MankerBeer.com

Det amerikanska västkustbryggeriet Green Flash som jag nämnde lite kort i USA-turnéen gör en hel rad rikligt humlade kanonkulor till öl. Förvisso gör de även annan öl där jag främst tänker på den trevliga double stout’en – men ändå, det är humlad öl de gör bäst på god kalifornsk maneer. Det som imponerar mig och som åter och åter gör intryck på mig är hur dem liksom nästan alla större amerikanska mikrobryggerier gör så många olika öl, barley wine, belgian triple, smaksatta stouts, mängd humleöl etc etc. Men här idag är det två humlade öl som jag kort sätter luppen ovanpå. Dels deras IIPA som är i sann San Diego-Style med massa amerikansk humle (Nuggt och Summit) vilket kväver in den på 101 IBU, den andra är Hophead – en ’Red IPA’ som torrhumlats med amarillo. Nä, nu ska jag sedan återgå till att leva lite på minnet från igår och Gouden Carolus Kaizer Bleu från 2006, helt perfekt öl!

Green Flash Imperial IPA

Utseende: Ljus persikofärgad, halvgrumlig vätska. Ljust Ipa-skum som dör ned till lite smuts runt kant och över vätskan. 
Doft: Rejäl humledoft, humlebomb nästan, eller ja humlejuice! Stor beska och massa god kotte, gräs, pinje och med måttlig oljighet. För en gångs skull en riktigt bra gräs- och kottig beska. Fram kommer lite citrus och viss dos grape tillsammans med kottesmakerna.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra lite lätt kolsyra. En stor beska med mycket gräs, kotte och pinje men lättsamt och riktigt bra. De visar att de gör grymma humlebrygder och även denna är riktigt bra! Den saknar det oljiga vilket kan förstöra det trevliga i en IIPA med stor beska och mycket kottighet. Istället är det smått torrt, bra beskt och mycket smakrikt. Mycket balanserat och bra!

Betyg? – Bättre+, riktigt bra IIPA med stor beska med rena och perfekta humlekottesmaker.

Green Flash Hophead

Utseende: Lite mörkare till mörkare koppargyllene vätska med gräddigt kompakt skum med minimala bubblor.
Doft: Torrhumlat och amarillo var det ja, vilket märks rätt tydligt i doften. Känns betydligt beskare än 45 IBU. En torrhumlad fruktighet i doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fyllig smak med bra smak av bär och en stor dos torrhumlat. Lagom tvåligt oljig smak med bra beska. Mjuk och mysig och nu känner man av att det inte är alltför stor beska.

Betyg? – Bättre-, väldigt bra IPA som känns kraftigare än vad den ändå är – samtidigt är den precis lagom mjuk och snäll för att få en bra drickbarhet. Välhumlad och med bra efterbeska som ’smalnar av’ lite på ett bra sätt.

Som såsom det verkar hittils obotad icke-belgofantast har jag ändå försökt och försökt först mig på belgisk öl, och delvis har det också lyckats. Belgien har en större bredd i sitt ölutbud än vad många kanske tror och det är inte så oerhört dubbel vs belgian strong ale inspirerat som man kan tro (tänker kanske mest på de stora som Cantillon, 3 fonteinen, Struise etc då). Men för att försöka förstå det så väldigt belgiska utav det belgiska så beställdes jag hem en uppsättning var av de två stora inom ‘belgian strong ale’-genren där bådas varianter ligger hack i häl på varandra när det gäller guldmedaljer, betyg, placeringar och omdömen.

Tvärtemot vad man kan tro så är det Rochefort som är den riktiga klosterölen vilken bryggs på klostret i  Notre Dame saint Remy-Rochefort medan Sint Bernardus bryggs i egna bryggerier (de gör en mängd andra öl också), som ‘var klosteröl’ fram tills dess att Trappistebryggerierna 1992 kom med nya förordningar och kravet på att ölen skulle tillverkas innanför klostermurarna gjorde att man fick frånta sig gamla namnet. En historia vi känner igen från andra håll men även en intressant bit historia. Tyvärr har jag inte riktigt tid för en längre historiegenomgång och jag tror många har koll på de grundläggande bitarna, sorry.

Själva provningen skedde genom att öl vs öl testades i styrkegrad (ej alkoholen då) (6,8 och sedan 10 vs 12) med en efterföljande summering. Vinnare blir helt enkelt den som fick flest delvinster…

Trappistes Rochefort 6
En belgian strong ale på 7,6%. Ska severas lite varmare än dess mottävlare om man utgår från de angivna rekommenderade serveringstemperaturerna. 

