Om jag ska vara helt ärlig kan jag ibland bli lite trött på ölfestivaler. Det är ofta lite för repetativt för att man ska dras med i någon form av eufori över upplägget, bredden på utställare och själva ölen. Visst är jag rätt krass, kräsen och knäpp nu men i takt med att Stockholm Beer and Whisky Festival har gått till att bli någon form av spritforum och branschmässa mer än att pusha svensk öls framtid har det saknas något som är drivande för svensk öl. Visst är mindre festivaler som t.ex. SMÖF fantastiskt med integritet och lagom storlek, men liksom Örebro och Linköpings ölmässor är det ofta lite same same. Överlag är det sällan vi sett något helt nyskapande och annorlunda. Detta är på inget sätt en kritik mot exempelvis Örebro och Linköpings ölmässor utan mot själva tanken på en ölmässa som de oftast är.

Blickar man västerut så är Great American Beer Festival fortfarande det bäst i ölfestivalväg jag har besökt. Visst är Copenhagen Beer Celebration magiskt med alla öl och hur stort det har blivit, men nu tänker jag mer på feelingen och upplägget. Här tror jag att En Öl och Whiskymässa i Göteborg kan gå om Stockholm Beer inom 1-2 år. Stanley Wong har drivet och öppenheten för nya lärdomar och erfaranheter som krävs för att få till något riktigt bra. Det är också mot den här bakgrunden som jag kom till All in Beer Fest under helgen och mot den jag tänker bedöma festivalen. Jag råkade missa förra årets mässa efter att ha missat morgontåget så i år var jag extra sugen på att se vad jag missade i fjol.

För andra året i rad har importören och bryggeriet All in Brewing en fest där man bjuder in de bryggerier man på olika sätt samarbetar med. Det upplägget tror jag är vad som bådar för hur bra det hela har kommit att bli. Till en början kan inte alla vara med utan man har sedan i fjol vuxit generiskt och på det goda rykte man har fått. Med internationella namn som Magic Rock, Siren, J.Wakefield, Mikkeller, Crooked Moon och självast Cigar City har man i år lagt grunden för att kunna knyta till sig fler stora namn till nästa år. Mixen av svenska bryggerier spänner mellan Göteborgs bästa bryggerier och de mest eftertraktade namnen i Sverige. Rådanäs, Beerbliotek, Brewski, Malmö Brygghus, Brekeriet, Dugges, Omnipollo, Mohawk – ja listan kan göras hur lång som helst. Gemensamt är den höga kvaliten och att alla bryggerier verkligen vill vara på plats. Samhörigheten som jag tycker är det vackra med ölvärlden ligger verkligen till grund för mässan mer än enorma reklammontrar eller att få plats med fler än vad man kanske klarar av.

Aldrig har jag varit på en svensk ölfestival där alla, bryggare såsom besökare har varit så otroligt glada. Den otroliga stämmningen som överlag finns framförallt i Skåne och Göteborg smittar av sig på en festival där alla är goda vänner och inte bara har sin öl gemensamt. Direkt efter inpasseringen på fredagen var det lite kaotiskt då man snabbt insåg att folk köpte upp fler av de specialdesignade spelmarkerna som agerade öltokens än vad folk spenderade dem. Istället för att tydligt stressa upp sig eller skapa missnöje så löste man det snabbt med ölkuponger man kunde lösa in, snabbt och bra roddat.

För kupongerna/spelmarkerna kunde man sedan få ut ett lagom stort smakprov och vad jag verkligen gillar var upplägget för ölproverna. Istället för olika valörer eller för stora glas så kostade alla öl en token, enda skillnaden var att du fick en kvart eller halvt provglas. Hellre ett system likt det än vad många andra har där man måste slösa fler “enheter” för en viss mängd öl, hellre då samma kostnad för all öl men olika mycket. En skillnad med All in Beer Fest som är lite unik i Sverige men som går igen i CBC är att arrangören (All in Brewing) på förhand köpt in all öl. Därmed har bryggerierna inte samma risk då de vet att all öl blir såld och att de inte står med halvfulla fat som de inte kan (får..) sälja. Kanske var det inte enbart därför utan för att man också bett om det, men jag tycker att nästan alla hade tagit med en rad specialbrygdes gjorda enbart för helgen. Nu måste inte nytt vara likställt med bra, men när nästan alla ölfestivaler bjuder på i stort sett samma öl så blir dem lätt mer till branschmässor än för att upptäcka nya saker.

