MankerBeer.com

 Kom hem igår efter en långhelg i Rom, det blev mestadels att dricka vin, prossecco och annat gott – men någon enstaka öl slank ned. Desto fler öl lyckades jag dock inhandla varav några riktigt kul sådana. Att sedan komma hem till snöslasket i Sverige efter ett par dagar med 14 grader och vårväder gör en ju inte glad. Men, vad som gör en glad är att man samtidigt kom hem till ett paket från Holland med ett gäng öl – dock har jag inte hunnit hämta ut det än utan spar båda det paketet och ölhistorier från Rom tills imorgon.

Vad som är klart idag däremot är att jag nyligen drack min första (eller nog andra, tror jag druckit Clusterbomben förut) öl från Ölands Gårdsbryggeri. Upp som en sol 2002 då man började producera svagdricka, läsk och lågalkoholhaltigare öl för att sedan 2006 satsa på starkare öl i nya och större lokaler. Resultatet blev väl sådär och då ekonomin och produktionen inte gick helt som planerat – samt att man har svårt att slå sig in som ett litet svenskt mikrobryggeri – så lades bryggeriet ned 2009. Schnille och Schmak hittade en bra artikel från något år tillbaka som tar upp just dilemmat med att vara en liten producent i en rätt svår industri – läsvärd och finns här. Med sköna namn på ölen, roliga ölstilar och vitsar till etiketterna som är klockrena i stil med Gammeltokens ”Dont drink and drive your rulator” så är det synd att verkligheten ser ut såhär för många småproducenter, vad det än kan gälla.

Affram på Sorbon lyckades leta upp en flaska då jag nämnde att jag faktiskt inte visste om jag hade druckit något från dem och en rököl, från något år tillbaka blev ju inte helt fel. Dock var varningen att den kunde ha oxiderat lite då det är en risk med handkapsylerade flaskor och produktionen överlag i såhär små kvantiteter.

Ölands Gammeltokens Rököl 2008

Utseende: Brungyllene klar vätska med lite brunorangefärgat skum med minimala bubblor och gräddig topp.
Doft: Söt rökighet med lite fruktig rökmalt. Underbar sötma mot det rökiga – inte för mycket och inte för lite såsom det annars kan vara. Perfekt balans och ändå bra rikedom i dofterna. Ljus kola mot slutet.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Aningen fizzig kolsyra vilket förklaras av att det är rätt syrligt och nästan småsurt. Rökig malt och som man rökt krusbär typ. Blivit väldigt speciell med tiden den stått? Fick höra att den inte var lika syrlig för bara ett år sedan. Men jag gillar det syrligt och lite sura då det ändå ger karaktär åt ölen och tar bort lite av sötman i smaken.

Betyg? – Bättre. Tappat sötma i smaken, men doften är verkligen finfin och jag tycker den fått mer karaktär nu än vad den säkert haft innan, även fast det kan vara ett tecken på oxidering eller att den blivit sämre. Men att den är på 12% hade jag svårt att gissa då jag ’råkat’ missa den delen av etiketten helt först! Nä, synd för Morgan och bryggeriet, men vi får hoppas de kommer igen!

Härom veckan var det Southern Tier-dagar på Sorbon där tre olika öl från dem kopplades på inom 24 timmar. Riktigt populärt och ölen tog slut lite väl fort. Men som tur är för er och för mig så hann jag smaka alla tre ändå. Southern Tier har ju alltid varit lite av min akilleshäl då jag förvisso gillar vad de gör, men framförallt deras IPA’s har enligt mig någon säregen doft och smak som påminner mig om blöt vete eller halm. Men ju mer jag provat från dem och ju mer som inte varit rena IPA’s ju bättre har jag börjat tycka om dem. Främst är det väl deras Imperial-serie som är helt underbar där framförallt alla olika “smaköl” som Choklat, Creme Brulee, Jah*va etc är med. Dock vart jag lite besviken på deras brittinspirerade barley wine Back Burner som ni kunde läsa om häromdagen. Lite väl klen, har även deras Cherry Saison på intåg hemma och även fast jag hoppas på den så har jag inga förväntningar alls då de omdömen jag hört om den har varit rätt blandade. Det som kopplades på på Sorbon var i alla fall deras riktigt bra 2XIPA, en IPA som drar åt imerialhållet men som ändå uttrycks vara mer av en “extra IPA” än IIPA. Samtidigt drog de på den vanliga IPA’n som är en riktig amerikansk IPA med mycket humle som tillsatts under deras tre humlegivor. Slutligen kopplades så deras APA – Pale Ale på.

