MankerBeer.com

Då har det blivit dags att fortsätta med min serie om “nya svenska ölaktörer”; efter att ha startat med Åre BryggCompagni så åker vi nu söderut och ner till Skåne för att göra ett besök hos en hembryggare. De svenska hembryggarframgångarna börjar bli fler och fler och är värda att uppmärksamma. Därför har jag nu bett Christian Kapusta, årets bronsmedaljör i Mikkeller Hop Bomb Challange att berätta lite om sig och sin öl. Vi avslutar sedan med att prova hans IPANEMA (inte samma öl som tog 3’eplatsen utan en somrig IPA som för tankarna till de brasilianska stränderna).

Den 33 åriga malmöbon började utveckla sitt ölintresse i relativt “bra” ålder, runt 20, och precis som för de flesta så behöver man hitta sin egen inkörsport i ölens gyllene värld. Hans blev tjeckisk öl som efter en period av tjeckifiering flöt vidare in i tysk och engelsk öl. Därifrån togs steget till de lite mer krävande belgiska ölen där abbey ales och trappistöl florerar och övar upp ens smak- och doftsinnen. Han menar att det stora “aha-ögonblicket” var efter att ha inspirerats av Mikkeller och uppsvinget av amerikansk craft beer. Men genom att vara en hophead och beer geek som dock har gjort en resa bland olika ölstilar så har han favoritbryggerier i De Molen, Three Floyds, Founders, 3 Fonteinen och Lagunitas – en rätt blandad skara med andra ord.

Hur går man från att gilla öl till att börja brygga dså? Christian är relativt ny inom området och började så nyligen som i förra sommaren. Efter att ha druckit något med lite för mycket humle i så började man spåna  om att brygga öl inom kompisgänget, något som rann ut i sanden och som gjorde att han bestämde sig för att dra igång det hela själv istället. Efter grundlig research och efter att ha hört sig för bland andra bryggare och folk i ölbranchen så bestämde han sig för att köpa en billig hemma kit-utrustning som dock byggdes på och blev både dyrare och mer professionell, något som nog känns igen bland flera hembryggare.

Lite lustigt så var det efter ett besök på Helsingborgs Hembryggargille som han bestämde sig för att göra första brygden, en trippel-humlad oatmeal stout (…) som fortfarande ligger till sig för att mogna. Blott den andra ölen var det som senare kom att skickas in till Mikkellers tävling, en amerikansk IPA där Tore från To Øl insisterade på att den borde skickas in. Som sagt, en tredje plats blev belöningen och sedan dess har det bryggts mer och mer.

Framtidsplanerna då? Christian siktar högt och vill “brygga öl i världsklass” som inte begränsas av råvaror eller utrustningen utan som helt styrs av hans egen kunskap. Och just därför att det saknas regler för hur man kan göra öl när man brygger själv utan att man kan filura fram recept och koncept är vad som är viktigt, det enda som styr är tiden, en begränsning som är svår att slippa undan (Mikkel skulle nog säga annorlunda dock haha…). Näst på tur efter IPA’s och stouts är att på något sätt våga sätta ihop en suröl. Runt två öl i månaden är målet nu och vid sidan om det att få mer kunskap om hela bryggningsprocessen och fallgropar och tricks. Helst hade han hittat något bryggeri att samarbeta med likt Mikkel, men i “brist på något bra bryggeri i Skåne” så siktar han själv på att på något sätt bli det första.

Om vi då övergår till ölen? Den somriga IPA’n med namnet IPANEMA; en brittisk-indisk öl som fått smaka på Brasiliens stränder och Skånsk uppfinningsrikedom.  Den är på 5,9% och 88 IBU tack vare Warrior, Centennial, Amarillo och Citrahumle.

Kapusta Brewing IPANEMA

Utseende: Välfiltrerad mörkt disig kastanjfärgad vätska med ett stort fint poröst skum.
Doft: Mycket fruktighet som slår sig ihop med de lite roughare humlekottarna från Centennial, Citra och Warrior. Färska frukter från Amarillon och det är grape, mycket citrus och lite gräs och örter och även fast det låter mycket så är det oerhört välbalanserat mellan det fruktiga och det lite kraftiga.
Smak: Lättare munkänsla med okey till bra kolsyra. Typiskt hembryggarlätt kropp som ger ett första intryck av att vara en cocktail av citrus och frukt-IPA. Väldigt behaglig beska som växer fram och sedan mildras och så håller den på vilket gör den läskande och ändå med ett bra bett utan att bli bedövande – mer passande och mer somrigt läskande med andra ord. Letar man runt mer hittar man även grapeskal, en liten aprikos och så det sträva gräset och kanske hade man kunnat lägga till lite mer Amarillo för att behålla den fruktiga biten något längre. Nu pendlar det lite liksom med beskan mellan roughare smaker och dofter (gräs, citrus, grape, örter) och de fruktigare (aprikos, tropik) och även fast det också är en av fördelarna så blir det mer åt det första på slutet.

