MankerBeer.com

Idag är det St. Patricks Day, så skål alla som firar – jag skulle gjort det, men det blev att göra viktigare saker. Men en bra köttbit och en Three Floyds Admiral Lord Nelson och nu en Mikkeller Spontanframboise till efterätt gör ändå att jag inte lider någon nöd.. Så för att vara snäll och även fira något Europeiskt om vi vill långdra det så bjuder jag på en kvällsnotis..

Ibland hittar man saker man blir lite kär i – oftast någon av motsatt kön, ibland samma, ens barn, en bil, en ko eller en öl – eller kanske ölsort. Nu skippar vi de andra sakerna och håller oss till öl.
   För en handfull veckor sen var jag förbi Bishops Arms på Folkungagatan och blev ombedd att ta in en kul flaska. Då en i sällskapet gillar bra viner och jag själv hade druckit det mesta på storflaskor så blev det att ta in något från det som börjar bli ett favoritbryggeri – 3 Fonteinen och deras Doesjel från 2006. Denna geuze görs genom en blen på 1,2 och 3-åriga lambic som får jäsa och lagras på ekfat. Men man tar också kål på den unga jästen (“ingedoesjeld”, thus namnet vilket kan översättas till typ “sovare/slumrare”) vilket gör att den inte för jäsa ut om jag har förstått det hela rätt. Istället får den mer smak av lambicerna i sig. med 40% vetemalt och fjolårets humle så är det här en rätt komplex öl – som nu också då är 4-5 år gammal. 

3 Fonteinen Doesjel 2006

Utseende: Ljus klargyllene orangefärgad vätska.
Doft: Perfekt balanserad doft med citrus, filt och gräsig humle.
Smak: Underbar och snällt komplex. Syrlig men med torrt slut som går in på kraftig smak av citrus, gammal humle och bitterhet. Mildare än jag trodde men även så mycket bättre än vad jag trott. Alla de förväntade smakerna av geuze med viss syra, äpplen och gympasal, men med netonad fin finish med mycket äpple, citrus och humle. Tyvärr var mina anteckningar lite bristfälliga då jag hade fullt upp med att dricka den för precis som med Vintage Geuzen (den vanliga, även den från 2006) så har de blivit så milda men karaktärsfulla med åren vill jag påstå utan att veta fullt ut hur de ‘ska’ vara.

Betyg? – Bättre+. Underbar, finit.

Lite väl sent kanske, men för ett tag sedan lovade jag er att det skulle vankas dagar (eller åtminstone två..) av lagrade yetis. Espressoyetin var det som gällde då och nu är det till slut dags för den chokladlagrade yetin.

Men innan vi börjar mumsa på den så bör jag påpeka att Brill har fått tag på ett gäng öl från amerikanska Stillwater – samma bryggeri som kom 2’a på topp-5 av “bästa nya bryggerier 2010” i RateBeers tävling. Jag har två flaskor hemma från samma bryggeri (Jaded Bruin och samarbetsölen med Struise Outblack) och det ska nu bli väldigt trevligt att stifta bekantskap med en quadrupel till av dem. Ölen som kommer är: Stateside Saison, Cellar Door, Existent och Autumnal – senare kommer även ännu en samarbetsöl i form av Our Side. Samtliga öl går att beställa nu, kommer i 75cl flaskor och går loss på 129kr – och ja, det är styckplock på dem.

Åter nu till Great Divide och deras chokladlagrade yeti. En öl som vi stiftat bekantskap med i Sverige så jag hoppas och antar att jag inte är ensam om att ha druckit den. Den är något nedhumlad jämfört med de andra Yetina men har istället belönats med små gruvor av kakaobönor och en extra “dust of cayenne pepper”. Som jag skrev tidigare på tal om BrewDogs mäktiga AB:04 så är det här med att hetta upp chokladöl något jag hoppas mycket på då det hittils har blivit väldigt bra resultat, eller så har jag bara haft turen att inte råka ut för någon dålig mix. Den här gången får ni även rätt bild till ölen då jag sist råkade slänga in samma bild på den vanliga eklagrade yetin, men med alla dessa lagringar så får jag påstå att jag är förlåten.

