Vi tar en paus i allt uppsnack inför veckorna i USA, inte för att vi inte är taggade eller har massa överraskningar och kul på G utan snarare för att vi trots allt är där på semester och det kan därför vara bra att ta det lite lugn innan man drar iväg. Därför går vi helt tvärtom vad man kan förvänta sig från oss – vi skriver om svenska provbrygder.

Det är Åre BryggCompagni, bryggeriet som var första delen om de nya svenska ölaktörerna, som nu kommit såpass långt att de låtit mig smaka på ett par av deras öl. De är inte helt klara och bryggeriet och företaget i sig är fortfarande under uppbygnad. Jag träffar Anders Abrahamsson under sista mässdagen lite av en slump (han känner Matte på Wicked Wine och jag råkade stå i OT‘s monster snett emot) och vi beslutar oss för att ses lite kort dagen efter för att köra en snabbrief och smuggla öl i bruna papperspåsar. Då har även Daniel Flink som också är del av Åre BC anslutit och de förklarar att de är på väg inåt landet för att sedan besöka Ängö för ett studiebesök. Det känns stabilt att de växer så långsamt, tar så mycket inspiration, hjälp och intryck de kan få från andra för att sedan pinjustera sin öl tills de känner att de är på rätt väg. Många nya bryggerier, både i Sverige och utomlands verkar annars vara mer intresserad av att komma in på marknaden med “sin grej” snarare än att ha hittat ett gångbart koncept. Men så är nästan alla inom Åre BC från någon form av “bestämd” bakgrund (ekonom, kock, sommelier, trädgårdsingenjör). Planen är att börja klura fram lokaler för bryggeriet och få företagsstrukturen i rullning innan de succesivt börjar brygga ölen i större skala. Troligen börjas det väldigt lokalt innan vi kan hoppas att få se ölen utanför Åres natur.

Ölen som jag skriver om just idag är en av de tre.. Eller nu ljög jag, det är en och en halv av de 4 olika öl jag nu provar men där den sista som går under namnet “4C” håller på att jäsa klar varpå jag spar den samt APA’n enbart humlad med den svenska humlesorten Svalöf Mauritz. Vad menar jag då med en och en halv? Jo, för det är samma grundöl, en mellanljus öl i gränslandet mellan APA och IPA som kom till av ett misstag – och därför fick arbetsnamnet “Olyckan“. Vad menas då med olyckan? Jo, förutom basen på maris ottermalt och ett par olika karamellmaltsorter samt humlingen med Svalöf Mauritz, Amarillo, Chinook, Northern Brewer och torrhumlad med chinook så vart det en fadäs med jästen. Ena gången använde man som planerat californiajäst, medan man den andra gången helt missat att jästen vart slut varpå man tog vanlig torrjäst för att få igång ölen. Därav två öl av en och samma – den ena med californiajäst och den andra med torrjäst.

Men nog om humlesorter, torrjäst och Åres sköna natur, hur bra är ölen nu då? Har de kommit långt nog för att man faktiskt kan börja uttala sig om ölen?

Åre BryggCompagni Olyckan (CA-jäst)

Utseende: Något mer orange krispig gul lätt disig vätska med ett skum som är av yppersta klass. Små till medelstora bubblor som börjar stort men läger sig som ett riktigt bra lock med en fin ljus färg. Verkar ha fått en bra kolsyra.
Doft: Frisk humlearom där fruktkarameller och mandariner. Det här är en doft som vissa större bryggerier oftast brukar kunna ha, men så mycket kraftigare, vilket de då förlorar på. Här är det mer friskt, fruktigt och skönt humlat. Lite mittemellan en frisk amerikansk pale ale och en välhumlad lugn IPA.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med mild bra kolsyra. Kroppen är perfekt, inte för stora bubblor utan rätt mjuk känsla vilket lyfter fram fruktkaramellerna som dyker upp även här (det är en rätt färsk öl). Mandariner, melon, de där fruktkaramellerna och sköna ljusa tropiska frukter. Med lite mer kropp och potens är den perfekt som sommaröl.