Utseende: Trots att båda glasen är diskade samtidigt så dör skummet här snabbt ner till minimala rester  ovanpå den kastanjebruna vätskan som är rätt vattnig men ändå elegant.
Doft: Doftar som en engelsk bitter! Karamell och en aning kola och nötter. Aning krydda.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är inte lika bitterinspirerad, eller? Jo, den är nog det men med smaker av jäst, mörkt godissocker och sötma. Det enda man saknar är humlen så hade man haft en belgisk variant på en bitter. Kul. Smaker av torkad frukt kommer fram mer och men  – men första intrycket är fortfarande av en belgisk bitter.

Betyg? – Bra, lite för ale’ig, rentutav brittiskt bitterlik. Men med smaker som växer fram och en alkoholprocent som inte märks av alltför mycket. Denna är en strong ale och jämfört med en abbey dubbel så kan denna ha lite mer humlestil utan att det är otypiskt för stilen – samtidigt är det också ett samlingsnamn för de olika belgiska öltyperna.

St. Bernardus Pater 6
Denna ’pater’ är en abbey dubbel på 6,7%. Stort plus för den väldigt eleganta kapsylen..

Utseende: Poröst cremefärgat skum med minimala till mellanstora bubblor ovanpå en mörkare kastanjebrunfärgad vätska.
Doft: Väldigt mycket malt med nötter och kola. Om inte för en aning utav jäst så känns den rätt ale’typisk. En aning apelsin, pumpa, kryddor och lite jäsig kakdeg.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har tydlig smak av jäst och mörkt socker. Det är nästan lite kakao, kakdeg och krydda i smaken, samt mörka torkade frukter och en söt eftersmak med lite mer krydda.

Betyg? – Bra+, smakrik, varierad och potent dubbel med mer smaker och dofter som finns att plocka fram.

Summering:
Utseende – pater 6, skummet håller sig kvar och den mörkare vätskan har en enkel match.
Doft – Även här vinner pater 6 med en finare doft som är lite mer varierad, ren och tydlig.
Smak – Japp, det blir en klar seger för Pater 6 i denna del utav provningen då den även vinner på smaken. Mer smaker, mer tryck i dem och en bra dold alkohol.
Slut – 3-0 till patern men dock bara ett betyg som är 0.5 (av 7) högre visar ändå på att det är lite som skiljer dem.

Rochefort 8
Utseende: Stort fint poröst skum med minimala till medelstora bubblor, hänger kvar rätt fint ovanpå den mörkt kastanjebruna vätskan som har spår av jästfällning.
Doft: Även här är det bitterstuk på doften, dock med lite mer tvålig humle, gräs och något sött nötliknande. Banan möter grillkrydda.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Det finns mer jäst här i smaken och bra mycket mer sådant än i doften. Även alkoholen börjar märkas av här. Smaken är karamell, socker och lite beskt gräs och citrus. Likörartade frukter och även lite spritig malt. Det är lite lättare kropp än i Prior 8 samtidigt som jag tror att alkholhalten är högre vilket jag kan säga känns av, den är helt enkelt lite spritigare i intrycket.

Betyg? – Bra, mnjae, lätt munkänsla och lite tydligare alkohol samt inte alltför utvecklade smaker gör att denna inte höjer sig.

St. Bernardus Prior 8
Rankas som nummer 1 bland abbey dubbels på RB, men vad säger det för mig som inte föredrar denna sorts öl?

Utseende: Här är skummet lite lägre, så något kan bero på glasen – även fast jag slumpat fram nya glas till båda ölen efter provningen utav 6’orna. Vätskan är lite rödare kastanjebrunt och skummet är lite mörkare cremefärgat.
Doft: Kola, karamell och mörkt socker. Mustigt med aningar av alkohol. Finner även mörka torkade frukter och en stor dos malt.
Smak: Lättare munkänsla med okey och småfizzig kolsyra. Smaken är rätt klen och har någon krydda i sig samt nötpulver, kola, toffee och jäst.

Betyg? – Bra+, bra belgare men rätt trist överlag och med öl som har högra alkoholhalt så förväntar jag mig ofta lite mer. För att bara dricka dem för att de är belgiska och därmed rätt ofta är i de högre %-graderna räcker inte – de måste smaka bra också. Den här är bra och den är nog bättre än lillebror pater 6. Men jag känner mer och mer att detta inte är min typ av öl.

