MankerBeer.com

Så många saker undrar man om de går ihop: neongrönt och gul på kläder, framgång i väst och enorm svält i Afrika (stöd Pelle Stridh/Allt om Öl’s upprop), och så till sist det lite banalare – hårdrock och finöl? Nu har vi ju In Flames och FreQuency här i Sverige men i övrigt är det mest pisslager och diverse smuggelöl som jag förknippar med hårdrock. Jag har aldrig lyssnat på Pelican, men nu när jag gör det inför det här inlägget så inser jag hur grymma de är, lite som Khoma, Aoria och Anathema. Melodiskt och mörkt men ändå förbaskat bra.

Three Floyds, de galna gossarna från Indiana gillar inte bara att göra lurig öl med skottar utan verkar även dem gilla Pelican, så mycket så att man har gjort en öl, en dubbelbock, till Pelicans 10-årsjubileumskonsert och släpp av deras skivbox.

Three Floyds själva tycker inte att det finns ord som beskriver den här ölen, så då får jag väl ta på mig ansvaret att försöka göra det här. Så dra igång videon under och låt ögonen och sinnena fröjdas över en riktigt hårt bra öl.

Three Floyds The Creeper?

Utseende: Mörk, tjock och brunsvart vätska med något nougatchokladfärgat skum med minimala till små bubblor. Känns kompakt, mörkt, hårt, men ändå smakrikt. Ja, det ser nästan lite smakrikt ut. ?
Doft: Här är det en riktigt stor doftvariation. Kallt starkt kaffe, choklad och bär (typ blå- och svartvinbär). Det är rökigt och de måste nog ha slängt i rökmalt då det är torvigt, bränt och sött rökigt. Alkoholen som finns nedtryckt i ölen känns utan att det för den delen käns spritigt eller ens som något att fästa sin tanke vid. Jag tycker mig också finnas saltlakrits och lite kola. ?
Smak: Medelstor umnkänsla med bra kolsyra. Även smaken pendlar mellan lite bränt rökmalt, mild alkohol och bär- och kolasmak. Metallisk torv som “sötas” och mjukas upp av bär och kolasmakerna. Smaken är dubbelbock, men det är rökt,det är stout, det är så väldigt mycet i en och samma öl. ??

Betyg? – Bättre +, jag gillar det här, som fan. Bär, kola och metallisk torv. Rökigt, alkohol, mörkt kaffe och saltlakrits. Mixa det, mjuka upp det och gör det in i hel..e lättdrucket och du har en garanterad bakfylla. Det är lit oortoxdoxt men det är just det som gör att man lär minnas den här ölen, den har något visst med sig och det är just det där vissa som är så Three Floyds och så bra.

Förra veckan startade stoxckholmskrogen Akkurat sin New Orleansfestival (vilket pågår till och med den 14’e augusti) vilket innebär att den vanliga menyn kompletterats med en kreol- och cajuninspirerad meny samt att man har en hel armada av lokal öl från New Orleansbryggerierna New Orleans Lager & Ale (NOLA) och Abita samt så erbjuder man en hel radda exklusiva öl från Bells!

Igår hade de även sin Mardi Gras-fest som jag dock inte närvarade på men som på pappret lät riktigt trevlig. Det var pärlor, liveband och tävling för bästa utklädnad, allt som måste vara med för att ge en dos av New Orleans, i Stockholm.

Dock var jag där i måndags för en bit mat och lite öl. Jag och min sämre öl-drickarhalva beställde in ett kilo av de heta kräftorna som serveras med majs medan ytterligare några i det växande sällskapet tog in cajunburgaren. Kräftorna hade bra sting och var riktigt goda även fast man hade behövt lite mer tillbehör och ha tagit ett kilo själv. Burgaren var tydligen välkryddad och spicy precis som utlovat. Så det verkar inte ha gått någon nöd på dem som vill äta kryddat och gott under dagarna.

Ölen då? Hela 8 olika fatöl från NOLA och Abita var påkopplade och jag hann med ett par av dem.Något kortfattade men likväl små notes från och om ölen som dracks. Det är stabila bra och framförallt “festvänliga” öl, inga humlebomber eller svåra öl som tilltalar en smalare massa utan drickbarhet och “skön stil” verkar vara mer talande för dem. Så om ni inte haft vägarna förbi Akkurat än, dra förbi och prova deras goda mat (musslorna i “andra fall”..mmmm) och de här ölen som vi inte lär se i Sverige igen.