Betyg? – Bra(+). Riktigt imponerad för några som provar sig bra, riktar om receptet och gör om det utifrån vad de lärt sig. Här är det mjuka fruktkarameller och mild tropik i gränslandet av en APA och en IPA. Finns nog också en grund för att göra den beskare och kraftigare för att växa till sig till en DIPA. Till lite mat tas smaken bort lite varpå potensen i smaken kan stärkas. Å andra sidan är den riktigt bra som dryckesöl redan nu, mer än godkänd där.

Åre BryggCompagni Olyckan (T-jäst)

Utseende: Något tunnare skum som börjar likt den förre, men som dör ned till en tunn hinna ovanpå den något grapefärgade vätskan.?
Doft: Mer gräsaromatisk doft med inslag av jäst, krydda och apelsin. Just apelsin och saisonartade aromer skapar en intressant mix av dofter som känns helt okey, det är ju “bara” en provbrygd.
Smak: Medelstor munkänsla med större kropp än den förra, också en bättre kolsyra. Smaken är liksom doften mer åt apelsin och krydda. Något “sötare” fruktighet med en lätt torr finish där aningar av vitpeppar och strävt gräs anas. Man känner aningar av fruktkaramellerna från den kaliforniajästa varianten även om jästen stundtals skär bort den känslan. Den vinner på att kroppen är såpass mycket stadigare och smakerna med en skön efterbeska gör att det är en längre smak. Nackdelen är att den kanske inte jäst ut helt eller att jästsmaken sitter kvar.

Betyg? – Bra(+). Precis likt den förra så är det en bra öl. Det enda som gör att den inte får ett helt + är aningarna av jäst i smaken som inte hör hemma, men som ändå ger den karaktär och en lite torr känsla. Beskan med fruktkaramell mot slutetbidrar till att jag nog föredrar den här – om än marginellt.

Ja, vi kan väl inte annat än att kalla det som en bra start. De har börjat hitta sin stil och vad de siktar på och det är lättdruckna, smakrika men ändå rätt milda öl som troligen lär passa bra in hos restauranger och till mat som de fått fram. Jag har börjat fästa mer och mer uppmärksamhet på just ‘målgrupper’ just för att det är en faktor som ölbloggare, ölkännare och många andra ofta helt skippar. En bud light lime är inte till för den som älskar mörk Belgisk öl, han eller hon kommer troligen aldrig uppskatta den ölen. Åtminstone inte förens den sitter på en strand i 30-grader och sol och bara vill ha en skön after beach-öl. Därför tror jag att det här är öl som många nog kan ta till sig, även fast de inte har lika mycket att sätta emot topp-IPA’s, åtminstone inte än.

Som ni vet så är Oskar Blues ett av de bryggerier vi kommer besöka under USA-tour’en. Ett bryggeri som tack vare öl som Old Chub, Gubna, Ten Fidy och den självklare klassikern Dales Pale Ale står högt i kurs hos många. Bryggeriet blir också ett av våra första stopp (med vår grymma 5-persons-RV). Efter att ha hämtat upp RV’n och stannat till för att köpa ett par kegs med Torpedo och andra grymheter så kommer vi där få en egen tour av bryggeriet samt ett par intervjuer (med vem eller vilka får ni se..).

Men som vi sagt hela tiden så vill vi integrera er så mycket som möjligt. Vår önskan med vår resa är att ge tips och inspiration för era framtida drömresor till det skimrande öllandet USA.

Därför är dagens fråga rätt enkel – vad vill ni veta om Oskar Blues och vad vill ni se från bryggeriet, deras olika etablisdemang eller kanske deras egen humle-/farm?

Kommentera här eller företrädesvis på Facebook så ska vi se vad vi kan göra.

…keep on rockin’ in the free world!

Så är det åter dags att kika på vad som sker på andra sidan Atlanten, i det gyllenskrimande och humledoftande lander Amerika. Som nog ingen av har er har missat så åker jag och M2 över till USA för att besöka New York och Colorado nu på fredag. Så hur passande med lite nyhetsdags.

