MankerBeer.com

Ibland måste man ompröva inställningen och attityden till vissa saker, som inatt då jag vågat skrev om hur jag provade Timmermans Kriek, och förlorade. Eller så kan det vara att göra något helt annat än vad man själv och andra förväntar sig, skapa nya beteenden eller ja – bara prova ölsorter som man på förhand anar att man inte kommer rådigga. Die du Ciel är ett bryggeri som likt Founders har en plats på min lista över bryggerier med oerhört hög lägsta nivå, sällan blir man besviken utan oftast blir man rätt nöjd. Samtidigt är blondes/golden ales en öltyp jag oftast finner lite menlösa på samma sätt som amber ales inte är något jag tycker är så spännande. Visst finns det en blandning av olika ölsorter under kategorin blondes som går från lite kraftigare än många makroöl till mer upphumlade och “crisp’a” ditos som nästan liknar amerikanska pale ales. Idag vart det en blandning av dessa två sak då den första ölen ut är en en blonde från Dieu du Ciel vilket jag faktiskt haft förhoppningar om då de brukar kunna få fram en väldigt bra kropp med fina fräscha smaker. Den andra ölen sedan är även den någt som alltsedan resan till New York i somras då den först nekades plats i korgen eller glaset (om och om igen) har fortsatt att  få stå kvar på hyllorna då jag sett den ute någonstans. Captain Lawrence Brewers Reserve IIPA låter ju annars som något jag skulle gilla. Jag har egentligen aldrig haft någon anledning för detta utan det har bara blivit så, men nu förra veckan så blev det till slut så att en flaska fick öppnas. Nä, dags att gå igenom ölen för sedan ska jag ut i snöovädret i jakt på annat. Morsning!

…och som jag tippsa om i natt, klicka in på ‘follow’ här till höger i menyn så spar ni tid, pengar och annat som gör att ni har mer tid till annat!

 Dieu du Ciel La Païenne

Utseende: Lätt grumligt vattengyllene med lite lageraktigt ljust skum.
Doft: Torr, dammig citrus, passionsfrukt och lite stall med en bra torr humlig bitterhet. Lite fruktig och rätt gott för en blonde.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt mjuk och med lite fizzig kolsyra vilket gör den levande och lättdrucken. Småtorr stallig smak med fruktiga smaker som kommer in väldigt bra. Det är citrus, lychee och passionsfrukt som slutar med lite nötlikörartad eftersmak. Kommer att tänka på maltigheten i en bra lager också.

Betyg? – Bättre. Smakrik och rätt varierad blonde som var precis som jag trodde. Lite bättre än många andra men ändå rätt typisk. Ingen större beska dock utan mer mjuk smak.

Captain Lawrence Captain’s Reserve Imperial IPA

Utseende: Lätt nästan gyllengul vätska med vitt litet poröst skum.
Doft: Oljig humlekotte med rätt så besk finish. Samtidigt är det något som fåt mig att tänka på lagrad IIPA med den och även någonting lite vetesött, ungefär som i Southern Tiers ’hussmak’. Även en aning syrlighet vilket slår mig som lite ovanligt i en IIPA.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp. Smaken är kottig med en rätt bred repertoar av humlesmaker där det är tvål och citrus som först sätter sig på mitt minne. Det är rätt lättdrucket och smaker av ananas och ananasjuice (lite syrlig sådan) kommer fram med något jag uppfattar som lite aprikosliknande. Lätt och torr smak som sedan släpper in lite blommighet och honungskaka. Ja, som ni ser är det en hel radda olika smaker och ändå så tyckte jag inte att den var komplex.  

Betyg? – Bra, blommig tvål, lätt och frisk men otypisk? Till min pasta med lax och murklor passar den dock utmärkt med sin fräscha smak. Kanske ingen superbra IIPA dock och jag vet inte om den verkar variera lite mellan batcher för vissa verkar älska den medan andra tycker den är lite snäll och tunn.