Great Divide Chocolate Oak Aged Yeti

Utseende: Mörkbrun svart vätska med chokladbrunt tjockt skum.
Doft: Lagrad choklad med rejäl chokladdoft, vanilj och krydda – het krydda som påminner om chili (hade inte hunnit läsa om cayennepepparen än). ”Grön humle” som får mer av den gräsiga karaktären genom kryddans hetta. Det hela bedövas av all god choklad.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mörk choklad med stor hetta från cayennepepparen. Fyllig choklad med vaniljstuket som påminner lite om whiskeylagring. Mycket choklad, något lätt kropp mot slutet. Inte lika mycket choklad som förväntat (fortfarande mycket choklad). Småbitter choklad på slutet.

Betyg? – Bättre (+). Ovanligt skön smak där hettan väger upp den goda chokladen riktigt bra. Full av smak. Läskande och fyllig. Ännu ett exempel på att mörk tung stout, choklad och chilihetta är en vinnande kombination!

Troligen så är detta ölen ingen svensk ölentusiast eller ens öldrickare har undgått att höra något om. När Darren på Beer Sweden avslöjade att det skulle bryggas öl med BrewDog och att det även vart en tävling där vinnaren fick namnge ölen så kom hype’en, eller snarare intresset att stiga i taket. När de få flaskorna väl kom till Systembolagets beställningssortiment så tog de slut på nolltid och att ölfantaster bunkrade ett par dussin var säger lite om förväntningarna som var på denna öl. Den tog slut så snabbt att Darren idag gått ut och förklarat lite varför så många som i godan tro inte ens har fått tag på ölen.

Jag köpte faktiskt inga öl på flaska, mest för att jag tycker att kollikrav är ett mähä och för att det vart massa annan öl som varit på väg hem. Men! Då ölen även kom på fat på ett fåtal ställen runt om i Europa (var det sex stycken?) så var det klart jag skulle vara där när Darren tillsammans med Jugge på OT skapade ett litet Ingrid-event på just Oliver Twist. 80 glas på fat och ett gäng flaskor fanns av ölen. Ett par glas av dessa 80 tillföll så mitt sällskap varav 2 slank ned i min hals! Kan påpeka att fatet tog slut på 34 minuter och att flaskorna gick åt rätt bra dem med! Så no more Ingrid in da house! Fick en liten pratstund med Darren och som den glada och oerhört intresserade person han är så förstår jag att han dels har fått denna möjlighet men också att BrewDog vill satsa på honom. Så all lycka till där!

Ölen då? Ja, en DIPA med tillsatta hjortron samt humle från den sköna mixen Citra, Nelson Sauvin och Bramling Cross inbjuder till en fruktig upplevelse. 8.2% känns rätt lagom och förväntningarna handlade nog mycket om hur balansen på ölen skulle vara samt hur väl hjortronen skulle lysa igenom och skänka lite skandinavisk och svensk glädje över den som dricker ölen.

BrewDog / Beer Sweden Hello My Name is Ingrid

Utseende: Mörkare persikofärgad grumlig vätska med fint litet skum med minimala bubblor.
Doft: Oerhört fruktig på ett nästan unikt sätt då hjortronen verkligen känns av. Stor beska med lite tvålig sötma. Doftar riktigt somrigt, läskande och riktigt inbjudande.
 Smak: Grymt bra beska med sötma och tvålig känsla som mixas med dröser med hjortron. Alkoholen lyser igenom något men på ett förlåtande sätt då de övriga smakerna snabbt är där och tar upp kampen med smaklökarna igen. Milt samtidigt som det är fylligt och rejält. Smakrikt och ändå så lättdrucket för att vara så mäktig. Grymt!