Betyg? – Bättre-. Som sagt, lite mer genomgående fruktighet för att balansera upp slutet, men det verkar vara någonting jag känner igen från de (förvisso få) hemmabrygder jag har smakat. Men de kraftiga humlesmakerna över lag och balansen med dem och med beskan gör ölen läskande och väldigt vänlig, eller lättillgänglig för många hade nog varit rätt uttryck.

Shandy, öl blandad med lemonad eller citronläsk låter halvt lyckat, halvt oerhört äckligt. Men står man i Ölbutikken en schysst dag och ser Hoppin Frog Turbo Shandy så tänker man inte riktigt på det. Deras shandy ör något kraftigare med mer malt och mer tryck. Men att alkoholen på 7% är lika högt som IBUn på 7,3 IBU säger ändå någonting.  Allt förtjänar ett försök och en chans att visa vad det går för, så även denna och Hoppin Frog brukar ju göra bra saker. Åtminstone var det så jag tänkte…

Hopping Frog Turbo Shandy

Utseende: Klar dammgyllene vätska med ett lätt poröst skum som direkt dör?.
Doft: Schweppes lemmen blandat med lemonad, trocadero/pommac och någon ful citrussprit. Letar man kan man ana lite söt fruktdoft.?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smakar hmm, som det doftar. Lemonad med det sursryliga från Schweppes och på det slänger man citroner och lite citruslikör. Egentligen oerhört äckligt och jag förstår inte vad det har med öl att göra då det inte är någon humle direkt i. Visst är det läskande och allt det där, men det är fysiken inte gott.??

Betyg? – OK-. Inte min femma, eller tia. Det har en potential som läskande sommaröl om man vill dra det att kalla den för öl. Men ja. .hmm, nä. I vasken åkte merparten av flaskan, vilket är synd på en dryck som ändå kostade rätt mycket.

Som jag skrev igår så skulle Sorbon i Bromma i Stockholm koppla på ett hemligt men exklusivt fat under gårdagen. Fatet, Flying Dog In de Wildeman Farmhouse IPA är en specialbryggd saison som humlats ordentligt med citra inför den holländska krogens (Bierproeflokaal In de Wildeman)25-årsjubileum. Lite väl vågat tog jag in två glas utav den samt en 1-kiloshamburgare att äta till den (dumt men gjort).

Det ska ha läckt ut lite flaskor av ölen och något fat verkar ha pust ut i USA men annars är ölet serverat exklusivt i Holland samt nu två fat på Sorbon under deras USA-veckor. Tydligen hade folk väntat vid öppning för att få smaka på ölen och det var inte utan anledning som det första fatet tog slut på bara några timmar under kvällen. Tur då att Flying Dogs svenska distributör Wicked Wine fick tag på två fat där det återstående fatet kopplas på i nästa vecka. På förhand känns farmhouse IPA eller IPA saison som om det kan bära eller brista, i mitt tycke blir de ofta för porösa och lätta där humlen mest ger smak i det hela utan att det för den delen smakar gott. Skulle det bli skillnad nu? Ja, det blev det…

Flying Dog In der wildeman Farmouse IPA

Utseende: Lätt disig gulorange vätska, litet vitt skräpskum.
Doft: Citrus o fruktig humle, saisonkryddig men milt. Citrus, lite apelsinskal och mer frukt, nästan lite amarillo med sin speciellt fruktiga stil. Det är både torra saisondofter blandat med fräscha IPAnyanser som blandats bra mycket bättre än jag hade kunnat hoppas på.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt kraftigt tryck. Massa citrus, apelsin o citronskal, persikor som är ngt lätt syrliga och så en väldigt lagom touch av saisonjäst. Läskande, ‘fruktig’ med lite syrligt och torrt som balanserar upp och varierar smakerna. Funkar väldigt länge med det torra, humliga och den något speciella från jästen, efterrapar humlepellets. Helt klart smakar det som det bästa från båda världar och väldigt trevligt, läskande men också smakfullt.

Betyg? – Bättre. Väldigt välbalanserad. Har bra humle och o frukt, är läskande och visar upp små doser av banan, kryddor, citrus från saisonjästen. Den är speciell indeed med att vara läskande, smakrik och oerhört mångsidig för o va väldigt lättdrucken och trots att den börjar något kraftigare så vänjer man sig snabbt och tyngden minskar något. Riktigt välgjort och överträffade mina förväntningar rätt stort! Ska försöka prova lite från nästa fat också för att se om jag inte gillar ölet bättre än vad jag först gjorde. Synd att ölen är så svår att få tag på, för bra är den!

