MankerBeer.com

Under min och Magnusarnas resa till Denver för ett par veckor sedan var vi ju inte bara på en, utan två ölfestivaler under loppet av en vecka. Den ena av dessa, den lite mer exklusiva och kanske lite mindre kända, festen heter What the Funk?! och fokuserar på sur- och vildöl (även om ett fåtal bryggerier hade med sig andra ölstilar med).

Detta var en väldigt intressant festival som var betydligt mer överskådlig än vad GABF var. Runt 50 bryggerier fanns, jämför med GABF som serverade öl från runt 700 bryggerier.. Ja, siffrorna talar för sig själv.

Det bästa med att den var så mycket mindre var att man hade lite mer tid på sig att prova fler öl från bryggerier man inte provat något från tidigare, och jag hittade flera nya favoriter. Wicked Weed, Destihl, TRVE, Yazoo och 10 Barrel var några av dessa. Små bryggerier med en äkta passion för sin öl, sina fans och sin verksamhet, det smakades i varenda droppe. Men ibland kan saker och ting få en snabb vändning..

Det är nämligen så att förra veckan blev ett av dessa bryggerierna, 10 Barrel, uppköpt av superdraken Anheuser-Busch InBev, eller AB Inbev som det brukar förkortas. Ni känner kanske främst igen detta monster för att dom är USA’s tredje största bryggerikoncern och deras flaggskepp är inget mindre än allas vår Budweiser. Ni kanske också känner igen namnet för att dom år 2011 köpte upp Goose Island, och det då blev ett jävla rabalder rent ut sagt.

Nu har förvisso Goose Island fortsatt producera kvalitativ öl i form utav sin Bourbon County-serie, detta för att AB Inbev “enbart” brygger deras standardsortiment (Honkers, IPA, 312 Wheat, etc), men det är fortfarande ett faktum att dom ägs av ett bryggeri som enbart är ute efter att tjäna pengar.

Och nu är även 10 Barrel det. Om man tittar på deras sidor på diverse sociala medier så ser man en övervägande del fans som är minst sagt upprörda, mig själv inräknad. Jag förstår att bryggeriet är deras leverbröd, och jag förstår att det är gött att tjäna pengar.. Vad jag inte förstår är hur man kan sälja sin själ på det här sättet. Ett bryggeri ska man starta för att man älskar att brygga öl, inte för att man älskar pengar.

Det allra farligaste i hela den här kråksången är att AB Inbev och andra stora aktörer ser hela craft beer-revolutionen som ett hot och sakta men säkert börjar köpa upp sitt eget imperium av duktiga bryggerier. Långsamt rör vi oss mot samma tragiska öde som ölproducenterna på 80-talet mötte, sanna mina ord. Men den här gången kan vi stoppa det. Hoppas jag.

För mer ingeånde läsning skrev Ezra Johnson-Greenough på The New School ett långt inlägg om alltihop här, mycket läsvärt.

I helgen var det dags för den årliga upplagan av Älska Mat-mässan på Slagthuset i Malmö. Jag tror det är tredje året jag besöker den och ölnärvaron har varit till och från. Mitt första besök var det enbart Malmö Brygghus tror jag, nästa år Elixir Wine.. Plus ett par öl i baren från Charlis och lite så, men annars har det varit allra mest vin och ölen har fått stå i skymundan.

Även i år var det mest vin, men i ölväg fann vi både Malmö Brygghus, Klackabacken, Lundabryggeriet och alldeles nystartade Remmarlöv Gårdsbryggeri som huserar utanför Eslöv. Jag och frugan begav oss in till mässan under söndagen för att mysa runt bland all god mat och för att rikta in oss allra främst på just Remmarlöv.

Vi behövde inte gå långt, knappt 15 meter in i lokalen fann vi all ölen. Längre in fanns det mängder av monters med vin och några enstaka med sprit (whiskylagrad OP Andersson var rätt coolt för övrigt!), men här var det så klart ölen som var högsta prio. Tre stycken från Remmarlöv fanns på plats, dom tre som kommer bli deras tre standards.

Holley som är en blond ale på 4,8% är Remmarlövs lättaste öl. En enkel, rättfram och frisk blonde med hög hinkabilitet. Humlen är lågmäld, malten är småsöt med en härlig touch av småkakor och jästen är mysigt omfamnande som den ska vara i en blonde. En given öl under sommarens varma dagar.

Crimson, red ale på 5,4%. Tydligt maltig utan och inte så extremt fullproppad av humle som många av dom amerikanska varianterna är. Knäck, råg och lite kola med en trevlig hint av humle som balanserar ölen snyggt.