Det här inlägget kanske känns lite stötande för vissa och för det ber jag redan här och nu om förlåtelse. Men jag måste vara ärlig och min första idé av ‘krieks’ var att det var dessa sötade körsbärslikörjuice-ölen som ‘oftast’ tjejer drack. Ungefär som de som dricker sin öl med grenadine eller liknande – fast snäppet värre. När jag år senare började intressera mig för öl så hängde detta delvis med och det är först på senare år när jag verkligen börjat förstå, och gilla, lambics och fruktpyntade sådana som jag förstått kriek’ens fulla potential. För övrigt låter ‘krieken’ som namnet på monstret i ena Pirates of… filmen. Anyhow. Just innan jag provade den fenomenala Cantillon Kriek men efter att jag testat Liefmans Kriek på fat så vart jag nästan nödgödd att prova denna med. Denna gigant som funnit på bolaget så länge jag kan minnas men som jag aldrig velat prova – och dessutom blandat ihop med Lindemans Kriek (som är rätt trevlig, dock söt). Btw, varför heter alla dessa bryggerier så snarlikt? Liefman, Lindeman, Timmerman etc. Tliefman nästa?

Så in på bolaget gick jag med små stormsteg och ölen fann jag, jag gav den sonika till min flickvän och bad henne ‘köpa ut den’ åt mig. Sexistiskt, fördomsfullt eller barnsligt – ja, valet är upp till var och en. Dock så var det lite med glimten i ögat från bådas sida. Väl hemma öppnades den sedan medan maten puttrade på och i glaset kom den sedvanliga rösarosa färgen och ja, resten?

Timmermans Kriek

Efter alla goda krieks behövde jag ju bara prova även denna… Eller?

Utseende: Mörkrödgyllene vätska med rosalila skum.
Doft: Körsbärslikör och syltade körsbär. Inte helt hundra.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Småfizzig. Smaken är som doften inriktad på syltade körsbär och ja, artificiell och sötad. Lite för ’ren’ smak tycker jag som dessutom är rätt trist. Lite ljust maltblaskig finish.

Betyg? – Ok, icke, inte ens tillräcklig sötma för att jag egentligen ska vilja dricka den. Men samtidigt är den inte dålig och ja, smått prisvärd för sin genre och målgrupp. Men finns så många bättre.

Ja, så förlåt mig kära öldrickare, jag ska försöka hålla mig till bra öl och framförallt bra krieks framöver – men vissa öl måste man prova. Det lär inte hända igen, i alla fall inte förens jag ramlar över deras persikovariant!

För övrigt kan jag rekomendera er att prenumerera på/följa dessa bloginlägg genom att helt enkelt klicka in er på ‘follow’ här till höger i menyn, ange emailadress och vipps så är ni sedan infeedade.

För de som missat så har två saker skett: Sam’s Brew Masters har haft premiär och för er som inte sett det så kan jag rekomendera det! I första avsnittet så tar han med oss runt i jakten på ingredienserna som ska vara med i Bitches Brew – en öl de fått i uppdrag från Sony att göra i samband med släppet av Miles Davies 40-års jubileum av skivan med samma namn. Det blir spännande ingredienser från Etiopien som används för att sedan blenda två öl för att få fram slutprodukten OCH det blir även en del hiphop med Sams ‘grupp’. Man ska kunna se det på iTunes och troligen på deras hemsida, annars lär man väl kunna se det på tv snart. Så medan ni läser vidare så kan ni ju njuta av lite bra musik!

Vidare har jag börjat med små nattliga notiser och inatt kunda man flumma igenom ett par korta sådana om ett par av Left Hand‘s öl samt en provning av Norrlands Guld, det ni. Kort och gott indeed (inte Norrlands Guld då alltså!. Men nu blir det lite julöl.