• Ett av Manker’s gamla favoritbryggerier, Dogfish Head gick tidigare i år ut med planerna på att utvidga  bryggeriets kapacitet med nästan det tredubbla – planer som tonats ned. I år är de nära att passera 145.000 barrels (bara det 1/5 mer än i fjol) medan man siktar på att få en kapacitet på 500.000 barrels (1 barrel = cirka 117.3 liter). Man har redan köpt på sig rätt stora landytor bredvid det existerande bryggeriet i Milton. Men nu har de fått tji tills vidare och det krävs att man får igenom sina planer på ett möte hos stadskontoret den 14e december innan det första steget kan tas.  Det ska bli intressant att se vad som sker och vilka beslut som tas, en av plikationen är att markytorna görs om till “lätt industri” vilket anses gynna Delaware samtidigt som andra menar att det kan bygga på ett redan förorenat område. Vi på MankerBeer tycker dock det låter intressant. Efter Beer Wars och Brew Masters fick Dogfish Head dra ned på sin distribution runt om i landet och fokusera mer på att stilla efterfrågan på sin core market. Vi Europeer vet redan hur svår deras öl är att finna och kanske kan den här utbygnaden förändra detta.

• Sist nämnde jag hur Sam Adams och Jim Koch har stämt Judd Hausner och Anchor Brewing. Inte bara har Judd gjort ett uttalande i frågan utan han har nu fått stöd från BrewDog (som äger 5.25% av andelarna i Anchor). BrewDog går rätt hårt åt Jim och fastän det finns två sidor av myntet så förlorar Boston Brewing Co. mer än vad de vunnit i det här ärendet och det börjar bli pudeldags för Jim snart. Det intressanta är  att non-competition-klausuler inte gäller i kalifornien varpå man stämt honom i Massachusetts, mer än 3000 miles ifrån var han bor. Så nu behöver man försvara sig i två delstater samtidigt utan att ens vara säker på vad han har gjort för “fel”.

• Inte bara Dogfish Head utökar, och på tal om storlekar så har Left Hand ökat 61% i år efter ett år av nedskärningar i fler delstater. Nu vill man bygga ut bryggeriet under en tioårsperiod så man når en kapacitet på 250.000 barrels.  Plötsligt var inte Dogfish Head så litet längre?

• Är det här ett problem i USA? Att efterfrågan är så stor både lokalt och nationellt att det krävs bryggpolitik för att lista ut var och hur mycket man ska få ut sina produkter? Just nu verkar många Amerikanska bryggerier skära ned på bredden för att öka tillgången lokalt med planer på att bygga ut. Kanske skapar detta en öldepression där vi får se färre öl på de ständiga marknaderna i USA medan det finns desto mer hos större företag med möjligheten att ta in ölen och sälja den via egna kanaler? Det är också intressant att förhålla det till det snack som förts om hur öl hype’as, bunkras och säljs i USA. Ta Founders Canadian Bourbon Stout, en liten flaska öl som nu säljs på Cracked Kettle för 1200 SEK.

• Intresserad av ölsnack och högst intressant sådant? Gentlemannen Garrett Oliver bjöd på en oerhört intressant intervju i The Gothamist. Läs den här.

• Vi avslutar med lite humle i M2s ära! Det är Lost Coast/Port Brewing’s egna Tomme Arthur som skördar humle. Väl mött snart igen!

De glada gossarna med klämkäcka ramsor och lustiga dikter har gjort det igen. Sea-Goat, killarna som kom 2’a i Mikkeller Hop Bomb Challange med sina blott andra brygd har under året pumpat ut rätt fina mängder öl för att vara ett par hembryggare. Av de 4-talet öl jag har provat från dem så har samtliga varit mer än bra IPA’s och där chili-IPA’n är en av de mest spännande ölen jag har provat från någon med derasförutsättningar. Som musiker, konstnärer (om man får kalla det så, eller är grafiker bättre?) och sköna typer så har de ett perfekt koncept som det bara är att bygga vidare på. När då också ölen är såpass bra så är det nog bara en fråga innan det händer saker “på riktigt”.