Southern Tier IPA

Utseende: Fint utseende med mörkare gyllene vätska. Gräddigt skum med minimala bubblor.
Doft: Lite av den typiska ST-sötman men annars bra doft av tropisk frukt. Sött hö och aningen apelsinskal.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Sött blött hö som alltid i deras öl, men här är det bra och framträdande beska som suddar ut det söta och med en bra efterbeska så märks det knappt. Citrus och en ’crisp bisquit’ smak. Mjuk, god med liv i, riktigt stabil IPA som är precis sådär på rätt gräns av att vara sjukt lättdrucken och god utan att bli tråkig.

Betyg? – Bättre(-). Inte något speciellt, bara väldigt gott och klockrent stabilt. Fungerar alltid-öl kan man säga.

Southern Tier 2XIPA

Utseende: Något ljusare gyllene färg, vitt smutsigt, småporöst skum.
Doft: Humlekottar och en bra fräschör, mycket citrus, grape som går ihop rätt bra med sötman.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra tryck i smaken med humlekottar och en avvägd grapebetonad fruktighet. Beskan går precis som i IPA’n ihop bra mot sötman som den har. Mer tryck i efterbeskan som känns skönt då det gör den rejälare än IPA’n men ändå med det som gör IPA’n bra.

Betyg? – Bättre (-). Rejäl men något snäll jämfört med bättre IIPA’s. Känns kanske lite mer varierad på flaska. Men om IPA’n är lättdrucken och bra på så sätt så är denna den starkare storebrodern som är lite svårare att ha att göra med men som likväl är bra på samma sätt. De kompletterar varandra rätt bra.

Southern Tier Pale Ale

Utseende: Ljusare maltgyllene vätska med pilsneraktigt mjukt skummigt vitt skum med minimala bubblor och gräddig topp.
Doft: Fräsch doft av crisp citrus, lite stall och aningar av humlekotte. Bara lite av den annars vanliga ST-sötman.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra smak av stall och lite pale ale där det är mer pale än humlig pale ale. Efterbeskan är måttlig men lagom.

 På den tiden jag köpte god öl på systembolaget utan att riktigt tänka mer noggrant på vad det var jag köpte så fanns det ju såklart ett par favoriter; Brooklyns olika öl, Samuel Adams alla öl och så Saranac Black Forest – en schwarz som både jag och många av mina ännu ointresserade vänner verkligen gillade. Bra öl för en bra peng och något som man är lite ledsen över att ha skiljts från nu i och med dess bortgång från systembolaget. Saranac är huvudnamnet på ölen från Matt Brewing Company, ett gammalt familjeägt bryggeri med anor från slutet av 1880-talet, men de släpper även iväg ett par andra öl från mindre bryggerier under labels som New Amsterdam, Yankee Jim, Foggy Bottom och några till. Bryggeriets distribution utav öl från sin bas i New York verkar vara sådär då de lite mer ovanliga ölen verkar rätt svåra att få tag på om man inte bor i närheten, sedan verkar den inte heller så bra och ska jag vara ärlig så är de två ölen från idag nummer två och tre av det jag har druckit från dem. Alltså är det inget man hittar här borta i Sverige så ofta heller.