Betyg? – Bättre+. Kraftigt fruktig smak med rejäl beska och mycket grape, tvål och sötma – samtidigt i perfekta harmonier och det är delvis väldigt fräsch och färskt men även potent i sig självt. Rejäl men ändå snäll är två omdömen som verkligen parar sig väl här. Den tuffa, kaxiga BrewDog-attityden finns här med rivig humle och alkohol samtidigt som en nästan nonchalant Ingrid skvätter ned hjortron i ölen till ölens glädje. Nä. Detta var bra, väldigt bra!

Då jag var på OT igår för att dricka lite Hello My Name is Ingrid och snacka lite med ena upphovsmannen, Darren så vart jag helt enkelt för trött för att orka bry mig om släppet idag. Får se om jag  traskar ned till Regeringsgatan lite senare för att se vad som finns kvar. Vart egentligen inget jag gråter om jag missar, samtidigt är det mycket god öl som kommer – så jag får erkänna att jag är lite tudelad. Men vad gör det, för Ingrid var en grym flicka som verkligen överraskade mig. Tur att jag förhoppningsvis kan snylta en flaska på annat håll då jag inte köpte på mig en kartong. Men cred till BrewDog och Darren för grymt genomförande med ölen! 34 minuter tog det för faten att ta slut vilket är riktigt imponerande! Så vi får se om det blir en one off eller om det kanske blir en till batch (ryktet går ju…)

Som sagt så vart det en sen kväll/natt varpå jag lär skriva mer om Ingrid och kvällen om någon dag. Men kul att ha varit där.

Nu över till något helt annat. Ett av mina favoritämnen utan att egentligen vara en favorit – amerikansk öl med belgisk tema och gärna med en twist. Det amerikanska står Great Divides Titan IPA för, en rejälhumlad typisk amerikansk IPA, medan det belgiska och själva twisten är att man har tagit en belgisk jäststam och tillsatt den till Titan IPA’n. Man bytte också ut lite malt och la till belgisk pilsnermalt utöver den vanliga humledosen. Resultatet namngavs efter det romerska namnet för “Låg-länderna” – Belgica och är således en amerikansk belgisk IPA. Tidigare hag jag provat på lite varianter på det här temat som alla har varit lite av en besvikelse, det har varit svårt att få till jästen rätt så att den inte tar över helt eller gör ölen något porös vilket kan skära sig med humlen (beroende på humlesort). Ofta tycker jag att bitterheten kan försvinna något vilket är lite av vad som gör en (D/I)IPA och visst, det kan bero på traditioner och sånt – men i mina ögon vill jag nog ändå ha kvar just den faktorn. Så kanske skulle Belgica rädda äran och göra att jag ser fram än mer emot Stones Cali-Belgi IPA som vi köpte i New York i somras men som gick sönder på hemresan.  På tal om det, ni har väl inte missat att Stone nu ska göra en Odd-serie vartannat år med en belgisk twist på deras vanliga öl? Vi vet ju redan att Odd Belgo-Old Guardian kommer i vinter, men det planeras alltså att bli en hel serie. Kul och twistigt..

Great Divide Belgica

Utseende: Ljus persikofärgad vätska, något grumlig. Ljus tunt och rätt poröst skum som snabbt dör ned.
Doft: Sötman från en belgisk dubbel eller blonde ale möter lite citrus, koriander och ljus humle – som sedan får en extra dos fruktig humle. Ja, något åt det hållet doftar det, samt lite doft av apelsin och kaka.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra, lätt fizzig kolsyra. Bra belgosmak, väldigt så för att vara amerikanskt med smak av ljus malt, jäst och lite sötma med extra bett i. Sedan kommer dock en lite plastig belgosmak samtidigt som känslan av IPA börjar avta. Men med apelsin och fruktiga smaker från humlen samt lite krydda och gräs så blir det läskande och en helt okey mix av amerikanskt och belgiskt. 