Efter gårdagens start på serien om “Nya svenska ölaktörer” tar vi någon dags paus i väntan på att jag får en fungerande dator samt samlar på mig lite mer info om kommande inlägg. Men om du inte redan har läst det så gör det. Blir lite hembryggare, minibryggerier och annat framöver.

Idag återgår vi därför temporärt till vad som brukar finnas här, bra Amerikansk öl. På tal om det så kan alla Stockholmare idag finna ett exklusivt fat från ett Amerikanskt bryggeri som enbart har funnits på en krog i Europa tidigare ute på Sorbon. Läskande öl utlovas och fatet kopplas väl på runt öppning idag. Men det var inte det jag skulle skriva om – utan det är något Shorts Brewing Company från Michigan har fått fram som får stå i mitten av cirkeln idag. Det är deras IPA namngiven efter humleplantan – Humulus Lupulus – som har namngivit ölen Shorts Huma-Lupa-Licious. Humlen står precis som anat i centrum och man säger sig ha en bra dos malt för att få fram en mer komplex slutprodukt. Oavsett vilket så är annars huma-lupa-licious ett riktigt användbart uttryck för alla humleknarkare som gemensamt kan skråla det likt Fred Flinstone gjorde med Yaba-daba-doo i Flintstones.

Shorts Huma-Lupa-Licious

Utseende: Disgrumlig persikofärgad vätska med kompakt litet skum
Doft: Doftar först avslaget innan näsan rättar till sig och ger ifrån sig massiva humledofter som påminnr mer om triple-IPA än en “vanlig” IPA. Blommig humle, besk humle, torkade frukter, tropiska frukter, det mesta går att finna under stor närvaro av citrus och grape. Känner inte en alltför framträdande malt utan det är nog mest att det är risken för att den har stått en vecka eller två för länge.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trots att den känns lite åldrad så är den potent och fruktig. Mycket grape, citrus och lättorkad frukt, lite blommor, lite bitterhet och beska, men hela tiden med en mjuk avrudning innan eftersmaken. En eftermsak som bjuder på lite metallisk bitterhet som återigen drar mer mot trippel-IPA.

Betyg? – Bättre-. Litet minus för inte helt färsk men den är välbalanserad och väldigt humlig och spelar med många olika humlevariationer i smak och doft. Kanske att den kunde fått vara lite mer balanserad, men tror är mer utav ett ålderstecken. Annars är den besk, smakrik och väldigt trevlig.

Det här är ju nackdelen med att köpa humlebomber var som helst annars än om de är direkt nyinkomna alternativt direkt i USA. Samtidigt var den inte alltför trött utan pendlar stundtals mellan IPA, DIA och Trippel-IPA.

Bild från Åre BryggCompagni

Svensk ölbryggningsverksamhet är oundvikligen något att hålla koll på den närmsta tiden; en uppsjö av samarbeten – mellan privatpersoner/bloggare/företag och även mellan bryggerier uppstår för jämnan. Under ett par få år där Ängö Kvartersbryggeri, Roel Brewery AB och Malmö Brygghus är bara några nya bryggerier som redan börjat etablera sig. Samtidigt ser vi flertalet nya hembryggare som börjar få fäste där främst Janne Sandström och Per Andersson har utmärkt sig med sina vinster men där även bröderna Lund (Sea-Goat) och Christian Kapusta visat sig fungera i internationella sammanhang (eller åtminstone danska..vilket inte är fy skam). Men vi ser även flera än mindre små och nya aktörer komma fram; fantombryggeriet Omnipollo, Kallholmens Maltbryggeri (som Johan/Portersteken nyss skrev om) och så Åre BryggCompagni. Jag tänkte ha en liten serie nu då och då med en titt på ovanstående nya bryggerier eller hembryggare då det är värt att uppmärksamma den framfart de redan nu har fått. Tippsa gärna om hembryggare, nya bryggerier eller annat att lyfta fram!

Först ut är Årebaserade Åre BryggCompagni;

Anders Abrahamsson, en av initiativtagarna bakom bryggeriet förklarar deras story som så att det var fyra smålänningar med rätt olika bakgrund som gillar att brygga och som tyckte att Åre behöver ett eget bryggeri. Så Anders, hans fru Johanna, svågern Anton Elmlund och en gemensam vän till dem, Daniel Flink, satte igång ett projekt som snart börjar skörda frukt. Efter att de flyttat till Åre så har de nu kunnat satsa helhjärtat på projektet och mixen av deras olika bakgrunder (Anders är exempelvis affärsutvecklare, Anton sommelier, Johanna trädgårdsingenjör och Daniel kock) gör att alla kan bidrag med något.