Det enda att racka ned på var väl maten. Restaurangen på konferensanläggningen var trevlig och personalen var toppen, men maten var lite väl dyr och snål för att man skulle bli mätt eller känna att 106 kronor för en burgar utan tillbehör var värt det. Hellre att man till nästa år gör lite som CBC och satsar på “craft food” med små matstånd. Dock lär konferensägarna ha lite att säga till om där, men det vore en önskan.

Bland bryggerierna är det nästan lite “tråkigt” att prova öl från Malmö Brygghus, Brekeriet och Dugges, alla bland Sveriges absolut bästa bryggerier. Man vet att man får högsta kvalitet och i helgen var det ingen skillnad. Dugges hade en Berliner Weisse med jasmin som föll mig i smaken och är något jag gärna sett dyka upp framöver. Malmö Brygghus ljusa stout Flipsided rörde sig i området mellan en kraftig ljus ale och en smakrik strong ale och var nog en av ölen jag drack mest av under helgen. Även deras humliga Flip Flop imponerade och man visar åter att man är bäst i landet på humliga öl. Framgångssagan Brekeriet är väl onödigt att ens ta upp? En fenomenal Sour Amber och krusbärssurisen d’Agge (en homage till min..förlåt deras mamma Agneta) vart uppskattade vilken även deras röda vinbärssuris Rosso var.

Annars var det nog Mohawk som var det svenska bryggeri som jag blev mest till mig av. Deras Session IPA Mellow Down Easy fick ett av våra priser som bästa ölen på festivalen och gurkölet de gjorde med ölsidan FemAle, Go Fresh blommade med gurksmak, kanske lite mycket om man inte gillar gurka. I så fall var deras Gose Mandarina Bavaria desto bättre, särskilt med en gurkbit i. Kanske inte helt lika tydlig sälta som i många andra Goses men istället en lättdruckenhet som verkligen tilltalade mig. Stefan och Catrine börjar få ut riktigt bra saker sedan de började brygga öl ihop och det ska bli spännande att följa utvecklingen.

Beerblioteks Wheat Whine som fått ligga på både Chardonnay- och Bourbonfat var makalös men jag kan förstå att vissa tyckte att den var lite fruktig och hade behövt mogna något. Smatidigt visar grabbarna att de är kungar på att göra “sessionable” mörka öl på runt 10-12%. Både just nämnda öl men också deras Imperial Mocha och Imperial Stout som fått ligga till sig med allehanda gottesaker var på tok för lättdruckna för att man inte vill ha mer, och fick ta smällen för det. Lika sessionable var CAPs öl. Sedan Tomas Danko anslöt till Mattias Hammenlinds bryggeri har man tagit bryggandet till en nivå till och de båda verkar verkligen sporra varandra. Mattias berättar att han vill göra rätt vanliga öl vilket är vad han gillar och sett till hur deras Pilsners har blivit kan jag bara säga att man kommer att få folk att börja brygga Pilsners igen. Med sig hade de nu en Imperial Pilsner med tjeckisk humle som var lite kryddigare och tydligt humlad än de stiltypiska tjeckerna, men ack så god. Dankos lille skötebarn Vobiscium var en Belgian Strong Ale inspirerad av en av världens bästa öl, Struise Pannepot och den var banne mig inte långt efter. Får den bara växa till sig lite så kommer kroppen att rundas lite till och sötman justeras. Men eftersmaken satt kvar härligt länge och fruktkompotten mot det belgiskt mörka var enastående, bland det bästa belgiska jag sett från ett svensk bryggeri.

