Något flera amerikanska västkustbryggerier kanske har lyckats med bättre än någon är att ta fram ljusare, traditionellt europeiska öltyper som de sedan kryddar eller låta ligga på träfat för att de ska få en såpass vinös karaktär att det nästan bara är kolsyrebubblorna som avslöjar ölets karaktär. Russian River, Almanac och Lost Abbey är bara några exempel på bryggerier som alla gjort sig ett namn för sina högklassiga öl av den här typen. Ser vi österut finns det många andra som gör bra syrliga ekfatslagrade öl men det är främst de förstnämnda jag tycker att jag har fått stora upplevelser med och ölet jag tänkte kika närmre på var inget undantag. När vi var på Lost Abbey/Port Brewing i höstas så visade de oss de enorma utrymmena med lagringsfat, en yta som var större än själva bryggverket gånger två. Likaså var det på Russian River och det är inte så konstigt att många nordvästliga bryggerier satsar mycket på vinfat med tanke på den starka vinkulturen och vinproduktionen i norra Kalifornien och vidare norrut.

Lost Abbey Saison Blanc lät inte alltför spännande när vi stod på bryggeriet men när bryggmästare, och en av mina personliga ölhjältar Tomme Arthur frågade om vi ville ha lite öl med oss var det svårt att inte välja den, efter några veckor av IPAs och Imperial Stouts kunde det vara gott med någonting enkelt tänkte jag. Som alltid med Lost Abbey så var det inte fullt så enkelt. Ölet ska efterlikna ett torrt, krispigt vitt vin och druvsorten Sauvignon Blanc. Nya Zeeländsk humle, gyllene russin och vitpeppar åkte ned i ölet som sedan fick jäsa till sig med Brettanomyces.

Har du tur kan du finna ölet, eller andra Lost Abbey öl till och från i Köpenhamn och då och då har vi även blivit bortskämda med att få ölet hit till Sverige. Galatea som genom Drikkeriget nu tar in ölet hoppas få in mer av dem och det är vi glada för, Lost Abbey har sedan jag började min resa in i ölets värld varit en stor favorit.

Lost Abbey Saison Blanc

Utseende: Klargyllene, aningen matt gyllenfärgad vätska med litet vitt skum som slutar som rester längsmed glasets väggar och en kluddig hinna.
Doft: En typisk Lost Abbey-doft med brettig citrus och den söta, lite tunga russintonen (de har en tendens att ha russin i många av sina öl) och mycket klara drag åt ljusa, syrliga vita viner. Vitpepparn påminner mer om örtigheten i vissa vinär än kryddigheten i många liknande öl som bara blir “peppriga”.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Det börjar lätt men växer i munnen tack vare små bubblor som ändå tar för sig. Det är oerhört rent där den lilla bretten lurar dig att tro att du dricker ett storrt syrligt vitt vin, något pepparn och de lagom beska citrussmakerna från humlen bygger vidare på. En torr, apselsin-zestfylld eftersmak som låter beskan angripa tungspetsen.

Betyg? – Bättre. Ta bort de milda små bubblorna och det är svårt att hålla isär från ett vin. Otroligt rena smaker där pepparn inte blir kryddig utan bara ger en liten touch som med bretten och russinen fångar kärnan i ett torrt vitt vin – lite örtighet och lätt syrlig funk, en stramhet och så lite tryck. Det här är en öl som imponerar på mig och verkligen är bättre än vad jag först trodde att det skulle vara. En perfekt öl på vårkanten och jag hoppas att vi kanske kan få se den hit till Sverige, eller i värsta fall så får den bli ett bra köp om man lyckas finna den i Köpenhamn.

