MankerBeer.com

Nu bär det av till källarvalv i Gamla Stan i Stockholm för kvällens ölprovning och därför är det ju inte mer passande än att värma med något lättare. Valet blir De Molen Man & Macht, en stout på väldigt lätta 3,9% vilket gör den perfekt som sällskap såhär framför en skön Chevy Chase-film. Den är dessutom humlad med klassikerna Premiant och Saaz vilket ger en lagom IBU på 37. Brygd nu i mars och tappad i april, inte någon direkt utvecklingspotential men blir intressant att se vad som skett med jästutvecklingen.

De Molen Man & Macht

Utseende: …och som vanligt är det en flodvåg som väller ur flaskan.. När man väl fått ordning på den så så är den en mörkt lite svartbrun vätska med jästfällning och ett kompakt poröst skum med minimala bubblor. Ungefär som vanligt med Mennos öl med andra ord – jästen sätter spår. 
Doft: Mmmm, kallt rostat kaffe och lakrits. När Menno väl får till dessa kaffearomer så är det toppen. Påminner om Kopi Loewak med det kalla kaffet och det lite fylliga och smått rökta.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med en okey rätt tunn men fyllig kolsyra. Småmetallisk smak av kaffe och lakrits. Men jag tycker det metalliska gör sig väl med smaken av kaffe och tillsammans med lite citrus och humlighet så blir det ändå lite skjuts i mittensmakerna. Den låga alkoholhalten passar in väl och det känns som att dricka en folköl i fråga om lättdruckenhet och kropp – men det passar också smaken. Precis som med Kopi’n som också var rätt tunn och platt så ger det kaffet mer spelrum i smaken – och här när det även är rätt tunna smaker så är det rätt skönt få något vis.  Även i eftersmaken märks det att det är humle i stouten, inte mycket – men nog för att ge lite fart. Det sitter kvar lite lätt bittertorr kaffesmak i munnen ett tag efter sista sippen.

Betyg? – Bra+, jag gillar lättdruckna men ändå smakrika öl och till skillnad från vissa vanliga ’stouts’ så har Man & Macht ändå rätt mycket smak och även en passande kropp. Det tunna, lite metalliskt kaffebetonade är gott och även om vissa kanske föredrar fylligare stouts så tycker och tror jag nog att detta är en öl som skulle kunna passa många – särskilt oss svenskar. Skulle nog varit utmärkt på julbordet.

Lagom kall och småsnöig lördagsmorgon och mnjae, idag är det mer stress och saker att fixa med än att insupa julstämning, ta en julöl och lite god mat. Men ölprovning är ju alltid kul, så det får bli den lilla belöningen idag. Häromdagen tog jag lite på random 3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005, eller random på det sättet att jag kände för något fräscht och gott och vipps så var den i mitt glas. Random dock på det sättet att jag inte föll helt för ‘årets vanliga’ 3 Fonteinen Oude Geuze som gästspelade på systembolaget, men när chansen att få prova en Vintage 2005 kom och den dessutom var billigare än vad systembolaget tog så var det ju självklart att man måste prova. Ölen är inte mer spännande än att det är en vintage från 2005 och då inte självlagrad utan den är från vintageserien som började med 2002’an (släpptes 2006) och där jag nu då ska dricka upplagan från 2005’an som släpptes 2008, därmed kan den kloke räkna ut att den fått stå i ytterligare 2 år innan den kommit i min ägo. Tappad den 10e februari.. ja, all info är info eller något sånt.. Någon som provat lite andra årgångar av dessa och har något o-/klokt att säga om dem? Jag kan tycka att det är lite svårt med just vintageserier och lagrad öl generellt då varje år som går efter att de släppts ger dem ytterligare ett år på nacken. Drack man denna 2008 då den kom så är den ju yngre än vad den var nu 2010 om ni förstår vad jag menar vilket ger en lite orättvis bild av hur den faktiskt kanske var 2008. Småsaker förvisso, men likväl något att minnas.