Betyg? – Bra+. Bra av båda delarna helt enkelt i en mix som ja, blir något bättre än bra. Det är åt rätt håll kan man säga lite diplomatiskt. Citrus och apelsin möts och det blir tyvärr mest ’känslan’ av en fruktig IPA. Men det är vågat och friskt vågat och i min bok kan det vara halva nöjet!

 När jag häromdagen skrev om de två paketen som jag nyligen nu stiftat bekantskap med så hade jag ingen aning vilken galen blandning jag hade plockat ihop. Åtminstone sett till etiketterna. För jag hade diskussionen för ett tag sedan och precis som med vin så är öl mer attraktivt om det har en snygg etikett. Står du i en bar och har halvkoll på vad som står i baren men det är för långt för att se helt klart – ja då fastnar ögonen i alla fall på en etikett. Den kunnande kanske sedan väljer bort den medan den något okunnigare kanske tycker den ser lite tuff ut och beställer in den. Går man å andra sidan bara på en bättre ölbar så spelar detta ingen roll utan det är mer när man börjar talla på Spendrups Pistonhead som varningsklockan börjar ringa.

Så vad kom nu imorse då och varför detta tjafs med etiketterna? Jo, för Three Floyds brukar förvisso ha lite galenskaper för sig, men sedan föll jag för Left Coast/Oggis-flaskan också. Och både Dark Horse Perkulator och Weyerbachers Blithering Idiot var också lite kaxiga. Mer sånt tycker jag! Eller vilken är den tuffaste flaskan sett till design och etikett ni har druckit eller funnit?

Mikkeller Spontankriek
Mikkeller Spontanframboos
Cigar City Sea Bass
Left Coast/Oggis Black Magic Stout
Ett par Founders Breakfast Stout

De Molen Tsarina Esra
Dark Horse Reserve Special Black Bier
Dark Horse Perkulator Coffe Dopplebock
Weyerbacher Blithering Idiot
Mikkeller Green Gold
Three Floyds Admiral Lord Nelson

Så, öl på tal om galet då? Ja, amerikanska Shorts har ju följande slogan på sin Pandemonium Pale Ale:   ”Behold the bitter hysteria”. Tyvärr verkade den vara rätt trött jag när jag köpt den så jag var lite tveksam inför att öppna den. Men det blev min första öl från Shorts och det är alltid kul att prova nya bryggerier.

Shorts Pandemonium Pale Ale

Utseende: Grumligt varmt mörkorange vätska med gräddgult skum, minimala bubblor.
Doft: Småsöta bär med rätt söt approach av blomster, citrus och ’kärnor’.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn och syrlig kropp. Just syrligheten gör att den känns lite gammal. Samtidigt har den en bra fruktighet med kärnor, körsbär och aningar av tropik. Vare sig bitter eller besk utan det är just pale ale i dess lättaste form. Körsbärskärnbittert och inte besk eller läskande vilket jag hade hoppats på.

Betyg? – Bra-. Mnjae, känns lite smågammal, eller så är den bara inte så pass bra som jag hade hoppats. Kunde nog ha varit bättre.

Inte alls på självasta St Patricks day så har systembolaget i god ordning sitt mittensläpp – ja, även i mars månad. Snarare är det inför dagen då vi alla blir irländare utan att veta varför.. Tack till Johan som rättade till felet ang. St Patrick Day. Vart ju inte alls på tisdag utan på torsdag, helvetesreklamer som har fel…

Liksom tidigare i år och även i slutet av förra året tycker jag att systembolaget verkligen har börjat ta in riktigt bra saker utav lika hög klass. Att sedan bredden vad gäller ölsorter och ursprungsländer är rätt god gör det än bättre för oss konsumenter; ytterligare ett plus är att färre släpp är rena vinkällarsläpp där bara invånarna i stockholm, malmö och göteborg kan gå till sitt största systembolag och stå i kö i väntan på något gott.

Vad kommer nu på tisdag då? Utifrån nyhetsdokumenten till höger så är det följande som vi ska få stifta oss bekantskap med.