Dags att starta det nya året och varför inte göra det med lite kul nyheter från Göteborg. All in Brewing släpper nu en av sina första öl på Systembolaget. Det är Bigger Lager, storbror till den  förra Big Lager’n. Det blir en begränsad tillgång av ölet som All in Brewing bryggde tillsammans med och hos Toccalmato nere i Fidenza, Italien. Ölet släpptes egentligen för cirka en halvtimme sen men Systembolaget har som vanligt haft lite problem under morgonen, men ni ska kunna finna ölet på denna länk. Skillnaden mot den första batchen av ölet som hade premiär i fjol är att de valt att ha i mer humle. Humlesorterna Citra, Mosaic, Galaxy, Wakatu, Pacifica, Pacific Gem och Pacific Jade har använts och som ett tränat humleöga ser så är det fokus på Nya Zeeländsk humle, en trend vi lär se mer av i år. Dock ligger ölet fortfarande på 7,5% alkohol. Medbryggare Victor tipsar om lättare, syrliga fisk- och skaldjursrätter till ölet.

All in Brewing, som arbetar med ett eget bryggeri har under 2013 bryggt och fixat tillsammans med Stigbergets Bryggeri och nu släpper man också ett gäng fat av deras All in Pale Ale, en Mosaichumlade single hop pale ale som släpps och har bryggts på egen hand hos Stigberget. Ölet dyker dock bara upp på fat.

Julen är äntligen till ända och vi kan direkt börja blicka framåt mot nästa stora helg – nyårsafton. Som alltid reglerar staten när vi får, bör och skall inhandla vår alkohol så det gäller att vara ute i tid om ni inte vill gå bet på att fylla på skåpen hemma inför stundande festligheter.

Vad är då en bra öl inför nyår? Många ölnördar kommer att slita sitt hår och försöka trumfa varandra i häftiga och goda öl medan andra kommer att svara att en vanlig pils är perfekt – jag väljer en mellanväg. Nyår liksom jul är stunder då alla ska kunna ha kul utan att just drycken skall stå i centrum. Sådana tillfällen kan man också ha och det är ofta kul att slinka in en rolig öl till middagen som kan väcka intresse, detsamma görs ju med vin och fungerar oftast bra. Dock ska det aldrig bli påtvingat och bland det värsta jag vet är när helt fel öl läggs fram och en stor andel av gästerna sitter och smuttar på sitt vatten.

För att ge er ett blandat utbud av nyårsöl har vi valt lite olika teman och sedan ställt två alternativ mot varandra så att ni själva kan finna fram vad just era vänner och gäster kanske föredrar. Vi har den belgiska, aningen mousserande ölen, vi har sällskapshumliga ölen och slutligen de med lägre alkoholstyrka. Samtliga öl finns på Systembolaget och finns att köpa i de flesta butikerna (ni kan se var genom länkarna).

Vi hoppas att ni får ett gott nytt år och hörs snart igen!

Omnipollo Leon – 49,90 för 75 cl flaska (finns var?) alternativt Brooklyn Local 1 – 79 för 75 cl flaska (finns var?).

Båda ölen påminner något om varandra, porösa, fylliga och mysiga med en blommig och lätt fruktig touch från humlen. Kan fungera lika bra som öl istället för champagne vid 12-slaget, eller ofta utmärkta som måltidsdryck, eller så serverar ni ett glas som välkomstdrink. Local 1 kan ibland vara lite skarpare med mer aprikos och sting medan Leon har mer apelsin, fräschör och något mer herbal touch. Local 1 har en rätt typisk tysk och nordeuropeisk stil med Perle, Styrian Golding och tysk Hallertauer som humle och är i sak en mer belgoinfluerad stark golden ale än en uttalad belgisk öl. Leon har bryggs med champagnejäst och får annorlunda bubblor och humlen av Simcoe och Amarillo ger den ett modernare snitt så valet är lite hur stora bubblor och vilken munkänsla man vill ha och lite vilken typ av smakflora man vill ha. 

BrewDog Punk IPA – 20,90 för 33 cl burk (finns var?) alternativt Lagunitas New Dogtown Pale Ale – 20,90 för 35,5 cl flaska (finns var?)

