När man pratar lagringsbara svenska öl så kommer man allt som oftast in på Carnegie och då både den svagare 3.5%’iga portern liksom den 5.5% starka diton. I Carnegie har Carlsberg ett stycke svensk ölhistoria och det vet man om då det inte minst visade sig i den prisvinnande Carnegie Special 175th Anniversary Porter som bryggdes tillsammans med Garrett Oliver från Brooklyn Brewery. Att ölet något år efter att det bryggdes gick och vann “festivalens bästa öl” förra året på Stockholm Beer får ändå sägas vara ett tämligen starkt argument för ölets hållbarhet, om än att just specialbrygden är ett modifierat recept som dessutom har legat på bourbonfat. Vanliga Stark Portern bryggdes första gången 1836 och med sin rika historia har denna Baltic Porter kommit att ta plats på den nu bortgångne ölguruns Michael Jacksons lista över 500 klassiska öl. Tidigare har jag endast druckit den lagrad i runt en tio år och då tyckte jag att den hade börjat tappa då kroppen var tunnare och inte höll smakerna lika bra; Mer mjölkchoklad och gräddkola och mindre elegans. När jag nu fick chansen att i lugn och ro gotta i mig en flaska från 2007 så tog jag tillfället i akt att skriva ned mina tankar om den.

Ölet är inte bara väldigt populärt bland porterfantaster som lagringsobjekt utan det fungerar alldeles utmärkt som matöl – då både i och till maten. Med sina milda smaker tar den inte över från maten samtidigt som kolsyran och de lite rostade tonerna ger bra samspel med de flesta maträtterna. Likaså är den i matlagningen inte full med sötma eller för hög alkoholstyrka utan nätta toner av choklad, nötter och kall espresso – vilket går fint in i allt från såser till grytor. Köp gärna en svag och en starkare och jämför, både till och i maten så kanske du finner något som passar utmärkt för just dig.

Carnegie Stark Porter 2007

Utseende: Brunsvart vätska med lätt beigefärgat skum med gräddig topp.
Doft: Du märker att ölet har legat på lagring ett tag då chokladtonerna är aningen pappriga, matta och torra. Fortfarande har du ölets rostade nötighet och ljusa choklad tydligt i näsan, kanske att doften nu är mindre fyllig och har mindre sötma.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Ölet börjar fortfarande rätt fylligt i munnen även om du snart märker att det mattats av och är rätt tunn och mild. Gräddchoklad med runda toner av gräddkola – rund, mild och väldigt elegant. Smakmässigt är den rätt simpel och rakt på sak, men det här är inte heller något under av komplexa smaker eller ett smakregister som får telefonkatalogen att likna ett kluddpapper utan det är en ren snygg och mild Baltic Porter.

Betyg? – Bra+. Det känns verkligen som att ölet nu har nått sin peak, den dricks fortfarande med gläjde och smakerna har mattats av just lagom för att bli njutbara likt ljus chokladsås. Tror att de pappriga och aningen oxiderade inslagen kommer växa sig starkare för varje år nu och med så låg alkoholstyrka och redan milda smaker skulle den nog inte vinna på vidare lagring, dock bli en annan upplevelse än nu. Kul att få prova den “lagom” gammal och jag får allt rekommendera er att låta en flarra ligga åtminstone till 2020.

Ett av ölen som nyligen blev ett fast inslag på Systembolagets hyllor har varit med ett tag nu och likt Oskar Blues, Stone och Brooklyn var för några år sedan har en positionerat sig som ett stycke “modern klassiker”. Jag vet inte om det är för alla priser Mikkeller American Dream har vunnit (bland annat guld på Stockholm Beer hela fyra år i rad) eller för att den har varit frekvent på landets ölställen, men någonstans kom den att gå från ett moderna inslag av “en stor stark, fast med smak och karaktär” till.. Ja, vad är ölet idag? För lika ofta jag har öldrickare säga att Brooklyns Lager är så “2010” eller förlegad, ja lika ofta känns det som att jag kan se öldrickare välja bort American Dream. Öl har gått från att vara något socialt och trevligt, gärna gott till lite härligt nördigt och nyhetens behag har en makt som är svår att undgå. När man då finner American Dream bland många krogars standardöl är risken att man hellre väljer något nytt från något av “specialkranarna”. Inte för att man inte gillar American Dream, utan för att den har blivit som en kär gammal vän man liksom tar för givet, för att då och då gå tillbaka och bara hänga med den. Därför är det inte mer än rätt att jag nu några år efter första gången jag smakade på ölet tar och gör en uppdaterad recension på den. Frågeställningen är hur jag har utvecklat mitt eget öldrickande och om ölet har samma effekt på mig idag som innan.

