MankerBeer.com

 Åerts första extrainskrivna natt/kvällsnotis! Dagen efter att Avery‘s demonserie provats dessutom, men varför nämna det då jag ändå inte kommer skriva om dem? Lugna, de kommer framöver: The Beast, Samael’s och Mephostopheles var alla tre alkoholstarka men utomordentligt intressanta öl och ja, det var lite djävulskt mörker i dem. Bra skit helt enkelt! Så missa inte att läsa om dem senare i veckan, men framförallt – våga prova dem om du ser dem.

Men nu var det kvällsnotis.. Struise har på besök hos De Molen gjort sig en dubbelbock på 8% och som kort och gott kallas för ‘Doppel Strauss‘.

Struise Doppel Strauss

Utseende: Något krämigt mörkbrun vätska med ett lagom nötfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Frisk humle med lite aprikos och citrus som bums försvinner ut i den fylliga doften av malt, medelmörk sirap, mörkt socker och likörsyltade bär. Den känns nästan lite starkare alkoholmässigt än vad den kanske är. Det humliga finns kvar och det känns rätt beskt och när sedan fler dofter av bär, chokladkola och vidare en rätt stor dos kola kommer fram så drar den både åt belgisk strong dark ale, barley wine och old ale-hållet. Ja, en lite mer kolamaltig barley wine. Darn vad mycket karamell det känns som här.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med fylligt len (men småtunn) kolsyra och kropp. Smaken fortsätter med det jag skrev ovan om att den drar åt olika håll – visserligen år trevliga håll, så jag klagar inte. Beskt, alkoholhetta (utan att bli spritigt) och stor smak av kola och torkade frukter. Just något i eftersmaken ger också flashbacks av barley wine – jag tror det är något i humlen och även i efterbeskan som spelar in. Lite fylligare än en old ale men likväl en väldigt drickbar och lite spännande öl, det händer saker och det finns en bra palett med smaker. Blir nästan lite torrt efter en stund i munnen.  Dock är tippset att undvika att stjälpa i eventuell jästfällning då det ger lite väl mycket och kraftig smak av de smaker som gjorde sig mindre bra…

Betyg? – Bättre-, har inslag av brown ale, barley wine, belgian dark ale, old ale och så dubbelbock. Detta är en komplex öl så till vida att den har så mycket av många olika sorters öl. Det gör den intressant samtidigt som den rent smak- och doftmässigt är väldigt trevlig. Runda, fylliga smaker som ändå har lite besk och alkohol-het attityd men som ändå är lite eleganta och framförallt karamellsötade. Nä, trevligt mer än ’skitbra’

Så, till slut kommer en något kortad redogörelse över Lost Abbey-provningen som hölls härom månaden och som ja, troligen vart rätt lyckad. Ölen var inga jag kommer hålla oerhört högt på någon lista, men de visade alla hur man kan göra rätt rejäla öl på ett rätt enkelt sätt.Själv bryggeriet Port Brewing / Lost Abbey, inhyst i Stone Brewings gamla lokaler, gör ju två olika sorters öl skulle man kunna påstå. Port Brewing gör väldigt trevliga öl i rätt typisk amerikansk västkuststil med mycket och rejäl humling medan Lost Abbey är den adopterade brodern från Belgien som har inriktat sig på mer europeiska öltyper. Eller som man annars själva säger “Everywhere we turn these days, there is a battle being waged between those who make good beer and those who make evil beer”. Som ni kommer se så är alla ölen rätt enkla men ändå väldigt drickbara och genomgående så har de något som känns som om det går igen i alla ölen. Inte bara de som provades nu utan även i andra öl jag druckit från bryggeriet, vad kan jag dock inte riktigt sätta fingret på, men det kan ju vara allt från någon viss sötma, till en humlesort eller en jäststam. Man får helt enkelt dricka mer och prova sig fram.

Lost Abbey Carnivale
En saison man humlat med amerikansk humle, vilket förväntas ge den lite annorlunda och kraftigare fruktighet.

Utseende: Något grumlig vätska, gyllene orangefärgad med kompakt minimalt skum.
Doft: Tydligt humlad blonde ale som passar riktigt bra med den kryddningen som saisonen ändå för med sig. Ljus tropisk frukt och citrus.
Smak: Även här är det en god smak av humlig blonde saison med mycket citrus. Fyllig, god och riktigt bra mix av smaker.