Abita Joackamoo IPA
En klassisk Mardi Gras-öl med sin indianreferens (man letar “indianer” på Mardi Gras) om de indianer som dansar och sjunger på gatorna. har en egen sång man sjunger till trumslagen “Iko! Iko! Jockamo fe na ne”

Utseende: kopparljus, litt lätt nougatskum
Doft: lite Sötma, torrt kryddeldig ek.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Skönt fräsch stil med smak som påminner om nöt, kanske till och med trä, men även av humleolja av det lite metalliskt bittra stuket. Nästan som om den har blivit milt trälagrad vilket ger den en karaktäristisk stil. maskros och andra lite milt kryddiga blommor. Mild men passande beska och en något maltigare stil än förväntat, men det smälter ihop bra.

Betyg? – Bra+. Stor drickbarhet här, det är blommigt kryddigt och lite eldigt trä. en utmärkt mat-IPA kan jag tro.

NOLA Hopitoulas?
En mildare west coast-IPA med sex sorters malt och sex sorters humle.

Utseende: varmare lätt disig koppar, kompakt minim bubb skum.?
Doft: Syrlig, besk och lätt sör fruckkombo. Doftar som man vill att fruktig IPA ska göra. Mycket fruktkarameller!
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Massa frukter i en besk fruktcocktail som leder över in på syrlig och besk IPA-mix. Apelsin och citrusfrukter med väldigt mycket “humlebarr” och fruitysmak (den sötare grape’en).. Lite gummi mot slutet, men oerhört mycket frukt och en skön mild beska som passar in.??

Betyg? – Bra+. Fruktig, syrlig IPA fruktkaramell! Riktigt trevlig och lättdrucken även denna.

Abita Turbodog?
En mörk brittiskinfluerad brown ale, så mörk den kan bli, med Williamettehumle och brittisk choklad, pale, och chrystalmalt.

Utseende: mörkbrun svart vätska me något ljusbrunt skum.?
Doft: Lite syrligare mörk doft, typisk stoutliknade,
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mörk lager som påminner väldigt om en stout eller porter. ??

Betyg? – Bra. Rätt enkel men väldigt smakrik och drickbar med en lagom procenthalt på 5,6%.

NOLA Hurricane-Saison ?
 Bryggeriets vårspecialare som även innehåller omältad vete, som humle används Europeisk humle som i mitt tycke ofta ger rätt karismatisk smak och doft (Sterling, Kent Goldings, och Styrian Goldings).

Utseende: något mörkare apelsin och bärnstensmörk färg, inget skum
Doft: Doftar citron och som om man blandat en saison och en geuze. Gammal filt, blommor, mögliga strumpor och syrlig frukt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Riktigt överraskande och god smak som påminner om en mild geuzue men utan att vara lika sur. Jag gillar de här amerikanska hybriderna som dyker upp ibland och som smakar mer vildjäst och surare än en vanligt frisk och blommig saison.

Betyg? – Bättre-. Frisk, lättdrucken och riktigt läskande. Trevlig helt enkelt.

Alla som gillar rököl sträcker upp en hand. Igår skrev importören Brekeriet en liknande fråga på sin Facebooksida. Kortfattat använder man bara en lite större mängd rökt malt i bryggningen. Flera olika metoder har använts och används för denna process; rökning över direkt eld, soltorkning och indirekt eldning. Så egentligen är det inte svårare än att man använder en större mängd rökmalt, men det intressanta (i mitt tycke) är vilka öl man gör detta med. De flesta har nog åtminstone kommit nära en rökporter, rökbock eller en rökig stout – men en rökgt blonde ale? Jag har gillat De molen sedan dag ett och provat ett par av Mennos rököl och vissa har varit bättre än andra, men han har likväl varit väldigt duktig med att välja ut ingredienserna. Så när jag hittade en flaska Zak & As (säck och aska) från senare delen av 2010 kändes det naturligt att prova den. För Menno går all in med malten och använder 100% rökmalt från Bamberg (det kanske mest kända området för rökmalt) men gör det i en ljusare blond ale (inte nödvändigtvis en blonde ale per definition utan mer att det är en rökt ljus ale). Premium och Saaz används som vanligt för bitter- respektive aromhumle och IBU’n stannar på 39,1 (när de väl anger IBU’n som standards så kan det vara kul att återge).

De Molen Zak & As

?Utseende: Disig persikofärgad lite gråa matta fläckar och jästfällning. Skummet är tjockt men poröst.?
Doft: Typisk rökig doft men med fräcka blommiga toner och lite citrusskal. Tycker det går ihop riktigt bra och det finns aningar av fruktighet.? Det blir en godisliknande blandning av det fruktiga i ölen tillsammans med det lättrökta och mer torkat fruktdoftande från rökmalten.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt i munnen men växer upp ordentligt. Rökta blombuketter där en eftersmak av “rökta bismaker” kommer fram. Saknar balans och det som verkade lovande i doften missar målet här. Blomster, ljus frukt och kryddig aska på det, lite som man kan finna i doften men utan balans och så var det de här bismakerna..

