MankerBeer.com

Återigen då jag dricker något från Dogfish Head så börjar jag med att tippsa om Brew Masters, serien har faktiskt blivit bättre och senaste avsnittet handlar dels om hur man gick till väga i somras/höstas för att ta hand om den batch av 120 Minute IPA‘n som hade blivit dålig. Jag minns detta rätt bra då de lade upp retoriska frågor både på facebook och sin hemsida om förslag på vad de skulle göra med ölen.

Tidigare har jag provat Burton Baton (en blandning av IIPA och Old Ale) och även Immort Ale från Dogfish Head som båda drar åt barleywine håller – men det är inte förens nu jag då har druckit deras namngivna barleywine – Olde School. Den är lagrad med fikon och dadlar, innehåller 100% Maris Otter-malt och tanken är att man bör lagra denna best på 15% och 80IBU, dock kan den självklart avnjutas direkt också om man tycker det lämpar sig bättre eller bara är otålig. På omslaget syns samma cowboy som finns på ett gäng andra öl man ger ut och det var faktiskt lite intressant att läsa om historien bakom denne. Den finns här. Ölkuriosa är ju alltid kul – även om det handlar om småsaker som vem personen på flaskan är eller ska föreställa.

Dogfish Head Olde School Barleywine

Utseende: Lite rödare mörkig mahogneyfärgad vätsla med gulkrämigt skum med minimala bubblor. Gräddig topp som påminner lite om stekt ägg. 
Doft: Underbart fin doft av stor sötma, lönnsirap, träd och ekig likör. Beskan är rätt stor men går väldigt bra in i den välsmakande lönnsirapdoftande helheten. Får även aningar av äppellikör och kanske friska päron. Istället för exempelvis doft av bär så är det mer äpplen, päron och sirap som märks av. Men jag gillar det starkt, det är elegant och bra och dadlarna och fikonen verkar ha gett lite frisk doft och bra sötma – båda på en gång.
Smak: Medelstor munkänsla med bra, nästan lite fizzig kolsyra. Väldigt mjuk och fyllig kropp. De 15%’en lyfter upp väldigt bra men är inte alls spritig. Stor bitter beska som märks mer i eftersmaken men även genom allt. Mycket lönnsirapsliknande smaker av lagom kladdig sötma och de där friska fruktsmakerna. Mycket eftersmak! Det är väldigt potent, maltigt och njutbart. Äpplen och päron finns även med här i allt det kraftigt söta och maltiga. Beskan kommer fram mer och mer men här är den verkligen uppväg emot en riktigt bra maltsöt och smakrik kropp. Den är som Old Ruffian fast med bättre kropp och bra mycket mer elegant. Beskan är också mer passande, trots en lika stor beska.

Betyg? – Bäst, trots lite undandfallande smaker är den som en fylld barley wine. Fylld med besk sirap, trä och torkade frukter och bär. Njutbar och drickbar! Dock blir jag lite besviken på att smakerna inte är ’större’ eller mer framträdande, samtidigt känns den ’lantlig’ på något sätt med en väldigt genuin söt smak från dadlarna, fikon och malten.

 Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om norgeskämt och saker som innehåller nötter , klicka in er på ‘follow’ här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till famil, kärlek och öl

Efter att Erik varit  på kortvisit i Finland så blev bytet en flaska av denna kvällens öl (som dock provades på provningen i helgen..) samt en Brooklyn Local 2 (varför kan inte systembolaget skärpa sig och ta in ett gäng!). När vi nu provade den i helgen så hade nästan samtliga provat den på en provning något år tidigare – då när den släpptes i samarbetet med Stone och Jolly Pumpkin. Som jag uppfattat det så gillade norrmännen det hela så bra att ölen sedan har blivit ett återkommande inslag från deras sida. Då jag åter provade ‘den riktiga’ samarbetsölen för inte så länge sedan så fick jag höja mitt betyg i mitt index på den med ett halvt släpp då jag nu mer kom att uppskatta de tydliga inslagen av enbär och kryddor. Rätt rejäl mindes jag den tidigare som, liksom vid den senaste provningen av den. Huruvida man ändrat något i receptet nu vet jag inte, men det blir intressant att prova den såhär också. Enligt dem själva så har alla följt samma recept men att de skiljer sig ändå på grund av mänskliga faktorer och att man brygger olika har skapat lite olika öl. Detta är något som åtminstone jag inte riktigt tänkt på när jag druckit de olika collab-ölen från Stone, man har varit medveten om det men likväl glömt bort det. Kan ju vara bra att påpeka att ölen bryggs med chestnuts från Michigan, norska enbär och salvia från Kalifornien.