Deras Saranac Imperial IPA var första delen (av nuvarande två olika öl) i deras High Peak Series som består av den och deras Saranac Imperial Stout, kort sagt – de starkare ölen de gör.Tio sorters malt och lika många humlesorter ska skapa en komplex IIPA med ändå rätt snälla 85 IBU och på 8.5%. Detta medan deras vanliga Saranac IPA bara är humlad med massa cascade för att få till en typisk amerikansk IPA, något mörkare i smaken och med en alkoholhalt på 5.8%. Men över till ölen..

Saranac IPA

Utseende: Klar ljusgyllene vätska.
Doft: Gräsig humle med blommor och lite snäll sötma mot slutet. Blommor, citrus och frukt från humlen.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Citrus och väldigt clean smak med citrus, apelsin och lite torr bitter eftersmak. Lagom beska och mer bitter mot slutet.

Betyg? – Bra+. Bra citrussmakande IPA med apelsin och citrus och torr bitter efterbeska. Mycket trevligare än vad jag förväntade mig och känns som en bra IPA som inte är för snäll utan har lite karaktär utan att den för delen börja dra för mycket åt något håll för att göra sig mer än vad den egentligen är.

Saranac Imperial IPA

Doft: Blommig doft, fläder och ljus fruktighet. Doftar rätt eget för att vara en IIPA, speciell fruktighet och blommor som drar mer åt något söta. Lite lurig vill jag påstå då den har en blandning som jag inte riktigt känt förut. Tror det är något med fläderliknande doften och den ljusa fruktigheten som sätts som rätt bra maltbas. Kul.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Söt fruktighet med blommor och syrlig sötma. Smaken är även den speciell men på ett bra sätt. Precis som i doften har den egen karaktär och har något kanske inte ‘extra’ men ändå något som gör den kul att dricka.

Betyg? – Bättre (-). Egen IIPA med varierad karaktär med sin blommiga fläderfruktighet men ändå med en beska som kommer allteftersom.

Japp. Idag föll det så att systembolaget både släppte ‘nytt’ samt att jag fyller år. På förhand hade jag tänkt att fira med att köpa på mig en flaska Samuel Adams Utopias, men då den är oskäligt dyr och jag drar till Rom på fredag så blir det att köpa något gott därifrån istället. Så alla som har bra tipps om Rom, lämna en kommentar.

På systembolaget köptes trots allt det vanliga i det här släppet, ett gäng Brooklyn Chocolate Stout, några få Sierra Nevada Celebration Ale och så ska jag prova Ommegangs Three Philosophers. Ommegang är ett av få amerikanska bryggerier tycker jag som verkligen lyckats få till det där med belgiska öl. Lite trist släpp för den som vet att dessa kommer, har köpt dem, druckit dem, sparat dem, druckit dem igen etc. Tur det sker mer framöver, länken till höger här i menyn om ölnyheterna i vår uppdaterades senast idag med släppet av BrewDogs Hello, My Name is Ingrid.

Vidare tänker jag fira mig själv med god mat och öl på OT på torsdag istället och kan nu se fram emot ett par lugna dagar, eller två i alla fall. På tal om OT så kunde jag förfira mig själv lite med massa god öl förra veckan och då jag är ytterst intresserad av bra öl på burk så var det inte ett svårt val när ett par burköl från Maui Brewing Co. fanns där för en billig peng. För att vara från Hawaii så har man ändå en rätt diger lista på öl även om det bara är ett fåtal av dem som faktiskt görs i större mängder. Men tanken med öl på burk lyckas verkligen i många fall och just på Hawaii så är det ju perfekt – det tar mindre plats, skadas inte av solen, kan lättare hållas kyld och kan förvaras då kolsyran inte tränger ut. Toppen! På ölmässan i höstas missade jag faktiskt att prova dessa då jag hade så mycket annat jag ville prova på, så nu blev det att knatcha upp både Coconut Portern och Mana Wheat från dem. Den första av de två bryggs med rostade kokosflarn för att ge lite extra smak till den robusta portern medan den senare, veteölen, enligt Maui görs med koriander och ananas (?).