Betyg? – OK+. Egentligen närmare ett ”Bra-” men nä, jag förväntar mig mer här. Intressant men det är underliga sid- och bismaker och sådant dömer jag ut direkt. Vilket är synd men ändå förväntat och lite av charmen i det extremt hantverksmässiga jag tycker Menno gör. Här vågar man och ibland failar man, ibland inte.

Det har varit väldigt mycket trappistbryggerier på sistone, eller mnjae, nu ljuger jag ju. Monts des Cats vart ju inget riktigt trappistbryggeri, men likväl gör de “trappistöl”. Några som däremot gör tvättäkta trappistöl är Westmalle Trappistbryggeri. Med hänsyn till natur och medmänniskor gör man sin öl inom klostrets väggar. Klostret blev ett trappist abbey den 22 april 1836 och senare i december samma år serverades de första ölen till lunchmaten. Det tog sedan 20 år innan munkarna började sälja sin öl vilket blev så populärt att man tvingats bygga ut bryggeriet både 1865 och 1897. 1921 började man sälja sin öl mer affärsmässigt och runt 1930 byggde man ut vissa delar av bryggeriet för att få bättre lokaler. Trots sitt fina vatten så började man modernisera bryggeriet 1956 och 1968 med vattenbehandlingsmaskiner och 1991 skaffade man sig en datorstyrd brygghall, så länge det gör ölen bättre är dem all for it.  Efter 2000 har de också installerat en flasktappningsmaskin.

Ja, det är väl vad jag som belgonovis har kunnat luska ut genom google och deras hemsida, men ni som är med – eller annars inte är det – gå med på Beer Sweden Forum och prata med Danko där om ni
är intresserad att veta mer om Belgoöl eller om Westmalle. För min del var det så det började, det pratades väldigt mycket om Belgisk öl och om hur bra Westmalle var. Jag har ju druckit öl från troligen samtliga andra trappistbryggerier men det var nog oerhört länge sedan jag smakade Westmalle. Rochefort och Westvleteren är bra, visst, men det är något visst med dem som min smakpalett inte är tränad i att känna av. Så övning ger färdighet, så då får man prova Westmalle Dubbel mot Westmalle Tripel.

Westmalle Tripel kallas ibland triplarnas moder och brygdes första gången 1934 i samband med att man började nyttja den nya brygghallen. Sedan ändrades recepter något men har nu varit det samma sedan 1956.  Dubbeln däremot är en något mörkare öl som har bryggts sedan 1856 men där man ändrade receptet 1926. Men som man ser är det lite som ändras och man har hållt fast vid tradition och sätt.

Westmalle Dubbel?

Utseende: Mörkt, lite gyllene kastanjebrun vätska med lite mörkare beigebrunt skum med minimala bubblor.?Doft: Även här lite syrliga inslag, men med mörka bär, plommon och liknande som motsvarighet till tripelns fruktight. Samma sötma finns också här men nu med mer integrerade bär, frukter, mörkt socker. Man reser runt bland dofterna och finner tydliga spår av jäst, skumbanan och kanske en enstaka nypa krydda.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är lite syrlig men ändå söt, det växlar lite i munnen. Smaken av skumbanan är mer genuint bananig än vad jag är van vid och den passar in väl i hoppandet mellan sött och syrligt. Mörkt socker, mörka frukter och med viss torr bitterhet i eftersmaken. Jag uppskattar att den inte är för centrerad kring jäst, alkohol eller malt vilket de annars kan vara, mer apelsin och citrusfrukter här tillsammans med deras mörkare bärvänner. Bittar till sig och blir torrare alltmer och att den ändå är sötsyrlig.??

Betyg? – Bättre+. Det här var trevligt. Den undviker alla fallgropar jag brukar ha problem med hos de här öltyperna. Fräsch, söt, syrlig, bitter och smakrik. Otroligt lättdrucken vilket är både lömskt och förföriskt med en öl som ändå sätter sig på 7%.

Westmalle Tripel??