Nøgne ø Special Holiday Ale

Utseende: Mörkare brun vätska med gräddigt nougatfärgat skum. Minimala bubblor.
Doft: Kryddig men med mer framträdande frukt, nejlika och enbär. Något nötigt, lite ljus, mjölig nötighet. Inte lika julig eller kraftigt enbärskryddad som jag tycker att ’den riktiga’ samarbetsölen är utan mer nötig och med något mindre enbär.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Nötter och mindre doser av enbär och barr. Men jag tycker att nötterna slår igenom mest vilket gör att den känns klen, nästan utspädd jämför med vad jag mindes och förväntade mig.

Betyg? – Bra, nä, inte alls samma som innan. Men fortfarande drickbar, lättdrucken och god. Men jag saknar de lite kraftigare inslagen. Ja, detta kan inte vara enligt samma recept utan den känns snällare och mildare än vad den gjorde tidigare. Första gången jag drack den nästan ogillade jag hur kraftig smaken och doften av enbär och julkryddor var. Här är det mer nötterna man använt som är framträdande.

Charles Casino som är bryggmästare på Monks har inför i år tagit fram två stycken julöl – en mörk och en ljus med de lite avslöjande namnen JuleLjus och JuleMörk. Medan JuleMörken är en portersinpirerad julöl på 5,5% som kryddats med apelsinskal, kanel, nejlika, kryddpeppar, kardemumma, anis, kummin och koriander (där tog det slut..) så är JuleLjus en belgoinspirerad golden ale som kryddats med saffran. Det är även den ölen vi riktar oss till nu ikväll!

Monks Juleljus

Utseende: Smågrumlig persikofärg med kompakt skum med minimala bubblor. Gräddig topp. Ser fint ut..
Doft: Belgiska dofter med piff är mitt första inryck. Apelsin, kryddor och jäst – och sedan slår det in, saffrandoften. En tydlig doft av saffran men även av mandarin och något liknande persikojuice.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har bra inslag av belgojäst och lite apelsinspritighet (typ Cointreau eller liknande), detta trots 7,5%. Även smaken har spår av mandarin och fruktlag. Som anat så är saffranssmaken lite mer dold och märks mer av som lite ’söt’ krydda i eftersmaken.

Betyg? – Bra+, bra doft med riktigt trevliga smaker. Sötsyrligt och ja, det är en rätt bra belgo-imitation. Känns faktiskt rätt julig samtidigt som den är en bra öl i sig själv som passar bra både till mat och bara för att njuta i sig.

Idag blir det en öl som trots att jag har flera öl inköpta i staden inte kommer därifrån – BrewDog Tokyo* är en ”intergalactic fantastic oak aged stout” med tranbär och jasmin. Både torrhumlad (Galena Twist står för humlen) och lagrad på franska ekchips. Den har en IBU på 90 och för malten står Maris Otter-, dark crystal-, karamell- och chokladmalt. Batch 002 vilket innebär att den är 18,2% jämfört med orginal-tokyon (utan *) som låg på 12%.Ölen har sedan i somras stått och väntat på att vi ska öppna upp den och nu i efterhand är vi sura att vi inte köpte fler, samtidigt fanns det så många fler goda öl i NY att köpa. Darn!