Maui Mana Wheat

Utseende: Klar, något mörkgyllene vätska.
Doft: Söt något kryddigt plastig vetedoft. Koriander och citrus med viss sötma. Ingen toppendoft.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Apelsin och citrus i smaken som även den har lite plastig känsla. Helt okey men något trist smak där jag tror att ananasen kanske mildrar snarare än ger extra smak och är vad som känns mer åt apelsinhållet. Koriandern lyser inte igenom alltför mycket.

Betyg? – Bra. Mnjae, egentligen ingen toppenöl. Men ännu en dålig bra amerikansk veteöl så att säga. Läskande och har ju saker som känns helt okey, men likväl är det som anat ingen bra veteöl.

Maui CoCoNut PorTeR

Utseende: Mörkbrun vätska med mjällt skum, smutsiga rester stannar kvar längs glaset.
Doft: Lättrostat i doften, av både malt men även från kokosen. Kokosen tränger inte igenom som en alltför tydlig kokosdoft utan det är lite rostad kokos som tappar den riktigaste fruktiga sötman. Lite kryddig.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lättrostad smak med lite kryddig kokos utan att det blir för mycket kokosfrukt utan det är mer känslan av kokos som tränger igenom. Halvmjäll kropp med lite nötig trevlig smak.

Betyg? – Bra+. Chillad öl, mer än anat. Lättdrucken med lagom lättrostad känsla och en kokos som inte tar mer plats än vad den borde.

 USA för många är inte bara bra saker men då jag gillar landet ska jag idag försöka få fram två av de bra sakerna – som kort och gott kan sammanfattas med BBQ och grym öl. Jag älskar att grilla, kött är bland det bästa jag vet och smaken av nygrillat, doften, känslan – ja allt, är något som verkligen gör att det känns sommar. En bra köttbit med tillbehör som lyfter det hela och så gärna en riktigt bra, och passande, öl till detta – ja då är man i hamn. Att tillreda barbequesåser är inget jag egentligen är så duktig på men jag avundas alla dem som har ett excellent finger för denna konst och som kan lyfta köttets egenskaper och även få det att passa utsökt med olika sorters öl. Att just då också ha en sådan variation utav öl att man alltid har något som kan passa till vad man just tillrett är ännu ett bevis på den variation som landet uppvisar – visst är det något många andra länder också kan göra, men inte med den passion för sitt kött som jag tycker USA ändå har. Ta bara en bit hängmörad biff – supergott. Tänk sedan på vilket tillbehör du vill ha? Grillad potatis, risotto, sallad, någon kryddig coleslaw och ja, det är då det börjar bli riktigt kul att även experimentera med olika öl.

Vad passar då i ölväg? Ja mycket skulle jag vilja säga och jag kommer inte riktigt gå in på vad jag tycker här och nu utan istället gå över till två olika smoked porters jag drack nyligen och som båda säger sig vara utmärkta bbq-öl, Stones Smoked Porter har det t.o.m på flaskan att det är en “bbq beer”. Den andra, Great Divides Smoked Baltic Porter är en lite lättare dark lager som boostats upp till en rökt baltic porter och ska enligt utsaga vara lite lättare i smaken men ändå ha en roligare och bättre röksmak. Båda dessa får väl ses som alternativ till rena rauchbiers. Vad som är kul med att prova två rätt lika öl bredvid varandra såhär är att man direkt ser skillnaderna, och likheterna mellan dem vilket gör att man kan lägga på minnet just hur deras olika kroppar, kraft i smakerna, grad av rökighet etc skulle passa till en bra bit grillat – eller till något annat tillfälle. Så om det är något jag vill framhålla innan vi går över till ölen så är det att man bör prova öl mot varandra så ofta som möjligt, vilket även gäller för vin och mat. Hjärnan är bra på att spela spratt och lura sig själv att olika saker är bättre än andra om man inte direkt har båda framför sig. Så mer provningar och jämförelser åt folket!