Bland de internationella utställarna då? Johnathan Wakefields öl, två rätt igenom perfekta Florida Weisses i form av Miami Madness och Dragonfruit Passionfruit Berliner Weisse visade många besökare vad som är en av de stora sakerna i år i USA. Brittiska Siren å sin sida kör vidare på sin Calypso som den här gången var humlad med Simcoe vilket jag tycker passar ölet betydligt mycket bättre än Amarillohumle. Gordon berättar att syran i ölet varierat lite de senaste batcherna men att man nu börjar finna en rätt bra balans vilket jag bara kan hålla med om. Magic Rock å sin sida visar att man förtjänar stämpeln som ett av de bästa bryggerierna i England just nu, det mesta de släpper är riktigt bra och ölen på All in var inget undantag.

Festivalens mest entusiastiska gäng måste ändå Japanska Oshare varit. Bryggare Yuto med entourage av bland annat gänget bakom ölstället Pigalle från Tokyo fotade allt och alla och älskade att prata om vad de gjorde och om öl i allmänhet. Själva ölen varierade lite från pass till pass men det finns potential i dem, det gör det. Sedan är jag kanske lite väl kräsen och när jag lyssnade på lite omdömen på deras öl från andra besökare så var folk nöjda med deras öl, väldigt kul! Det jag tar med mig från dem är dock deras passion och hur det visar att alla, oavsett om du är från USA, Sverige, Danmark eller Tokyo tycker att All in Beer Fest var lika kul.

Sist ut måste man få berömma värdbryggeriets egna öl. All in Brewing, Green Tower och Brewski huserar numera alla i det gemensamma bryggeriet i Helsingborg och även fast bryggarkonstellationerna överlappar rätt friskt har man alla sina egna spår. All in’s blåbärsboostade stout Blåbärs var en favorit och att den var körd genom en randall med blåbär och lite extra humle skadade inte. Mild men smarik, enkel men varierad och som Victor på All in beskrev den så skall det vara en öl man ska kunna dricka och inte behöva smutta på. Borta på Brewskis hörn så var Mango Feber DIPA en av festivalens utropstecken men till viss del kan jag förstå bryggaren Marcus Hjalmarsson som inte var helt nöjd utan fortfarande justerade recepten något. Oavsett vilket så är det ett lovande projekt som inte blev sämre av att man hade Wayne Wambles från Cigar City över för att brygga öl under måndagen.

Sammanfattar man det hela så var besökarna, bryggarna och helheten fantastiskt, dock med ett litet minus för möjligheterna till mat. Det var inga köer, inte särskilt trångt och bra med möjligheter till vatten, toalett och sittplatser. Man verkar ha hittat ett bra format och jag tror att alla förutsättningar finns för att man ska kunna växa ytterligare och bli något av ett Copenhagen Beer Celebration light, om man nu har de visionerna. Det var lugn och behaglig stämning vilket gjorde att de som ville “ticka” öl kunde göra det medan de som lugnt ville strosa runt och prata med bryggare både kunde och fick tid till det. Något många verkligen verkade ta tillfället i akt att göra och uppskatta, och också något jag ofta saknar. Grymt arbete av alla voluntärer som kämpade på och inte tvekade att hoppa runt bland montrarna för att avlasta bryggare som ville prata med besökare eller kollegor. Ni som var där får gärna dela med er av era intryck och ni som inte var där vet vad ni ska göra nästa år!

Till sist vill jag bara dela den här filmen som William från Mikkeller har gjort vilket sammanfattar festivalen, men som också ger en glimt av Omnipollo Pop-Up Bar. Som vi haft som nyhet tidigare så planerar Omnipollo på att öppna en egen liten bar och ja, detta kanske inte riktigt är den stilen de tänkt sig. Men en  bra middag signerad Henok Fentie. Den riktiga baren hoppas man få klar innan nästa sommar.