Julöl verkar oftast vara sig rätt lätt vart i världen man än tar sig, eller? Dock verkar amerikanare inte ta ut svängarna lika mycket som många europeer utan istället är det winter lagers, winter ales etc som kommer ut – lite maltigare ditos där det främst är Anchor’s Christmas Ale som är kryddbetonad medan t.ex. Port Brewing’s Santas Little Helper och Alesmiths Yulesmith är mer humlade strong ales snarlika lätta barley wines/red ales. Förvisso ser vi samma bredd i många svenska öl där t.ex Jämtlands, Oppigårds m.fl gör mer maltbastanta julversioner av sina öl med ibland rätt måttligt med krydda, utan som någon på Flashbacks julölstråd skrev “de gör den lite mörkare och sätter en ny etikett” – och någonstans så tycker jag det stämmer, det är ofta det blir antingen eller – antingen mörkare maltigt eller apkryddigt – sällan med fin balans och mer ‘något annat’.

• Idag ser vi lite samma skillnad i de tre öl som vi lägger i korgen och går förbi gå med här, det börjas med Mikkellers Santas Little Helper; En dark belgian strong ale där maris otter, special-B, biscuit och pale chocolatemalt har använts tillsammans med havre, två mörka sockersorter, tre olike humlesorter (northern brewer, hallertauer, styrian golding) och ett par nävar kryddor (söta och bittra apelsinskal samt muskotnöt), slutligen har belgisk alejäst tillsats. 

• Sedan tar vi färjan upp till Göteborg och Dugges Rudolf; Och Äntligen får jag som Stockholmare prova på denna även om jag fortfarande är intresserad av dess alkoholsvaga variant som jag tror mycket på, men bara hört om! ‘Dark Ale’ snarare än porter? Nästa år får vi förhoppningsvis se Perfect Rudolf också, det kan bli riktigt kul! 

• Sist ut så stiftar vi åter bekantskap med belgiska Struise Tsjeeses; Denna gång på flaska. Då jag drack den på fat var den verkligen bra, men då hade den legat på fat ett halvår också. Nu har denna flaska förvisso fått stå ett tag så förhoppningsvis har den lugnats något. Denna Abbey Tripel har alltså lagrats 8 månader på en hög av olika stenfrukter (avokado och kaffe är stenfrukter men lär nog inte ha använts…) och har förhoppningsvis en bra blandning av sötma och fruktighet. 

Mikkeller Santa’s Little Helper 2010

Utseende: Mörkbrun vätska med lätt gräddbrunfärgat skum, lite småporöst med minimala till smedelstora bubblor i en kompakt skepnad som enhetlig sjunker nedåt.
Doft: Belgisk julöl we meet again. Det är julkryddor där muskotnöten nog visar sig vara den krydda som jag ofta känt tidigare men inte fått namn på – eller känt mer framträdande med andra julkryddor. Här är det den och lite kanel och vältorkade mörka frukter som känns av. Det finns mjuk choklad som med havren ger en släng, en släng, åt Southern Tier Imperial Oat, fast jultwistad. Lite kryddig alkohol kommer fram ju varmare vätskan blir.  
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tungt lätt i kroppen men ändå fyllig och med en len finish. En bitter känsla och smak som för med sig en uppsjö av intryck som härstammar från apelsinskalen, havren, chokladmalten, kryddningen och det belgiska godissockret, allt i en rätt enhetlig skrud – vilket jag gillar. Humlingen står också för lite naturlig och gräsig besk smak vilket inkorporeras väl med andra. Här är inte vissa av de julkryddor jag ibland kan anse dominerar en julöl för mycket, utan de är i en bra mix. De 9,1%’en vilket är 1.8% lägre än i fjol märks inte av nämnvärt utom kanske lite emellanåt, men då inte alls spritigt. Stundtals blir dock vätskan lite sirapskletig i något utryck och där tappar den också lite då smakerna inte riktigt kommer fram.

Betyg? – Bättre-, jag gillar verkligen helheten här, trots att det för mig inte är så oerhört separerade smaker och en finish som känns sötare än vad den kanske är. Fast å andra sidan så har ju två sorters socker sin poäng också. Den touchen humlen ger de andra smakerna gillar jag och jag tycker att humlen som den krydda den ändå är används rätt bra här. Bäst före 2016 och jag tror att den kan vara intressant att ha i sitt förråd ett tag framåt.