BrewDog Tokyo*

Utseende: Mörkt brunsvart vätska med lite mörkbrunt poröst skum som snabbt avlägsnar sig.
Doft: Underbart fruktig stout-doft! Mörkt lite rökigt kaffe – kraftigt och mörkt. Tranbären träder fram bra med sin säregna surt syrliga bäriga nyanser. Jasminen bidrar med söt parfymerad blommighet. Samma spännande doft som även pingvinen hade med sin kraftiga, rökiga doft – riktigt gott.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kryddigt, het och bra kropp. Lagom spritig – kraftig men inte så att det tar över. Även blommigt småsöt och så de småsyrliga bären. Smakerna gör sig väldigt bra tillsammans, äntligen gör BrewDog något där alla smakerna verkligen lyfter varandra och blir perfekta! Eftersmaken och efterbeskan visar att det ändå är 90 IBU, däremot känns det inte av på samma sätt i smaken. Det är välintegrerat och bra!

Betyg? – Bäst+, riktigt komplex och riktigt god. Smakerna lyfter verkligen varandra på ett bra sätt och det är njutbart och sippbart. Det här var riktigt bra och jag önskar att jag hade en box ståendes hemma. Det verkar som om BrewDog gör sina mörka kraftiga stouts bra mycket bättre och med mer engagemang än annars!

 Såhär på förhand så låter ju julöl och galna skottar som en lite spännande men oroväckande kombination, antingen kan det bli Nanny State gone Christmas eller så blir det riktigt bra. Deras julöl är en lagom alkoholstark stout (4,7%) där man använt både kakao och ingefära för att sätta fart på smaken. Det verkar som om normännen fått en likadan öl men med namnet ’Santa Paws’ – med högre alkoholhalt och som kategoriserats som kryddöl och inte stout. Säkerligen har den ena av dessa två anpassats för att passa systembolaget/vinmonopolets förfrågan (troligen den senare då det bara verkar vara norrmän som druckit den). Jag har bara hört och läst om denna innan nu och från vad jag läst och hört så ska den vara ‘intressant’ och lite ‘mycket’ – två egenskaper som verkligen kan vara både bu och bä. Men med alla kryddiga julöl etc så tror jag ändå att vi svenskar är relativt vana vid denna form av julöl så det ska bli intressant nu att se vad jag tyckte om den..

BrewDog There is no Santa

Utseende: Mörk brunsvart vätska med kompakt skum med minimal till små bubblor med lätt gräddig topp.
Doft: Woepa! Här är det pepparkakor om något! Ingefära, apelsinskal, peppar/chilihetta, nejlika och ja – extrakryddad pepparkaka med lite choklad som framträder undertill och mjukar upp doften samt ger lite extra djup. Det är syrligt fizzigt och med pepparhettan så spruttlar det omkring rätt bra. Efter att man väl vant sig så framträder mer citrussyra och lite gräsig humle vilket nog också spätt på det peppriga. Det förtar lite av doften då den blir lite tydligare då ölen börjar uppnå ’rätt’ temperatur (jag öppnade den lite kallare) vilket är synd, men det fallerar å andra sidan inte.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn, svag kropp som drar mer åt lagerhållet och trots lite fyllig choklad så blir det lite väl tamt. Smaken är ungefär som doften även fast pepparkakearomerna här är mer utbytta mot ingefära, citrusoljor och krydda. Det blir lite torrt, lite bittert och chokladen ger mer kryddig bitterhet än mjuk och fylliga smaker som bättrar på smakspektrumet. Så nä, smaken erbjuder inte vad doften hintade om.

Betyg? – Bra-, doften och lättdruckenheten ger den ändå ett bra- till skillnad från ’ok+’. Överlag är den inte nödvändigtvis dålig, den saknar bara kropp för att få ut mer av smakerna. Som stout hade man ändå kunnat förvänta sig lite mer tryck – eller åtminstone kropp. Även lite för humlig för att jag tror att den skulle gå hem riktigt på julbordet – den kanske skulle passa väl, men jag tror att många föredrar lite mjukare och renare smaker i sina julstouts/porters. Mer är det kanske något som passar mitt på dagen till lite julskinka med grov senap och med en liten snaps efteråt.