Det är få saker som passar så bra på julen som en riktigt bra pepparkaka och en god bit ost. Ost för den delen passar till det mesta och för alla oss som verkligen uppskattar en god öl kan en fin bit ost vara ett perfekt komplement. Såhär när julen närmar sig brukar jag plocka fram lite porters och mörka belgiska ales som jag samlat på mig under årets ölsläpp och då passar det perfekt med en bit ost. Till grön/blåmögelostar passar det ofta med lite starkare drycker, gärna söta viner – eller öl. Jag gillar att försöka byta ut vin mot öl till mat och på något sätt känns öl så mycket mer juligt än vin, öl 1 – vin 0.

Då jag igår tog fram en helt underbar mörk belgisk ale i form av Struise Pannepot som årligen brukar göra ett besök på Systembolaget kom jag på mig med att vara lite ostsugen, det är ju trots allt en månad och 20 dagar till julafton. Till ölet tog jag därför fram tre olika grön/blåmögelostar. Den här gången skippade jag en favorit som nästan alltid får följa med in på ostbordet, Rochefort. Så om ni vill göra ett eget litet test med olika ostar så rekommenderar jag verkligen att ha med den, underbar tillsammans med en bra öl.

De övriga ostarna blev Queso de Hoja (mer vanligt förekommande som Queso Azul de Hoja), en spansk grönmögelost som lagras täckt med lönnlöv i ett par månader, Saint Agur, likt Rochefort en av de mer välkända och omtyckta grönmögelostarna. Osten får en tillsats av grädde vilket gör den riktigt krämig. Sist ut vart en nykomling för min del, Aura. Osten som faktiskt är en finsk blåmögelost ligger på 29% fetthalt är låglakto och är lagrad i 6 veckor.

Till ostarna föll valet på pepparkakor av märket Kung Oscar, pepparkakor som tillsammans med Annas Pepparkakor brukar hamna högst i mina egna tester och faller mig i smaken. Smaken är individuell men jag skulle vilja påstå att till mögelostar bör ni ta en pepparkaka med lite karaktär och fin kryddning då det ger mer komplexitet ihop med ostarna, något sötare och mjukare pepparkakor kan missa. Just Kung Oscar tycker jag har en vuxen kryddighet och riktigt bra krispighet.

Saint Agur – Härlig syra till den mjukt lena munkänslan. Just lagom funky med en för oss som gillar den här typen av ost, härlig, eftersmak med bra av både sälta och syra. Just balansen mellan sälta och syra gör att det sker mycket i munnen och med pepparkakan får den en till dimension med kryddorna och kexets crunch. Bra kombo för finsmakaren.

Aura – Något kraftigare kropp än ovan och känns också betydligt fetare. Lite snällare funkighet och jag kan se den som ett bra substitut för de som tycker att Gorgonzola kan ge för mycket smak som pastasås. Mättande! Med pepparkakan får den något den saknar, variation och kryddorna i kexet ger det som dess avsaknad av funkighet behövde. Ändå är det på tok för mastigt för att man ska vilja ha mer än ett kex.

Queso de Hoja  – En rätt pikant funkighet som jag tycker drar åt berusade ostar vilket ger den karaktär. Lagom krämig och placerar sig nog mellan de båda tidigare vad gäller tjockhet. Av någon anledning tycker jag att hela pepparkakan smakar betydligt mer mot den här osten, på gott och ont. Just för att den inte är lika krämig så får du mer chunks av osten än en jämn “spread”. Osten falnar bort något men kan nog fungera rätt bra för de som annars inte är alltför förtjusta i den här typen av ostar.

Vinnaren? – Saint Agur vinner på balansen mellan ost och kex, med fina vuxna smaker som gick bra ihop med ölet. Tvåa kom Queso de Hoja som kanske var lite snäll men klart mer funktionell än Aura som nog hade mått bäst av att ha fått stå framme än längre för att mjuka lite till.