Summering:
Utseende: Rochefort’en vinner här och som sagt så har jag slumpat fram nya glas. Dock har Priot 8 lite finare färg på vätskan med lite rött i sig.
Doft: Här blir det nog lika. Rocheforten har lite mer utvecklad humledoft än innan och jag gillar det. Samtidigt visar Prior 8 upp en rätt fin maltigt likörartad doft som dessutom känns mer belgisk.
Smak: Här vinner nog Prior 8 på att det är lite fylligare, lite mer belgo och lite mer smakvariation.
Slut: Helt lika denna omgång – Fast ser man till de viktiga kategorierna – smak och doft – så vinner Prior 8 och därmed leder St. Bernardus såhär långt i provningen.  Dock skiljer det fortfarande bara 0.5 mellan de båda ölen vilket sammantaget blir ’1’ och därmed är det fortfarande en öppen tillställning.

Rochefort 10
Rankad 2’a bland quads (St. Bernardus ABT är 3’a) och 11,3%.

Utseende: Mörkare kastanjefärgat skum med fint rätt kompakt skum med minimala till några få små bubblor.
Doft: Det fortsätter på bitterspåret och jag märker knappt att det är en ny öl i glaset från hur 8’an var.  Kanske är det lite mer kraft i den. Spritiga russin, kola, vinbär och körsbär. Aningar av mörkt socker och en del jäst. Fortfarande en bra dos bitter humle.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt och en söt honungsliknande söt smak som balanseras med en bra bitterhet samt lite torkad ljus frukt. Väldigt russinsött men på ett sätt som är lite mer alkoholcentrerat än t.ex. Dogfish Head Rasion D’extra.

Betyg? – Bra+, smaker och dofter och allmänna intryck är alla bra. Men som med de andra så är det lite bör anglo-bittert och jag saknar elegant tyngd och liknande som gör att denna sätter sig på minnet.

St. Bernardus ABT 12
Som sagt så ligger denna 3’a bland quads medan dess specialversion (inför 60-årsjubileumet) är 4’a. %’en ligger på 10,5%. Så det är jämnt mellan dem sett till vad andra verkar tycka…

Utseende: Mörkare kastanjebrun vätska med lite ljusare nyanser, skummet är kompakt poröst med minimala bubblor.
Doft: Mörka frukter möter mörkt socker, karamell och sirap. Rätt gräddig doft och väldigt angenäm.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Det är sött men ändå rätt gräddigt och lite lenare än t.ex. La Trappes Quad. Smaken har spår av honung, nötter, lagom dos alkohol, mörka frukter och sirap. Det är smakrikt och rätt elegant.

Betyg? – Bättre-, fortfarande inte min grej i ölväg men jag gillar det gräddigt fylliga och lena mörkt sirapssöta med torkad frukt. Honungs och frukter finns undertill och för med sig annan smak under det

Summering:
Utseende: Rochfort’en tar denna med dess kvarvarande kompaktare skum.
Doft: Återigen blir det lika här. Rochefort har en humlebitter koladoft medan St. Bernardus har en väldigt fin gräddig träkoladoft.
Smak: St. Bernardus’en vinner här på samma sätt som med 8’orna. Det är honungsfylligt vs bittersött och för mig vinner den förra då det är en smak man hellre smuttar i sig. Det är ju ändå väldigt starka öl vi pratar om så..
Slut: Precis som med 8’orna är det jämnt men så drar St. Bernardusen ifrån och jag tycker att Rochefort är lite för bittra i sitt sätt. Samtidigt är båda sorterna inga som jag kommer komma ihåg som superba belgare, utan då är fasiken La Trappe mer förknippade med belgoöl.

Överlag tycker jag alltså att St. Bernardus’arna är lite bättre, främst för deras mer belgotypiska smak, doft och utseende medan jag tyckte att Rochefort’en drog lite väl åt bitterhållet. Sedan kan man ju dra helt olika växlar av det och säga att de inte är lika då de anses som olika öltyper pga olika sätt att framställa med säkerligen delvis lite olika mix ingredienser etc, men likväl var det intressant att bocka av dem alla såhär en mot en.

I mina inlägg om en fiktiv resa genom USA’s ölmarker så fick jag två frågor om olika komplement – dels ska Fajanen till Orlando och Florida i vinter och undrar därför lite mer om hur öl-landskapet ligger där. Dels ville Uffe på Karlströms Malt (som var den som gav mig uppgiften från första börkan) se ett komplement med lite öl som inte är så humlefixerad.