Två öl jag alltid rekommenderar på fester. Punk’en är en klassiker och fördärvade många nyblivna ölentusiaster med sin lättdruckenhet, vilket indirekt ledde till att fler drack bra mycket humligare öl än vad de trodde de gillade. Burkformatet är grymt då det blir lätt att hantera. Dock kan kvaliten variera något och alla kanske inte gillar en IPA, därför har vi med Lagunitas flerfaldigt prisvinnande pale ale, New Dogtown som alternativ. En fräsch pale ale som istället för Punk’ens tallbar, kåda och grape har tydligare citrustoner. Ett förslag kan vara att variera de båda. Självklart finns det fler liknande öl och kanske bör jag nämna Oppigårds Amarillo och Lagunitas Maximus IIPA som två andra val – ett med mindre beska men med oerhört fin smak och den andra med mer tryck än både Punk och New Dogtown, på gott och ont. Det är en lång kväll och jag gillar inte att bedöva mina gästers smaklökar med för mycket beska eller för påtagliga smaker som är svåra att tona ned i takt med att kvällen fortlöper.

BrewDog Dead Pony Club – 16,90 för 33 burk (finns var?) alternativt Mikkeller Drink’in The Snow – 16,90 för 33 cl flaska (finns var?)

Alla vill inte dricka öl med högre alkoholstyrka så därför har vi valt två stycken med något lägre styrka. Dead Pony Club, även den från BrewDog har bara 3,8% alkoholstyrka men trots det bra kraft i trycken med marmelad, mörkare honung och torr humle. Jag tycker att ölet ofta kan fungera grymt som “avbrottsöl” när man vill pausa mellan ett par öl. Vill man ha än mindre alkohol är danska Mikkellers Drink’in The Snow bra, 0,3% alkoholstyrka men trots det en lite julig smak av kryddor och citrusskal. En öl som visar att man kan få bra smaker trots nästan ingen alkoholstyrka, kanske lite lätt men otroligt mycket mer smakrik och välgjord än många andra alkoholfria alternativ. Det börjar dyka upp flera bra öl med låga alkoholstyrkor på de flesta ICA och Hemköpen runt om i landet så håll utkik där också efter bra alternativ. Train Station Brewery, Dugges och Hantverksbryggeriet har alla lågalkoholhaltiga öl som finns på fler och fler matbutiker.

Vad återstår att säga då? Jo, Gott Nytt Bartime™ 2014!

Igår recenserade vi Poppels Vintervärmare Tvåtusentretton och lovade då att vi skulle jämföra den med fjolårets version. Vintervärmare Tvåtusentolv var något starkare till alkoholstyrkan (8.2 istället för 7.8%) och kryddningen skiljde sig lite då man i fjol även hade muskot som komplement till kryddpeppar, kanel och ingefära.  Det är lite missvisande att jämföra öl som har lite olika kryddning och påstå något om deras utveckling och lagringsbarhet. Om “2013an” hade en väldigt trevlig kryddighet trots att kanel och ingefära ibland tillsammans kan bli både bu och bä så är jag rädd att muskoten ska göra ölet lika spretig som vissa pumpaöl ibland kan vara. Varför dra ut på snacket om vad ölet kan vara, är det inte bättre att dricka det?

Poppels Vintervärmare Tvåtusentolv

Utseende: Något rödgyllenbrun klar vätska med litet smutsigt brunbeigefärgat skum som dör till lite smutsiga rester ovanpå ölet.
Doft: Mixen av kanel och muskot drar till lite jänkarinspirerade dofter där ingefäran breddar kryddregistret men det är svårt att inte tänka i termerna av vinter/pumpaöl mer än direkt julöl.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt till kroppen och jämfört med 2013’an så är det lite mer som sker, det är något mer syrlighet istället för sötma och muskoten sticker verkligen ut om man jämför med 2013 – på gott och ont. Muskot kan ge en “love it or hate it”-känsla men det är också en krydda som livar upp. Intressant maltkaraktär som ger lite sultanrussin och plommon likt i en lagrad belgisk ale, något som också lär härstamma från kryddorna.

Betyg? – Bra+. Same same but different om man jämför med 2013 som är sötare och renare i kryddningen medan 2012’an nu är som en mer traditionellt lagrad kryddad julöl. Just tonerna som drar åt en lagrad belgisk ale blir jag intresserad av och det vore kul att gå på djupet om det beror på kryddorna eller malten och lagringen.