Jag har nyss börjat plöja mig igenom det härliga hav av julöl som finns, inte bara på Systembolaget utan också i vanliga matvarubutikerna. En av de första julölen jag provade var S:t Eriks Mathias Dahlgren Winter DIPA som jag tyckte var helt strålande. Därför föll valet i helgen på en av Jessicas andra julöl, Orange Winter Porter. En 9% stark porter med kanderade apelsinskal, något som både känns juligt men också ger en härligt julig karaktär till många öl. Ibland finner jag många julporters vara lite för torra och chokladbittra, vilket kan vara helt underbart men också tvärtemot vad man ibland är sugen på. Torra julöl dricker jag gärna före eller under måltiderna kring jul medan jag på kvällen vill kura upp mig i soffan med en fyllig och mumsig porter, vilket nedan visade sig vara. Klart en öl jag kommer att återkomma till i jul och som lär hamna i min julölsstrumpa.

Julölen släpptes idag så passa på att gå förbi ert lokala Systembolag på vägen hem från jobbet och botanisera loss.

S:t Eriks Orange Winter Porter

Utseende: Höstmörkt brunfärgad vätska med ljust chokladfärgat skum.
Doft: Tydlig doft av romerska bågar, apelsin och krämig choklad med lätt bitter finish.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Igen en väldigt mjuk och krämigt banantjock öl från Jessica, vilket verkligen gör sig bra till hennes smakprofil. För även här är det S:t Eriks typiska renhet i smakerna – nästan fatlagrade toner av dessertvin, apelsinskal, mörk sötma och mjuk chokladmousse. Eftersmaken har torkade frukter och romerska bågar.

Betyg? – Bättre. En riktigt bra öl som jag lika gärna kan avnjuta i sin ensamhet som till mat. I både denna och Mathias Dahlgren Winter DIPA lyckas Jessica få en öl som har djup och bredd mer än att “bara ha fina, rena smaker”. Väl dold alkoholstyrka vilket gör den förrädisk då den är ruggigt lättdrucken.

Sedan starten härom året har MankerBeer följt Åre Bryggcompagni, som nu börjar etablera sig lokalt kring Åretrakten men också i Stockholm. I år hade de också premiär på Stockholm Beer and Whisky Festival och tog då med nedan öl – Community Beer. Ölet, en skönt humlad ale med rågmalt, 6% stark, var tappad på flaska den 16/9 och jag fick att prova den bara någon dag senare. Tanken med Community Beer är att de ska göra en återkommande serie öl som alla på något sätt bidrar till olika projekt bryggeriet värnar om, denna gången för fler cykelleder kring Åre. Tyvärr blir det svårt för oss som inte har vägarna förbi Åre att kunna prova ölet då det ligger inne hos Systembolaget, vilket dock fyra andra öl från bryggeriet gör. Alla värda att prova på.

Jag tror att vi lär få se fler liknande projekt, Oppigårds har ju skapat en insampling för ebola, vi har Lappländska Nausta som har gjort Ge Fan I Våra Vatten IPA och fler krogar har olika insamlingskvällar. I USA börjar allt fler bryggerier med olika sidoprojekt och framförallt i Colorado arrangerar bryggerier allt från cykelturer till att ta hand om vatten, parker och annat man finner viktigt. Finner ni Community Beer så köp en flaska och få både en god öl och stöd en god sak!

Åre Bryggcompagni Community Beer

Utseende: Lätt disig varmt kopparfärgad vätska med litet tvåligt skum som samlas till en tunn hinna med lite lätta lämningar på glasväggarna.
Doft: Viss örtig, rågkryddig malt slår mot en mjuk sötma med nötskal och kola.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Härlig kropp med små kolsyrebubblor och en direkt känsla av kampen mellan sötma och beska. Inslag av apelsin, söta grapeskal och nötter mot besk, torr humle och torkade örter. Söt juiceig eftersmak med mild efterbeska.

Betyg? – Bra(+). Väldigt lättdrucken och fräsch, sötman tar inte över så mycket att beskan inte klarar av att stå emot. Ölet kanske behöver mogna några dagar till för att samla sig men det är en riktigt trevlig öl som är lätt att ta till sig och tycka om. Kanske hade det behövts nåfot mer för att ölet verkligen ska sticka ut från mängden bland humliga öl, men av samma anledning är det skönt med en opretantiös öl som bara går att dricka och som smakar gott.