Öl i USA med mindre humle?
Om vi börjar nedifrån och tar och snabbt listar ett gäng öl som inte är så humletokiga? Det är relativt lätt anser jag då en majoritet av de bästa ölen från USA är just öl som inte tokhumlats, vad däremot kan de om mer europeiska ölstilar?

Tar vi belgiska ale‘s så har både Russian River en drös bra öl vilket även bryggerier som Avery, Allagash och framförallt även Ommegang gör. De senare koncentrerar sig ju helt på just belgiska öl, något som verkar bli rätt vanligt bland vissa av landets mikrobryggerier som kanske saknar eget bryggeri. Oj, glömde nästan 21’st Ammendment’s Monks Blood – en belgian strong ale jag kan rekomendera starkt! Bland bitters, english pale ale‘s och liknande är det också bryggerier som Russian River, Stone m.fl som gäller. Sedan gör nästan alla mittemmellanbryggerier som Flying Dog, Samuel Adams, Goose Island m.fl allt från IPA’s till mer europeiska alternativ då de exporterar en stor del av dessa öl hit. Underligt nog har väldigt många amerikanska bryggerier just belgiska öl i sitt utbud, medan jag bara känner till EN svensk belgisk öl och än mindre har kommit i kontakt med en brittisk dito.

Vad jag däremot skulle hålla utkik efter är suröl från Russian River samt Avery‘s brettserie (något som  andra bryggerier börjar apa efter och släppa egna brettversioner på många av deras öl), men även traditional ales från främst Drogfish Head och Hair of the Dog. Sedan är Founders ett bryggeri som inte enbart gör typiska humleboostade öl och där deras old ale Curmudgeon och scotch ale’en Dirty Bastard. 

Tyvärr kan jag nog inte svara bättre på frågan då det ur mitt perspektiv är USA som är det ledande öllandet, kanske får man därför ställa motfrågan – vad har England som inte finns i USA? England har i mitt tycke Real ales, bitters, stouts och english pale ales, där någonstans slutar deras “uppsjö” av öl. Alla dessa öl finns i USA också, men där finns också världens bästa suröls, traditional ales, bitters m.m. Jolly Pumpkins bitter ligger riktigt bra jämfört med de flesta engelska ditos på listor, vilket även holländska De Molen gör – var är den brittiska ölen? Brittisk öl skulle jag påstå har stagnerat och är något för vanemänniskan alternativt den som inte vågar lägga en 5’a eller så för att få en desto bättre öl. Samtidigt kan jag förstå många då amerikansk öl just är för dyr, särskilt om man vill ha de lite bättre ölen. Vad man får för ungefär samma pris som en engelsk öl är just humlbetonad öl (oftast) då den är ‘vanligare’ och därmed billigare. Men detsamma gäller oftast omvänt då man i USA inte har lika enkelt att finna brittisk eller europeisk öl varpå den också blir dyrare. Nä, är man ute efter amerikansk öl som inte är så humlebetonad så är det bara att kolla vad bryggerierna gör – för till skillnad mot många europeiska bryggerier gör de flesta hela spektrat av öl medan vi här på andra sidan Atlanten är lite försiktigare (bortett från kanske De Molen och Mikkeller). Kanske är det bara veteöl som de kan göra av någon anledning, för övriga öltyper tror jag mig fasiken ha druckit en riktigt bra amerikansk version på (eller har vetskapen att de finns…).Vad jag däremot tycker mig se är en inriktning mer och mer på olika lagrade imperial stouts och att det börjar bli lika flashigt som det varit att ha en överhumlad IPA/IIPA (gärna med en drös olika humlesorter). Detta blir ännu tydligare om man tittar in på denna lista över USA’s toppöl enligt RB-medlemmarna. Kanske är den intressant att jämföra med samma lista över Englands bästa öl som är mer varierad – båda vad gäller bryggerier och öltyper – men där snittbetyget är bra mycket lägre och jag vill nog påstå att utbudet är lägre.