För den som aldrig råkat American Dream kan vi ta och presentera den. Ölet är en Premium Lager på 4.6% alkoholstyrka, men tvärtemot liknande ljusa, smaklösa lageröl så har man packat ölet fullt med humle, Columbus, Saaz, Nelson Sauvin, Amarillo och Simcoe. Borta är din stora stark och istället har du en modern, frisk lageröl. Nu när den fastnat på Systembolaget går en flaska på 33 cl loss på 19,90 kronor.

Mikkeller American Dream

Utseende: Fin disighet på den lite vattnigt persikofärgade ölen vars porösa vita skum försvinner ner till lite smutsiga rester ovanpå ythinnan.
Doft: Tropiska toner av persika, mango och papaya får sin sötma nedtonad av inslag av grape och gröna humlekottar. Doften är lite som ölet ser ut – “urvattnad” vilket inte är något negativt utan det liksom doftar läskande och likt en American Pale Ale light sett till dofterna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Ligger fint och lättsamt i munnen där mjuk fruktighet och lätt tropik sätter sig perfekt i munnen medan en blygsam beska pockar på tungspetsen. Grapetonerna lägger sig som en millimetertunn hinna runtom i munnen vilket ger ett litet bett utan att ölet för den delen uppfattas som beskt. När fruktigheten har avtagit lite kommer mer metalliska inslag á la lageröl och lagerölsjäst. Ölet slutar torrt med en efterhängsen beska.

Betyg? – Bättre. På ett sätt är jag besviken över betyget då jag hade hoppats att min palett och erfarenhet hade utvecklat mina preferenser, hur kan jag tycka att en humlad lageröl är gott? Samtidigt är en välkomponerad och framförallt fenomenalt balanserad öl alltid lika bra – oavsett vad det är för öltyp och vem som har gjort den. Törstsläckare deluxe och en öl som passar alla, något jag i sig gillar starkt. Så nej, jag är glad att jag fortfarande tycker att det här är sjukt bra.

Jag måste erkänna att ölnördstarmen ibland drar till lite extra när man ser en öl man anar kommer att smaka okey eller bra men där den huvudsakliga orsaken till att man vill prova och sedan provar ölet är namnet eller som i det här fallet etiketten. Det började redan för kanske ett år sedan då Skrubbe la upp lite belgisk öl och denna kom med. Ölet som också råkar vara från ett av mina belgiska favoritbryggerier kom sedan att visa sig vara både lättare och svårare att finna än vad jag hade trott. Brasserie De la Senne Zwarte Piet var fram till 2011 en blend av bryggeriets Stouterik och Gueuze från Cantillon. Det är inte bryggeriets enda öl man mixar upp med Cantillon utan jag tänker främst på den helt underbara Saison de la Senne. Från 2012 kom man dock att ändra både recept och format (från 75 till 33 cl flaskor) och Zwarte Piet är numera ett alias för De la Senne Equinox, bryggeriets vinteröl med enda skillnaden att etiketten är annorlunda och att ölet menas vara hela 0.2% starkare.

Historien om Zwarte Piet härstammar från lågländerna (Holland, Belgien etc) där han är Saint Nicholas (ja, tomten) följeslagare. Olika historier har gett honom olika betydelse och arbetsuppgifter men idag är han del av julfirandet då man 5 och 6 december (olika för Holland och Belgien) ger barn julklappar och godis. Ja, det var en kortare historielektion – nu bryr vi oss om ölet istället.

Vill du själv prova detta ölet eller andra öl från De la Senne kan du beställa flera olika från exempelvis Etre Gourmet (läs mer om att köpa från webshoppar här)

De la Senne Zwarte Piet

Utseende: Kola-/sirapsfärgad vätska med ett litet smutsigt beigefärgat skum.
Doft: Nötig doft med kola, karamell och touch från jästen vilket ger lite kryddighet á la mörka belgiska öl. Doften slutar med inslag av choklad och  jordighet, inte alls hur jag minns doften från när jag tidigare har provat Equinox.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Kroppen är något för tunn vilket med de mås kolsyrebubblorna stundtals ger lite “fizzig” känsla vilket kanske inte är perfekt till smakerna av karamell och mörk sirap, än mindre när de dessutom får sällskap av inslag av kakao och mentol. Det händer inte så mycket mer i smaken utan det är nästan som vilken mörk belgisk ale som helst.