Den här gången har de gjrot en trippelt torrhumlad IPA med bland annat vetemalt, tomahawk, fuggles, massa apollo, amarillo och cascade-humle. Något åt det hållet hade åkt ned i häxkitteln. Ölen, den heter Sweet Humle Obama som kör på slogan’en “We Don’t Can”. Efter att ha druckit ölen och skrivit ned recensionen så började jag luska i vad ölen hade haft i sig och det var då vetemalten dök fram. De smaker jag kände och som var lite odefinierbara drog faktiskt åt Smuttynose Wheat Wine och det är nog vetet som ger lite sötma och delvis twist’ar alla smak som humlen annars gett. Ytterligare något som gör att jag tror det kan vara en bra grund för en barley wine.

Sea-Goat Sweet Humle Obama

Utseende: Klar mörlt brunröd gyllene vätska med “ludd” längs kanterna som är vad som erbjuds i skumväg. Kanske inte den perfekta IPA’n till utseendet, men å andra isdan ser den dova färgen väldigt lömsk ut. Som dvärgen som vaktar humleskatten i sagorna.
Doft: Rätt tung men klar doft av grape, lagrad frukt och söt humlefrukt. Doften är inte alls vad man förväntar sig, eller ens vad man har känt förut i en bra IPA. Den skulle lätt kunna ha spårat och blivit tung med den tall- och kådadoft som kan infinna sig i bastanta IPA’s. Här är det alla de aromerna, sötman, sältan och beskan men i en nästan desservinsaktig stil. Spontant tror jag att det här är en öl som nog kan ligga ett tag och släppa fram än mer sköna dofter. Det anas vara mildare än vad det är.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tar man utseendet och doften så skulle de kunna få en att tro att det är en snäll smak som kommer skölja in över munnen, men icke. Det är en väldigt balanserad styrka som aldrig behöver släppa loss. Beskan är rätt stor men inte av den munbedövande eller bitande sorten utan mer av den lömska bitterheten från en bra Amerikansk barley wine, fast här utan sötman. Sötma och bitterhet med röda bär och  precis som i doften är det svårt att exakt sätta fingret på allt som man känner för det är en väldigt komplex öl. Komplex men balanserad. Tror lätt den här hade kunnat göras än värre och både bli en explosiv dubbel-IPA lika väl som en söt och tokbesk barley wine.

Betyg? – Bättre-. Återigen levererar Sea-Goat en grym öl. En hel damm av olika smaker som drar åt alla håll, sälta ena sekunden, sötma den andra innan man återigen upptäcker beskan som finns där. Smaker och aromer av allt från söta frukter till bär till grape och sweety. Stor potential att leka mer med beskan och sötman för att ge olika inriktningar på en öl som självklart fungerar lika bra bara i sig själv. Som jag skrev ovan, med lite mer hytt och vett om vad ölen haft i sig, något man aldrig riktigt kan veta med dessa spellevinklar, så är det lättare att hitta smakerna. Men skitsamma, ölen var riktigt god, har massa potential och ett till bevis på att det är något stort på G.

Om man skulle försöka finna en Amerikansk motsvarighet till Mikkel så är det nog många som hade lyft fram Brian ‘Stillwater’ Strumke, som trots att han är hemmahörande i Maryland brygger öl runtom i världen och med några av de bästa bryggarna. De flesta ölen är inspirerade av Europeiska och framförallt Belgiska ölstilar varpå det samarbetats mycket med Struise och även ett gäng öl med Mikkel (bl.a. deras Our Side). Han har även tagit fram en “impoet series” med olika öl gjorda i europeisk exil om man så vill och det är den första ölen i den serien som det nu skrivs om. Stillwater Import Series Vol.1 ‘of Love & Regret’ är brygd i Beerzel på bryggeriet ‘t Hofbrouwerijke tillsammans med deras bryggmästare Jef Goetelen. Målet är en Belgisk version av Brian’s tolkning av våren. Det innenär tysk malt med belgiska kryddtoner från stora mängder blommor (ljung, kammomill, lavendel och maskros).
Jag anar en ljus blommig belgoale med sedvanliga toner och karaktär där det stora frågetecknet är hur blombomberna i ölen uttrycker sig. Är det välbalanserat eller kaos på flaska? Brian borde ha gjort en bra öl så jag gör nog fel som känner lite oro, han blev trots av Rate Beer allt utsedd som näst bästa nya bryggari i år, slagen av Hill Farmstead.  Så på med denna passande låt och sedan ser vi hur ölen blev..