Dugges Rudolf

Utseende: Fin ljusare svart vätska med ett stort poröst ljusbrunt skum som sjunker ned till en liten liten ring och små rester i glaset.
Doft: En doft som påminner om lite rökig dark laget, fast potent som en ale och med både aningar om jul och fruktighet. Det framträder kallt men fruktigt kaffe och en dos mjuk choklad, men likväl också massa goda fruktiga toner. Lite saltlakrits och även en fruktig enbärsliknande doft likt den som Rogues Juniper Ale har (inte att likna vid enbärsdoften/smaken i många jul-/rököl). Letar man längre in i glaset då vätskan blivit lite varmare finner man den kraft som ändå finns i alkoholen och där finns också dofter av mörka torkade frukter och lite russin.
Smak: Lättare munkänsla med okey, liten kolsyra. Smaken sprider sig snabbt och detta gillar jag direkt. Det är som många av de andra julöls man år efter år har provat men som ofta kan vara för mustiga och kraftiga. Det här är tunnare men därmed också mycket behagligare att dricka. Lite rökig porter eller nästan schwartzbierliknande smak utan för den delen några charkuterier – utan mer det lättdruckna och den rökiga kaffe- och chokladsmaken. Det här är vad jag saknar i Mennos (De Molen) många porters som försöker vara både lätta och smakrika – här har man lyckats! Smaken är som kallt kallt kaffe med en dos choklad och rökighet, sen när den lätta smaken har lagt sig så börjar det sippra fram fruktiga eftersmaker.  De 7%’en finns inte och den finfina tunna kroppen som ändå har bra tryck och framförallt bra eftersmaker som växlar och ger djup och längd gör att jag vill ha mer. Slutligen sätter sig något på läpparna som för tankarna till då man som barn gick bananas på blåbärssyltburken, alternativt blåbärskräm.

Betyg? – Bättre+, kanske är pluset lite mycket men samtidigt har den här ölen allt det jag vill ha: lättdruckenhet men bra kraft i smaken, gärna lite elegans i doft och smak, ett bra utseende och en upplevelse som sträcker sig från första touchen på tungan till någon minut efteråt – för fortfarande en stund efter senaste sippen så har jag lite kaffe och framförallt mycket blåbär kvar på tungan och läpparna. Trots en rätt lätt kropp så lyckas denna med allt detta och lättheten till trots så tappar jag inte intresset utan vill boosta om smaken då och då när de ’stora’ smakerna väl börjar försvinna. Nä, detta gillade jag och priset till trots så är den en väldigt bra öl som jag tror kan passa lika bra till julskinkan som till julkakan efteråt!

Struise Tsjeeses

Utseende: Väldigt grumlig matt orangebrun vätska med kompat små poröst nougatfärgat skum med minimala bubblor och fin gräddig topp som lämnar lite fina rester medan det sjunker ihop.
Doft: Inte lika fenomenal som sist men likväl intressant och gott. Doftar av mycket apelsin, jäst, lite ljus sirap. Här märker man av bättre de dofter som ska vara här sett till hur den skapats, vilket är kul för den som gillar att dissekera öl. Det så väldigt belgiska med det söta socker-sirapiga och jästen gör sig väldigt väl med smaker av mogen mango med lite riven kokos. Det finns mer bär och frukter att hämta ur doften – eller så kan man bara njuta av den och låta den stå framm ett tag då värmen verkligen tar fram det trevliga i frukterna här.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra men mjuk och rätt lätt kolsyra. Smaken lurar en först att den bara består av jäst och söt ljus sockersmak. Men sedan slår fruktigheten till och liksom i doften så är det apelsin som leder en in på spår av främst mango med toner av riven kokos och även övermogna hallon och andra bär. Man kan också påstå att det fruktiga bär mycket maltighet och även lite limpa med sig i både smak och doft, de är smaker och dofter som finns där men som jag hellre nämner kort i förbifarten medan jag koncentrerar mig på de mer spännande smakerna. Tyvärr är det dock jäst, karamell och ljus sirap som är de smaker som håller sig kvar bäst.