Till sist men absolut inte minst har vi Jeenius, en IPA på 6,8% som var min personliga favorit. Riktigt, riktigt gräsig och “grön” humleprofil med en ganska tillbakadragen maltighet som ger humlen fritt spelrum att briljera. Väldigt lättdrucken för sin alkoholprocent tack vare den låga maltigheten, ett bra drag som jag tror kommer göra att ölen inte blir så söt med tiden som vissa IPAs blir.

Över lag trevliga och väldigt stabila öl tycker jag! Ett längre reportage med bilder från bryggeriet kommer så småningom då jag och Balder ska ta oss ut dit och hälsa på. För er som vill prova ölen så kommer dom med allra största säkerhet att finnas på Systembolaget från och med årsskiftet, och på utvalda krogar en tid innan dess. Håll utkik vänner!

Till Bamberg anlände vi tidig kväll. Vad vi inte hade en aning om var att det tydligen var en helt enorm stadsfestival där den här helgen. Och med helt enorm så menar jag verkligen enorm! En festival som folk i trakten går runt och längtar till året runt, något som folk från hela Tyskland tar ledigt och reser till och det är så mycket folk på gatorna att man knappt kommer fram!

Vi checkade in på hotellet snabbt och lätt och begav oss fortast möjligt ner mot stan. När vi började närma oss stadskärnan blev det bara mer och mer folk på gatorna. Överallt satt människor i alla åldrar och drack öl ur krus, allt från tonårstjejer till gubbar som är egentligen är nära döden men vars kärlek till öl håller dom vid liv ytterligare ett tag. Tivoli, korvstånd, kringlor, ölvagnar och godisförsäljare trängdes på gatorna ihop med tusentals glada människor.

Istället för att köpa öl i plastglas som man gör i Sverige och i dom flesta andra länder jag besökt så betalade man här för ett krus varpå man fick en polett man skulle visa upp när man lämnade tillbaka sitt krus och på så sätt också fick tillbaka sina €2 som kruser var värt. Ville man behålla kruset var det bara att strunta att lämna tillbaka det. Ölen köpte man i den vagn vars bryggeri stod på kruset, och det fanns en hel del olika vagnar att välja på, utställda med ett lagom avstånd runt om i hela stan.

Något som var rejält uppfriskande var att var man än tittade så var alla bara glada. Inget bråk, ingen som är jättefull och beter sig illa, bara kärlek och skratt! Vi gick runt resten av kvällen och drack god tysk pilsner, käkade bratwurst och helt enkelt njöt av stämningen.

Dagen därpå var det dags att besöka Aecht Schlenkerla, något som vi lyckades missa förra gången vi var i stan. Schlenkerla är det kändaste Bambergska bryggeriet, främst på grund av sin helt fenomenala rököl.

Bryggpuben ligger mitt i stan i några väldigt, väldigt gamla lokaler. Maten är traditionellt tysk och ölen flödar likt inget annat. Vi var där vid 11.30-tiden och redan då var lokalerna inomhus fullproppad med folk som tryckte i sig haxe och rököl för glatta livet så vi bestämde oss för att slå oss ned på deras biergarten istället. Där ute serverades maten från vagnar om man var hungrig, och endast deras karaktäristiska rököl fanns att tillgå på fat.

Och sällan har väl ordet fat var mer korrekt. Ölen serverades alltså direkt ur trätunnorna den lagrats i, och helvete vad gott det var. Balansen i den här ölen är helt makalös, och när den kommer direkt från tunnorna är den så otroligt mjuk och lättdrucken att det är löjligt. Vi satt kvar här någon timme och det rann ner både två och tre öl i min torra strupe innan vi bestämde oss för att gå någonstans och få lite riktig mat i oss.

Vi hittade en restaurang ett par kvarter bort med en trevlig uteservering som inte var alltför ockuperad av festivalande tyskar. Kyckling för min del, kantarellsallad för frugans del. Och mer öl förstås. När vi ätit klart började vi prata med två killar vid bordet bredvid som visade sig vara bröder från stan men som båda flyttat en bra bit hemifrån för jobb och studier. Den ena bodde i Berlin och den andra i Zürich, men varje år kom dom tillbaka till Bamberg just den här veckan för att festa och träffa gamla vänner.

Där satt vi och pratade med dom i flera timmar och som lite kuriosa så måste jag berätta att en av dom knäckte extra som dubbare, eller “synchronizing” som dom kallade det. Vi svenskar fattar nog inte vilken industri det är i Tyskland (och även i dom andra länderna som dubbar förstås). Nåväl.