Äntligen börjar det närma sig jultider och till skillnad från höstens rusk och misär är julen en tid då det faktiskt börjar ljusna i mörkjret. God mat lagas och god öl får förtäras. Såklart är julölen en starkt bidragande faktor till julmyset. I år släpper S:t Eriks en hel rad olika julöl och vi har väl tänkt att prova igenom de flesta av dem. Det blir en Julale (5,4%, 19,80 kr), Winter Session IPA (4,1%, 17,90 kr), Orange Imperial Porter (9%, 32,90 kr) och så dagens provade öl, den senaste ölen i samarbetet med Mathias Dahlgren – Winter DIPA. En 8% jul-DIPA för 29,90 kr per 33 cl känns kanske på förhand inte särskilt mycket Mathias Dahlgren eller Jessica Heidrich. Ölet är sprunget från Mathias tycke för humle berättar Jessica och därifrån klickade dem på andra plan varpå ännu en öl var i göringen. Tanken bakom ölet är att ha en sötare fruktighet än den annars så populära beska DIPAn.

Personligen tycker jag att söta DIPAs är en farlig ölstil då det lätt blir att man tappar balans och smak till förmån för en tråkig maltprofil. Jessica och Mathias hoppas dock att Galaxy-, Citra- och Cascadehumle ska ge tillräckligt mycket fruktighet för att ölet ska sticka ut.

Julölen släpps nästa måndag, 3/11!

S:t Eriks/Mathias Dahlgren Winter DIPA

Utseende: Rätt brunskimmrande, mörkt kopparfärgad vätska med smutsbeigefärgat krämigt skum. Fint utseende.
Doft: Rätt tung, mörk sötma men med kraftig humlekåda. Aromerna kretsar mer kring det juligt mörka – torkad frukt, röda bär och sirapskarameller. Den kraftiga humlen ger mig intryck av typ Galaxyhumle (vilket ölet senare visade sig innehålla) med viss melon, lime och liknande gröna frukter.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med bra kolsyra. Betydligt tjockare och fylligare än andra öl från både deras samarbetsserie, men också för att vara S:t Eriks. Direkta smaker av torkade julfrukter med viss närvaro från alkoholstyrkan. Humlekåda möter mörk sirap och en släng torkade apelsinskal. Bra balans och väldigt trevlig att dricka, men ni är förvarnade – förvänta er ingen torr, besk och humlekryddig DIPA. Här har du istället en mysigt söt DIPA som den skall vara.

Betyg? – Bättre. Det här smakar vuxna, kraftiga julgodisar och har allt av det fylligt juliga. En nästintill krämig öl jag gärna har till julens alla tillfällen! Man har lyckats få rätt smakregister sett till vad det är man önskar ha och sötman känns “ren” och inte full av olika sockertyper likt många belgiska eller andra starkare ales. Rekommenderas!

2010 tog mannen som står framför oss och presenterar öl från Italiens tredje största craftbryggeri och startade upp ett bryggeri  . Pietro di Pilato var från början en av tre delägare och grundare i Brewfist, men kort efter uppstarten bestämde man sig för att två var bättre än tre och så har det sedan blivit. Att på bara några få år gå från ett helt nystartat projekt till att placera sig efter mer välkända namn som Baladin och Birra del Borgo får anses imponerande. Sannolikt beror det lika mycket på envishet och att fokusera på kvalitet som att ta åt sig av vad som sker i övriga ölvärlden. Idag brygger man runt 500.000 liter om året och hela 40% av den mängden står deras West Coast IPA Spaceman för.

Spaceman är för en “van jänkarmun” rätt snäll men imponerar med en skönt bitter känsla i eftersmaken och smaker av blommighet, fruktzest och dov fruktighet. Jämför man ölet med en av mina favoriter, Caterpillar som Pietro bryggt tillsammans med Christian från danska Beer Here så är den senare snäppet mildare men minst lika lättdrycken. 5.8% stark och bryggd med Motueka och Columbushumle med fräsch citrus och även här en skön “zesty” (skal och innandömet av citrusfrukter) smak. Riktigt torr och perfekt läskande efter en lång dag på jobbet.