Öl i Florida med inriktning på Orlando

Trott det eller ej, men fokuserar man på lokalproducerad öl så är det söderbältet som gäller. Anledningen är att även staterna här har rätt svåra förhållanden och lagar att ta hänsyn till där man i vissa fall kan köpa öl på ena sidan av en gata medan det är strikt förbjudet på den andra. Även lagar om procentenheter och annat är av betydelse och är något man bör ha i beaktning när det gäller att shoppa öl och liknande. Främst är det Texas man bör vända sig till om man är ute efter öl men om man är i Florida som fallet är här så skulle jag säga att det är Tampa man bör rikta in sig på. Florida Beer Company finns över hela delstaten men deras öl har en rad olika labels och ingen av dem är direkt bra om man ska tro omdömen. Däremot kan man leta efter Abbey Brewing Company som brygger sin öl hos FBC och vars belgiska öltyper åtminstone verkar rätt bra. I Tampa finns ju Cigarr City samt D.G Yuengeling som är de enda bryggerierna jag har hört talas om. Men vad gör det när man förhoppningsvis ändå kan få tal i massa annan bra öl från andra delstater? Fajanen ska till Orlando och inriktar vi oss på just den staden så kan vi direkt konstatera att han har tur – för där ligger delstatens bästa ölkog – The Redlight Redlight  som har ett rätt bra utbud av öl som finns att hitta på deras hemsida på MySpace. Andra bra ställen att dricka öl är t.ex. den lite mer uppstyrda restaurangen The Ravenous pig och baren House of Beer (passande namn ju!). Bästa med barerna i USA är att deras happy hour med öl för 2-3$ är samma öl vi skulle få betala det 7-dubbla för här hemma – på happy hour! Andra ställen att käka och dricka öl på? Mellan Ravenous Pig och Redlight Redlight ligger även Wills Pub som även har musiktillställningar då och då. Söderut i staden vid Oak Ridge ligger BJs Restaurant som har lite egna roliga öl och verkar ha bra mat. Lite utanför staden ligger också Big River Grille & Brewing Works vars restaurang i Lake Buena Vista (utanför Orlando) serveras root beer och en bra mängd olika egengjorda öl. Just root beer är något man bör våga sig på mer utav om man är i USA då det är som en andra nationaldryck.

Vill man köpa öl så rikta in er på Knightly Spirits som verkar vara den mest omtalade beer store’en i området (strax västerut från centrum ovanför Lake Richmond)  och som verkar ha ett par butiker – samt en lättanvändlig och bra hemsida! Deras utbud är inte lika bra som de större butikerna i övriga landet, men för en öltokig svensk så är man likväl väldigt lyckligt lottad – de har även Europeisk öl i sortimentet.  Jag skulle även passa på att besöka Whole Foods Market i Orlando (finns i hela landet/delstaten så..) då kedjan brukar ha rätt bra utbud av öl. Mer centralt i staden ligger dock Total Wine and More som har fördelen att den ligger väldigt nära flygplatsen och säger sig ha mer än 1000 olika öltyper. Så det bör ju räcka.

I staden finns dock ett bryggeri vilket kan vara kul att besöka då man ändå är där – Orlando Brewing som har tours och även har en hel drös olika öl som man kan prova där. Väl värt ett besök

Tyvärr missar du The Great Orlando Beer Festival (troligen) som i år var i april och stoltserade med en riktigt fin lista bryggerier som närvarade  men om du kikar in på denna lista över de olika festivalerna i Florida så kanske du har tur framöver, även RB och BA har ju evenkalendrar så titta där.

Hoppas att du hittar lite gott att äta och dricka när du väl är där nu och beroende på hur lång tid du har i regionen och var du kommer att bo så kan det finnas fler ställan (nu utgick jag något från centrum). Men som vanligt har Beer Mappin Project hyfsat  bra koll på det där (länk till höger här).

Jahapp, tre dagar av De Molen-öl blev det till slut. Trist kanske någon skulle säga men å andra sidan har jag gjort annat också under tiden, igår dracks t.ex. mer av Dogfish Head ancient ale-serie (Sam’s program har premiär på Discovery nu på söndag, glöm ej det!) samt så har ett gäng sura godsaker provats igenom. Jag har även snickrat på det kommande komplementsinlägg till mitt bidrag till ölbloggarstafetten som kommer att redogöra för södra USA, men framförallt på Fajanens förfrågan – om Florida, samt så kommer jag lista lite bra icke-humlade öl från ett land som annars präglas så av humlehysteri. Men det kommer troligen imorgon eller på fredag.

Igår var det passande nog Sample Tuesday på Monks och de skulle öppna De Molen Cuvée (blev 2an dock och inte 1’an) – en småspeciell öl från 2008 som ni kan läsa mer om sist i inlägget, för självklart begav jag mig dit för att kunna dricka den för en bråkdel av vad de tar för en flaska.