Efter vår härliga eftermiddagen på den soliga uteserveringen stannade vi till på bryggpuben Ambräusianum som låg tvärs över torget innan vi skulle upp genom stan och kolla in det högst rateade stället i Bamberg, Café Abseits. Väl där stod det på dörren att dom stängde tidigare på grund av festivalen. Trötta, men väldigt nöjda, begav vi oss istället upp till hotellet för lite välbehövlig sömn.. Och när vi vaknade nästa dag var det dags att styra bilen mot München!

För lite mer än tre veckor sedan var det äntligen dags för årets semester för mig och frugan, och på schemat stod Tyskland och Italien. Vi stannade hemma några dagar in på semestern för att kunna dra in till Malmöfestivalen och kolla in Imperial State Electric och Graveyard (jag trodde för en sekund att hela Malmö skulle implodera när Nicke Andersson gick upp på scen med Graveyard för övrigt, minst sagt episkt!), och på onsdagen var det dags för oss att styra bilen mot Hannover.

Vi bor i en liten håla i Lundatrakten och hemifrån oss ner till Hannover tar cirka sex timmar, vilket väl får anses helt okej. Lagom till kvällsmaten hade vi checkat in på hotellet och bestämt oss för att inmundiga middagen på Brauhaus Ernst August, en riktigt stor bryggpub i hjärtat av Hannover. Ölen var helt okej och stället kändes ganska modernt och väldigt fräscht. Maten smakade bra också, inget jättespeciellt men inte dåligt heller.

Resten av kvällen strosade vi runt i stan och kollade in ett par andra ställen, inget som är direkt värt att nämna tycker jag. Hannover är en ganska mysig stad som var rätt lagom att besöka i förbifarten, jag hade nog blivit rätt uttråkad om jag skulle spendera mer tid än så där. Dagen därpå körde vi söderut, mot vårt älskade Bamberg.

Vi har varit i Bamberg en gång tidigare och blev båda helt betuttade i stan. Körningen tog väl en tre, fyra timmar och på vägen ner så la jag märke till att vi helt plötsligt var ett par mil ifrån Goslar.. Och det kan man ju inte låta bli att kolla in om man ändå är i krokarna!

Goslar som också är en rätt så liten stad (betydligt mindre än Bamberg) är löjligt mysig. Husen är jättegamla, gatorna är trånga och människorna trevliga. Vi stannade bara till ett par timmar mitt på dagen och det var en jäääävla massa pensionärer i stan så vi kändes oss något missplacerade, men en lunch på Brauhaus Goslar hann vi med. Menyn som var helt på tyska var minst sagt knepig att ta sig igenom. Vi har båda rätt så grundläggande kunskaper i språket men inget av oss är särskilt bra på det, vilket visade sig vid den här beställningen..

Jag körde på ett säkert kort och tog en Jägerschnitzel (schnitzel med svampsås) medan frugan var sugen på en planka med charketurier som vi såg att ett par damer några bord bort satt och åt av. Vi frågade servitrisen om vilken det var men hon var ingen hejare på engelska så vi gissade oss fram.. Käse, det är ju ost.. Och schwein är gris.. Så det borde vara den här, tänkte vi. Det var det inte. Det hon fick var en liten sallad, en boll med fett (inte smör, fett!) med vad vi gissar var någon sorts svål inuti, några brödskivor och en väldigt ljust, nästintill genomskinlig, ost med rå lök ovanpå. Osten var inte någon höjdare, den både smakade och luktade unket på ett o-ostig och inte så trevligt sätt, ja hela rätten var ju ett stort mysterium egentligen. Men min schnitzel smakade bra iallafall! Ölmässigt var det gose som gällde.

Brauhaus Goslar gör ett par olika sorter och dom som fanns tillgängliga vid vårt besök var Gose Hell och Gose Dunkel. Om man vill ha andra smaker eller sorter så fick man helt sonika välja vilken smaksättning / sirap man ville ha i så fick man det vid sidan av. Väldigt tyskt, och inte alls särskilt gott. Efter en något otillfredställande lunch gick vi en runda i den vackra staden innan vi åter satte oss i bilen och susade ner mot Bamberg.

Världens största ölfestival alltså. Great American Beer Festival. Vad tusan ska man förvänta sig? Det är så vansinnigt många bryggerier på samma plats och man vill ju prova så mycket man bara kan, samtidigt som man vill njuta av hela situationen och bara chilla. Det kommer nog bli en hårfin balansgång att gå.