Bryggeriet ska inte likställas Åre bryggeri säger Anders utan ÅBCs (min egen akronym..) ambition är att få fram smakfulla öl där man blandar det nya amerikanska med gamla svenska bryggtraditioner för att få fram öl som passar utmärkt att avnjuta efter en dag av aktiviteter. Det här är något jag själv har efterlyst, att blanda nytt och gammalt, att våga använda det nya och anpassa det till gammal fin bryggtradition. Ett sätt som ÅBC gör detta är genom att använda en gammal svensk humlesort, Svalöf Mauritz.

Ölen den är del av, en APA med namnet Compagniets APA kommer bli en öl med amerikansk karaktär men med svenska inslag utav den gamla svenska humlesorten. Deras plan är att själva börja odla upp humlen genom att få humlesticklingar från SLUs genbank i Julita, på så sätt är målet att kunna sätta en helt egen prägel på ölet. Ölen är gjord på tre sorters malt och fyra sorters humle där Svalöf Mauritz är en tidig smakgiva med rätt låg alfasyra. Jag har inte kunnat prova ölen men då de även använt Amarillohumle så låter den som om den 5,6%’iga ölen har bra fruktighet och behagligt passande beska. Man gör även en Compagniets Summer Pale, en ljus APA med två sorters malt, fyra sorters humle och även den humlad medkommer bli en riktigt ljus APA gjord på två sorters malt och även denna är väl humlad med fyra sorters humle varav en är Svalöf Mauritz, alkoholen är på lite kraftigare 6%.

Gängets framtidsplaner, förutom att få upp produktionen på sina provbrygder är att fixa bolagsbildningen och få iordning alla tillstånd. Efter det är planen att få fram några stabila öl som man under 2012 kan få ut på marknaden. Det finns även en långsiktig tanke att starta upp en restaurang där man kan kombinera arbetet och intresset för öl med mat. Men det är för framtiden..

Spännande, vågat och roligt med tanken att blanda det svenska med nya ingredienser, öltyper och idéer. Vi får se hur det artar sig i framtiden och hur ölen smakar när den börjar tillverkas i något större mängd.
Läs mer om projektet och följ det här: Facebook,

Efter en trevlig gårdag på Akkurat där det blev ett par geuzues där främst Hanssens Oude Geuzue 2001 framstod som bäst (två blev väl Cantillon Cognac följt av den korkskadade Hanssens Oude Geuzue 1998). Drack även Fegley’s Brew Works Space Monkey, en hallonsaison som framstod som blek efter att just innan ha druckit caskversionen av Oceanbryggeriets Raspberry Summer.

Men nu är det en ny dag, och ikväll blir det ölprovning och grillning där jag tar med mig flertalet lite roliga öl, tror bland annat The Bruery Coton får följa med i sällskap av Sly Fox Raspberry och kanske Shorts Soft Parade. Detta trots alla goda nyheter som kom idag och där jag köpte lite blandat av det som kom, priserna till trots. Tur att det inte är något släpp i juli får man väl tänka..Släppet gick lite lugnare än sist här uppe i Stockholm även om det var en tapper liten kö som spatserade in vid 10-snåret. Lite kyliga vindar och en sådär vaken sol skrämde nog iväg några, vilket även priserna på dessa annars trevliga om än exklusiva öl kan ha gjort.

Om vi åter slänger ett öga på det gångna så kan vi leda oss tillbaka till mitt besök i Danmark och Köpenhamn. Väl där på ett hemligt litet ställe lyckades jag prata till mig en flaska Alesmith Wee Heavy som jag har en Alesmithdiggande vän (samt jag själv) som har velat prova väldigt länge. Självfallet blev det att knipa en flaska och sedan öppna när tillfället var det rätta. Då vi hade trånat lite efter att få tag på den så blev detta tillfälle rätt snart.

Ölen på 10% är av öltypen “Scotch ale”, en värmande öl lämplig för kalla vinterkvällar med sin närvaro av alkohol, milda humleinslag och mer markanta maltbas. Man har använt en blandning av Maris Otter- och mörkt rostad malt som typriktigt ska bli len, fyllig med en tydlig inriktning på malten.

Alesmith Wee Heavy

Utseende: Chokladmörkt skum med beigefärgat skum som dör ned till en ring med lite smuts upptill.
Doft: Kaffe och rök mot en maltig bas med sötma, malt och choklad. Rejäla dofter av framförallt choklad och malt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mycket malt och choklad. Söt malt är nog det som genomgående utmärker ölen. Chokladen och espresson släpar med i eftersmaken och det kommer även något som känns som likör på slutet.

Betyg? – Bättre-. Söt kola och chokladsmak där brittiskt möter amerikansk attityd. Lagringsbarheten känns stor och det är en öl som kanske är väl söt stundtals. Får den stå ett tag så kommer nog smakerna utvecklas något, samtidigt som man inte vill att den blir för syrlig, det finns ju inte direkt någon malt som ska mildras ned. Men lagras den bara på bästa sätt så.