Artikelnummer | Namn | Ursprung | storlek | pris | literpris

11142 De Molen Vuur & Vlam Nederländerna 330 32,9 99,7
1141 De Molen Hemel & Aarde Nederländerna 330 59,9 181,52
11143 De Molen Mooi & Meedogenloos Nederländerna 750 99,6 132,8
11140 De Molen Hel & Verdoemnis Misto B.A.Nederländerna 180 59,9 332,78
11127 Hornbeer Hophorn Danmark 500 56,9 113,8
11150 Goose Island Pére Jacques 2010 USA 650 119,9 184,46
11153 Amager Mikkeller Hr Frederiksen Veasel Brunch Danmark 500 99,9 199,8
11138 Amager Citra Weiss Danmark 500 55,8 111,6
11154 Cuvée de Ranke  Belgien 750 79,3 105,73
För en gångs skull har jag nästan druckit alla dessa, bortsett från ett par mot slutet.
Samtliga De Molen-ölen är riktigt bra där väl främst Mooi & medengloos (Rasputin Jr som den kallas) och Hel & Verdomenis Misto B.A är riktigt riktigt bra! Den senare är på diverse utvalda bourbonfat och fick betyget Bäst+ då jag drack den första gången. Ett klart lagrinsobjekt att bunkra, dock rätt dyrt för lite – men det är också väldigt (!) bra! Vuur & Vlam är en rätt bra amerikansk IPA, något som Menno förvisso är lite sådär med i mitt tycke, men denna är helt okey. Hemel & Aarde är en rejält rökig imperial stout som verkligen kan passa alla rökölsfantaster eller de som verkligen gillar Bruichladdich. Samtliga är lite smådyra, men bortsett från IPA’n så är det grym lagringspotential på dem!

Hornbeer Hophorn drack jag apfärsk på mässan i höstas och då var den så nyhumlad att jag knappt kunde urskilja att det var en Black IPA. Om den är lika fruktig som då så är det här en mer fruktig variant av en BIPA. Värd att prova om inte annat så för att se hur den förhåller sig till Amagers Double Black IPA.

Goose Island Pére jacques är en väldigt stiltypisk och typisk belgian strong ale, kanske lite för snäll för belgofantasterna men samtidigt i samma stil som Goose Islands andra belgoinspirerade öl. Lite dyr kanske men en stabil öl för de som vill ha lite icke-amerikanskt men ändå amerikanskt.

Amager överraskade mig sist med DBIPA’n och bara för det kanske jag kommer slå till både de båda ölen som kommer nu. Deras samarbetsöl med Mikkeller, Hr Fredriksen Veasel Brunch  är ju verkligen att ta bland de bästa från dem båda och para ihop i en mix som lär fungera oerhört bra! Visst, nästan 100 kr för 50cl är inte gratis – men så lär den utveckla sig bra om man är sådan samtidigt som den lär vara rätt bra redan nu. Citra Weissen verkar ha fått ett rätt milt mottagande och med varierade omdömen. Tysk hefeweizen med Citrahumle. Ja, vågar man och tycker om hefeweizens så är väl inte 56kr så mycket, samtidigt är det nog pass på den för min del.

Sist ut är Cuvée De Ranke och i år ska jag nog hämta ett par då jag dels börjat gilla dessa öl mer och mer och då den också blendats på Girardins Lambic som jag just druckit och gillat. Tidigare år har den fått stå tillsammans med De Ranke’s övriga saker men som nybliven surölsfantast så blir det nog att slå till. 80 kr är desutom inte på tok för dyrt för en bra suröl tycker jag.

Men visst, det kommer än mer goda saker framöver och det är förståerligt om man vill hålla i slantarna. Men men, bra öl är det oavsett och cred som sagt till systembolagets inköpare vad gäller internationell öl. Nästa steg får väl bli att bli hårdare med svensk öl kan jag tycka.