Om jag ska försöka mig på någon plan så är det nog att först gå på dom mest hypade ölen från bryggerier som Toppling Goliath och Funky Buddha, och sen gå på en massa jag inte känner till. Men hur ska man göra? Man kan ju inte gå runt och dricka en massa pale ale till förbannelse. Vad ska man gå efter? Vilka bryggerier ska man leta efter? Är det ens lönt att gå på det mest hypade, eller kommer där vara så mycket kö direkt att det är bättre att gå på okänd mark först och sen hoppas att rariteterna finns kvar? Frågorna är många, svaren är få och troligtvis högst individuella.
Något som ska bli väldigt intressant är att se hur allt sköts med logistik och mängden människor på samma plats. Man har ju varit på festivaler här hemmavid som använt sig av olika varianter och system för att få det så smidigt som möjligt, med varierande resultat.. Jag har sedan tidigare hört att GABF är en rejält väloljad maskin där det flyter otroligt bra, så det ska bli kul att få bevittna det på riktigt.

Ölmässigt lär det väl också vara top notch, förutsätter jag. Det är som sagt världens största (och mest hypade) ölfestival så av natuliga skäl bör ju samtliga bryggerier vilja ligga på sin absoluta topp. Sen om det kommer finnas specialbrygder för GABF eller om det handlar om standardsortiment vet jag inte, och jag bryr mig inte så mycket heller för den delen, där lär ju finnas en hel del för mig oprövad öl att dricka ändå.

Kort sagt är mina förväntningar väldigt höga. Jag har bara hört gott om festivalen, och även om hype kan vara förrädande så skapas det inte av tomma intet. Bara en sån sak att American Cheese Association ska vara där gör mig alldeles pirrig i kroppen.

Utöver GABF kommer vi under veckan också försöka hinna med besök på Crooked Stave, Oskar Blues, Avery, Great Divide, Redstone, Stranahans och många fler och även där är förväntningarna i topp så klart.

Tre veckor kvar nu! Ses vi där?

När det gäller amerikansk whiskey så finns det faktiskt en hel del att tillgå här hemma i landet lagom. Tidigare i år släpptes något så exklusivt som en 15-årig Pappy van Winkle, dom är tillochmed svåra att få tag på i USA, och även om den sålde slut mer eller mindre direkt så är det ändå bevis på att Sverige står ganska högt i kurs hos amerikanska distillerier (och bryggerier så klart!) och att våra importörer gör ett fantastiskt jobb som får hit alla dessa dyrgripar, oavsett om det gäller whiskey eller öl.

Det du inte hittar i det fasta sortimentet eller på släppen finner du som du vet i beställningssortimentet, och där finns en hel del guldkorn. High West Campfire är ett av dom. Eller ja, alla High West whiskeys är guldkorn, som dessutom inte är alltför dyra, samtliga ligger mellan 600 och 700 vilket väl får anses helt okej för välgjord hantverkswhiskey från USA.

Campfire Whiskey kommer från det lilla distilleriet High West som ligger i Utah, och är en blend på rågwhiskey, bourbon och skotsk single malt. Samtliga whiskeys som ingår är lagrade minst fem år och ihop bildar dom en procenthalt på 46%. Jag har hört att den ska vara aningen “schitzofren”, men också väldigt bra. Om det är sant eller inte ska vi ta reda på idag.

På hemsidan kan man läsa att idéen till den här whiskeyn slog deras master distiller David Perkins när han och hans fru satt på Bruichladdich distilleri i Skottland och skulle äta frukost. Damerna som redde deras frukost hade en flaska rökig whisky som dom blandat med socker som man då skulle ha till maten, och det var då han började fundera på om rökig whisky och bourbon skulle passa bra ihop.. Och vips, så var Campfire född!

I glaset finner vi en förhållandevis mörk bärnstensfärgad whiskey, nästan mahogny. Direkt vid upphällning infinner sig flera intryck som bränt trä, sockervadd och smörkola. När jag sätter näsan till och intensifierar sniffandet blir det hetare med blött trä, röd chili, mandelmassa, torv och tallskott. Dofterna kommer i vågor som skiljer sig ganska mycket från gång till gång, det är både snällt och tufft samtidigt.

Smaken bjuder på betydligt mer rök än vad doften gör, men också bränt majs, sockervadd, björksav, körsbär och blandade örter. Det är en riktigt fruktig chilihetta när den är rumstempererad och helt utan vatten, och med lite vatten öppnar den sig och röken blir än lite mer framträdande. Det som är rätt intressant är att röken väldigt subtil men ändå finns med hela tiden.

Avslutet är långt med en behaglig sötma som hänger kvar en bra stund. Eldigheten lägger sig lite för att lämna en värmande och mysig känsla i halsen, och jag kan tänka mig att den här whiskeyn passar perfekt vid vad den är döpt till: att dricka vid lägerelden. Det är rätt sällan jag sitter vid en eld och bara finns till, men jag är definitivt mer benägen att göra det nu än tidigare..