De Molen Zomer Hop
En sommar IPA som Menno bryggt enligt sin vanliga humlemix med Premiant- och Saazhumle, men här har han även torrhumlat med Columbus och Amarillo – låter lockande! IBU’n klockar in på 41,6 och alkoholhalten på 6.2% känns rätt lagom för en sommar-IPA. Att den dessutom är någorlunda färsk (i tron att vi fortfarande har sommar nu) gör inget – bryggd 4 juni och tappad 14 Juli. Är samma öl som Lente Hop men den verkar byta namn lite beroende när på året man brygger den – detta påpekade Menno indirekt, har att göra med att på samma sätt som olika lagringar ger lite olika öl så ger även olika kvalitet på samma humle och när på året man får dem olika utfall. Kan påpeka att Lente Hop var en av mina första öl från De Molen och även den första IPA’n från dem och den föll mig inte särskilt mycket i smaken.

Utseende: Stort krämfärgat skum med minimalt små bubblor ovanpå den grumliga matt orangefärgade vätskan. 
Doft: Väldigt stor doft av grape och en rejäl humlebeska. Samtidigt anas fina mängder Amarillo med sin lite tvålbeskt fruktiga doft. Här känns det nästan som att dricka en amerikansk IPA om det inte vore för de lite gräsiga nyanserna från Saazhumlen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra som fyller upp munnen med ett växande skum. Smaken är lite plattare än doften och här försvann också de amerikanska influenserna känns det. Det är rätt bittert med smak av gräs, pinje och grape. Nu börjar jag märka av de likheter den har med Lente Hop och den framträdande ’europeisk IPA’ känslan, som i Lente Hop inte var riktigt fruktig, fyllig eller spännande (liksom den inte är här). Det är gräsligt beskt indeed och 41.6 känns väl lite i underkant då bitterheten ibland tar över smaken som inte drar sig mycket ifrån ’gräs, kåda och pinje’.

Betyg? – Bra, Lente Hop tyckte jag var platt (då var den enbart 1 månad gammal) och lite för fokuserad på smaker av citrus, gräs och kåda medan den här skiljer sig lite med den betydligt fruktigare doften.  En nyans av IPA som de som gillar bittra, citrus och kåda-dominerade smaker lär föredra över de som vill ha en fruktig humlebombad nektarjuice.

De Molen Bloed, Zweet & Tranen
Bara druckit denna rökta stout (’peated & bamberger’) på fat förut, men nu är det dags för den på flaska. 75cl flaska.

Utseende: svartbrun vätska med lätt nougatfärgat skum, rätt mjäll topp och minimala till små bubblor.
Doft: Söt god rökdoft som drar både åt lagom kryddiga charkuterier samtidigt som bränt trä, aska och bränd choklad också finns där. En småkryddig lite brännande peppar kryper fram efter en stund.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt rejäl känsla i munnen vilket är trevlig då det fyller ut och skapar smaker, smaker av pepprigt bränt trä, lite chili och askad choklad. Bakom de lite mer spännande smakerna känns choklad och mjuk kaffe av. Det är kraft i smakerna, nog mycket tack vare den trevliga rökiga hettan vilket nästan glöms bort på grund av dess ändå rätt mjuka approach – vilket jag gillar.

Betyg? – Bättre-, jag tyckte den var något komplexare på fat och jag tror även att fatet fått stå och vila ett tag innan det kopplades på. Där var smakerna inte lika rökdominerande utan jag minns mer bär och liknande. Riktigt gott är det och som jag skrev så är det en bra balans mellan kraft i smaken och lite snällare choklad som verkar förlåtande.

De Molen Luid & Duidelijk
Flaska 11 av 312 av denna barley wine (som på engelska heter Loud and Clear) på klara 100 IBU. Bryggd i december 2009 och humlats med Chinook, Cascade och Galatea (samma som han använder för vissa IPA’s, men likväl småovanligt). Belgiska och engelska maltsorter delar på den malt som använts för ölen.

Utseende: Mörkbrun vätska med lite lite gräddbrunt skum med minimala bubblor som stannar kvar vid ett halvcentimeter stor skum. 
Doft: Doften präglas av russin, malt och mörka frukter, hittills märks de 100 IBU’na knappt. Anande karamelliknande beska och lite tobak. Beskan och de 100 IBU’na är märks genom en doft av gräs och lite pinje.
Smak: Medelstormunkänsla med okey, rätt lätt kolsyra. Småporöst och rätt snäll vätska som är långt ifrån vad man förväntar sig av en barley wine som dels ligger nära 10% (9,5%) och 100IBU! Väldigt lätt kropp vilket är lite otypiskt stil men ändå med smaken från en barley wine.