Betyg? – Ok+. Jag är lite besviken, mycket då bryggeriet annars gör väldigt goda öl. Både Equinox och nu då Zwarte Piet var lite för lätta (Equinox flög dessutom ur flaskan likt en nyårsraket) och smakerna saknar tydligt fokus och djup.

När jag och M2 besökte det storslagna Great American Beer Festival i höstas var vårt första stopp Lost Abbey’s tillhåll. Problemet var att en drös andra hade exakt samma tanke och anledningen var rätt simpel, de hade förutom sina vanliga rariteter även den nyss släppta Duck Duck Gooze. Kön växta på nolltid och för oss GABF-rookies var det ett uppvaknande om att ifall du vill prova på de häftigaste sakerna så kan du få stå och köa lite. Lyckligtvis är köerna på GABF snarare att likna vid de effektiviserade kösystemen i Japan snarare än våra svenska Jante-kommer-först-alla-får-sin-tid-köer. Kort och gott, cirka 50 personer fick sina centiliter av anka på nolltid. Tyvärr är samples’en du får bara på några få centiliter så det var svårt att där och då bilda sig en klar uppfattning om hur bra ölet verkligen är, för det krävs lite lugn och ro och mer tid för att njuta av det.

Ölet som är Tomme Arthurs variant av en belgisk geuze är inte gjord enligt den traditionella metoden av att blanda olika lambics utan Tomme har tagit vad han har. Det vill säga 1, 2 och 3 åriga öl som alla har fått liga på franska ekat (rödvinsfat). Ölet släpptes för första gången 2009 och blev snabbt ett av de mest populära och eftertraktade ölen hos bryggeriet. Då fjolårets öl, den andra upplagan av ölet var sista chansen att prova ölet fram tills 2016 så valde man att släppa ölet till försäljning online på en speciell hemsida, inte helt olikt Systembolagets mer populära websläpp så krashade den på nolltid. Lyckligtvis är kombinationen Surisar + amerikanska vänner + tindrande ögon ofta likställt med att få möjligheten att prova roliga öl så när en flaska nyligen damp ned på Surisarna HQ så var vi inte sena att öppna den.

Till skillnad från vad många påstår och vad som är fallet med belgiska suröl så anser amerikanerna att deras suröl ska drickas så färska som möjligt, möjligen att de får stillas något. Skillnaden är rätt simpel, de amerikanska surölen saknar (allt som oftast) den komplexitet och utvecklingsbara bas som belgiska suröl gör. Så köper du på dig en cool amerikansk suröl – prova den med vänner och vänta inte för länge. Innan vi nu tar och provar ölet så vill jag tipsa om Tomme’s lilla filmklipp när han provar 2013 års Duck Duck Gooze.

Lost Abbey Duck Duck Gooze

Utseende: Vattnad persikofärgad vätska med livlig kolsyra och lite spruttlande skum som dör ner till en slät hinna. Riktigt livlig kolsyra med minimala bubblor.
Doft: Tydlig acetisk syra med syrlig citrus och direkta inslag från de röda vinfaten vilket jag tycker ger uppfriskande toner av köttig fruktighet. Torr något gräsig och funky uppföljning, det är inte häpnandsväckande men samtidigt skönt funky och utan att krångla till det.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Även i smaken är det först gröna, torra och syrliga äpplen som med en lite mjuk övergång spänner över i röda äpplen, köttiga rödvinstoner och en skön slutsyra. Lite laktisk touch, aprikoskött och milda mjuka toner av fat.

Betyg? – Bäst. Här är ett praktexempel på att less is more. Genom att hålla nere träfatens karaktär och fokusera på smakerna av funk, själva syran i ölet och munkänslan liksom dryckesupplevelsen får man en elegant, snarare än komplex öl. En öl som ska drickas och avnjutas mer än överanalyseras helt enkelt, på många sätt precis som många av de belgiska surölen.