Betyg? – Bättre-, riktigt fräsch och bra! Den humliga gräsiga beskan och den stora mängden citrus ger en fräshör som annars mest finns i exempelvis en bra geuze. En fruktig saison med geuzeinfluenser månne.

Lost Abbey Lost and Found
En belgisk dubbel brygd med russin.

Utseende: Orangefärga vätska, något grumlig. Aningar av skum som lämnar rester längs kanterna. 
Doft: Belgoöl med tydliga inslag av russin, kandisocker, mörkt sirap och sedan mer russin. Inte lika fin russindoft som exempelvis Dogfish Head Raisin D’Extra eller andra russinbomber – men russinen är fortfarande vad som står ut som tydligt.
Smak: Även smaken är belgotypisk med mycket russin och mörkt socker. Dock är eftersmaken inte alltför spännande utan rätt simpel. Ja, hela ölen är rätt simple men likväl god. Kanske har jag blivit mer bortskämd av russinboostade öl?

Betyg? – Bra+, bra doft men lite för anonym i smaken.

Lost Abbey Avant Garde
Min andra eller tredje ’Biere de Garde’, en lite annorlunda öltyp men som brukar vara rätt trevlig.

Utseende: Halvgrumlig mjukt varmt persikofärgad vätska. Ljust fint grädvitt skum med gräddig topp.
Doft: Söt doft med mandel, persika och söta fint torkade ljusa frukter. Samtidigt är det en bra citruslikör vilande över det hela, inte för mycket utan rätt bra för de 7%’en. Skulle kanske inte kalla den ’kraftig’ utan mer bra och tydliga dofter. Fräsch.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite örtig och kryddiga frukter av aprikos och persika. Fyllig och lite småfizzig. En viss beska tillsammans med ljusa torkat söta frukter. Småkomplex och speciell på något sätt, men inte kraftig som en belgo strong ale utan rätt lättdrucken.

Betyg? – Bättre+, som en ofiltrerad smakrik lager/imperial pilsner men med mindre humle. Riktigt välstämda smaker, dofter och kropp. Kände inte riktigt av den kryddigheten som skulle vara där.

Lost Abbey Devotion Ale
En belgian ale med ‘årets fräscha och nyskördade humlekottar’ är tanken.

Utseende: Något grumlig gyllenorange vätska med fint skum med minimala till små bubblor. 
Doft: Fräsch! Druvor, frisk citrus med lime, grape och sweetie. Fräscht kryddigt, eller spicy snarare.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mycket citrus, citrusfräscht och humligt. Lite torr och örtig men också med citrusen och lite druva. Torr, men inte för bitande torr, syrlig känsla sitter kvar i munnen.

Betyg? – Bra+, mycket citrus, fräsch och trevlig. Men inte för kryddig eller ens så kryddig som förväntat.

Lost Abbey Red Barn Ale
Här har man faktiskt fulat och tagit Pizza Port’s SPF 45 och gjort en belgisk saison av den som man kryddat lite extra med apelsinskal, ingefära, svartpeppar.

Utseende: Ljust aprikos/apelsinfärgad vätska med vitt skum med små bubblor.
Doft: Syrligt och lite druva. Fräscht, doftar lite ’grumligt’ fylligt. Apelsin, aprikos och gräddigt fräsch. Mumsig doft om man kan uttrycka sig så.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Något fyllig. Speciell god smak med hö, druvor och ljus torkad fruktighet av citrusskal. Smakrik och något torr eftersmak.

Betyg? – Bättre. Frisk och god. Ljusa smaker med druvor och frukt. 

 Nu tänkte jag vara lite lustig där i rubriken, för året började ju inte alls dåligt, och ölen dracks faktiskt som en av de sista ölen 2010 och inte alls i år. Så hemskt och lurendrejeri här utav mig! Kanske borde haft som nyårslöfte att sluta med sånt. Eller så blir nyårslöftet att sluta prova öl ‘bara för att det kan vara kul’. Ni kommer förstå senare i inlägget.