Betyg? – Bättre-, hade kunnat pendla nedåt mot ett bra+. Det är en väldigt speciell barley wine, lättare och med tunnare kropp än många andra, men samtidigt med en riktigt bra smak. Samtidigt pendlar den, för den är väldigt speciell – helt olik alla andra barley wines jag hittills har druckit.  Stilbrytare.

De Molen Rasputin
Denna gång smakar jag av denna russian imperial stout på fat..

Utseende: Jättekompakt lätt ougatfärgat skum ovanpå den mörkbruna vätskan. Skummet är verkligen gräddigt och håller sig kvar väl.
Doft & Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Smaken är oerhört len och fyllig med smaker av bär, plommon, russin som alla är lagom torkat söta. Jag anser nog att det är mer utvecklade smaker här än vad jag funnit då den serverats på flaska. Intrycken präglas mer av fruktig maltighet mer än stouttypisk choklad och kaffe, den är även lite lättare i intrycket än andra stouts. Doften är snarlik smakenmed fylliga, gräddiga bär och mycket fyllig malt.

Betyg? – Bättre, många rätt tydliga smaker med bra balans och fyllighet som ändå sticker ut på något sätt.

De Molen Cuvée 2
Vi avslutar denna omgång med De Molen-öl med en stout (1’an är dock en american strong ale) där olika öl blendats ihop och sedan fått ligga 6 månader på franska ekfat. Flaskan (nummer 87 av 230) är från 2008. Här bör man dock påpeka att BA kategoriserar denna som en American Double/imperial Stout och jag tror att den beskrivningen är mer lik än att kategorisera den som en stout – american imperial strong ale liksom.. Får ju inte glömma att den har en IBU på 94,6..

Utseende: Mörkare men rätt tunn brun vätska med inget direkt skum.
Doft: Elegant doft av trälagrad strong ale med en påtaglig maltig doft som först lägger sig över beskan och istället ger doftintryck av choklad, fin nötlikör och lite lätt chokladdoppad mandelmassa. I takt med att vätskan blir varmare framträder mer gräsig beska samt en stor restsötma och dofter av krydda och torkad frukt.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med liten fizzsyrlig kolsyra. Syrligheten här är verkligen oväntad. Att den lagrats på franska ekfat känns av och det smakar som öl som brukar ha lagrats på franska vinfat med en vinös och lite fyllig ton. Andra smaker är av gammalt kaffe och gammal humlebeska som gått ihop och blivit syrliga gamla gubbar. Smaken är rätt speciell och är som en syrlig, lätt utvattnad american strong ale som någon glömt bort när den lagrats på gamla vintfat. Ändå har den vunnit på det för de 12%’en är som bortblåsta.

Betyg? – Bättre, speciell smak där olika öl märks av men har en sammanbindande syrlighet.En hel flaska eller ett litet glas – vilket passar bäst? Den här är såpass lättdrucken att man nog skulle kunna dricka den alldeles för fort och alldeles för mycket. Samtidigt är den såpass speciell att jag inte vet om jag skulle vilja dricka en hel flaska, utan jag tror att jag mentalt kommer förpassa denna öl till kategorin ‘speciella mer än bra öl’, dock värd att prova!

Japp, vad kul att det blev som jag tidigare hade nämnt att De Molen fick in ett par öl på systembolaget. Som Schnille & Schmak skrev igår angående en vidare lista på nästa års ölnyheter så kommer följande till oss i mars (all info snodd från S&S).

1’a mars
11137 de Molen Op & Top Nederländerna 330 29,90 T5

15’e mars
11142 de Molen Vuur & Vlam Nederländerna 330 32,90 T7
11140 Hel & Verdoemenis Mista B.A. Nederländerna 180 59,90 T7
11141 de Molen Hemel & Aarde Nederländerna 330 59,90 T7
11143 de Molen Mooi & Meedogenloos Nederländerna 750 99,60 T7

Op & Top, Misto B.A och Mooi & Meedogenloos är riktigt bra och Vuur & Vlam och Hemel & Aarde funkar – även kul att M&M kommer på storflaska! Ni kan läsa om alla dessa öl i tidigare inlägg från mig då jag druckit samtliga – vilket är bra då Hornbeer Hophorn kommer den 15’e – en riktigt bra black IPA, samt så kommer den grymma sommarölen De la Senne Taras Boulba! Men om vi fortsätter på spåret med De Molen så kan jag i detta inlägget ge omdömet “bästa” och “sämsta” ölet från bryggeriet i ett och samma inlägg. Den bästa

De Molen Machtig & Mooi (cognac barrel)
En barley wine som liksom Black Damnation 666 lagrats på hyvlade 40-år gamla cognacstunnor.
Helt nypåkopplat fat och jag kan säga att jag sedan glas ett druckit säkert e liter av denna (serveras 10/20cl). Om den finns kvar – gå och köp den, ni kommer inte ångra er då den verkligen är fenomenalt trevlig och god!