Utseende: Lätt gråmatt apelsinfärgad vätska med minimala bubblor i det kompakta och ändå fluffiga skummet. Mycket rester längs glasväggarna?
Doft: Lite syrliga frukter, sötma och en aing alkohol. Rätt söt arom överlag med torkad ljus frukt och lätt kanderad citrus. Inslag av jäst. Doftar friskt och rätt inbjudande för att likväl vara såpass “dov” i sitt utbud av dofter. När den värmt upp sig något blir det riktigt trevligt i glaset, mer citrus, nästan torr humle (tänk gueuze), men sedan letar man ned sig i djupet igen och finner det söta igen. Friskt, sött, men ändå med lagom dos alkohol, lite jäst och något större kryddighet än dubbeln.?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Smaken är syrlig, lite sur men också bitter. Torrt, lite bitter och sursyrligt, i munnen på samma gång – i en tripel, utan för mycket sötma eller närvaro av alkohol, på en öl som är 9,5%? Ja, det är riktigt bra kämpat. Alkoholen gör sig snarare rätta på väg ned när det blir sött, varmt och lite spritkryddigt för att sedan ebba ut i en god eftersmak. ??

Betyg? – Bättre+. Som humleälskande USA-ölskille har jag haft svårt för såna här öl, mycket för att det ofta är mer jäst, krydda och alkohol – eller bara torr nötighet, än vad jag föredrar (och då har jag ändå provat “de man bör prova”. Men här tycker jag det är så mycket mer balanserat, helheten är mycket bättre, det är läskigt lättdrucket och ja, riktigt bra öl!

Missa inte mer bilder, nyheter och annat på Manker Beer Blog @ Facebook

Igår var det inte bara (den hastigt påkomna?) internationella öl-dagen utan det var även en mindre kick-off på NK i deras nya bar nere bredvid saluhallen. NK, eller Nordiska Kompaniet, har hela tre barer (om inte fler) i byggnaden varav två stycken ligger nere på källarplanet. Den ena, vid ostdisken bjuder på ost och öl/vin/champagne i kombination eller som de är, medan den andra, nära cigarravdelningen och “färdigmastsdisken” nu ska öppna sina portar. Tillsammans med Wicked Wine har man fått ihop hela 60-talet olika öl som kommer serveras tillsammans med vin, champagne och annan dryck i baren. Finöl på NK, det låter oerhört dyrt tänker ni? Mnjae, exempelvis går Meantime Chocolate på 50kr flaskan och Flying Dog Raging Bitch på runt 70kr flaskan. Inte alltför dyrt, inte alls. Så kanske är det AW på NK som gäller framöver?

Anledningen att jag också dussinet andra befann oss nere på baren var att Wicked Wine hade sampling av deras nya Sierra Nevadaöl. På menyn fanns Sierra Nevada Pale Ale, Bigfoot 2009 och 2011, Southern Hemisphere och den de flesta väntade på – den annars rätt prissaftiga Hoptimum. Det visade sig också att man kunde prova annat från sortimentet, vilket ledde till att både en och annan flaska öppnades. De senaste nyheterna tog slut direkt men Mikael rapporterade att mer var på väg in och när jag snackade med personalen på Systembolaget på Regeringsgatan så hade de 180 flaskor Bigfoot och 120 flaskor Southern Hemispehere som anländer i nästa vecka..

Själv inleddes det med ett uppvärmingsglas Pale Ale, Sierra Nevadas flaggskepp om man så vill, en öl som troligen alla ölintresserade eller bara öldrickande personer nog har provat. Både den och Torpedon är riktigt stabila, goda och lätta att gilla, så visst, den slank ned fort som …

Vi pratade lite med Mattias och Mikael som var där från WW om just Sierra Nevada och hur många av deras öl, när de dricks en och en påminner rätt mycket om varandra varpå det är lite svårare att sätta ord på vad som skiljer dem. Därför beslöt jag och mitt sällskap för eftermiddagen, M2, oss för att prova Southern Hemisphere mot Hoptimum. Jag har druckit Hoptimum förut och tyckte då att den var satfläskigt bra men att den kanske var lite dyr. Självklat berodde det på förväntningar, priser och hype, så det var skönt att kunna prova dem utan “press” nu och särskilt mot varandra. Som med all Sierra Nevadaöl så görs dem med hela humlekoner och ja, humlegranater var det. Southern Hemisphere som annars är en oerhört trevlig och smakrik öl föll nu helt platt i jämförelse mot den galet humlade Hoptimum. Jag vet själv och har hört andra som tyckte Hoptimum var sådär, men jämför man den glas mot glas med någon annan humlestinn öl så känner man skillnaden direkt. Hoptimum var underbar! Extremt humlad och bittert salmiak och vaniljkraftig len smak, lite som en trippel eller quad-IPA ska vara.