3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005

Utseende: En sprudlande fin lite urvattnat orangefärgad vätska med synliga små fina bubblor och ett temporärt lite geuzeskum som försvinner när jag slutat hälla.
Doft: ’Murky’ doft, surt syrlig men ändå med en mjukare sida. Om jag tyckte årets upplaga var lite doftlös eller enkelspårig så bjuder i alla fall denna på mer. Funky men även med vaniljartad trälagrad sötma och gröna äpplens renhet. Citrussurt mot slutet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en förhållandevis fyllig kolsyra, inte jättefizzig, men sådär lagom för att få det att skrumpna ihop lite i munnen. Mitt första intryck är att denna är mer varierad, smakrik och rolig att dricka än årets och då trodde jag ändå att dessa skulle surna till av tiden? Surheten här är dock klockrent lagom, den ger bra drickbarhet, ger precis lagom surhet utan att blir för mycket funk, stall och våta sockor. Istället blir det bara trevligt att dricka och med öl likt denna så är drickbarheten och helheten ibland så mycket mer än individuella smaker och eventuell komplexitet. Återigen ett sånt här ögonblick där man bara sitter och är glad medans man dricker sin öl – vilket antingen är för dess komplexitet, kraftighet eller bara att det är en trevlig upplevelse att dricka den. Dock växer den bittra surheten mer och mer efter att jag fyllt på glaset desto mer – men fortfarande med en träig renhet av sura gröna äpplen som avrundats med vaniljsötma. Nä, väldigt bra balans! Ett tydligt exempel på hur även öl som denna blivit bättre med tiden (om man jämför 2005 mot 2010 då).

Betyg? – Bäst, det här var fint. En torr surt syrlig bitter känsla sprider sig underbart över hela munnen och ger smak av gröna äpplen och den bara befaller mig att dricka mer av den. Med de passande 6%’en så blir det en utmärkt order och jag hade gärna haft fler hemma av denna. Eftersmaken och framförallt känslan som sitter kvar efteråt är exemplarisk och grymt trevlig! Drick denna!

Efter en kväll med massvis med god mat och bra fredagsunderhållning där jag kunde glädjas extra åt att jay vann årets upplaga av Idol (rock och grunge är bra skit, sen kanske Idol är lite som det är..). Nyss hemkommen och laddad inför morgondagens ölprovning så blir det ändå att ‘värma’ upp med lite svensk.. Dels Ängö Diabolisk, en av få svenska riktiga belgoöl (?) och så dels Närkes Black Golding – en öl som trots sitt namn inte är en Black IPA utan tydligen en baltic porter. Ibland blir saker inte mer spännande än så. Men för de som ser fram emot att höra lite om god amerikansk öl så kan ni ju alltid se fram emot helgen – drick lite god öl ni med – jag och Lost Abbey-flaskorna ska slå sällskap så det står härliga till! Jag är fortfarande osäker på den exakta startordningen imorgon, har knappt hunnit kolla upp ölen mer nogrannt – men får bli imorgon det med. Nu bär det av iväg mot andra skogar.

Ängö Diabolisk

Fick testa lite av denna belgiska dubbel på fat på Monks och min första tanke var nog om det är något annat svenskt mikrobryggeri som gjort en såhär pass bra tolkning av belgisk öl? Varför är det så lite belgisk öl i sverige?

Väldigt mjuk men ändå fyllig belgo dubbel med smak av ananas, vete och en nedtonad kryddighet. Tillsammans så blir känslan att det är väldigt bra och smakerna känns oerhört genuina och både fylligare och mer balanserade än vad betydande mängd belgiska öl kan göra!

Betyg? – Bättre-, jag gillart! Inte för mycket syrlig banan, krydda eller aningar av jäst utan en mjuk och smakrik svensk belgoöl! Grattis!

Närke Black Golding

Utseende: Brunsvart fin vätska med superkompakt poröst skum med lite gräddigare topp.
Doft: Doften börjar med torrt kaffe och lite gammalt gräs och en dos torkad humle. Doften växer lite med mörk malt och porterartade dofter av kaffe och choklad. Men även lite bittert saltlakrits och hav.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en kolsyra som varierar mellan okey till bra. Lagom humlig smak med toner av gräs och krydda med en torr finish. Mineral, hav och aska blandas upp med choklad och lite bitter humle. Vattnigt kaffe och mer saltlakrits.

Betyg? – Bättre-, som en svaghumlad porter med lite torrt gräs och en större dos smaker och dofter från naturen såsom hav, mineral och aska, men även en bra dos lakrits och bitterher.

 Faktiskt alltid missat/låtit bli denna rätt kända belgian strong ale så därför var det lite av en slump och det ena som ledde till det andra som gjorde att Erik på friskt bevåg beställde in ölen årgång 2006. Det hela gjorde oss lite förbryllade över hur vi nu skulle närma oss denna pjäs och kort och gott, 2006 fick leda till 2008 och då vore det ju korkat att inte gå all in och även ta 2010’an som ändå fanns via systembolaget. Ölen görs för att fira Charles den 5’e och bryggs därför i mindre nummer den 24’e februari varje år.