Betyg? – Bättre-, mjo, för mig sjunker betyget något steg jämfört med hur den var på fat. Då var den fylligare, förvisso lite varmare men med lite mindre jäst i smaken och istället mer kryddighet och en mer utvecklad fruktighet. Den är fortfarande väldigt bra och alkoholen göms väl. Men efter halva flaskan har den tappat lite av överraskningsmomentet och det är mer jäst och sötma som gör sig uppmärksammat.

Ja, efter mitt lite plojia inlägg i våras om hur jag njöt av att dricka en Carlsberg så har jag nu slutit cirkeln lite tightare för inatt skriver jag en kort notis om Norrlands Guld. Fast mer än en mening blir det inte. Kanske kommer dessa nattinlägg enbart bli för att dumpa av lite smånotiser av öl jag provat bara sådär lite hastigt och då jag inte kunnat/vela skriva en mer utförlig recension av dem. Dock kommer det blir trist och rätt omdömeslöst och i vissa fall helt onödigt. Men för mig är det bra för att hålla koll på det man druckit och för att rensa ut i worddokumentet och istället fylla det lilla exceldokumentet över drucken öl som även ni själva finner här till höger i menyn. Oftast kan det vara öl man druckit och skrivit om tidigare men som man nu testar på fat eller ja, på helt andra premisser – andra, tex Norrlands Guld, vill man helst slippa dricka men om man gör det kan man lika gärna (försöka) göra det seriöst och sakligt. Oh well, vi börjar såhär iaf så får jag se hur det går. Ni och jag har ju alltid de seriösa inläggen som kommer senare/tidigare på dagen att falla tillbaka på. Senare idag (tisdag) vankas det nog lite kanadensiskt eller kanske mer belgiska lambics! Ses då!

Tills dess kan ni fundera på om ni ska köpa fler Dugges Rudolf – en utomordentligt bra julöl samt om ni ska besöka monks Porterhouse för att sampla lite Goose Island Demolition Ale om ni inte redan har druckit den! För min del ska jag tills dess fundera på om det är värt det att beställa ett gäng öl från Lost Abbey, Pliny the Elder och Founders Nemesis.

Sierra Nevada Tumbler (fat) – Kraftig doft med humle och sirap. Bra smak med mer bitterhet men utan samma maltiga kraft som på flaska. Lite likörig sirap, men även där mindre än på flaska. (Betyg? – Bra, bitter, karamell och lite sirap)

Flying Dog Dogtoberfest (fat) – Maltigt vatten, lite för lätt och vattnig, för snäll (Betyg? – ok+, drickbar och lättdrucken, men inte god).

Left Hand Sawtooth – Rödorange beska där doften är en mix av nötter, bär och frukt som sedan fått lite fin beska. Smaken är främst dominerad av en bra beska fruktighet och bär där beskan växer ut till en mer bitter känsla mot slutet (Betyg? – Bra+)

Left Hand Jackman APA – Lik Sawtooth’en men har mer citrus, grape och tropik i doften som matchar övriga dofterna av nötig beska. Smaken är rätt unison med doften och med en bra smakbalans med lätt efterbeska. (betyg? – Bra, god lättsam APA med fina smaker, men liksom Sawtooth och ibland Left Hand i stort är de något för snälla mot en)

Sierra Nevada Pale Ale (fat) – på fat denna gång så är det fräschare blommighet och tydligare oljig smak än flaskan. Lite som Torpedon utan den extra beskan (Betyg? – Bra+, fin tvålig och lätt blommig besk smak)

Sam Adams Octoberfest (fat) –  inte lika bra som på flaska då den inte har samma kraft i den finfina maltiga och sirapsboostade smaken. Men likväl en bra höstöl. (Betyg? – Bra-)

Norrlands Guld – Behövde dricka en flaska i samband med en fotografering för åt en reklambyra. Funkade. Drickbart men inte gott såklart. (betyg? – Ok)