Great Divide Smoked Baltic Porter

Utseende: Lite vattnigare mörk vätska med brunsvart vätska.
Doft: Bra rökig doft med lite tryck i doften och en rätt begränsad sötma. Bra variation i doften men ändå med halvtunn botten. Pendlar något mellan klen till bra vilket ändå ger en variation som uppskattas.
Smak: Lättare munkänsla med okey till bra kolsyra. Lätt men ändå rätt lagom tryck i smaken. Lättrökt och god, väldigt god rökporter. Lättsam men också på ett sätt som gör den finstämd och det behöver inte vara mer än såhär, rökmalt och lite lakrits, kaffe och en tunn men fyllig kropp.

Betyg? – Bra+. Här utgår man från en mörkare lager som man drar upp mot en porter med mer malt och rökt sådan vilket ger en lätt kropp men ändå med bra kraft i smak och doft.

Stone Smoked Porter

Utseende: Mörkbrun vätska, lite svartade. Lite cappucinofärgat stilla skum. 
Doft: Lättrostat där charkdofterna direkt livar upp det hela. Bärig och lättrökt som slutar med choklad och kaffe. Lite sötlakrits. Gott, som en bra porter med en lite rökigare sida.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn men syrlig smak med ljus fruktighet, saltlakrits och lagom charkuterismak. Det tunna i portern finns där men med lite fruktig smak som övergår till saltlakrits och en lagom dos rökighet så blir det ändå en bra blandning.

Betyg? – Bättre. Inte trist, inte kraftig men med bra smak av lakrits, lite blåbär och charkuterier. Precis som man önskar så är rökigheten bara något som ska finnas där i bakgrunden och ge tyngd och karaktär till portern, den ska inte ta över och vara i centrum och det är något jag också tycker den lyckas med. En bra rökporter med rökigheten i ‘en tydlig bakgrund’.

För att illustrera detta har jag valt två öl jag nyligen har druckit och som båda är riktigt goda IPA’s, den första av dem anses också som mer än bra på många håll – något jag kanske kan hålla med om då jag får dricka än något färskare flaska (inte för min var gammal, men jag fick då ingen ‘wow-känsla’). Båda var riktigt lättdruckna, hade en välbalanserad beska, bra smak, bra doft – men var något för snälla för min smak. Är det bara jag, eller är man bortskämd, för van eller bara krävande – eller kanske fel ute?

Utseende: Väldigt mörk brun tjockgrumlig vätska, ändå gyllenklar. Krämigt nougatvitt skum med minimala bubblor, lätt gräddig topp. 

Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor mjuk kropp med små bubblor. Stor ’smak’ av beska (kotte) utan mycket beska. I smaken, något låg IBU känns det som – eller så har den bara bra maltig kropp som håller upp den. Men efterbeskan kommer och tar över bra, inte så fruktig. Förrädisk och bitig i eftersmaken. Humlekottar och kåda.

Betyg? – Bra. Rätt trist och särskilt för att vara från Dieu du Ciel. Lättdrucken, passar många och till många tillfällen. Men inget jag kommer drömma om att få dricka snart igen.

Dark Horse Crooked Tree IPA

Utseende: Grumlig men klar orange färg på vätskan, ljust skum.
Doft: Lättsam doft med aprikos och fruktjuice i en lätt tappning. Trevligt lättsam med aningen smörig sötma och citrus.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Börjar med halvsöt kola och citrus, rätt lätt men växer ut så smått till något mer komplex söt IPA. Bra maltighet med lite krydda. Efterbeskan är välintregrerad. Bra session-IPA med beska som passar bra med det andra.

Betyg? – Bra. Bra, lättsam mat- och session-IPA. Enkel och lagom komplex, men med lite ospecifierad humle. Men lättdrucken och trevlig.