På tal om provningar så är det imorgon Lost Abbey-provningen går av stapeln. En hel radda öl: Lost Abbey Inferno Ale, Lost Abbey Judgement Day Ale, Lost Abbey Serpents Stout, Lost Abbey Devotion Ale, Lost Abbey Lost and Found, Lost Abbey Carnevale Ale, Lost Abbey Avant Garde och slutligen Lost Abbey Red Barn Ale. Som bonus blir det lite julöl och som kronan på verket en Westvleteren 12.

Som ytterligare helgnöje så har jag beställt två Pliny The Elder till – men även Samuel Adams / Weihenstephan Infinium och De Molen / Flying Dog bat out of Hell tillsammans med lite annat. De två första ölen ska bli spännande, särskilt då den första av de två släpptes i förrgår om jag läst allt rätt. Men över till kejsaren nu!

Het Anker Gouden Carolus Van der Keizer Blauw/Blue 2006

Utseende: lite smågrumlig klarmörk vätska med litet nougatfärgat skum
Doft: Underbar! Doft av nougat och choklad som lyfts upp av en liten dos alkohol. Vidare är det bär, mörka frukter och mer rostade nötter, kärnor och nougat. Verkligen underbar doft som slutar med lite spritiga russin och en doft av ’vällagrat’.
Smak: Lättare munkänsla utan nämnvärd kolsyra. Först är smaken lika perfekt som doften med smak av russin, nedtonad men superb malt, kola och mörka bär. Något som skulle passa utmärkt till en ostbricka eller dessert. Lagom söt med smak av belgiskt mörkt socker och lite jäst. Utöver nougaten är det kallt, kallt kaffe och lite mer rostade nötter som någon sedan öst på kolasås över. Smakerna varierar men är ändå rätt enkla och om det inte vore för att man skulle kunna hinka i sig denna så skulle den vara en riktigt toppenöl. För det är just det som kanske är det lilla abret här – att den är rätt tunn varpå smakerna är finfina men saknar pondus.

Betyg? – Bäst, serverar man den i enbart en liten kupa så framstår smakerna lika bra men man undkommer frestelsen att halsa i sig allt direkt, något man stundtals behöver för att få sin dos av alla de fina smaker och dofter som finns i ölen. Likörrussin, nougat och kolasås ger en väldigt bra smak och den sötma som vissa verkar ha funnit i yngre upplagor tror jag här är nedbantad, dock är detta min första Kaizer så.. Men kommer garanterat köpa fler!

Het Anker Gouden Carolus Van der Keizer Blauw/Blue 2008

Utseende: Lätt grumlig karamellkolebrun vätska med nötbrunt poröst litet skum.
Doft: Mer likörbetonad koladoft än i 06’an med lika tydlig alkohol i den kraftiga doften av russin och lite ’rough’are’ kolasås. Lite träbitter efterklang. Doften är inte lika fantastisk men likväl väldigt skön att sitta och dofta på.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med liten fizzig kolsyra. Spritigheten är desto tydligare här, men trots det så är den rätt snäll. Snäll och len med lagom kolsyra (något som saknades i 2006’an). Eftersmaken är småspritig den med men med en aning vattnig och syrlig finish. Smaken är fylld med russin och kola och även smaken är träbitter. Trots att smaken har en bra dos kola så är den inte lika kolasåsbombad som ’06’an. Nästan humletorr bitterhet på slutet med det träiga. 

Betyg? – Bättre+, russin och vanilj kalasar med kola och den träiga bitterheten ger lite extra till smaken – dock kanske det blir lite väl träigt stundtals (i alla fall jämfört med den smaskigare 06’an). Drickbarheten är bra och det är kul att se hur smakerna har utvecklats mellan 06 och 08 och snart nu med årets upplaga.

Het Anker Gouden Carolus Van der Keizer Blauw/Blue 2010

Utseende: Nästan brungyllene vätska med lite beigefärgat skum som dör bort snabbt.
Doft: Mörk malt, mycket maltigt med mörk sirap och candisocker. Fyllig doft med aningar av bär men med en avsaknad av russin. Blir lite finare men likväl kraftig efter en stund. Inte fullt så komplex.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Direkt infinner sig en karamellig smak i en rätt fyllig kropp med lite likörkola. Rätt ’rough’ än vad de äldre varit. Bättrar på sig mer och mer, men samtidigt är den lite för ’belgisk’ i sina smaker och dofter – de äldre är mer eleganta och bara bra öl, men denna är lite bråkigare.

