house park, for two years now. And as well as in those years I have visited over hundred different beer festivals in different countries. So idea about ŽMOGŠALA festival (trans. „very cold weather“) has been in my mind for long time and finaly last year it became reality.

Main purpose of this festival is to get visitors be more familiar with different beer styles, brands and breweries. Here we do have lots and lots of imported and local beer and ales, so I don‘t have favorite one.

MB: Few people have heard of the Baltic beer culture, but a lot seems to be happening? Can you tell us about the Baltic beer scene?
VL: We have over 50 small breweries in Lithuania only. Most of them are so called family or farmhouse breweries, but we also have newcoming craft breweries. So we will have at festival lots of interesting beer and ales. Also not only Lithuanian beer will be represented – we will have lots of imported beer, as well from Baltic states especially. About Baltic beer scene you will find more information at our festival.

MB: Why should Swedes come and visit the festival, what can they expect?
VL: All the visitor should expect lots of beer from around the world, lithuanian snacks to the beer, food, music, presentations on different beer and relative themes. And of course – good company and new friends.

MB: Apart from the festival, what should you really dont miss when in Vilnius?
VL: Of course – pubs like ŠPUNKA, ALAUS NAMAI, ŠUO, ŠNEKUTIS, DEV?TI, ALAUS KOLONILU. As well as walk in the old city of Vilnius should be relaxing after the festival. Also don‘t miss festival afterparty/lunch on Sunday.

MB: What do you look forward to the most with the festival?
VL: I hope to make this festival as an annual beer maniacs meetings in Lithuania. As well I hope see as much people at festival as possible.

Thank you Vidmanu and see you in Vilnius!

Sugna på att åka, kika då in här!

Ett bryggeri flera kan ha läst om men som garanterat få har haft möjligheten att prova öl från är Sahtipaja utanför Göteborg. Anledningen är rätt simpel, Timo Krjukoff har inte fått klart på allting, än. Lokalerna är klara och nu är det bara att få iordning på dem, golv ska slipas, väggar ska målas och ventilationen ska upp, men beställningen av bryggverket är precis klart och förhoppningen är att ha igång det kring slutet av september eller början av oktober. Än så länge jobbar Timo heltid med sitt vanliga jobb så till en början är tanken att han skall brygga upp till 4 batcher på helgerna på det 300 liter stora bryggverket. 6 x 600 liter jästankar och ytterligare två tankar om 550 liter enbart för suröl ska se till så att han kan få ut sin öl. Han berättar också att han tänkt ha en 50 liters Braumeister och en 50 liters BBT för “riktigt små, “roliga” batcher.” Även fast det är hans Berliner Weisse, Rött men inte Sött som de flesta ölnördarna har hört gott om så vill han producera både starköl och folköl i olika stilar. Just Rött men inte Sött är helt underbar med lätt till medelstor munkänsla med skön kolsyra. Smaken blomstrar av hallonkorn och finaste hallonsaften, syran börjar riktigt bra men mattas lite men det är en helt underbar 4.4% stark öl med bra längd i smak och doft. Timo berättar att han inte känner någon direkt press på att få ut så mycket öl som möjligt till så många som möjligt utan hellre att först satsa på den lokala marknaden med närproducerad god öl och sedan blicka till barer och pubar i andra städer, samt Systembolaget. Tanken är att börja lokalt med traditionell pilsner och lager samt mildare ales där den bredare distributionen får smaka på mer humlad öl, men som han säger “lite av varje när tid finns.” Vi provar hans Thai Style Weizen, en endast 3.8% stark kryddad veteöl med härlig fräsch doft och smak av citrongräs, lime, örter och tvål – riktigt läskande och perfekt sessionöl med en smak och alkoholstyrka som saknas på marknaden just nu.

Sahtipaja betyder ju ordagrannt på Sahtismeden och självklart kommer han också att brygga den finska traditionella ölstilen Sahti. Då efterfrågan på Sahti i Sverige känns sådär så kanske det inte blir några större batcher, men Sahti ska bryggas, det är klart, likaså Laktosyrade öl. Han berättar även om ett projekt med Lambic där han nu smaksatt lambic med bland annat hallon, hjortron och röda vinbär/rabarber och har planer på att blanda ytterligare 200 liter ung lambic med mer bär och frukt. Kan dyka upp framöver om de bara mognar fint. Vi fick prova Timos Oude Bruin, Vanha Ruskee med väldigt hög syra och doftmässigt en acetonbomb. Massiv ton av aceton men skön eftersyra och milda smaker av murket trä, väldigt lovande. Timo säger att han nog lär göra en ny batch av ölet men då kanske drar ner något på syran eftersom inte alla gillar den extrema syran. Ja, det är få öltyper Timo inte nämner som intressanta utan han vill brygga fatlagrade Imperial Stouts och Barley Wines, Saisons och ja, vad är inte kul att brygga. Då han bestämmer själv över vad som ska bryggas när har han också helt fria tyglar att kunna göra lite som han vill.

Timo och hans öl kommer att deltaga på All in Beer Fest 2014 och han hoppas kunna servera 2-3 öl per session. Förutom Sahtipaja kan ni på All in Beer Fest prova på öl från Siren, Omnipollo, Cigar City, Johnathan Wakefield och många fler. Missa inte det!