Ibland får man infall av att köpa på sig ett gäng goda öl som ska provas ungefär samtidigt – ofta sker det, men lika ofta glöms de bort varpå de dricks en och en. Det som sker då är att man helt tappar möjligheten att jämföra de små finesser och olikheter de ändå har men som man sällan upptäcker om de dricks en och en – särskilt om det gäller drycker/öl som man ännu inte är så duktig på eller har lärt sig tillräckligt om för att riktigt förstå. Så var fallet nu härom månaden då jag i samband med att jag köpte hem en Lost Abbey Framboise de Amorosa beslutade mig för att även slänga ned en Cantillon Rosé de Gambrinus samt samma bryggeris Lou Pepe Framboise, fast från 2007. Lyckligtvis kom vi även att öppna dem ungefär samtidigt och Pepe’n och Lost Abbey’n öppnades faktiskt i direkt samband med varandra.

Vad som är likt för ölen är att de alla är lagrade med hallon, dock är Lost Abbey‘n en oud bruin medan de två andra är mer traditionella lambics. Nu har jag försökt läsa in lite på skillnaden här men har inte hittat så värst mycket mer än att oud bruins verkar ta mer intryck från träet på grund av dess eklagring samt att det är mer utav en sur/vildöl än lambic med dess krav på 1/3 omältat vete och proceduren med den torkade humlen etc. Men här hos mig glömmer vi temporärt allt detta då vi ska jämföra de tre ölen. Däremot får den som vill gärna komma med tipps på bra framboises, jag skulle vilja dricka fler för att verkligen kunna ge dem en mer ärlig chans, samtidigt är de följande tre rätt bra och troligen väldigt representativa för sorten (Lost Abbey till trots).

Cantillon Rosé De Gambrinus
På samma sätt som man framställer kriek’s så gör Cantillon en framboise på hallon. Lagras den så minskar dess söta, fruktiga toner medan de sura tonerna blir mer tydliga. I just denna har man tryckt ned en stor mängd hallon ner i 2 år gammal lambic.

Utseende: Under det lätt rosaljusa, småporösa skummet, finns en grumligt ljusröd vätska.
Doft: Hallon, rätt stiltypisk- eller är det Cantillontypisk sur syrlighet? Lite Brettstuk och en liten dos vinäger.
Smak: Lättare munkänsla med typiska fizziga kolsyran – kanske med lite mer ’fizz’ än vad t.ex. kriek’en hade. Bra sur syrlighet och alldeles lagom. Just hallonen märks inte av riktigt tydligt jämfört med körsbären som har en lite tydligare smak – hallon är lite snällare i smaken. Lite lingonsyrlig smak snarare än de egentligen lite sötare hallonen.

Betyg? – Bättre-, en trevlig hallonlambic (framboise) som dock kunde haft mer fruktig smak och kanske hade behövt något mer – för min smak. Jämfört med kriek’en så saknar den just det fruktiga och över tid då syrligheten framstår tydligare så ser jag inte vad den verkligen kan ha att erbjuda då fruktigheten inte slår igenom helt. Men gott gott gott.

Cantillon Lou Pepe Framboise 07
Här har man blandat ned olika lambics med 300 gram hallon per liter vätska, ölen har sedan legat 2 år innan den buteljerats och nu ytterligare 1 år innan vi öppnar den.

Utseende: Mörkröd och lite lila färg på vätskan med gulröttgyllene skum med minimala bubblor som snabbt försvinner.
Doft: Som vanligt sådär förföriskt småsur med aningar av hallon. Lagom syrlig. Inte den kraftigaste av dofter utan det är mer lambicens syra som känns.
Smak: Lättare tunn munkänsla med tillhörande fizziga kolsyra. Tunn krop med en smak som är rätt enkel och drar lite lagom åt toner av halvmogna hallon. Mer hallon dyker dock upp i eftersmaken, men det är inte på något sätt fruktigt. Syran växer både på en i munnen och framförallt magen där det surnar till rejält – och i samband med detta så börjar den också kanske komma till sin rätt. Den växer lite då och växelverkan med måttlig smak men med desto mer syra är rätt trevlig. Dock är det som med de andra och jag föredrar nog annat än hallon i lambicen.