Betyg? – Bra+, god och troligen något jag skulle kunna dricka igen. Som en bra belgisk strong ale men inte alls lika ’fantastisk’ som de äldre ölen.

Så har nu turen kommit till Urthel Hibernus Quentum Tripel, den sista ölen från min Urthelprovning på en 6 olika öl eller vad det blev. Dock råkade den få ligga i förvar i mitt lilla anteckningsblad tills nu, men så kan det gå. Kort så kan jag berätta att ölen från början var en vinteröl som 2002 vann guldmedalj i World Beer Championship – och – ölen har nu slutat göras. I maj i år så tyckte Hildegaard att det fick vara nog, så på så sätt var det en passande tid att dricka en nu då. Som alltid med belgiska öl är det lite av outforskad mark för mig då jag aldrig vet vad en Belgisk öl kan bjuda på. Det bör vi råda bot för så då jag har skrivit klart detta så ska jag nog öppna Struises Doppel Strauss som de förvisso har brygt hos De Molen i Holland.. Nog om sånt nu och över till själva ölen.

Urthel Hibernus Quentum Tripel

Utseende: Gulare persikofärgad halvklar vätska med gräddvitt skum som faller ned till några millimeter hög smutshinna. 
Doft: Banan, jäst och lite hö och senare mer krydda, citronskal och lite apelsin, med lite alkoholsting på slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fyllig men ändå inte alltför kraftig vätska utan rätt mittemellan. Smått alkoholstark smak med lite kryddig banan, citrus och halm. Det blir lite godissötma efter en stund då även lite torr bitterhet infinner sig. Men inte alls så komplex eller fint balanserad och variationsrik som många andra tripel’s. Det finns med andra ord smaker, men de når inte riktigt fram och den alkoholtorra och bittra smaken som även pareras då och då med lite sötma gör att den känns lite bråkig. Lite jästsmak där på slutet som inte känns helt hundra dyker också upp.

Betyg? – Bra-, inte dålig som jag brukar skylla ifrån mig med, men jag förväntade mig nog lite mer. Men på samma sätt som quadrupeln var bra men ”inte lika bra” som t.ex. La Trappe så är även denna bra men inte så pass bra att jag skulle välja den föra något annat.

Jag måste ju direkt medge att jag är lite korkad, lite på förhand vill säga. Att jag sedan blivit än dummare sen igår gör ju inget – anledningen? igår kväll skulle så Dogfish Head Sahtea avnjutas. Denna kryddöl brygd på enbär och som ‘torrhumlats’ med svart chai-te som jag först, först då jag läste på flaskan insåg att namnet (obviously) och ölen var en Sahti, den finska öltypen (?) som görs på just enbär. Nä, Manker på finsk språkkurs! Hursomhelst. Denna ingår i ancient ale-serien från Dogfish vilket blivit en väldigt spännande serie öl med varierat, ‘speciellt’, utfall men där alla öl är såpass historiskt laddade att en ölfantast måste bli imponerad. Det är även kul att följa Sam på Brew Masters och se hur många av dessa olika skapelser blir till och få lite mer humm om produktionen och bakgrunden, dessutom har det bättrat på sig lite sen avsnitt 1 (avsnitt 4 sänds i USA inatt).

Dogfish Head Sahtea

Utseende: Ser ut som multivitaminjuice med lite vattnigt stuk och med en nästan skumlös topp.
Doft: Svart te med enbär i en ovanligt fruktig soppa, lite persikopuree och barnmat över det fruktiga. Jämfört med den andra sahtin jag druckit, Dugges och Nögne Ö’s, så är denna ljusare, fruktigare och snällare känns det som. Te’et ger lite extra mot slutet och ger lite lagom mörk örtig/kryddig finish.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med lagom (ok-bra) kolsyra. Först är den rätt syrlig, sedan mjukas den av med lite fruktig smak för att sedan bli lite syrligare igen. Så håller den på och pendlar, men på ett bra sätt. Väldigt lättdrucken trots sina 9% och framförallt så är den väldigt fräsh. Te’et ger lite bitterhet vilket gör sig rätt bra för att ge lite mer ‘händelserik’ kropp.

Betyg? – Bättre+, den här vill jag dricka igen. Lättdrucken, ljus och både fruktig men med rätt distinkt enbärssmak. Riktigt god och till skillnad från många av de andra i Ancient Ale-serien så är den i inte såpass ‘speciell’ så att man tappar intresset. Ofta kan de ölen annars vara lite för tunna och samtidigt sura eller syrliga och vara mer som vin än öl. Det är såklart intressant, men inte alltid något man då vill dricka igen, och igen.