Belgiska Brouwerij Huyghe är hem för en hel armada av olika labels där väl främst Deliriumserien framstår som riktigt bra. Men så har man även denna label – Mongozo. Det är fruktöl med diverse smaksättningar såsom mango, kokosnöt, quinoua (…) och sedan denna – ‘fair trade’ banan (som om att den är fair trade gör den bättre i dert här fallet..). På något sätt har de även en pilsner, som bara har 5 röster på RB men som ändå har vunnit Belgiens bästa pilsner… Läser man här förstår man dock att det inte är svårt att vinna en tävling med endast fyra medtävlande.. Likväl. Som fantast utav apor, vilka gillar bananer så köpte jag på mig denna öl, Mongozo Faitrade Organic Banana mest på skoj. Att det står ’Lucifer’ under det gyllene aluminiumöverdraget gör denna öl än mer lustig i mina ögon. En snäll fruktöl med banansmak, från en underlig liten label – och med Lucifer på kapsylen? Underligt är ordet. Eller heter bryggmästaren eller hans dotter/son/hund/marsvin månne Lucifer? Underlighetens frågor hopar sig…

Mongozo Banana

Utseende: Lite urvattnad gyllengul vätska med ljus rätt fint skum med minimala bubblor och rätt mjäll gräddig topp.
Doft: Doften av skumbananer sprider sig runt glaset direkt när man häller upp ölen. Det doftar kemiska skumbananer, eller om det är skumbananer med lite väl mycket inslag från en lager man hällt någon, säkert giftig, kemikalie i. Det är inte lika ’äckligt’ som det låter, för det doftar bra med banan utan är mer att det doftar tvättmedel. Undertill är det sött på lite typisk ’dålig fruktölsmaner’.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Sött. Sött. Aaaah, sött. Banansmakande söt pilsner med lika söt eftersmak. Smakar bättre än doften doftar men mest på grund av att det inte smakar tvättmedel. Men fy attan vad läskigt det är och jo, där i de första smakerna är det lite tvättmedel igen. Tvi. Förr brukade jag då och då köpa bananläsk på hälsokustbutikerna, den smakade banan och läsk – detta påminner om denna läsk men med bra mycket mer sötma och så den lilla dosen av tvättmedel.

Betyg? – Icke, som det står. ’Undvik denna!’. Nä, det var inte hemskt och vedervärdigt men på tok för sött och med rät tydliga kemiska bismaker. Samtidigt kan det nog vara något för de som inte förstår vad det är de dricker. Tar man sig bara förbi det kemiska och det lite väl söta så är det smaker av både pilsner och uppumpad trist blasklager.

Hoppas ni alla har haft en trevlig nyårsafton och inte är alltför zonkade idag av gårdagens mat- och dryckesbravader! Kanske är det lite vila och ro man vill ha nu denna helg för att sedan ta sig an det nya året. Få den där lilla extra orken att inse att träning och en bättre kost kanske inte är helt fantastiska genomtänkta nyårslöften, bättre att göra sånt för att man vill istället för att man lovat sig själv att tro att det är vad som ska ske. Mitt nyårslöfte är att fortsätta med det jag fortsätter med och fortsätta njuta av livet i dess trevliga och chillade former. Därför blir även årets första öl här på bloggen en rätt trevlig sådan. Dogfish Head har gjort ett gäng fruktöl och även ett par vinöl, men två av dem hör lite ihop – Black & Blue och Red & White. Åtminstone hör namnen ihop och säkert är väl tanken att det är två belgiskinspirerade öl, då den senare av de två är pinot noirbetonad på rätt många sätt men en mer traditionell belgisk ale i grunden med tillsats av koriander och apelsinskal. Hursomhelst så är det den första av de två som jag druckit nu och det är en belgisk blonde ale med en rätt rejäl skopa puree av blåbär och björnbär. Dessutom har man med Hallertau och Saazhumle adderat lite örtig och fräsch humlekaraktär samt en IBU på 25. Flaskan köptes i New York i somras men har tappdatum i mitten av 2008. Båda dessa öl samt lite andra av deras mer belgokaraktäristiska öl har en speciell belgisk jäst som jag även tror att de använt till andra öl, den brukar ge en rätt speciell karaktär på ölen så vi får se hur mycket utrymme den får här..