Förra året provade jag mest igenom de julöl som släpptes i Systembolagets julölssläpp, tyvärr blev det inte så mycket av de julöl som du måste beställa hem genom Systembolaget. Nu när systembolagets webbeställning och logistiklösning fungerar så mycket bättre händer det desto oftare att jag hittar några enstaka flaskor som jag önskar prova och beställer hem.

En sådan flaska är årets upplaga över Poppels Bryggeris Vintervärmare Tvåtusentretton. Efter att ha hört nästan bara gott om fjolårets version som jag nu i somras lyckades få fatt på ett exemplar av så ville jag nu jämföra de båda mot varandra. Förutom att årets är 0.4% svagare så har man skippat muskoten i kryddmixen. Kvar är kanel, ingefära och kryddpeppar.

Vintervärmare är inte ett helt lika etablerat uttryck i Sverige men desto mer i USA och England där man under vintern serverar lite starkare öl för att värma frusna kroppar under vintern. Till skillnad från vår svenska tradition med julkryddor och lite härligt rostade porters så kan en vintervärmare vara lite hur som, dock skall den vara mörk och ha en lite högre alkoholstyrka. Poppels Vintervärmare Tvåtusentretton kan beställas här och kostar 27,90 SEK för en flaska om 33 cl varm vinteröl. Ölet finns också på de tre lokala Systembolagen Gårda, Mölndal och Mölnlycke i Göteborg.

Om någon timme ger vi er även recensionen av fjolårets vintervärmare och passar då på att jämföra dem för att se hur mycket muskoten spelar in och vilken som egentligen har varit bäst.

Poppels Vintervärmare Tvåtusentretton

Utseende: Klar gyllene rödbrun vätska med litet beigefärgat skum som snabbt faller ihop och dör ut till en klar yta.
Doft: Juligheten är påtaglig med mixen av kanel och ingefära som så många andra julöl också har men som här, lyckligtvis, saknar lite av sötman och trycket vissa julöl kan ha. Jag tycker att det ibland kan ta över för mycket och göra ölen “kryddiga” mer än juliga. Lite bitter rostad malt och karamell och kola dyker också upp och helheten blir som en mörk ale med lite julkrydda.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt till kroppen men med den mjuka och här lite mer sötkryddiga munkänslan så fungerar det bra, lite som jag tycker att en vintervärmare ska vara. Mjukt, värmande utan att bli för alkoholstarkt och även kryddorna virvlar omkring i munnen och hettar till. Det kanske saknas något, någon nätt örtig humle eller liknande som kan ge variation till kryddorna och den mjuka rostade maltsötman men jag lyckas inte övertyga mig att den vare sig hade vunnit på det eller nu har förlorat på det. Julkaka, citronskal, snäll kanelgodis och lite sötma, där har ni smakerna ni kan tänka på när ni parar ölen till julmaten.

Betyg? – Bra+. Pepprig kanel och ingefära balanserar väl, sötman sitter där den skall och maltigheten kan man inte klaga på. Samtidigt är det något jag känner kunde ha stuckit ut. Jag berömmer oftast Poppels för deras mjuka och rena smaker, vilket även årets Vintervärmare har och kanske är det att ölet nästan är lite lättdrucket som är vad jag reagerar på? Oavsett vilket, en bra värmande och mysig öl att ha före, under eller efter julmaten. Jag provade flaskan till en lite hetare äggröra och det var en perfekt kombination.

Surisarna är tillbaka efter sin första genomgång utav webbutiker för öl, denna gången med den första delen i deras lilla lambicskola. På grund utav längden så är det uppdelat i flera delar. Dessa postas nu en per dag och kommer sedan återfinnas under fliken “ölkunskap” här ovan. Kommentera gärna om det är något ni saknar eller undrar över. Idag går de igenom spontanjäsning och lambic för att i nästa del gå igenom gueuze och fruktlambics.