Stillwater Import Series Vol. 1 ’of Love & Regret’

Utseende: Varmdisig persikofärgad vätska, lite jästfällning, poröst skum med minimala till stora bubblor. Sakta sjunker det ihop något.?
Doft: Doftar av en stor kryddig blomsteräng med stor explosion av örter, men även lite barrliknande oft, ljung, kamomill, blommor i stora mängder. Samtidigt är det citrus, gräs och lite söt alkohol i grunden om man väljer att raskt gå förbi ängen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det växer till i munnen, detta trots en i sig rätt lätt vätska. Munnen fylls av blomster, örter och allehanda kryddor. Liksom doften anar man en bra grund av apelsinskal, citrus, gräs och både malt, alkohol och lite aningar av jäst. Det är aningen fruktigt, rätt milt men väldigt trevligt och läskande. Jämför man med liknande öl som satsar mycket på örter och blommor istället för exempelvis humle så är den här mer balanserad och har framförallt tokigt mycket mer blomsmak som stannar kvar rätt så länge vilket ger en lite skum eftersmak.I längden blir det kanske lite underligt, men liksom mycket annat Brian gör så är det en spännande mix av Amerikanskt och Belgiskt. Salvia så in i..
Betyg? – Bra(+). Rätt så trevlig, bra smak och doft och överlag är den rätt frisk och lite vårig. Men i längden är den likväl lite för, för, speciell? En sån där like it or not-öl med andra ord. Är det som att dricka en våräng då? Tja, delvis för blommorna finns där men det kanske inte är en positiv sak då blommor i öl får anses vara lite ovanligt och därmed kan ta över för mycket, innan man vant sig.

Nu vill vi håter ha er hjälp. Som om gårdagens efterfrågan på tips och ställen att besöka under USA-touren inte var nog så har vi även planerat att göra lite sköna Manker Beer and Food TV-avsnitt, US Style, och det är med dessa vi vill ha hjälp. På sistone har vi behövt rikta om fokus efter allting som haft med mässan att göra, spara på krafterna, ladda om batterierna. Eller inte alls, för vi har lagt massa tid på en grym USA-resa och vi lovar att ni läsare inte kommer bli besvikna. Därför har vi inte riktigt hunnit med att spela in nya avsnitt av MBFTV.

I det älskade förlorade landet USA så har vi ju en uppsjö med maträtter och matrelaterade “ämnen” – vilka alla kan och bör provas mot riktigt bra amerikansk öl. Vi kommer äta på några av de mer spännande ställena, både öl-och-mat-relaterat och inte, som vi funnit och det är ju ingen fråga om hur feta och flottiga vi kommer vara när vi kommer hem efter all god mat och öl. Så när vi ändå ska frossa i burgare, corn dogs, pot soups och oändliga frukostbagels kan vi lika gärna göra det mer klass och tillsammans med er.  Om ni använder er fantasi tillsammans med den resrutt vi presenterat så får ni en aning om vad som kan erbjudas i mat- och ölväg, och utifrån dessa ge förslag på spännande parningar.

Exempel:
– Wallmart 1-meter sub med Coors Light på tallboy burk.
– Dogfish Head 120 Minute IPA på fat med husvagnslagade varma mackor med lönnsirap från Delaware.
– Äkta Amerikansk 1-kilos hamburgare med någon grym brown ale.
– Nybrygd Great Divide Titan IPA med ost från Denver.
– Mac & Cheese med någon Amerikansk belgo/saison.

Typ så, använd fantasin och skriva här, maila oss eller företrädesvis skriv på Facebook. Vi vill ha tips på öl, restauranger och annan mat-och-öl-relaterat vi kan använda oss av. Självfallet kommer vi belöna de bästa tipsen och de vi använder oss av – så hit us with your best shot!