Dogfish Head Black & Blue

Utseende: Lite blårödare mörkt organgefärgad med lite lätt skum som rätt snabbt försvinner ned till lite smutsiga rester.
Doft: Som en typisk fruktöl med ljus malt, en aning örtighet och söta bär. Det står att de använt samma jäst som till bl.a. Pangea och ja, den torra belgiska jästen känns av och ger lite torrare finish på bärdoften. Både björnbär och blåbär är rätt klena vad gäller kraft i doften och det är snarare mörka hallon och en lite gnutta blåbär som märks av.
Smak: Lättare munkänsla med okey, småfizzig kolsyra som i många ölen i ancient aleserien. Nu börjar den speciella jästen bli rätt vanlig för mig, och tyvärr är den rätt trist. Den ger en torr och markant smak, där alkoholen (10%) nästan lyser igenom smaken. Både björnbären och blåbären blir därmed lite förskjuta och det är mer torrhet från jästen och lite strävsyrliga smaker från bären som är kvar. Björnbärssmaken kommer fram mer efter ett tag och då blir det lite, ’lite’, mer elegant då det torra och bäriga ger en rätt speciell smak.

Betyg? – Bra. Väldigt speciell och som alltid med Dogfish Head’s lite mer utstickande och vågade öl så är det på gränsen mellan genialiskt och lite negativt konstigt. Det torra i jästen måste verkligen uppfattas tillsammans med de rätt dova och syrligt sträva bärsmakerna – och allt då med en närvaro av en nästan spritig finish. Det är lite samma som några av ancient ale ölen samt just Pangean som också har samma jäst och den är nog inget jag gillar. Jag föredrar mer lambicartad karaktär mer än en tunnare syrlig jästbetonad sådan och ölen hade vunnit på att ge mer uttryck för frukten än jästen. Dock bör jag väl påpeka att den inte är så oerhört influerad av jästen, men det lyser igenom tycker jag.

’Världens äldsta’ bryggeri slår sig ihop med USA’s troligen största mikrobryggeri för att tillsammans göra en öl ’med anor’. Enligt dem själva är samarbetet något som försiggått i 2 år och tanken, eller utfallet, är en öl med fyra ingredienser. Malt (korn, vete och havre). Humle (Hallertau Mittlefrueh, Spalt Spalter, Tettnang Tettnanger and Hersbrucker Noble Hops där den senare står för torrhumlingen). Jäst. Och vatten såklart. Genom att använda sig av enbart dessa beståndsdelar så har man gjort en öl så som ändå uppfyller den lag, Reinheitsgebot, som sedan 1516 slår fast att tysk öl bara får innehålla dessa ingredienser och ingenting annat. Själva bryggprocessen ska tydligen vara lite speciell och den har man sökt patent på, men går egentligen ut på att man enbart genom dessa ingredienser ändå ska få en rätt champagnelik öl. Priset är högt och de flesta rösterna som höjts om ölen är att den framförallt inte är prisvärd sett till vad det är man får. Därför passar den utmärkt att såhär just föra nyår avsluta 2010 med något extra

Weihenstephaner / Samuel Adams Infinium

Utseende: Klar något brunare gyllenorgange vätska med poröst ljust skum med små bubblor som startar stort men slutar ihopsjunket som ett litet lock ovanpå vätskan. 
Doft: Rätt vanlig doft i stil med typisk belgisk blonde, eller nedtonad och inte lika söt tripel skulle jag vilja påstå. Örter, kryddor och både banan och lite grönt äpple och med en tydlig närvaro av jäst. Ljus söt, något smörig malt och lite brittiska kakor.  Det doftar rent, rätt tydligt och trevligt men känns ändå inte som något som kan motivera priset – eller att de hållit på med ölen så länge. Känns ju rätt average. Vad den vinner på är att den har så ren doft vilket gör den rätt inbjudande trots allt, att alkoholen ligger på 10.5% är också rätt svårt att tro – den döljs väl.
Smak: Medelstor munkänsla med fyllig, bra kolsyra som först känns mousserande men med minimala, mjuka och lena bubblor. Smöriga kakor och ljus malt först med lite alkoholstarka frukter efteråt, samt en dos citrus och örtig humle mot slutet. Det är väldigt söt mjuk kropp som om man låter det rullas runt i munnen får lite honungskänsla, nästan som en torrare mjöd – fast ändå inte den tydliga smaken av honung.  Kanske lite motsägelsefullt, men ändå inte – det är ju inte honung i ölen så. Som en lite torrare, något sur bocköl har jag läst att någon har kallat den och jag kan nog hålla med i det. Smakerna är inte speciella, men oerhört rena och det finns något här som ger både lite elegans och en form av komplexitet – men samtidigt är jag även rädd att det bara är min gärna som hype’ar upp den för mig.