Efter den första jämförelsen slog vi till med att prova Bigfoot 2009 mot Bigfoot 2011. Kul då jag har fler 2010 och 2011 hemma men rätt få 2009 kvar. Precis som anat så hade Bigfoot 2011 mycket mer rivig humle i smaken och den var mer urtypen av en fortfarande maltig men humlekaxig barley wine. Bigfoot 2009 var däremot precis så som man anade, betydligt lenare, mycket rundare och mer finstämd. Borta var det riviga och den stora humlesmaken, så visst är det en öl som tål att lagras – men allt beror på vad det är man är ute efter – humlesår eller mjukare barley wine. Oavsett vilket så är det bara att se det empiriskt, Bigfoot går alltid åt – fort när den kommer och vissa dricker dem direkt, andra lagrar dem medan en sista grupp spar vissa och dricker andra – den som spar den har.

Nu när vi så väl provat det som fanns så var det väl bara en sak att göra? Frossa i den riktigt fina Gruyerzern man ställt fram kuber av – en ost som är EXCELLENT till IPA och ta in en flaska Hoptimum. Ja, Hoptimum och Gruyeren var perfekt och är något alla bör prova (IPA och den osten då vill säga). När sedan en till vän och Fredrik från Ölhunden kom så var det ju inte mycket mer att göra än att ta in ytterliga en flaska Hoptimum. Så med andra ord vart det ett riktigt trevligt event och som jag skrev, försök ta er förbi baren vid tillfälle, den ligger rätt trevligt till och de har riktigt bra och prisvärt ölutbud.

Grattis kära läsare och vänner på International IPA-Day. Dagen som skapades dels för att uppmärksamma craft beer men också för att få ens vänner att börja intressera sig för bra (även fast allt är relativt och personligt) öl.Vill ni läsa mer om den här dagen och lite om hur den kom till, så läs gärna den här tråden.

Tyvärr är jag fast på jobbet större delen av dagen, men inte hindrar det mig från att ikväll öppna upp ett par flaskor (och burkar) med goda IPA. Och det är just på tal om goda IPA som jag skriver om vad jag anser är en ypperligt bra IPA. Danska Grassroots Brewing gjorde ju tillsammans med Cigar City och Farmstead Hill de ljuvliga ölen Either och Or. Men inte stannade man där utan Cigar City och Grassroots bestämde sig för att göra mer öl tillsammans och vippa var Neither och Nor födda. Neither bryggs, så jag har förstått det, i Danmark medan Nor kommer bryggas i Vermont. läs gärna mer om samarbetsölen här.

Vilken tur också att vi fått hit de här ölen och just Neither som egentligen bara ska släppas på fat (även fast jag sett lite bilder på flaskor. Det är Brill som via Drikkeriget har fått hit både Neither samt en herrans massa annat gott som både kommer på Systembolaget 1 september men också via Privatimport. Jag lyckades finna Neither på fat på Sorbon när jag ramlade in en vanlig måndag och självfallet hälldes ett glas snabbt upp och försvann fort ned, för det här är en jäkulskt bra öl!

Grassroots/Cigar City Neither (fat)

Utseende: Matt mörkgyllene vätska, minimala bubblor i det kraftigt skum med dess inbjudande
mjällt gräddiga topp.
Doft: Det här är fullproppat med humle och det osar tropisk fruktbomb. Massa ananas, passionsfrukt och persika med en speciell, söt fruktjuice’ig slutfinish på det. Verkligen variationsrik doft med mängder av nyanser och intryck. Såhär doftar en IPA som inte är för explosiv men som ändå har allt det underbara hos en fruktig humlecocktail. 
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. På något sätt så anar jag ändå Cigar City-humidorstuket, eller så är det bara den fruktpuréeartade sötman som ligger över den här njutbara ölen. Ta fruktkräm, tropisk juice, fruktcocktail och ett par nävar humle, mixa det i ett kok och häll upp, då har du Neither. Beskan är inte för påtaglig men likväl sätter det sig runtomkring i munnen, det bidrar till en drickbarhet, eller rättare sagt hinkability som är ovanligt stor för en öl av den här typen (den är ju inte alkoholsvag heller..). Nä, det här är något som kommer hamna på många personers topplistor över trevligaste och troligen mest perfect’ade humleöl.

Betyg? – Bäst. Riktigt, riktigt, jäkla bra. Det här är allt en perfekt IPA (DIPA) ska vara; mjuk, len och söt men också sprängfylld med fruktsmaker, ha en bra balanserad beska och vara len, drickbar och inbjudande. Det är just smakerna och balansen man minns hos den här ölen och det är ofta dem som annars får stå tillbaka för beska och humlesmaker i många pang-IPAs. Båda har sitt tillfälle och sin älskvärda charm, men just nu föredrar jag nog den här över humlemördad mun.