Vad är lambic? Frågan är vart man ska börja. En dryck, en gudomlig nektar, det som får gamla män att dansa, det är det bästa som finns. Lambic är lite som Jazz i munnen, svängigt och oklart men samtidigt väldigt bra grejer. Förutom det är lambic en spontanjäst öl som traditionellt sätt görs i Pajottenland i Belgien. Lambic är en av våra äldsta öltraditioner, man har kvar hundratals år gamla recept på just lambic och blandningen av denna ädla dryck! Vissa hävdar att själva ordet lambic kommer från byn Lembeek i Belgien medan andra hävdar annat. Byns namn är otvivelaktigt likt dryckens namn men om detta ursprunget tvistar de lärde. Det räcker med att lambicen görs enligt traditionellt metod för att lagligt få kalla sig lambic. De regleringar som finns kring lambic är att det ska vara särskilda minsta procenttal av vete och korn, närmare bestämt minst 60 % korn och 30 % vete. Man har således 10 % att ”leka” med.

Vad betyder då spontanjäst? När man kokat ölets vört låter man det kylas i stora grunda bassänger (koelschip), ofta på en vind. Man har tidigare i historien inte använt vörtkylare. Man tror att man gjorde på det här sättet för att vörten bland annat skulle svalna snabbare. Men det var ju även viktigt att gud skulle göra sitt jobb och jäsa ölet. När vörten i samband med nedkylningen blir exponerad för den friska luften (och gud) så kommer jästpartiklar och andra bakterier som finns i vår omgivning att jäsa ölet, eller i alla fall ”behandla ölet”. I lambicbryggerierna har man gjort detta så pass länge att man byggt upp en bakterie- och jästsvampskultur som sitter i väggarna i bryggerierna. Kort och gott är Lambic ölens surdegsbröd, låt oss utveckla detta.

Själva ser vi denna liknelse som en av de bästa och enklaste sätten att förstå skillnaden mellan lambic/suröl och ”vanlig” öl. När du gör surdegsbröd stoppar du inte jästen i degen. Utan låter luften bära med sig den jäst som redan finns i luften, alltså luftburen jäst som finns överallt omkring dig. Denna jäst som jäser degen kan även jäsa öl. Alla jäststammar kan inte göra detta då det finns flertalet som inte klarar av alkoholhalten som bildas, sen finns det några andra som dör vid surölsjäsning då pH-värdet sjunker så mycket att vissa jästsorter och bakterier inte klarar av syran som bildas. PH-värdet sjunker av flera anledningar men framförallt på grund av två bakterier som förekommer i lambic, dessa är pediococcus och lactobacillus. Men det är inte slut där utan det finns många olika bakterier som även de förekommer i lambic, acetobakterier till exempel som även det drar ner pH-värdet och gör ölen sur. Att tillägga är att man har gjort labb-tester på lambic även om det var några år sedan (någon gång under 2000-talet) och man slutade undersöka lambicen när man funnit 50 nya jästsorter i ölet.

Med det sagt kan man förstå att suröl är väldigt speciellt då det inte går att få exakt samma resultat varje gång. Detta då det är lite beroende av vilken jästsort som tittar förbi just vid exponeringstillfället. Mycket av den lambicen som görs blir aldrig färdig produkt då mycket av ölen aldrig når den standard som bryggarna har på sin öl. här på bilden ser ni en graf över hur bakterier och jästsorter beter sig över tid i lambic även förhållandet av pH värdet och hur det till en början sjunker kraftigt men sedan stiger vilket är anmärkningsvärt.

Språkförbistringen är stor inom lambic (eller kanske mer öletsvärld) det finns flertalet ord som betyder samma sak men det kan bara handla om olika språk- eller dialektala skillnader, även sättet att skriva orden på skiljer sig. Även om jag här skriver mycket om lambic som är det engelska och franska sättet att skriva det på, särskiljer inte lambic från lambiek eller lambik. Dessa är således bara olika ord för samma sak. Samma sak gäller för geuze och gueuze som kort och gott är samma sak men olika stavningar inom olika språk.

Vi hoppas att ni fått ut något av det här och kanske lärt er något nytt eller kanske smörjt redan existerande kunskaper om spontanjästa öl. Säg till om ni saknar något eller vill veta mer så ska vi göra vårt bästa för att hjälpa er.