Betyg? – Bättre+, inte lika magnifik som Kriek’en men här är smakerna också lite förpassade till historien medan deras sura efterföljare får mer utrymme.

Lost Abbey Framboise de Amorosa

Utseende: Krämbrun färg på vätskan, rätt orangegrumlig – lite som mjuk ekfärg. Nötbrunt litet skum med pyttesmå minimala bubblor som nästan direkt dör ned till en liten ring.
Doft: Mjuk fin hallondoft mot en lätt naturligt syrlig grund. Mustig kan man nog säga. Det är mycket doft, rätt kraftig – men likväl rätt begränsad.
Smak: Lätt munkänsla med en dos fizzig kolsyra. Smaken upplevs av mig först som lite speciell, det är hallon i centrum men likväl lite svårplacerad. Yoghurtsyrliga o-/övermogna vildhallon med en aning florsocker. Rätt stor smak av hallonfrön och man känner bra av att det är en oud bruin med det ekiga, lätt söta men likväl sura. Eftersmaken gillas, hallonmandelmassa och fin sötma, nice! Oerhört trevlig fizzighet, men tror att det är en öl som kräver sin tid och även en andra flaska.

Betyg? – Bäst-, trots förväntningarna så är jag ändå nöjd. Detta ska ju ändå vara en av USA’s bästa öl om man får tro andra – och vara en ölsort jag mer och mer börjar få upp ögonen för, men samtidigt måste man vara nykter nog att inse att alla har olika smak och vad en tycker tycker inte en annan. Den här är super på många sätt, munkänslan och de lite sötsura smakerna som balanserar mellan mörka hallon och lite syrligt ljusa ditos är fin. Jag kanske förväntade mig mer, samtidigt är hallon för mig något som sällan har kraftig smak. Well, den växer dock än mer på mig då man dricker den såhär i jämförelse med andra liknande öl.

Sam, vars program på Discovery Channel börjar nu i veckan lär nog i framtiden göra än fler av dessa underliga – men roliga öl och varje en utav dem som jag har provat har varit just väldigt underlig. Eller är speciell ett bättre ord? För underligt låter rätt negativt medan de ofta är rätt bra – bara väldigt ovanliga från det man brukar dricka. Detta gäller ju även för dagens öl – Theobroma. En Traditional ale där namnet betyder ”food of the Gods” och som gjorts med honung, kakaobönor, kakaopulver, ancho chili och krossade annattofrön (ett frö som används främst till färgsättning och för dess pepparmynteton). Är en gammal ”amerikansk” (Honduras om man vill vara mer nogrann) chokladbrygd där chokladen har anor från 1100 B.C. Bryggd 2009. Sam pratar mer om ölen här, ett klipp som är rätt intressant att lyssna på – särskilt med de små historiska återblickarna om ingredienser etc. 

Dogfish Head Theobroma

Utseende: Ljusare bärnstens/persikofärgade vätska med lite vattnigt utseende. Litet skum som snabbt dör bort. 
Doft: Honungssötma, pepparmynta och lite hetta mot ljus malt. Rätt ljus doft men med något naturligt över det.
Smak: Lättare munkänsla med mjuk lätt kolsyra med massvis med minimala små bubblor. Kakaon märks inte av alltför mycket utan det är mer pepparmynta och chilihetta mot honungssöt bakgrund. Varm hetta möter kall hetta på ett spännande sätt, dock är det mer speciellt än bra. Chokladsmaken här är inte som choklad i stouts och liknande utan den choklad som använts ska ge mer naturliga, nästan jordigt trä’iga toner vilka i viss grad märks av även fast de hettats upp lite här mot chilin.

Betyg? – Bra+, speciell ”öl” i ancient ale-serien. Dilemmat är att för att kunna få fram de speciella smaker man har här så måste man begränsa de andra smakerna så att de inte tar över. Skulle man ha mörkare malt här eller ens andra ingredienser som ger direkt smak så skulle mötet mellan varm och kall hetta, lite honung och en del kakaopulver helt försvinna – så på så sätt så är den väldigt bra för vad den är, den är liksom inte mer än såhär.