Utseende: Mörkt rödorangegyllene färg
Doft: Cognac! Elegant! Doft av trä och något lite portvinsaktigt. Mycket malt och äpple, går att dofta på i oändlighet!
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lite tyngre vätska än vad man kunde anat. Fenomenal komplexitet! Som en barley wine blandad med exakt, exakt rätt mängd cognac. Helt underbar och med en sötma som klibbar på läppana men inte känns för söt. Päron, äpplen och bär spär på mer smaker och de 18%’en som tydligen finns i denna syns inte av alls. Så len och ändå så ’ospritig’. Gudomligt bra balans! Kärlek är ordet. Lite sämre vid andra tillfället, glas nummer två med 20cl istället för 10cl som första glaset innehöll. Man märker av hur mycket temperaturen spelar in, men då vätskan värms upp lite i det lilla glaset så blir det lika bra igen.

Betyg? – Kalasbra, toppbetyg! Jag är kär igen, det här är strålande. Verkligen smakrikt, komplex och så oerhört lättdrucket – trots 18%, trots en sötma som borde behöva vara för söt för att balansera upp allt – men icke! Går att prata hur länge som helst om hur god den är, men icke.

De Molen Jong & Ondebroven
En av bryggeriets vetebockar. 50% vete möter 50% havre och sedan har ölen utsatts för lite torrhumling med amarillohumle.

Utseende: Rätt tjockgrumlig persikofrägad vätska med vitt kompakt poröst skum med minimala till medelstora bubblor.
Doft: Söt doft med aprikos, vete och mandelmassa som stått framme och torkat till sig vilket gett den lite likördoft.
Smak: Medelstor munkänsla med bra lite fizzy kolsyra. Känns läskande och ger först ifrån sig smaker av mandel och apelsin, rätt fylligt och gott. Bra, eller snarare väldigt bra balans mellan sötma och fizzig och syrlig kolsyra. Överlag en välsmakande weizenbock, en stil som växer på mig och som skulle göra sig väl med mat.

Betyg? – Bättre, extremt läskande med fin kolsyra och väldigt bra balans mellan bock- och veteölssmaker. Lite sötare än den friska Mikkel & Menno (även den en weizenbock). Prisvärd och kan helt klart rekommenderas. Det är öl likt denna som gör att man förstår storheten i vad Menno gör, det är helt enkelt väldigt få öl som inte är riktgt bra! … Eller?

De Molen Kannen & Kruiken
Från april 2009 då den bryggts för något ölmöte i England. Sladekhumlad och sedan har en omgång Saaz och en torrhumling med Chinnok, Cascade och Galatea varit med. Så väldigt humlat och med lite ovanliga humlesorter sett till Menno.

Utseende: Lätt rödorange persikofärgad vätska med fint mjällt skum. Synliga chunks (!) av jäst i botten.
Doft: Hmm, gammal humle indeed och med lite mer restsötma än förväntat så får jag en känsla mer i klass av en barley wine – först. Dessutom är det lite russin och torkad frukt i smaken såhär när den suttit sig ett tag. När sedan grönsaker kommer in i doften så börjar mina aningar byta såhär l och forma bokstäverna i ordet ”gammal”.
Smak: Lättare munkänsla med ok kolsyra. Utången eller bara brittisk på ett väldigt obalanserat sätt? Torr beska kvar i munnen efter första sipparna och sedan slår broccolismaken in och det blir att gå tillbaka till baren och vaska den!

Betyg? – Sådär+, okey på något sätt, gammal och lite menlös. Men vet man inte om hur gammal öl och särskilt såhär gammal IPA smakar så kanske man hade gillat den. Jag störde mig mer på de gamla humledöda smakerna och den närvarande smaken av dåliga grönsaker. Nej, sämst hittils av det jag druckit från De Molen, men vilken lär få bättre omdöme om jag kommer över den i en färskare tappning i framtiden!