Hembryggarparet Joakim (även bakom ölbloggen Good Morning Beer Lovers) och Sofia har sedan något år tagit steget från ölnördar/ölfantaster till att börja brygga själva. Jag och M2 har över något år fått äran att prova på allt från hembryggda dumleöl till cider och nu senast en modern twist på den annars rätt ovanliga Gotlandsdrickan. Ölstilen som på RateBeer går under samma gruppkategori som finska Sahti och estniska Koduõlun dyker upp någon gång då och då i bryggarvärlden och främst är det amerikanska Jester King jag tänker på då de i fjol provade sig på en Gotlandsdricku. Därför är det väldigt roligt att svenska hembryggare vågar och vill prova på ett stycke svensk tradition och historia. I Seatown Brewing’s fall har ölet fått en modernare twist med lite modern humle och istället för bakjäst har man använt en saisonjäst. Ölet är på 6,7% alkoholstyrka och har rökt råg för att ge den traditionella rökigheten, humlen kommer i form av Magnum och Cascade.

Seatown Brewing Modern Gotlandsdricka

Utseende: Aningen disig och matt kopparfärgad vätska med litet fizzigt skum som sitter kvar längre än förväntat kring glasväggarna.
Doft: Fina aromer av charkuterier paras med aningen fruktighet med dov persika, melon och sötma. Rökigheten lägger sig perfekt med fruktigheten som i mer traditionella och mer hårt rökta öl tenderar att ge för mycket sälta och kärv rökighet. Här markeras den samtidigt som den inte låter humlens fruktiga toner ta över för mycket.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mjuk i munnen med snälla små kosyrebubblor. Även i smaken är flörtande mellan rökighet och fruktighet spännande även om den mjuka munkänslan och sötman ger viss fördel åt fruktigheten – på gott och ont. Kanske att smakerna i slutet gifter sig lite väl vilket gör att du får en sötfruktig rökighet mer än växelspelet och mot slutet är den som en lite rökigare pale ale, aningen riv där hade vägt

Betyg? – Bra+(/Bättre-). Jag vill egentligen bara ge ett högre betyg för ölets elegans och fina balans i smakerna. Du märker inte de 6.7%’en, alls utan hade detta serverats på fat en sommarkväll hade jag gladligen bälgat i mig flertalet krus. Saisonjästen är ett trevligt inslag och livar upp ölet och ger det en mumsigare, mysigare och mildare touch som jag tror är vad som gör det positiva i helheten. Well done!

Klackabacken och Charlis får sällskap i Kristianstad nu när Kristianstads Bryggeri slått upp portarna och lanserar sitt första öl, en belgisk ale de namngivit SjöCrona Blond. Ölet på 6.5% alkoholstyrka har förutom pilsner, munchener även carapils som maltbas medan Saaz- och Magnumhumle delar på humlegivan, slutligen har ölet fått jäsa ut med en belgisk jästtyp och ja, ungefär där någonstans slutar informationen som finns. För 33 cl öl får du betala 32,90 kronor men just nu är ölet slutnoterat hos Systembolaget. För den som vill veta lite mer om bryggeriet tipsar jag om den eminenta ölbloggen Anders And Ale som besökte bryggeriet redan i slutet av 2012. Kikar ni in på deras Facebooksida kan ni löpande få lite mer information och kanske också se när de fyllt på hos Systembolaget.

Kristianstads Bryggeri SjöCrona Blond

Utseende: Vackert disig apelsin- och persikofärgad vätska med vitt poröst skum som stannar kvar längre än vad jag hoppats, börjar lovande (kan tillägga att det tog mer än 25 min för skummet att lägga sig)!
Doft: Tydlig start i belgojädten med apelsin, estrar och örtig humle som slutar upp i Magnumhumlens lite grönfruktiga toner med lime, melon och mandelmassedoppade aprikoser.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kroppen sitter som en smäck och så även smakerna. Det mandelmassiga i doften kommer igen och har man svårt för de tonerna får man dricka ölet färskt när belgojästens fruktighet och humlens fräscha aromer sticker ut än tydligare. Mycket gröna, omogna frukter och estrar på slutet och då lät jag ändå bottensatsen vara kvar.

Betyg? – Bra/+. Det här är en grym svensk belgare som jag tycker känns väldigt autentisk med smakerna och balansen mellan estrar, syra och mandelmassa och de fruktiga nyanserna. Kanske är det lite nyhetens behag och att den sticker ut som ger den skjuts i betyget, men så både ser, doftar och smakar den elegant – så nä, detta är en bra debut!