Jag frågar Pietro om vinkulturens inverkan på ölindustrin och om de får kämpa mot de gamla vanorna att i Italien så dricker man vin. Han berättar hur främst Baladin har banat väg för craft beer genom att främst rikta in sig på restauranger och genom att synas där få en legitimitet i takt med att fler blir ölfantaster. På bara några få år har det också poppat upp en rad olika ölkrogar och idag kan man snart finna en ölkrog eller ett bryggeri i vartenda hörn. Detta ser han dock som både positivt och negativt. Inte bara menar han att en stor del av alla “bryggerier” i Italien bara är ett namn på ett papper, ett företag och “business” mer än passion men också att en stor del av de som nu säljer sin öl som “craft beer” tyvärr gör rätt undermålig öl.

Tur då att hans egna öl fortsätter att imponera! Under tiden han jobbade på Fullers i England så blev han förtjust i Fullers London Porter och han bestämde sig för att göra en så lik öl som bara möjligt. Vipps föddes X-Ray, en stark porter på 8.5% alkoholstyrka som smakmässigt verkligen fångar den fina lättdruckenheten och balansen hos London Porter. Torr med fina inslag av läder, mörk choklad och medelrostad mörk malt, hela tiden med en lätt mjölkig känsla. Len, för lättdrucken och inte helt otippat “mer” än ölet den vill efterlikna.

Om X-Ray trots allt är en rätt enkel öl så dök ändå ämnet med stor varningsruta upp – suröl. Suröl är en starkt växande trend över hela ölvärlden men särskilt i USA och många bryggerier som kikar åt väst försöker göra liknande öl, men inte Pietro. Suröl är för honom en alltför stor risk och han känner att han sett för många bryggerier som vågat, försökt men totalt misslyckats varpå de nu knappt överlevt. Det räcker med att en infektion sätter sig någonstans på tapplinan och vips är det kört.

Det betyder på intet sätt att Brewfist är ett annonymt och tråkigt bryggeri. Tvärtom har man sedan starten bryggt öl med världskända De Molen, tyska Freigeist, danska To Öl och så ett av “it”-bryggerierna just nu, Prairie Artisan Ales. Tillsammans inspirerades dem av USA-bryggeriets kända megastout Bomb!. Ölet som är bryggt med bland annat vanilj, kaffe och kakao är verkligen något extra men i samarbetet tonade man ned ölet ett snäpp och satsade på balans. Spaghetti Western blev en lek med lika delar tokigheter som ordlek, men när ölet inte tilläts i USA på grund utav “spathetti” i namnet så fick man helt enkelt ta och addera pasta till ölet för att namnet inte skulle kunna uppfattas som missvisande (…). Ölet blommar i smak och doft av jalapenos, kaffe och stark chokladbrownie och känns överlag som Bomb! fast lite mer för alla, då Bomb! lätt kan uppfattas som för mycket av allt.

Där någonstans slutar också själva provningen men vi står kvar och pratar Italienska ölfestivaler (EurHop!), kvaliten på italienska bryggerier och dricker öl någon timme till. Brewfist, tillsammans med till exempel Toccalmato sticker ut bland många andra bryggerier från Italien tycker jag, de är lite modernare och mer internationellt uppdaterade. Medan Baladin, Birra del Borgo med fler gör oerhört goda öl så känns de rätt Europeiska, där är Brewfist lite mer humle, lite annan smakprofil och ja, lite kaxigare? Detta är kanske lika positivt som negativt och eventuellt så är det bara min egna personliga åsikt, oavsett så gör man riktigt bra öl och det var kul att höra Pietro ärligt tala om statusen på Italiensk öl. Se till att prova ölen om ni ser dem på bolagets hyllor i höst!