Betyg? – Bra+. Det är rent och honungssöta brittiska kakor, med ljus malt och en aning av sursyrlig, torr jäst. Ungefär så kan man nog sammanfatta en öl som kostar lite för mycket och som nog kan tillverkas snabbare än att det krävs två år utav planering. Samtidigt är den rätt fin. Känns mer belgisk mer än tysk men samtidigt känns den lite egen i många anseenden. Alkoholhalten märks inte av vilket även det får ses som ett plus. Men återigen, fasiken, den smakar rätt speciellt. Surt, torrt, syrligt och väldigt sött – men ändå utmärkt balanserat, det blir inte för mycket av endera. Jag kan nog rekommendera den, men i så fall bör man vara 2-3 personer som delar på en flaska. Då undviker man risken att man lurar sig själv att tro att den är bättre än vad den kanske är bara för att den kostar – och kan samtidigt jämföra vad man känner med andra.

Så, då avslutar vi detta året då! Gott nytt år på er alla!

– För er som missade dagens första inlägg om Akkurats 15-års jubileum och Närkes Konjaks! Stormaktsporter så finns det här.

– För övrigt har Sorbon i Bromma fått upp sin nya hemsida, den är inte helt klar, men kommer nog få rätt bra info då den väl är klar..

Julen är ju över, tomten har åkt hem, gröten har ätits upp och julölen – den finns kvar. För de som vill dricka god öl men även hålla lite i slantarna så kan man invänta systembolagets sänkning utav priserna på julölen och därmed shoppa loss lite rea-öl (som de såklart inte får kalla det..). Bra tipps bara sådär..
Mer julöl då? Häromdagen drack jag Oceanbryggeriets ekologiska julöl. En öl med lite nytt, ekologiskt recept med Warminister Organic malt och Hallaertau Saphir Organic humle. Engelsk strong ale på 35 IBU är det som har hamnat i flaskan. Brittiskt är ledordet och det lär vara brittiskt man får. Återigen kanske man hamnar i den där situationen där man bedömer öl från en öltyp man inte riktigt gillar och glömmer bort att den likväl kan vara väldigt, väldigt bra inom den kategorin. Just brittiska ales och vissa belgiska öltyper är sådana som jag vet med mig att jag inte riktigt varit insnöad nog för att ha hunnit prova mig igenom och lära mig mer om.. Men någon dag så, kanske.

Oceanbryggeriet Eko Julöl


Utseende: Mörk rödgyllenfärgad vätska med litet ljust nougatfärgat skum med minimala bubblor som direkt bildad en halvtjock ring runt glaskanten med lite sparsamma smutsrester ovanpå vätskan.
Doft: Bitteraktig malt och humle med karaktäristisk doft av toffe och nötkola. Aningar av bitter svart te och en gnutta frukt. Humlen försvinner dock rätt fort och det känns inte direkt som det är någon större beska.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn och halvlätt kropp. Smaken är rätt vattnig är första intrycket, sedan kommer smakerna med en bittertorr smak av torkad frukt, malt och svart te. Eftersmaken har mineral, lite aska och lite tråkig malt. Blir rätt torr och lite bränd mot slutet då även bitterheten växer fram mer.

Betyg? – Bra, egentligen gillar jag den inte. Men samtidigt är den bittertorr och rätt lättdrucken och säkert skulle många britter tycka den är väldigt bra och stiltypisk för vad de är vana vid. Så då är vi där vid preferenser igen och då jag bör bedöma den utifrån mina egna preferenser då jag inte är någon öldomare i någon tävling så blir inte betyget bättre än såhär. Ölen är annars bra och skulle göra sig bra på många brittiska barer.